Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att snarast följa upp och genomföra de konkreta åtgärder som redovisas i rapporten ”Nordbornas rättigheter”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast bygga ut verksamheten med Hallå Norden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det nordiska TV-samarbetet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om orsakerna till gränsgångares problem och åtgärder för att främja ökad rörlighet och smidigt ”vardagsumgänge” över landgränserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att understödja det nordisk-ryska samarbetet vid genomförandet av EU:s nordliga dimension.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka kommunikationerna inom ramen för samarbetet mellan Nordkalotten och nordvästra Ryssland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en ekonomisk och demokratisk utveckling i enklaven Kaliningrad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en lösning av frågan om rörlighet till och från enklaven Kaliningrad i samband med EU:s utvidgning.
1Yrkande 3 hänvisat till KrU.
Nordiska rådet firar sitt 50-årsjubileum i Helsingfors den 29 oktober vid en högtidlighet i Finlands riksdag i närvaro av alla de nordiska stats- och regeringscheferna. Det var nästan på dagen femtio år tidigare som Nordiska rådet höll sitt första möte i Köpenhamn den 3-4 november 1952. Den första sessionen hölls likaså i Köpenhamn den 13 februari 1953. Då hade även Island anslutit sig. Finland ansåg sig icke kunna bli fullvärdig medlem av rådet förrän 1955. De självstyrande områdena erhöll representation i rådet senare – Färöarna och Åland 1970 och Grönland 1984.
Nordiska rådet har under sina femtio år stått i centrum för det nordiska samarbetet. Detta sträcker sig förvisso längre tillbaka i tiden. Olika lyckade och mindre lyckade unionsförsök mellan två eller flera nordiska stater har företagits under närmare tusen år. Det folkliga nordiska engagemanget växte fram under 1800-talet. Nordisk Tidskrift har t ex utgivits sedan 1878. 1919 bildades Föreningen Norden i Sverige, Norge och Danmark och senare också i Finland och Island. Det nordiska samarbetet på regeringsnivå institutionaliserades först 1971 med inrättandet av Nordiska ministerrådet. Det är ändå riktigt att framhäva just Nordiska rådets centrala betydelse för utvecklingen av det nordiska samarbetet sedan andra världskrigets slut.
Den nordiska identiteten bygger på stor språklig och kulturell samhörighet. Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen, demokratin och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska och miljömässiga förhållanden. Norden har visat hur man har kunnat klara av gränsförskjutningar och andra stora förändringar som i andra områden ofta bara kan lösas efter väpnade konflikter. Exempel härpå är upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905, Ålandsfrågan 1920 samt korrigeringen av den dansk-tyska gränsen efter första världskriget.
Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det nordiska samarbetet är unikt i världen genom sin stabilitet, folkliga förankring och legitimitet. Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom vänortssamarbetet och organisationer med lång tradition av gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden.
Sovjetväldets sammanbrott och de tre baltiska staternas – Estland, Lettland och Litauen – återkomst som fria självständiga stater på den östra sidan av Östersjön förändrade i grunden det nordiska samarbetets landskap. Finlands och Sveriges beslut att gå med i EU, där Danmark varit med sedan 1974, underströk denna utveckling. Det fick till följd att det institutionaliserade samarbetet ifrågasattes, om än främst dess former och inte behovet av detsamma. Nordiska rådet fick 1995 en ny struktur som byggde på de tre pelarna i det nordiska samarbetet, samarbetet med Europa (EU) och samarbetet med Nordens närområden. Redan 1990 inleddes ett allt intensivare samarbete mellan rådet och de baltiska staternas parlament. En baltisk församling upprättades 1991 med vilken Nordiska rådet haft ett mycket nära och tätt samarbete. Baltiska församlingen firade sitt tioårsjubileum i Riga i december 2001.
Danmarks, Finlands och Sveriges allt djupare integration i det allt tätare europeiska samarbetet inom EU, även om Danmarks och Sveriges anslutning till EMU ännu dröjer, är en stark utmaning för det nordiska samarbetet att prioritera och ta sig an för medborgarna verkligt angelägna uppgifter – sådana finns i rik omfattning, även om den mediala uppmärksamheten sällan tar sig lika påtagliga former som när det gäller EU-samarbetet.
Utvecklingen av de tre baltiska staternas närmande till de europeiska samarbetsstrukturerna har gått snabbt. I slutet av 2002 står vi inför deras fullvärdiga inträde inte bara i det EU, där numera bara Norge och Island står utanför – även om en förnyad medlemskapsdiskussion påbörjats på Island – utan också i Nato, där Finland och Sverige tills vidare står utanför. Det gör att Estland, Lettland och Litauen inom kort kommer att sitta som fullvärdiga medlemmar vid beslutsborden i alla europeiska samarbetsstrukturer – samtidigt som de nordiska staterna alla står utanför någon av dem. Detta är ett välkommet men ännu för bara några år sedan ganska oväntat framsteg för de baltiska staterna. Även Ryssland har inför den kommande Natoutvidgningen och särskilt efter 11 september allt tydligare markerat sin orientering mot det europeiska samarbetet och t ex uppnått ett närmare institutionaliserat samarbete med Nato än vad Finland och Sverige gjort.
Allt detta påverkar förutsättningarna för det nordiska samarbetet i ett nytt millennium. Vid sin session i oktober 2001 i Köpenhamn fick Nordiska rådet på nytt en ny, eller snarare nygammal, struktur med en återgång till en fackutskottsstruktur med närmare anknytning till den utskottsstruktur som de nordiska parlamenten har. Allt i syfte att stärka sambandet och förankringen av det nordiska samarbetet i det dagliga parlamentariska arbetet på hemmaplan. Nordiska rådets samarbete med närområdet – Baltikum, Nordvästryssland och Arktis – förutsätts fortsätta och utvecklas inom ramen för samtliga fackutskotts och hela rådets arbete. I slutändan torde det med största sannolikhet vara det nordiska samarbetets innehåll och resultat som avgör dess relevans för Nordens medborgare och inte den ena eller andra organisationsstrukturen.
Ett mycket välkommet och strategiskt bidrag till frågan om det nordiska samarbetets relevans för de nordiska medborgarna lämnades då den förre finländske samarbetsministern, nuvarande ambassadören i Oslo, Ole Norrback i Reykjavik överlämnade sin rapport ”Nordbornas rättigheter” till Nordiska ministerrådet. Norrback har på NMR:s uppdrag och med starkt bistånd av Hallå Norden – en servicetelefonen lokaliserad till Norden i Fokus med uppgift att ge enskilda nordbor möjlighet att få information om gällande regler och om möjligheterna att komma till rätta med olika konkreta problem – gjort en genomgång av brister och problem i de konventioner och avtal som uppnåtts inom ramen för femtio års nordiskt samarbete. Det visar sig, inte minst genom de otaliga kontakter som nordiska medborgare tar med Hallå Norden, att mycket återstår att göra för att undanröja olikheter i lagar och tillämpning som drabbar nordiska medborgare som arbetar, studerar och vistas i annat nordiskt land. Till detta kommer en oroväckande brist på kunskap hos berörda centrala och lokala myndigheter om de rättigheter som faktiskt gäller för nordbor.
Norrbacks rapport visar på ett utomordentligt tydligt sätt att det återstår mycket för att åstadkomma den fria rörlighet för nordiska medborgare i Norden som varit det nordiska samarbetets ledstjärna under de femtio år som gått sedan Nordiska rådets tillkomst 1952. Lika välkommet var att Norrback mycket tydligt preciserade vilka åtgärder som kunde vidtas av Nordiska ministerrådet och de nordiska regeringarna för att lösa ett stort antal av de redovisade bristerna. Norrback redovisade också en konkret tidsplan, där redan före utgången av 2002 ett drygt 20-tal åtgärder skulle kunna beslutas av NMR och regeringarna. Till detta kommer en ytterst angelägen utbyggnad av verksamheten med Hallå Norden.
Det är en stor uppgift och utmaning för Nordiska rådet och dess medlemmar att följa upp och bevaka att dessa åtgärder vidtas. Norrbacksrapporten och dess förslag får inte begravas i den byråkratiska apparaten inom ministerrådet och nordiska regeringsadministrationer – antydningar till detta finns redan i ministerrådets första utkast till handlingsplan för rapportens fortsatta hantering. Nordiska rådet har en tydlig och betydande uppgift gentemot medborgarna i Norden att inte ge regeringarna en lugn stund förrän de av Norrbacksrapporten redovisade bristerna är åtgärdade. Bara så kan Nordiska rådet och det nordiska samarbetet visa sin relevans inför de nordiska medborgarna i ett nytt årtusende i ett nytt Europa.
Frågan om det nordiska TV-samarbetet, som skulle möjliggöra för nordbor att se på nordiska public service-kanaler varhelst de bor i Norden, är ett skandalöst exempel på hur de nordiska regeringsadministrationerna, inte minst den svenska, har lyckats begrava en för många nordbor central vardagsfråga. Innan övergången till det digitala TV-nätet inom några år har genomförts, är det ett avgörande test av de nordiska regeringarnas ambitionsnivå för det nordiska samarbetet att TV-frågan slutligen kan lösas.
Förutom att nordiska medborgare bor, arbetar och studerar i annat nordiskt land, så utgör den stora grupp av nordiska medborgare som i sitt dagliga liv rör sig över gränsen till ett annat nordiskt land den grupp som mest tydligt också berörs bl a av Norrbacksrapporten och dess förslag. En smidigt fungerande gränstrafik underlättar enskilda människors vardag och upprätthåller mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är nödvändiga för såväl finska och norska som svenska gränsregioner, vilka ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär. I Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i mer än 20 år. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan gränsen och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem med beskattning av fastigheter och fordon.
Vid flera sessioner har frågor ställts till ministerrådet om vilka åtgärder man avsett att vidta för att lösa gränsgångares problem. Senast har det gällt att köra utlandsregistrerade fordon över gränsen. Det har både rört sig om rätten att tillfälligt övernatta på arbetsplatsen utan att få sin bil beslagtagen och rätten att passera en nordisk landgräns med sin tjänstebil. Den gången har regeringarna hänvisat till smärre anpassningar av reglerna för användning av utlandsregistrerade personbilar, innebärande entydiga kriterier för fastställande av hemvist. Men man erkände också att problemet inte var löst för alla gränspendlare och att det inte heller kunde lösas utan att man tillämpade någorlunda lika avgifter för personbilar i de nordiska länderna, något som knappast var aktuell politik.
En genomgång av flera av de problem som gränsgångare mött under åren ger vid handen att det på samma sätt som Norrback och Hallå Norden redovisar ofta rör sig om okunskap, dvs. att de som skall tillämpa reglerna inte känner till alla tillgängliga detaljer eller att medborgarna inte vet hur de skall vända sig till de relevanta instanserna. Ofta beror det på ren tanklöshet, bristande språkkunskaper och bristande resurser till följd av nedskärningar. Mer grundläggande orsaker är medvetna särlösningar grundade på skyddsintressen och, givetvis, kravet att få in skatteintäkter, samt olika praxis och traditioner. Det är ofta omöjligt att bryta upp traditioner från samhällen med mindre rörlighet. Det finns också ett territoriellt tänkande som utgår från att det är nationalstaten och inte individen som är rättighetsinnehavare.
Vi hade hoppats att gemensamt inträde i EU skulle ha upplöst alla dessa svårigheter och problem, men så blev inte fallet. Vi har ju dock både den nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som avser fri rörlighet för arbetskraft, kapital, varor och tjänster, att hänvisa till. Regeringen bör anmodas att utnyttja de avtalsverk som finns för att åstadkomma lösningar på kvarstående konkreta problem som försvårar för nordbor att bosätta sig och arbeta i annat nordiskt land. Kvarstående svårigheter strider ju mot både andan i den fria nordiska arbetsmarknaden och EES-avtalet, som alla nordiska länder deltar i.
Med de tre baltiska staternas inträde i EU förskjuts tyngdpunkten i det nordiska närområdessamarbetet till Nordvästryssland. Det bekräftades med den nya närområdesstrategi som antogs 2001. Då antogs också en särskild strategi för det nordiska samarbetet med Arktis.
Nordiska rådet antog redan vid sin session i Stockholm 1999 ett uttalande om Norden och den nordliga dimensionen. Den nordliga dimensionen, som lanserades av Finlands statsminister Paavo Lipponen i ett tal 1997, kan sägas ha utgjort en av förutsättningarna för Finlands ordförandeskap i EU. Även under det svenska ordförandeskapet lyftes den nordliga dimensionen fram. Att det i det svenska ordförandelandets slutrapport om den nordliga dimensionen som lades fram vid toppmötet i juni 2001 inte nämns att såväl Nordiska rådet som Nordiska ministerrådet är aktörer i denna process kan man bara beklaga.
Till skillnad från utvidgningen syftar den nordliga dimensionen till att få med nordvästra Ryssland än tydligare i det europeiska samarbetet. Den skepsis som på många håll uttalats mot Ryssland som samarbetspartner synes obefogad och önskan på rysk sida om samarbete är obestridd. Nordiska rådet, som utvecklat täta kontakter med de baltiska länderna genom sitt närområdesutskott, kommer även framöver att ägna allt större uppmärksamhet åt Ryssland. En grupp parlamentariker från Nordiska rådet besökte våren 2001 Petrozavodsk i Karelen för att bl.a. diskutera den nordliga dimensionen med de ryska parlamentariska företrädarna.
Det samarbete som Nordiska rådet utvecklar med nordvästra Ryssland kan bli en katalysator i utvecklingen av den nordliga dimensionen. Vid Nordiska rådets session i Köpenhamn i oktober 2001 antog rådet en rekommendation på grundval av en rapport om den nordliga dimensionen som utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av presidiet. I rapporten fastslogs att det övergripande målet med den nordliga dimensionen är att stärka demokrati, säkerhet, stabilitet och en hållbar utveckling i norra Europa. Detta sker bäst genom samarbete för att främja politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete i regionen. Från parlamentariskt håll är det viktigt att verka för att de nordiska länderna har en samlad syn på den nordliga dimensionen. Det nordiska i den nordliga dimensionen måste stärkas.
Ett strategiskt viktigt inslag i nordvästra Rysslands närmare knytning till Europa och Norden utgör förbättrade kommunikationer. Det gäller såväl landbaserade kommunikationer som vägar och järnvägar som sjöfart och luftfart. Inte minst på Nordkalotten och de ryska regioner som vetter mot Norra ishavet är en utveckling av öst-västliga kommunikationer av stor betydelse. En starkare ekonomisk och social utveckling under miljömässigt sunda förhållanden, som kan vända den på många områden negativa utvecklingen i nordvästra Ryssland, har goda förutsättningar i de naturresurstillgångar som regionen är rik på. Utvecklingen av kommunikationer är en viktig uppgift inom ramen för t ex Barentssamarbetet.
Vid återkommande besök i den ryska enklaven Kaliningrad har rådet fått en klar uppfattning om den oro man där känner över att hamna i en utsatt position som en isolerad ö i EU och dessutom förlora den nuvarande viseringsfriheten när Litauen och Polen blir medlemmar och börjar tillämpa Schengenavtalet. De sociala förhållandena med omfattande alkohol- och narkotikamissbruk, hiv och omfattande social utslagning är en öppen varböld i Nordens direkta närområde. En stabilare politisk, social och ekonomisk utveckling i Kaliningrad är både mål och förutsättning för en starkare integration i den utveckling som sker i Östersjöområdet. Kaliningrads strategiska ställning är viktig för denna utveckling liksom även för den säkerhetspolitiska stabiliteten i södra Östersjön.
Nordiska rådet tillsatte år 2001 en särskild rapportör med uppgift att bedöma behovet av nordiska insatser i Kaliningrad för att stödja en positiv utveckling vad gäller uppbyggandet av ett starkt civilt samhälle. Nordiska insatser för att stödja civil verksamhet kan inte nog understrykas och behövs för att fylla utrymmet efter den tidigare massiva militära närvaron i Kaliningrad. Efter initiativ av bl.a. mittengruppen i Nordiska rådet har förhandlingar upptagits med ryska myndigheter om att inrätta en nordisk informationspunkt i Kaliningrad. Även om vilja och ambition från parlamentariker och myndigheter i Kaliningrad är inriktade på ett allt närmare samarbete med sin nära omgivning, så tycks centrala ryska myndigheter helt ovilliga till några framsteg så länge den grundläggande frågan om hur ryska medborgare skall kunna resa fritt till och från Kaliningrad efter grannarnas inträde i EU har lösts. Det är en viktig uppgift för de nordiska regeringarna att tillse att Kaliningradfrågan får en tillfredsställande lösning inom ramen för den kommande EU-utvidgningen.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Runar Patriksson (fp) |