Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omarbetning av FN:s konvention mot rasdiskriminering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internationell bekämpning av all politik som bygger på hat och våldsromantik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om EU:s gemensamma aktioner för bekämpning av segregation, utslagning och passivitet och om en förstärkning av de utsatta gruppernas möjlighet att agera för att hävda sina intressen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetet för förbättringar i fattiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forum mot intolerans.1
1Yrkande 5 hänvisat till KrU.
Det ofattbara inträffade den 11 september 2001, men våldsamma händelser utan uppenbar karaktär av terrorism förgiftade redan tidigare samhällsklimatet. Seattle, Prag, Nice, Göteborg och Genua är namn förknippade med blodiga sammanstötningar och betydande ekonomiska förluster. I dag vet vi att angreppen på New York och Washington hösten 2001 inte var isolerade företeelser; bomber exploderar med förödande effekt på olika ställen i världen.
Vi kan, i dessa förlopp, utläsa stora hot riktade mot demokratin. Städer omvandlas till arenor för blind fanatism, explosioner av kollektivt hat sätts i gång. En upptrappning äger rum – en mycket farlig upptrappning. Och denna destruktiva process ser inte ut att växa ur slumpmässiga och udda konflikter; på många ställen verkar den vara medvetet kalkylerad och praktiskt genomförd av grupper som bär fram olika typer av hatpolitik.
I november 2001 vandrade jag igenom New Yorks drabbade miljöer. Sessionen för FN:s generalförsamling avbröts under en kort tid när mera våld verkade hota FN-byggnaden. Jag kunde inte låta bli att undra: alla våra vackra politiska diskussioner om det som kallas för ”konfliktförebyggande åtgärder” – är de mer än just vackra diskussioner? Finns det konkreta, praktiska sätt att hindra de processer som ger näring till våldet och får det att växa tills det når dimensioner omöjliga att kontrollera?
En tanke börjar ta form och följer mig ständigt: om vi verkligen vill stoppa vansinnet måste vi börja med de första impulserna. Att förebygga våldsamma konflikter och blodiga sammanstötningar betyder att på allvar ta itu med hatpolitik och våldsromantik. I upprinnelsen till allt detta nutida elände står slagord och tal som pekar ut vissa människor och vissa företeelser som fiender, lovliga byten och självklara mål för aggressivitet. Hatets politik nöjer sig först med ord men glider lätt in i allt farligare handlingar.
Vi som är aktiva i politiken har i dag en plikt: att stå upp mot våldet, att fördöma allt tal och alla handlingsplaner som bygger på hat, att sätta stopp för all våldsromantik i det politiska livet. Alla politiskt engagerade människor borde initiera upprepade ideologiska debatter kring våldets problematik.
I det mörka november 2001 i New York såg jag överallt våldets spår. När tvillingtornen rasade spreds inte bara panik utan också hysteriska stämningar över staden. Omotiverade falska bomblarm var vanliga på pendeltåg och tunnelbana flera veckor efter attacken och mjältbrandsmittan kom som en grym påminnelse om inhemska extrema grupper. Kvällen innan jag skulle åka hem berättade alla nyheter om en psykiskt sjuk man som knuffade en kvinna framför tunnelbanan. Ett år senare tar vi del av explosionen i Helsingfors och av krypskyttens människojakt i Washington. Våld föder våld: denna mening illustreras av en allt längre kedja av exempel.
Den 21 december 1965 i New York antogs en internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, en konvention som Sverige paradoxalt nog ratificerade. Konventionen förespråkar förbud av rasistiska och fascistiska organisationer, en rekommendation som Sverige egentligen inte kunde skriva under. I samband med denna konvention lämnar Utrikesdepartementet vartannat år en särskild rapport till New York angående bekämpningen av rasism och diskriminering i vårt land; tyvärr är dessa rapporter långt ifrån tillfredsställande. Vi vet att vårt samhälle under de senaste två decennierna har fått erfara en rad vidriga brott med rötter i rasistiska och fascistiska tänkesätt och att varken förebyggande eller direkt bekämpning av diskriminering har gett märkbara positiva resultat. Vi drabbas alltjämt av rasistiskt våld och rekryteringen av unga människor förförda av nyfascistisk propaganda går vidare.
Vi bör alltså på nytt studera denna konvention för att mer effektivt binda det pågående arbetet med konventionens rekommendationer.
1965 års konvention behöver revideras och vidgas. De senaste årens våldsamma händelser har inte burit exklusivt rasistiska och fascistiska förtecken, det är inte enbart högerextrema hot som underminerar demokratin i världen. Vänsterns extrema tendenser spelar en allt större roll i de sammanstötningar som ofta försöker stoppa det internationella samarbetet. Vad värre är: extremhöger och extremvänster stöder och förstärker varandra. Genom att handgripligen slåss på gator och torg och genom att gömma sig bakom argumenten ”det var de andra som startade, de var de andra som öppnade de blodiga handlingarnas kranar, vi var tvungna att försvara oss” bygger dessa motstridiga dock nära besläktade attityder en arena för sina icke-parlamentariska och odemokratiska handlingar.
FN:s konvention mot rasdiskriminering behöver alltså omarbetas så att den inbegriper alla typer av hatpolitik, alla politiska aktiviteter som bygger på våldsamma angrepp mot vissa grupper eller mot vissa politiska arbetsmodeller.
Den katastrofala förstörelsen av människoliv och värden som rullades i gång i Tsarryssland av politikens fanatiker startade mot slutet av 1800-talet med anarkisternas angrepp på allt och alla. Bombdåd och mord var dessa gruppers främsta vapen. Under en lång tid betraktades dessa handlingar som udda företeelser bundna till intoleransens extrema men marginella grupper, men anarkisterna som offrade sina liv samtidigt som de drog med sig både avsiktligt valda eller slumpmässigt drabbade offer öppnade vägen för bolsjevikernas mord på den gryende ryska demokratin. Våldsdåden från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gav upphov till ett samhällsklimat dominerat av ångest och osäkerhet. Detta klimat kallades av Lenin ”revolutionärt tillstånd”. Lenin visste mycket väl att han och hans parti behövde kaos för att stoppa den fredliga utvecklingen av en rysk demokrati.
Vi får inte heller glömma blodbaden i Jugoslavien. Det var f.d. kommunistledare som över en natt övergick från klasshatet – deras gamla ideologi – till den värsta typen av nationellt hat – extremnationalismen. Deras förvandling visar bara hur lätt dessa två attityder går in i varandra, trots att de så ofta säger sig bekämpa varandra. Det röda våldet är inte i sin natur annorlunda än det svarta våldet, klasskampen är inte i något sammanhang ”bättre” än raskriget. Aggressivitet inspirerad av traditionell vänsterretorik – klasskamp, uppror mot den internationella kapitalismen, angrepp på alla typer av privat egendom, USA-hat, etc. – är lika destruktiv som rasism och extremnationalistisk handling.
Till listan av ideologiska förintelsemaskiner måste man lägga också den religiösa och den ateistiska intoleransen. För några decennier sedan skulle få människor ha trott att massmord och s.k. etnisk rensning skulle återkomma i vår vardag under kristendomens eller islams fana; i dag vet vi att vi lever i en värld lika hårt drabbad av trons krigshandlingar som Frankrike under St. Bartolomeus natt, England i puritanernas tid eller Balkan under den tid när ottomanska imperiet försökte förinta kristna minoriteter på sitt territorium.
Den religiösa intoleransen bör bli föremål för systematisk bekämpning – den kristna lika mycket som den judiska och den islamiska. Bara det faktum att denna intolerans har en så lång historia kräver en massiv mobilisering: gamla erfarenheter lämnar djupa spår, hundraåriga konflikter ger upphov till mycket starkt rotade och våldsamma vidskepelser om ”de andras” ondska. Jag tror att hela världen behöver skriva om sina historieböcker med tanke på den förödelse den religiösa intoleransen har satt i gång. Samtidigt bör vi lyfta fram grymheter grundade på motsatt tänkande: massmorden på präster och nunnor började under franska revolutionen och fick en mycket blodig och långvarig fortsättning under den sovjetiska statens historia och i Maos Kina. I dag är förföljelserna av falungongrörelsen en smärtsam påminnelse om samma inställning.
Alla former av politik byggd på rashat, klasshat, religiös eller ateistisk intolerans bör bekämpas i FN:s och EU:s medlemsländer. Förebyggande åtgärder bör sättas i gång för att marginalisera politiska rörelser som satsar på hat, våld, oro, aggressivitet och hämnd. Pedagogiska program och informationskampanjer behöver utformas så att gångna århundradens och nutidens explosioner av masshysteri inte upprepas.
De flesta konflikter i dagens värld har rötter i relationen mellan fattiga och rika länder, mellan den del av världen där barn och vuxna fortfarande dör av svält och den del av världen i vilken svälten för länge sedan blivit ett minne. Vi kommer aldrig att lyckas bygga upp en verklig och långvarig fred så länge nutidens stora ekonomiska klyftor skär mellan kontinenter och länder.
Detta innebär inte bara förstärkt bistånd, detta kräver helt nya grepp som leder till en aktiv bekämpning av fattigdomen i världen, en effektiv Marshallplan för hela jordklotet. Inte minst den politiska ledningen i USA, som hittills så sparsamt och med så många förbehåll har engagerat sig i biståndsarbetet och som under många år vägrat att betala sina skulder till FN, har anledning att tänka om.
Det finns många sätt att intensifiera bekämpningen av fattigdom i världen. Folkpartiet liberalerna har redan gjort stora ansträngningar för att få fram internationella och nationella beslut som t.ex. reducerar de rika ländernas jordbrukssubventioner. Tanken är enkel: om och när EU och USA reducerar och så småningom avskaffar sina jordbrukssubventioner befrias enorma belopp, summor som vida överstiger de som t.ex. skulle kunna samlas in via en s.k. Tobinskatt. Dessa summor kan effektivt användas i samarbete med de fattiga länder som visar vilja och förmåga att förbättra sin ekonomi, som aktivt arbetar för att utöka befolkningens delaktighet i en demokratisk utveckling och som vill utrota korruptionen. Avskaffande av jordbrukssubventioner i rika länder skulle också öppna nya marknader för jordbruksprodukter från fattiga länder.
Under våren 2002, mer exakt mellan den 18 och 22 mars, ägde en toppkonferens rum i Monterey i Mexico om bekämpning av fattigdom, den s.k. konferensen om utvecklingsfinansiering. Konferensen behandlade hela världens samarbete för utveckling i fattiga länder: hur detta samarbete finansieras, vilka processer man ska sätta i gång, vilka resultat man ska sträva efter, hur man ska ”ta mått” på arbetets kvalitet.
Konferensen har inte lyckats skapa stor enighet kring sina beslut, men den har trots allt pekat på en mera konkret arbetsmetodik på området. Man försökte binda det internationella utvecklingsarbetet med de nationella staternas egna ekonomiska åtaganden. Man försökte också sätta i gång nya processer – t.ex. skapa samarbete mellan FN och den privata sektorn i den rika världen. Hela biståndet i världen når upp till 50 miljarder dollar om året, de privata investeringarna som går till internationella projekt slukar sex gånger så mycket pengar, d.v.s. 300 miljarder dollar. Att väcka de rika privata investerarnas intresse för satsningar i den fattiga världen, i industri- och tjänstesektorn, inom utbildning och handel, håller på att bli ett av FN:s mål. På samma sätt vill man bygga en effektiv kommunikation mellan FN-systemet och mäktiga internationella ekonomiska centra, framför allt Världsbanken och Internationella valutafonden. Detta är kanske en början på en helt ny politisk utveckling.
Politiska partier och organisationer med helt annan karaktär – religiösa och humanitära sammanslutningar, etniska, kulturella eller andra grupperingar med andra målsättningar, med andra ord alla varianter av NGO:er – behöver agera för att tillsammans åstadkomma konkreta och snabba förbättringar för alla utsatta grupper inte bara i fattiga länder utan också i rika länder. De demokratiska staterna kan inte gå ut i globaliseringstider och tala om mänskliga rättigheter, demokrati och bekämpning av fattigdom med sikte på enbart den fattiga delen av världen: det gäller att föra samma arbete i de egna länderna, ta itu med samma problem på hemmaplan. Inget politiskt parti kan vara trovärdigt i kampen för mänskliga rättigheter så länge som segregation och arbetslöshet är massfenomen i västerländska stater, som annars är så ofattbart rikare och friare än andra samhällen.
Med detta återkommer jag till ett av Folkpartiets välkända förslag: satsa på de utsatta gruppernas egna organisationer, skapa en någorlunda rationell ekonomi för en social verksamhet som startas nerifrån och upp, uppmuntra och stödja aktivitetscentra och utbildningsenheter som t.ex. arbetslösa, kvinnogrupper, ungdomsorganisationer, sammanslutningar av invandrare driver själva på entreprenad. Ett förnyat och starkt engagerat civilt samhälle är livsnödvändigt om utslagning och utanförskap inte längre ska ge upphov till djupa klyftor och utbrett missnöje i vissa sektorer av samhället. Missnöje, segregation, passivitet är huvudingredienser i den atmosfär som extremisterna behöver för att rekrytera unga människor och förvandla dem till våldets bärare.
Sverige tog ett värdefullt initiativ när Forum för levande historia stiftades. En ny verksamhet kommer inom en snar framtid i gång och den bör breddas och fördjupas; detta arbete får inte begränsas till glansfulla internationella sammankomster, den bör bli en ständig närvaro i vardagen. Alla varianter av hatpolitik bör inbegripas i de program och projekt som snart sätts i gång. Riksdagens majoritet beslutade att denna verksamhet ska bedrivas av en ny myndighet. Jag undrar om just en myndighet är den bästa träffpunkten för sådana aktioner: skulle inte det civila samhället – alla arbetsgrupper och sammanslutningar intresserade av att försvara de mänskliga rättigheterna – utgöra en starkare och mer levande grund för medborgarnas initiativ och handlingar?
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Ana Maria Narti (fp) |