Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sida bör få i uppdrag att beräkna det svenska biståndets effekter för reducering av antalet människor som lever i absolut fattigdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om ett uppdrag att mäta effekterna av Sveriges samlade politik för global utveckling med avseende på antalet personer som lever i absolut fattigdom.
Sverige sluter helhjärtat upp bakom FN:s millenniemål, som bland annat går ut på att fram till år 2015 halvera andelen människor som lever på mindre än en dollar om dagen (absolut fattigdom), jämfört med situationen 1990.
Enligt en rapport från Världsbanken resulterade ett bistånd på en miljard USA-dollar år 1990 i att ytterligare 105 000 personer permanent tog sig ur absolut fattigdom. 1997/98 hade biståndets effekter nästan tredubblats, så att 284 000 människor permanent tog sig ur absolut fattigdom för samma summa bistånd. Världsbanken uppger att motsvarande effekt av bankens eget biståndsprogram var att 434 000 personer permanent tog sig ur absolut fattigdom.
Det är möjligt att på motsvarande sätt beräkna det svenska biståndets effekt för att minska antalet personer som lever i absolut fattigdom. Världsbankens modell skulle kunna utgöra ett underlag, men kanske finns det också andra vägar att mäta effekten av biståndet på detta sätt.
Sida bör få i uppdrag av regeringen att beräkna det svenska biståndets effekter för reducering av antalet människor som lever i absolut fattigdom.
I den parlamentariska kommittén om Sveriges politik för global utveckling (Globkom) poängteras vikten av koherens mellan olika politikområden. Det är förstås inte bara biståndet, utan också exempelvis privata investeringar, personliga remitteringar (oftast pengar som sänds hem till familj) och insamlingsorganisationer som bidrar till att bekämpa fattigdomen. Samtidigt försvårar exempelvis EU:s och Sveriges tullmurar och jordbrukssubventioner export från utvecklingsländer, vilket har en negativ inverkan och bidrar till att hålla människor kvar i absolut fattigdom. Också skuldåterbetalningar har en kraftigt motverkande effekt.
Med tanke på att det finns en bred politisk enighet om att se Sveriges politik för global utveckling som en samverkansenhet, finns det starka skäl för att utveckla metoder för att mäta de mest relevanta politikområdena beträffande deras konsekvenser för antalet personer som lever i absolut fattigdom.
Därför bör Utrikesdepartementet få i uppdrag att mäta effekterna av Sveriges samlade politik för global utveckling med avseende på antalet personer som lever i absolut fattigdom.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Lars Ångström (mp) |