FN-toppmötet i Johannesburg blev ett steg framåt för det internationella miljösamarbetet. Men tyvärr saknades i många fall konkreta målsättningar, tidsplaner och handlingsprogram. Nu vidtar ett viktigt arbete med att omsätta alla löftena från Johannesburg till verklighet.
Det är nödvändigt att u-länderna får hjälp att utvecklas på ett hållbart sätt och undvika miljökatastrofer. Det kräver bl.a. att hållbara teknologier överförs genom handel, investeringar och bistånd. Motionen efterlyser nya sätt att finansiera globala miljöinsatser.
Det behövs en starkare internationell miljöorganisation, som kan övervaka miljökonventionerna och främja informationsutbyte, kunskapsuppbyggnad m.m.
EU ska satsa på tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning i samarbete med u-länderna kring hållbarhetsfrågor.
EU-länderna måste leva upp till Kyotoprotokollet om klimatförändringar genom kraftfulla insatser på hemmaplan, i synnerhet en ökad samordning på energiområdet.
Det behövs också en internationell överenskommelse om miljöavgifter på transporter, vilken även bör inkludera flygbränsle.
Sammanfattning 4
Innehållsförteckning 5
Förslag till riksdagsbeslut 6
1 Från ord till handling 6
2 Globala åtgärder 7
2.1 Investeringar för hållbar utveckling i u-länderna 8
2.2 Förstärk den globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet 10
2.3 Forskning om hållbar utveckling 11
2.4 Klimatfrågan 11
2.5 Hållbara internationella transporter 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bistånd från Sverige och EU i betydligt högre grad måste använda sig av hållbara teknologier, i synnerhet energisystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör vara pådrivande i att utveckla nya finansieringsmekanismer för globala miljöinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förstärka den globala samarbetsarkitekturen på miljöområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s sjätte ramprogram för forskning, inom huvudområdet hållbar utveckling, bör avdela betydande resurser till tvärvetenskaplig och probleminriktad forskning om sambanden mellan fattigdom och miljöförstöring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör driva på för att EU:s klimathandlingsprogram får en global inriktning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fortsatt utreda möjligheten till en internationell överenskommelse om koldioxidavgifter på transporter.1
1Yrkandena 5 och 6 hänvisade till MJU.
Omdömena om FN-toppmötet i Johannesburg skiftar. Många, inklusive Sverige, hade hoppats på mer konkreta utfästelser. Ändå är det för tidigt att se toppmötet som ett misslyckande. På en lång rad områden har världen enats om en gemensam viljeinriktning. Hållbar utveckling har definitivt kommit upp på dagordningen. Det blir nu lättare att i olika sammanhang – handel, bistånd m.m. – integrera ett perspektiv med hållbar utveckling i centrum. Ett antal nya finansieringsinstrument kommer också att starta, vilka förhoppningsvis kan hjälpa u-länder i omställningen till mindre miljöskadliga teknologier.
Samtidigt är det bråttom med att konkretisera målformuleringarna från Johannesburg. Många av de allvarligaste hoten har blivit mer akuta. Det gäller kanske framför allt klimatförändringarna, som inte längre går att förklara bort. Det gäller också utarmningen av den biologiska mångfalden, utfiskningen, den fortgående skogsskövlingen, jorderosionen, den fortsatta spridningen av många giftiga kemikalier samt färskvattenkrisen i allt större regioner. Det ökande antalet fattiga människor i världen förvärrar problemen ytterligare. En grundorsak till många av problemen är det moderna samhällets höga förbrukning av energi och råvaror. Energiförbrukningen och därmed utsläppen av växthusgaser har ökat avsevärt och kan förväntas öka ytterligare de kommande åren. Vattenförbrukningen ökar med två till tre procent varje år. 5–6 miljoner ha jordbruksmark försvinner varje år p.g.a. dåliga jordbruksmetoder. Ungefär 56 miljarder ha skog har försvunnit över en tioårsperiod. En fjärdedel av världens däggdjur är utrotningshotade.
En etiskt acceptabel marknadsekonomi måste inrymma hänsyn till miljön och till den mänskliga värdigheten. Det följer av principerna om förvaltarskap och solidaritet. Sådana hänsyn kan inte marknaden klara av med automatik, utan den måste kompletteras med kloka politiska styrmedel om en hållbar utveckling ska kunna åstadkommas.
Globaliseringen av världsekonomin innebär att sådana styrmedel i vissa fall måste kompletteras på den internationella nivån. I synnerhet som flera av de största problemen är globala till sin natur. Mot den bakgrunden anser Kristdemokraterna att Sverige och EU måste driva på för ett starkare globalt samarbete kring hållbarhetsfrågorna. Detta är ett moraliskt ansvar för EU och den rika världen, vars produktions- och konsumtionssystem orsakat många av problemen. Att åstadkomma en hållbar utveckling i fattiga länder är också i den rika världens intresse, med tanke på vilka konsekvenser miljöförstöringen, och därpå följande mänskliga katastrofer, kan få.
Inför Johannesburgstoppmötet pekade EU-kommissionen på fyra övergripande områden som måste prioriteras:
Skydd av de naturresurser som ligger till grund för ekonomisk utveckling, inte minst dricksvatten, energi och jord. Målet måste vara att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad miljöbelastning.
Integration av miljöaspekter och bekämpning av fattigdomen, d.v.s. kopplingarna mellan fattigdom och miljöförstöring måste förstås bättre.
Främjande av en hållbar globalisering, d.v.s. se till att den internationella handeln entydigt främjar hållbar utveckling och inte går på tvärs mot ambitionerna på t.ex. miljöområdet.
Främjande av god förvaltningssed och större engagemang, vilket bl.a. handlar om att förstärka institutioner på både internationell och nationell nivå.
Med dessa prioriteringar som grund måste EU och Sverige ta initiativ till ett förstärkt internationellt samarbete på miljöområdet, som också tar hänsyn till de fattiga ländernas villkor och akuta problem. Europa har i dag möjlighet att inta en global ledarroll, inte minst på miljöområdet, i ett läge där USA tyvärr ofta intar en skeptisk attityd till internationella avtal, som t.ex. Kyotoprotokollet.
Denna motion föreslår vissa förstärkningar av det globala miljösamarbetet, utan att gå in närmare på miljöpolitiken i Sverige eller EU.
Investeringar i miljövänlig teknik kostar betydligt mera på kort sikt än konventionell teknik. U-länder med akuta fattigdomsproblem kan inte på egen hand – och utan kompensation – ta på sig de högre kostnader som sådana investeringar innebär. Men i stället för utökade biståndsinsatser har den totala biståndsvolymen i världen sjunkit på senare år. Kristdemokraterna menar att denna utveckling måste brytas.
De fattigaste länderna behöver alltså hjälp att genomföra s.k. tekniksprång för att hoppa över de smutsigaste leden i moderniseringsprocessen. Ett tydligt exempel gäller energisystem. Världens energiförbrukning har ökat avsevärt de senaste åren, samtidigt som två miljarder människor i praktiken saknar tillgång till energi. Att förena deras behov med en mer hållbar utveckling är en formidabel utmaning. Ökad energianvändning i kombination med icke-hållbara energisystem, framför allt fossilbaserade, riskerar att ge upphov till allvarliga klimatförändringar och därpå följande mänskliga katastrofer. Redan har länderna på södra halvklotet drabbats hårt av klimatkatastrofer, t.ex. i form av översvämningar och torka. Därför krävs gemensamma satsningar från biståndsgivare, näringslivet och mottagarländernas regeringar för att främja moderna, innovativa teknologier som är anpassade till u-ländernas villkor och till miljömässiga hänsyn.
Sådan teknologiöverföring är naturligtvis inte gratis. Västvärldens bistånd måste därför omfatta överföring av teknik och kunnande till den fattiga världen. Informations- och kommunikationsteknologi och förnyelsebara energisystem är två exempel på teknologier som både kan vara effektiva i fattigdomsbekämpning, hälsovård m.m. och samtidigt bidra till ett mer hållbart samhälle. Alternativa energisystem kan också vara mer praktiskt och ekonomiskt hållbara i mycket fattiga regioner. Således bör Sveriges och EU:s bistånd i största möjliga utsträckning använda sig av hållbara teknologier anpassade till u-ländernas behov. Redan i dag har Sverige inlett arbetet med att integrera hållbarhetsperspektivet i biståndet, t.ex. genom att arbeta med miljökonsekvensbeskrivningar, utbildning om ekologiska samband och återställning av förstörda ekosystem. Det är viktigt att Sveriges goda erfarenheter tas tillvara i t.ex. EU-biståndet.
Dock kan inte biståndet ensamt ta på sig uppgiften att främja teknologiöverföring, både p.g.a. effektivitetsproblem och av rent ekonomiska begränsningar. De privata kapitalflödena till u-länderna är i dag fem gånger större än den officiella hjälpen. Det krävs alltså att även näringslivet uppmuntras att använda hållbara teknologier. Ett nära samarbete mellan regeringar och näringsliv om agerandet i tredje världens länder måste eftersträvas. Företag med en ambitiös miljöprofil har en viktig konkurrensfördel. Detta faktum måste uppmärksammas bättre.
Nya finansieringsmekanismer bör också prövas, i synnerhet eftersom de privata investeringarna i dag är väldigt koncentrerade till ett begränsat antal u-länder. Särskilt intressant är möjligheten att inrätta speciella fonder för globala miljöinsatser, som tydligt avskiljs från biståndet. Den globala miljöfonden GEF (Global Environment Facility) har t.ex. blivit ett viktigt verktyg för miljöinsatser, inte minst teknologiöverföring, i u-länderna. Det är bra att Sverige stöder GEF med ca 450 miljoner kronor 1998–2002. Den är dock i stort behov av ökade resurser. Partnerskap med näringslivet är också en möjlighet som bör utnyttjas mera, inte minst inom ramen för globala fonder av detta slag. Ytterligare lösningar är Kyotoprotokollets olika ”flexibla mekanismer”, som bl.a. möjliggör handel med utsläppsrätter och att ett land ska kunna genomföra växthusgasreducerande åtgärder i ett annat land, genom en s.k. Clean Development Mechanism. Miljömärkningsprogram, som möjliggör för konsumenterna att välja miljövänligt framställda produkter, och ”gröna” investeringsfonder, som ställer vissa miljökrav på de företag man finansierar, är andra instrument som bör uppmuntras. Sverige bör följa upp de idéer som presenterades i samband med FN-konferensen ”Finansiering för utveckling” i mars 2002, om alternativa finansieringsvägar. Dessutom måste Johannesburg-toppmötets överenskommelse om ett 10-årigt arbetsprogram för hållbara konsumtions- och produktionsmönster förverkligas och ges tillräckliga resurser för forskning och utveckling.
Projekt som finansieras av västvärldens exportkreditnämnder måste också uppfylla grundläggande miljökrav. U-länderna genomför varje år investeringar i nya energi- och transportsystem, huvudsakligen fossilbaserade, i storleksordningen 150–200 miljarder dollar. En betydande del av dessa genomförs med stöd av OECD-ländernas exportkreditnämnder. Men i dag är det bara ett fåtal länder som har ställt upp miljökrav på sina exportkreditnämnder. Om en växande del av dessa medel kanaliserades till förmån för alternativ energiteknik, d.v.s. vind, sol, modern biomassa etc, istället för att stödja olja och kol skulle vinsterna miljö- och klimatmässigt vara stora. Bindande gemensamma miljöregler bör därför antas för EU-ländernas exportkreditnämnder.
Det globala samarbetet i miljöfrågor lider av bristen på starka institutioner. Jämfört med världshandelsorganisationen WTO, som har en tvistlösningsmekanism och fungerande sanktionsmöjligheter, saknar världssamfundet tillräckliga möjligheter att genomdriva efterlevnaden av olika miljökonventioner. FN:s miljöorgan UNEP fyller en viktig funktion men är mycket begränsat när det gäller resurser, personal och befogenheter. Det har lett till att många vänder blicken mot WTO som en mer kraftfull organisation. Den är dock knappast ett lämpligt forum för att hantera internationell miljöpolitik i allmänhet (även om också WTO-systemet i framtiden måste ta större hänsyn till internationella miljökonventioner, vilket Kristdemokraterna tar upp i sin motion om frihandel och globalisering).
Det globala ramverket på miljöområdet måste alltså stärkas, även om de flesta hoten mot en hållbar utveckling till sist måste åtgärdas på nationell nivå. Detta bör vara en prioriterad uppgift för Sverige i efterarbetet till Johannesburg. I en rapport från WTO förra året föreslås att WTO:s samarbetsmodell, med lagbaserade rättigheter och skyldigheter, kan tjäna som modell för en ny global samarbetsarkitektur på miljöområdet. Det förslaget bör utredas ytterligare. Även EU:s ministerråd har uttryckt stöd för en starkare global samarbetsarkitektur. Man har välkomnat den nya arbetsgrupp inom UNEP som ska se över det internationella miljösamarbetet, inklusive finansieringsmöjligheterna.
En ”Global Environment Organisation”, GEO, har föreslagits både från UNEP och från en arbetsgrupp inom FN som förbereder toppmötet ”Finansiering för utveckling” nästa år. Möjligheten att skapa en sådan global miljöorganisation bör utredas snarast. Den skulle ha som uppgift att övervaka och kontrollera konventionernas efterlevnad. Den bör också ha resurser att följa världsutvecklingen på miljöområdet, genom samarbete med nationella myndigheter och oberoende organisationer. Fortfarande är vår kunskap mycket begränsad på många områden, exempelvis utvecklingen i världen på den biologiska mångfaldens område. Dessutom bör en huvuduppgift vara att förmedla kunskaper om hur goda politiska styrmedel och handlingsprogram kan se ut, inte minst till de fattigaste länderna.
Sverige och EU-länderna har, trots allt, kommit relativt långt i arbetet med att konkretisera hållbarhetstänkandet till praktisk politik. Det gäller exempelvis integreringen av hållbar utveckling i samtliga politikområden, kemikaliestrategin, den integrerade produktpolitiken (IPP), det sjätte miljöhandlingsprogrammet, klimatförändringsstrategin och andra pågående åtgärder. Sådana framsteg måste kommuniceras till omvärlden, och i synnerhet bör relevant information och erfarenheter delas med u-länderna. Sådan kunskapsöverföring är absolut nödvändig om u-länderna ska kunna närma sig en hållbar utveckling. Exempelvis Agenda 21, som innehåller en mängd målsättningar, säger mycket lite om hur målen konkret ska nås. Man måste alltså hitta former för kunskapsöverföring och erfarenhetsutbyte på det globala planet. Det skulle kunna göras inom ramen för en starkare global miljöorganisation vilket också föreslås i en nyutkommen UNEP-rapport.
Effektiv miljöpolitik måste grundas på tillräcklig kunskap. Fortfarande saknas dock mycket kunskap om hur en ekonomi med långsiktigt hållbara produktions- och konsumtionssystem kan skapas. Det behövs gemensamma europeiska forskningsinsatser på detta område. Denna forskning bör vara probleminriktad och tvärvetenskaplig. Ett allmänt problem i dagens samhälle är tendensen till ”tunnelseende”, d.v.s. den långtgående specialiseringen inom forskning och utbildning. Det leder till att beslutsfattare i olika positioner ofta inte förmår fatta långsiktigt förnuftiga beslut. Bristen på samordning mellan olika politikområden kan också ses som en konsekvens av detta tunnelseende. Det finns ett behov av tvärvetenskapliga studier som kan skapa bättre förståelse för sambanden mellan människans aktiviteter och ekosystemens kvalitet och bärkraft. EU å sin sida har nyligen antagit ett nytt ramprogram för forskning, där hållbar utveckling är ett prioriterat område. Nu är det viktigt att Sverige driver på för att omsätta denna prioritering i tvärvetenskapliga forskningsprojekt och initierar en dialog med det svenska forskarsamhället om en sådan inriktning.
I synnerhet gäller bristen på kunskap de fattiga länderna, där i-världens lösningar långtifrån alltid är tillämpliga, och där det allt överskuggande fattigdomsproblemet begränsar resurserna. Samtidigt har forskningen hittills i stort kretsat kring de lösningar som i-världen efterfrågat. Därför vore det angeläget att EU och den övriga i-världen uppmuntrade forskningssatsningar på exempelvis hållbara energisystem i fattiga länder. Ett annat huvudområde för sådan forskning är naturligtvis hur effektivare och miljömässigt hållbara jordbruk kan utvecklas i u-länderna. Sådana satsningar bör vara en viktig del i EU:s nya ramprogram för forskning, liksom i EU:s forskningssamarbete med u-länder. Det sjätte forskningsprogrammet har som ett av sina prioriterade områden just ”hållbar utveckling, globala förändringar och ekosystem”. Inom dess ramar bör Sverige verka för att u-länders förutsättningar för hållbar utveckling får betydande uppmärksamhet.
Klimatförändringar är ett av de mest akuta globala miljöproblemen. Genom klimatkonventionen och det kompletterande Kyotoprotokollet har världen fått redskap att bekämpa utsläppen av växthusgaser. Tyvärr har dock arbetet med Kyotoprotokollet dragit ut på tiden, och förhandlingarna i partskonferensen COP6 har varit fyllda av motsättningar, även om det glädjande nog blev ett avtal i Bonn till slut. Besvikelsen har också varit stor över att USA hoppat av Kyotoprotokollet. Kristdemokraterna står bakom Sveriges politik för ambitiösa utsläppsreduceringar inom den europeiska unionen. Det är viktigt att Sverige och EU-länderna tar krafttag för att sänka sina egna utsläpp och inte enbart utnyttjar avtalets möjligheter att utnyttja s.k. kolsänkor eller att genomföra utsläppsminskningar i andra länder. Men samtidigt kräver klimatfrågan ett globalt perspektiv. Unionen måste hjälpa u-länderna bryta kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökade koldioxidutsläpp. Det kan bl.a. göras genom den teknologiöverföring som beskrivits ovan. Vid klimatmötet i Bonn enades EU och ett antal andra länder om ett årligt bistånd om 450 miljoner euro till u-länderna för kapacitetsuppbyggnad och teknologiöverföring. Det globala perspektivet, i synnerhet samarbetet med u-länder, måste nu integreras i EU:s strategi för hållbar utveckling och det pågående arbetet inom klimathandlingsprogrammet.
En viktig del av lösningen för Europas egen del ligger i gemensamma satsningar på energipolitikens område, som behöver samordnas i betydligt högre grad än hittills. Det handlar bl.a. om satsningar på energieffektivitet och förnybara energikällor. Genom europeisk samordning kan vi nå betydligt längre än på egen hand, och med rättvisare konkurrensvillkor. Samordning av miljöavgifter på energi, satsningar på forskning om förnybara energikällor och renare drivmedel samt europeisk lagstiftning för ökad energieffektivitet i byggnader, transporter och industri är exempel på nödvändiga åtgärder. Bidragen till fossila bränslen måste fasas ut inom en tioårsperiod. Även jordbrukspolitiken kan spela en roll genom att uppmuntra omställning till odling av energigrödor. Det europeiska transportsystemet måste också skapa goda konkurrensvillkor och en inre marknad för järnvägs- och sjötransporter. Vidare bör ett europeiskt program för handel med utsläppsrätter vara ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen. Det bör finnas kriterier för energieffektivitet inom den offentliga upphandlingen. Regeringen bör aktivt arbeta för dessa åtgärder inom EU.
Ett miljömässigt hållbart handelssystem måste ha incitament för effektiva och miljövänliga transporter. Det är en allmän princip för hållbar utveckling att en produkts eller tjänsts miljöpåverkan måste reflekteras i priset. I Sverige finns därför koldioxidavgifter som ett ekonomiskt styrmedel för transporter. Dessvärre reflekterar internationella transporter av olika slag hittills inte denna princip. Speciellt uppmärksammat är att priset på flygbränsle i dag inte avspeglar dess miljökonsekvenser. Av konkurrensskäl är det orimligt att ett land ensidigt lägger miljöskatter på internationella transporter. Sverige har istället infört miljörelaterade start- och landningsavgifter för flyget. För att ytterligare främja miljömässigt hållbara transporter bör dock Sverige verka för en global överenskommelse om minimiavgifter på koldioxidutsläpp. Strävan bör vara att också inkludera flygbränsle i en sådan överenskommelse, för att miljökostnaderna ska internaliseras i priset. En sådan avgift skulle kunna driva fram tekniska framsteg och effektivare resursanvändning. Det skulle bidra till en miljömässigt hållbar världshandel. Regeringen bör därför utreda möjligheterna till en sådan överenskommelse.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Holger Gustafsson (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Erling Wälivaara (kd) |