Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen arbetar för att den etniska diskrimineringen av assyrier i deras hemländer förs upp på FN:s och EU:s dagordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige erkänner assyrierna som ett folk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det assyriska kulturarvet, som också är kristenhetens kulturarv, bevaras i länder som Turkiet och Irak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föra upp frågan om assyriernas kulturarv till FN:s organ Unesco.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksarkivet får uppdraget att sammanställa svenskt arkivmaterial rörande det assyriska/syrianska folkmordet, seyfo.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett centrum för forskning om Mesopotamiens folkslag, historia och utveckling skapas, och att centrumet även omfattar forskning om invandrare till Sverige från Mesopotamien.
Namnen assyrier/syrianer/kaldéer betecknar i dag oskarpt avgränsade grupper av ett folk utan ett gemensamt vedertaget namn. Namnskillnaderna har förekommit dels efter kristologiska schismer, dels efter oenighet kring den etniska härstamningen. Folket är spritt i sydöstra Turkiet, västra Iran, Syrien och Irak samt i dag även i Libanon och Jordanien, då mest som flyktingar. En stor diaspora finns i många västländer, bland annat Sverige. Gemensamt för detta namnlösa folk är språket som tillhör den semitiska språkkretsen, den syriskkristna traditionen med rötter i monofysitism och duofysitism samt en månghundraårig existens i den islamska världen under arabiskt, persiskt och turkiskt välde, de senaste femhundra åren i tilltagande grad som utsatt etnisk och religiös minoritet.
Namnfrågan är omtvistad, icke minst bland assyrierna/syrianerna/kaldéerna själva. Orsaken till detta är övergången från den religiösa gruppidentiteten, som är tongivande i Orienten, till den västerländska gruppidentiteten. Eftersom den senare utgår från etniska rötter i stället för religiös bakgrund är gruppen splittrad i sitt identitetssökande mellan religion och etnicitet. I denna motion används fortsättningsvis för enkelhetens skull beteckningen ”assyrier” och ”det assyriska folket”, utan att det skall uppfattas som ett ställningstagande i namnfrågan.
Assyriernas situation har vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen. Frågan har alltmer fokuserats på assyriernas pressade situation mellan olika kurdiska grupper och staters regeringar i sina hemländer och på kravet på erkännande som ett folk med gemensamt språk och gemensam kultur. Det är fortfarande angeläget att FN uppmärksammas på assyriernas svåra situation i form av etnisk diskriminering. Det är därför angeläget att Sverige i FN och andra internationella sammanhang verkar för att assyrierna erkänns som ett folk.
Det assyriska folket av i dag kan betecknas som ett lidande folk. Det har släktskap med Gamla testamentets assyrier som under många hundra år dominerade politiskt en stor del av det som i dag kallas Mellanöstern. Det assyriska riket gick under omkring 600 f.Kr., det nybabyloniska riket dukade under ett halvt sekel senare för persernas anstormning. Den persiska överhögheten avlöstes av makedonier, romare, araber, tartarer och turkar.
Assyrierna var bland de första som accepterade kristendomen. Det är den kristna tron som varit den sammanhållande länken under många hundra års islamisk dominans som tidvis urartade till regelrätt förföljelse, kvinnorov och konvertering till islam under mer eller mindre hårt tryck.
Från början var assyrierna det dominerande folket i de inledningsvis nämnda områdena. Först efter korstågen och den blodiga tartariska invasionen kom assyrierna i tilltagande grad att bli en minoritet. Sedan 1840-talet har decimeringen och fördrivningen accelererat. Idag finns cirka 3 miljoner assyrier kvar. Mer än 1,5 miljon lever i Irak. Mindre grupper finns i Iran, Syrien, Turkiet, Libanon, Jordanien och i Europa, USA, Latinamerika och Australien. I Sverige finns cirka 60 000 assyrier.
Det turkiska nationella uppvaknandet i slutet av 1800-talet resulterade i de första massakrerna. Under första världskriget följde ett regelrätt och välkänt folkmord på de kristna armenierna i östra Turkiet samt ett betydligt mindre känt men lika fruktansvärt folkmord på assyrierna. Mördandet överläts i stor utsträckning till assyriernas kurdiska grannar som i stor utsträckning övertog assyriernas landområden och annan egendom. Man beräknar att omkring 500 000 assyrier omkom på detta sätt 1914–23. Många fler tvingades massutvandra till Irak och angränsande länder. Denna svåra tid kallar assyrierna för ”svärdets år”, seyfo. Av den i Lausannefördraget mellan Atatürks nationalstat enligt västerländskt mönster och det första världskrigets europeiska segermakter stadgade religionsfriheten blev inget resultat. Den turkiska staten har alltsedan sin tillkomst målmedvetet arbetat för att bli ett i etniskt avseende enhetligt Turkiet. Grannländerna Irak och Syrien stod under mellankrigstiden under brittiskt respektive franskt mandat från Nationernas förbund, vilket inte hindrade lydregeringarna i dessa länder att fortsätta med den traditionella diskrimineringen och förföljelsen av icke-arabiska och icke-muslimska folkgrupper. I Turkiet är den etnisk/religiösa rensningen i stort sett avslutad. Det är märkligt att den fått pågå i ett land som sedan andra världskriget tillhört Nato, som uppger sig försvara frihet och demokrati.
I FN-konventionen om folkmord av den 9 december 1948 står följande om folkmord att läsa:
Ingressen: ---/folkmord har under alla historiska perioder orsakat mänskligheten stora förluster/--- (”at all periods of history genocide has inflicted great losses on humanity”)
Artikel II
Folkmord betyder någon av följande åtgärder som görs i syfte att förstöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässig (racial) eller religiös grupp, såsom:
A att döda gruppens medlemmar,
B att orsaka allvarlig fysisk eller psykisk skada för gruppens medlemmar,
C att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att orsaka dess fysiska förstörelse, helt eller delvis,
D att införa åtgärder i syfte att förhindrar födelser inom gruppen,
E att med tvång överföra barn från en grupp till en annan.
Artikel III
Följande åtgärder är straffbara:
A folkmord (genocide)
B konspiration att utföra folkmord
C direkta och offentliga uppmaningar att utföra folkmord
D att försöka utföra folkmord
E inblandning i folkmord.
Assyrier/syrianer/kaldéer är i detta sammanhang att betrakta som en etnisk grupp (i lingvistisk mening därför att de talar ett gemensamt språk, armeniskan, men med vissa regionala skillnader). De kan betraktas som tre olika religiösa grupper (alla är visserligen kristna och var förföljda på grund av detta i det sena Ottomanska riket, men de hade olika inriktningar. Syrianer tillhör syrisk-ortodoxa kyrkan och den är tillsammans med den armeniska kyrkan monofysitisk. Den assyriska kyrkan, förr kallad nestorianska kyrkan, är separat och har i duofystism en komplicerad kristologi som betraktades och behandlades som kättersk under 400-talet. Kaldéer är en grupp som brutit sig ur den assyriska kyrkan och kaldéerna är allierade med den romersk-katolska kyrkan sedan mitten av 1500-talet). Två andra inriktningar, maroniter och melkiter (grekisk ortodoxa), ingår i den syriskkristna traditionen och delar det gemensamma liturgispråket armeniskan samt ödet som kristna bland muslimer.
I folkmordssammanhang är det rådligast att betona den gemensamma etniska och lingvistiska bakgrunden. I religiösa sammanhang inordnades de i den ottomanska kategorien ”den armeniska nationen” därför att dessa små kristna religiösa grupper ansågs höra ihop med den större kristna gruppen armenier. Detta hade visst fog eftersom den armeniska och den syrisk-ortodoxa kyrkan var i symbios med varandra och i början utvecklade kloster, teologi, missionsverksamhet, vissa bokstäver, kyrkoarkitektur m.m. gemensamt.
De brott som nämns i konventionen och som är relevanta för assyrier är:
A att döda gruppens medlemmar (framför allt massavrättning av män och äldre pojkar)
B att orsaka allvarlig fysisk och psykisk skada (genom våldtäkter, bortrövande av kvinnor, plundring, förstörelse av egendom m.m.)
C att avsiktligt utsätta gruppen för levnadsförhållanden beräknade att förstöra gruppen (tvångsförflyttning av kvinnor och äldre män som till fots marscherade till läger i den syriska öknen, otaliga dog under strapatserna)
D att tvångsomhändertaga barn (förekommer i vittnesberättelser).
Bristen på insyn i turkiska dokument hindrar bedömningen av graden av medveten planering bakom folkmorden. Rapporter från utländska diplomater, militärrådgivare, missionärer och sjukvårdspersonal ger antydningar om att det var planerat och utpekar vissa personer och grupperingar, men detta har inte kunnat bekräftas genom dokument. Turkiska historiker, även de som skriver nu, tillbakavisar påståendet att det rörde sig om folkmord. De har två olika argument. De erkänner att tvångsförflyttning har ägt rum, men hävdar att syftet var ”bara” att rensa krigsområdet från fientligt inställda opålitliga etniska grupper (framför allt armenier) och att avsikten inte var folkmord. Enstaka massakrer kallas ”tragiska”, och man utpekar kurder som förövare (men förtiger den turkiska ledningen och organisationen). Andra historiker medger att armenierna och assyrier/syrianer varit utsatta för aggressiv behandling som utgick över hela gruppen (inte bara stridande förband), men att de kristna hade själva orsakat situationen genom att motarbeta och ta till vapen mot det ottomanska riket (visst sporadiskt väpnat motstånd ägde faktiskt rum).
Forskning om folkmorden i Ottomanska riket har försvårats genom att de turkiska arkiven inte varit öppna för fri forskning. I mitten av 1980-talet, då den internationella opinionen blossade upp kring det armeniska folkmordet, lovade Turkiet att öppna arkiven. Så har dock inte skett. Istället infördes en viss regim och forskare fick ansöka vid de turkiska ambassaderna om tillstånd för att använda arkiven. De fick också uppge vad de ville se (vilket inte är lätt när arkivförteckningar är opublicerade). Det var slumpartat om forskaren fick eller vägrades tillstånd. Väl på plats kunde det hända att forskaren ändå – av varierande föregivna skäl – inte fick se relevant material.
I brist på turkiskt material bygger forskarna sina verk på dokument i länderna utanför. Det existerar många diplomatiska rapporter om händelser framför allt i Tyskland (Turkiets allierade under kriget), USA (neutral i början på kriget), Frankrike, England, Ryssland, Italien (inklusive Vatikanen), Danmark och Sverige. Därutöver finns dokument härrörande från protestantiska och katolska missionärer från flera länder, varibland de tyska varit mest genomforskade. Pressmaterial i form av tidningsartiklar är mycket omfattande. Stödföreningar fanns i många länder bla The American Committee for Armenian and Syrian Relief.
Dokumentsamlingar av tyska, engelska och franska arkivkällor har publicerats för att dokumentera folkmordet på armenier. Alla av dessa samlingar inkluderar en del dokument som berör assyrier/syrianer. Dessa trycktes därför att armenier omnämns i samma dokument. Det kan antas att det finns många fler dokument som berör assyrier i arkiven.
Ringa forskning har ägnats assyrier och de ottomanska folkmorden. Mest forskning har ägnats armenier. Det beror på att armenierna varit en mycket större folkgrupp och inkluderade en stor grupp intellektuella, däribland historiker. Dessutom hade Sovjetrepubliken Armenien intresse av att hålla frågan vid liv. Assyrier hade ingen egen stat som stödde forskning.
Några skrifter av översiktskaraktär existerar och har utgivits i Frankrike och Tyskland och sedan översatts till andra språk. En internationell konferens om folkmordet på assyrier har ägt rum vid ett australiensiskt universitet. Bortsett från enstaka kyrkohistoriker och lingvister finns få forskare och inget forskningscentrum som ägnar sig åt assyrier.
Inrikesministern i Turkiet utfärdade sommaren 2001 ett dekret, som innebar att alla assyrier från Västeuropa som ville besöka sina förfäders byar i sydöstra Turkiet förbjöds att göra det. Många ungdomar som söker sin identitet och som p g a kriget i sydöstra Turkiet under lång tid inte kunnat besöka sina hembyar, förbjöds att göra sådana besök. Efter internationella påtryckningar drogs dock förbudet tillbaka.
Exemplet visar ändå hur utsatt den lilla assyriska folkgruppen i Turkiet är, men också att påtryckningar hjälper. Anledningen till förbudet kunde möjligen vara att Turkiet inte ville visa sin fortsatta systematiska förstörelse av det assyriska kulturarvet. Kyrkor och kloster, ett flertal över 1 000 år gamla, har veterligen konverterats till moskéer eller djurlador. Den turkiska regimen ville förmodligen hindra semesterfirare från att dokumentera hur landet månar om sina byggnadsminnen. Föraktet för det assyriska kulturarvet har sin motsvarighet i hur Turkiet håller på att dränka oersättliga fornlämningar från antiken i gigantiska dammanläggningar i samma områden.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen påpekat att assyriernas svåra situation måste upp på FN:s dagordning och att det assyriska kulturarvet, som också är ett kristet kulturarv, måste bevaras till eftervärlden.
Ett sätt att fånga FN:s och världens uppmärksamhet på assyriernas situation kan vara att FN-organet Unesco på allvar tar sig an denna fråga. Genom att lyfta fram kulturarvet skulle också assyriernas situation hamna i strålkastarljuset.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |