Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffandet av gränsregionala hinder.
Under Nordiska rådets första decennium fattades några stora beslut för att underlätta samarbetet mellan de nordiska medborgarna: passfriheten och den gemensamma arbetsmarknaden. Därefter har det varit betydligt trögare.
Det blir mer och mer uppenbart nu i 2000-talets livsstil och arbetssituation att nuvarande lagstiftning är undermålig och omodern i sin utformning. I gränslandet mellan Sverige och Norge, i t.ex. norra Bohuslän och Dalsland, finns en naturlighet i en svensk-norsk region med tanke på både den gemensamma historien och den naturliga arbetspendling som sker i båda riktningarna.
Medan lagstiftning för pendlare är inriktad enbart på de kommuner som har nationsgräns så finns en naturlig svensk-norsk region som inkluderar ett betydligt större geografiskt område om båda sidor av gränsen. Detta får direkta effekter både på skattesidan och för de kommuner som levererar den efterfrågade kommunala servicen såsom t.ex. barnomsorg och skola.
Det finns förutom den dagliga arbetspendlingen för enskilda invånare otaliga exempel på hinder för pendling, kulturutbyte, entreprenörer m.m. Flera utredningar har kartlagt hindren och en del har också lösts lokalt och nationellt. Regeringen har tillsatt utredningsmän och problemen är definierade, men inga förändringsförslag har kommit till stånd. Problemet med de många utredningarna har varit att de lett till alltför få åtgärder. Varje land måste självt förändra hindrande lagstiftning och regelverk.
Därför är det dags att regeringen med skyndsamhet tar de gränsregionala hindren på allvar för att skapa det gränslösa resandet åtminstone i de regioner som anser sig med rätta vara just gränsregioner. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Annika Qarlsson (c) |