Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ge sitt kraftfulla stöd till de två fredsprocesser som pågår när det gäller inbördeskriget i Sudan: i första hand till IGAD-processen men eventuellt också till den process som leds av Egypten och Libyen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ i FN till en resolution angående inbördeskriget i Sudan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU tar upp frågan om att agera för en fredlig lösning i Sudan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utreda möjligheterna att för svenska företag med verksamhet utomlands formulera en bindande uppförandekod förbunden med vissa sanktionsåtgärder för de företag som bryter mot denna kod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör verka för att kyrkliga organisationer och inhemska frivilligorganisationer som arbetar i Sudan skall ges ökade ekonomiska resurser för biståndsverksamhet i landet.
Sudan är Afrikas största land, fem gånger större än Sverige. Invånarantalet uppgår till cirka 30 miljoner. Landet är mest tätbefolkat kring huvudstaden Khartoum. Den etniska mångfalden är stor och det talas över 100 olika språk i landet. Dinka är den största folkgruppen efter araberna. Arabiska är officiellt språk och islam statsreligion (över två tredjedelar av befolkningen är muslimer). Man skulle kunna säga att Sudan är det land där arabvärlden möter det svarta Afrika.
Sudan har goda förutsättningar för att vara ett blomstrande land, med stora naturtillgångar och med Nilen som en livgivande blodåder. Men inbördeskriget, som med undantag för några få år pågått sedan självständigheten 1956, har dock utarmat landet. I dag är Sudan ett av världens fattigaste länder.
Sudans historia är nära knuten till Egyptens, främst på grund av det gemensamma intresset av att utnyttja den resurs som Nilen utgör. 1820 erövrades Sudan av Egypten, som då var under turkiskt styre. Den egyptiska närvaron öppnade sedermera för ett brittisk-egyptiskt styre 1899. Britternas närvaro under kolonialtiden kan sammanfattas i principen ”härska–söndra”. Samtidigt som britterna byggde sitt styre med hjälp av den inhemska arabiska aristokratin och islam i de norra delarna var man lika mån om att bevara de södra delarna av landet från islamisering och arabisk kultur. Polariseringen mellan norr och söder skärptes under den brittiska närvaron. Detta bidrog i sin tur till att det nationsbygge, som inleddes i och med självständigheten 1956, kom att bli problematisk. I södra Sudan fanns vid tiden för självständigheten en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i Khartoum. När de södra provinserna inte fick självstyre gjorde lokala militära förband uppror 1955, vilket blev början på inbördeskriget mellan syd och nord. Förbanden bildade senare grunden i gerillarörelsen Anya Nay som fick starkt stöd hos dinkafolket.
Inbördeskriget i Sudan var alltså redan påbörjat vid tiden för självständigheten 1956. Därefter följde några år av svaga centralregeringar i Khartoum. 1958 tog en militärjunta makten och kriget mot södra Sudan intensifierades. Arabiska introducerades som språk inom administration och utbildning och islam användes av regimen i ett försök att skapa nationell samhörighet. Sedan följde fem år av oförmåga från regimens sida att lösa landets problem. 1969 övertog överste Gaafar Numeiri makten genom en kupp understödd av landets kommunistiska parti. Numeiri förespråkade vid den här tidpunkten en sekulär stat och en allians med kommunistpartiet. Ett misslyckat kuppförsök av kommunistpartiet 1971 betydde slutet på det kommunistiska inflytandet. 1972 inleddes samtal mellan Numeiri och Anya Nya-rörelsen i söder, som resulterade i den s.k. Addis Abeba-överenskommelsen. Ambitionen var att få ett slut på det inbördeskrig som då pågått i 17 år. Överenskommelsen innebar att södra Sudan fick regional autonomi. Juba blev huvudstad i den autonoma regionen.
Tanken med Addis Abeba-överenskommelsen var att fredlig samexistens mellan de norra och de södra delarna – de kulturella och religiösa skillnaderna till trots – skulle garanteras. Numeiri stärkte sin egen position i och med överenskommelsen, men viljan till att förverkliga överenskommelsen saknades. Generellt kan man dock hävda att åren mellan 1972 och 1983 var relativt lugna. 1983 blossade dock oroligheterna åter upp efter att Numeiri agerat på ett sådant sätt att det i söder upplevdes som provocerande. Bland annat ändrades kartor så att de oljerika områdena hamnade i norra Sudan. Dessutom infördes de så kallade septemberlagarna, där sharia kom att få status som landets lag.
Sammantaget bidrog detta till att inbördeskriget på nytt tog fart. Sudan People’s Liberation Movement (SPLM) med den militära grenen Sudan People’s Liberation Army (SPLA) bildades under ledning av John Garang. 1985 störtades Numeiri i en militärkupp. En demokratiskt vald koalitionsregering mellan UMMA-partiet och Democratic Unionist Party, båda partierna med starka islamiska inslag, kom till makten under ledning av Sadiq el Mahdi. Det politiska läget var dock labilt, vilket i sin tur underlättade för Omar Hassan Bashir’s maktövertagande i nästa militärkupp 1989.
I och med Bashirs maktövertagande förbjöds alla politiska partier i Sudan. Under 1998 blev det dock åter tillåtet med politiska partier. Dessa har dock aldrig fått mäta sina krafter i något val. Bashir grundar sitt styre på the Nationel Congress Party (tidigare National Islamic Front), en utbrytargrupp ur Muslimska brödraskapet, grundat i Egypten 1928. Partiets generalsekreterare och grundare Hassan Turabi uppfattades länge som Sudans verklige makthavare. Turabi blev talman i parlamentet 1996. Internationellt uppfattades Turabi som en påskyndare av islamiseringsprocessen. Bashirs och Turabis militärregim framstod under 1990-talet som en av världens hårdaste diktaturer.
Beskrivningen av den inhemska politiska utvecklingen under senare delen av 1990-talet leder lätt till en diskussion om förhållandet mellan politik och religion. Under 1999 blev detta förhållande tydligt i och med maktkampen mellan Bashir och Turabi. I december 1999 upplöste Bashir parlamentet i ett försök att distansera sig från Turabi. Internationellt uppfattades Bashirs agerande som något positivt, som ett försök att minska Turabis inflytande. Samtidigt tillkännagav Bashir att parlaments- och presidentval skulle hållas under hösten 2000. Den politiska oppositionen motsatte sig dock valen, eftersom den menade att det först måste till en nationell konferens om problemen i Sudan, innan val kan hållas. Val hölls i de regeringskontrollerade områdena utan oppositionens medverkan, vilket i praktiken innebar att endast Bashirs parti deltog i valet.
IGAD (Intergovermental Authority for Development) är en regional utvecklingsorganisation för länderna på Afrikas Horn och består av medlemsländerna Djibouti, Eritrea, Etiopien, Kenya, Somalia, Sudan och Uganda. De första fredssamtalen under IGAD:s ledning hölls i mars 1994 i Nairobi, samtal som sedan följts upp med jämna mellanrum. Fredssamtalen har fortsatt under 1999 och 2000 och båda sidor, SPLM och den sudanesiska regeringen, har accepterat upprättandet av ett permanent sekretariat i Nairobi för fortsatta samtal. IGAD uppfattades länge av många bedömare som den mest lovande fredprocessen. Det som ligger till grund för IGAD- samtalen är Declaration of Principles (DOP), som undertecknades av SPLA/M i juli 1994 och av regimen i oktober 1997. DOP är inte att betrakta som någon överenskommelse, utan snarare som en struktur, stomme, för samtalen. Styrkan med DOP är att både relationen mellan stat och religion och rätten till självbestämmande för södra Sudan tas upp som viktiga frågor.
Parallellt med IGAD-processen förs fredssamtal under ledning av Egypten/Libyen. Dessa samtal förs under bredare former där även National Democratic Alliance (NDA) deltar. NDA är en oppositionell rörelse som är verksam i östra Sudan i ett område som gränsar mot Eritrea och Etiopien.
IGAD-processen har fått kritik för att fokuseringen på SPLA/M inte är representativ och tillräcklig för att fred ska kunna uppnås. Det är delvis i ljuset av detta som Egyptens och Libyens initiativ ska tolkas.
Egypten/Libyen har presenterat ett fredsförslag om Sudan för att få ett slut på det inbördeskrig som i omgångar pågått sedan 1955. Den sudanesiska regeringen har accepterat fredsförslaget och även inom oppositionen är man försiktigt optimistisk. Från Egypten/Libyens sida började man planera för en fredskonferens om Sudan för att följa upp de nio punkter som tas upp i fredsförslaget. Inom SPLA/M säger man sig vara redo att diskutera de nio punkterna vid en konferens, men samtidigt uttrycker man viss besvikelse över att varken självbestämmande för södra Sudan, eller relationen mellan stat och religion, tas upp i fredsförslaget. Det egyptisk-libyiska förslaget tycks i dag ha avstannat.
Under det gångna året har däremot fredsförhandlingar inom IGAD:s ram pågått i Machackos, där man den 20 juli i år antog en principdeklaration för en fredlig lösning när det gällde Sudan. Läget såg därmed ut att ljusna, men en kort tid därefter fortsatte kriget med förnyad kraft. Regeringen har köpt in ytterligare vapen. Den sudanesiska regeringen bombar åter befolkningen i södra Sudan. Helikoptrar har kommit till användning i regeringens krigföring – något som tidigare inte förekommit.
Även USA har varit inblandat i försöken att skapa fred i Sudan. Det finns i dag inga amerikanska företag som projekterar efter eller utvinner olja i Sudan, men USA har uppenbart varit intresserat av fred med siktet inställt på att få tillgång till den sudanesiska oljan. USA har försökt att forcera fredsprocessen och är mindre intresserad av under vilken form av fred – en fred under islamistiskt styre, vilken på sikt med stor sannolikhet inte skulle bli hållbar, eller en fred under demokratiska förhållanden. Någon FN-resolution rörande Sudan har dock inte antagits. Det vore därför angeläget att Sverige tog ett initiativ till en resolution angående situationen i Sudan i FN.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Det finns i dag inte någon gemensam hållning eller något gemensamt agerande från EU:s sida när det gäller situationen i Sudan. Vi vill erinra om att det handlar om ett av Afrikas största länder, rikt på naturtillgångar, där befolkningen lider svårt under pågående inbördeskrig. Vänsterpartiet anser därför att Sverige i EU bör ta upp frågan om att agera för en fredlig lösning i Sudan.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser likaså att Sverige, i likhet med Norge, bör ge sitt kraftfulla stöd till de båda ovannämnda fredsprocesserna, i första hand till IGAD-processen men eventuellt också till den process som leds av Egypten och Libyen som pågår när det gäller inbördeskriget i Sudan.
Oljetillgångar finns i dag främst i de sydvästra och de centrala delarna av Sudan. Oljeindustrin i Sudan har blivit en internationell affär med en rad företag från olika länder inblandade: Kanada, Kina, Malaysia, Nederländerna, Italien, Frankrike, Belgien, Österrike och Sverige. Den industri som utvecklats i samband med oljan är problematisk. För de människor som är bosatta i de områden där olja utvinns har livssituationen förvärrats, och människor har blivit bortdrivna från sina hem. Kyrkorna i Sudan har i ett uttalande argumenterat för att oljetillgångarna är att betrakta som en nationell resurs och därför bör komma alla människor i Sudan till del. Kyrkorna hävdar vidare att pengarna från oljeutvinningen hittills av den styrande regimen i Sudan använts till vapenköp och att de människor som bor längs området där oljan utvinns utsatts för övergrepp.
I ett försök att kontrollera vart pengarna som den sudanesiska staten får in genom oljeutvinningen tar vägen, föreslog New Sudan Council of Churches (NSCC) etablerandet av en fond där oljepengarna skulle sättas in. NSCC föreslog vidare att dessa resurser skulle fördelas på ett rättvist sätt genom en överenskommelse som IGAD skulle förhandla fram. Kyrkornas förslag har dock inte vunnit gehör.
Den sudanesiska oljan har blivit en politisk maktfaktor, inte bara så tillvida att den sudanesiska regeringen kan stärka sin maktställning genom vapenköp. Inkomsterna som den sudanesiska staten får genom oljan har på många sätt öppnat vägen för möjligheterna för internationella påtryckningar, för krafter som arbetar för fred och mänskliga rättigheter.
De utländska projekterings- och oljeutvinningsföretag som verkar i Sudan har och tar, som alla andra företag i världen, som sin främsta uppgift att bedriva en lönsam och vinstgivande verksamhet, att tjäna pengar. Inte sällan blir för en del företag denna uppgift så dominerande att det till sist blir den enda. Men vinst till varje pris är en dålig princip. Tillämpad i praktiken medför den svåra sociala och ekonomiska problem med åtföljande djupa politiska motsättningar. I samband med Lundin Oils engagemang i Sudan har svenska företags verksamhet utomlands aktualiserats. Uppgifter och bedömningar har varit motstridiga. En del har varit starkt kritiska till Lundin Oils verksamhet. Andra har försvarat den med att om Lundin Oil inte deltog i projekteringsarbetet skulle andra länders företag som saknar moraliska betänkligheter träda in i Lundin Oils ställe.
I andra sammanhang när det gällt svåra och känsliga frågor har Sverige tillsammans med andra länder formulerat s.k. uppförandekoder som haft karaktären av rekommendationer – t.ex. när det gäller krigsmaterielexport. Vänsterpartiet anser att regeringen bör utreda möjligheterna av att formulera en uppförandekod formulerad som bindande ”code of conduct” när det gäller svenska företags investeringar utomlands. De som bryter mot den bör drabbas av lämplig sanktionsåtgärd. I USA kan företag som bryter mot dylika överenskommelser uteslutas från börsen.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Sudan Council of Churches (SCC) bildades 1967 som ett led i att stärka kyrkornas ekumeniska arbete. Bakom grundandet stod de ledande kyrkorna i landet, den katolska och den ortodoxa kyrkan samt några protestantiska kyrkor. New Sudan Council of Churches (NSCC) är verksamt i södra Sudan och bildades 1991 till följd av det långa inbördeskriget och har regionalt administrativa uppgifter. Både SCC och NSCC spelar en viktig roll i arbetet för fred och försoning i dagens Sudan. De har bland annat lyckats arrangera en försoningskonferens mellan de två största stridande folkgrupperna nuer och dinka. Kyrkorna har visat sig ha förmåga att genomföra ett framgångsrikt fredsarbete på lokal nivå och fungera som en länk på gräsrotsnivå och få till stånd samtal på högre nivå. Det finns även inhemska frivilligorganisationer som arbetar med utvecklingsfrågor, mänskliga rättigheter, utbildningsfrågor och verkar för ett demokratiskt samhälle. Det är genom dessa organisationer som svenskt bistånd bör kanaliseras.
Situationen i Sudan är oerhört komplex och vägen till fred är lång. De olika fredssamtal som förs mellan regimen och oppositionen är en möjlighet och början på vägen till fred. Inga konflikter är olösliga. Det handlar om att se och tillvarata möjligheterna i stället för att fokusera på det som kan tyckas omöjligt.
Vänsterpartiet anser att Sverige inom EU bör verka för att de kyrkliga organisationer och inhemska frivilligorganisationer som arbetar i Sudan skall ges ökade ekonomiska resurser för biståndsverksamhet i landet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Lars Ohly (v) |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sermin Özürküt (v) |
|
Rossana Valeria (v) |
Alice Åström (v) |