Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige i internationella forum som Förenta nationerna aktivt bör verka för att kvinnors rätt till fri abort erkänns som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri abort främjas inom EU och blir ett nytt krav för ansökarländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat politiskt mål i svensk utrikespolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör verka för att kvinnors rätt till fri abort och god sexuell och reproduktiv hälsa blir ett prioriterat finansiellt mål i den svenska biståndsbudgeten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige bör tillåta utländska kvinnor att få komma hit och göra säkra aborter lagligt på svenska sjukhus.1
1Yrkande 5 hänvisat till SoU.
Varje dag dör 300 kvinnor på grund av illegala aborter. Det är lika många som om en jumbojet skulle störta varje dag. Tänk vilket liv det skulle bli då! Att däremot kvinnor dör i det tysta för att de inte har den självklara rätten att ha makten över sina liv ignoreras. Varje minut blir 380 kvinnor gravida varav 190 är oönskade graviditeter. Varje minut utförs 40 osäkra aborter. Ofta slutar de med döden. Kampen för kvinnors självklara rätt till fri abort är inte avslutad på långa vägar. Kvinnorörelsen världen över har i decennier kämpat intensivt för kvinnors rätt till sin kropp, till sin sexualitet och till fri abort; det som brukar beskrivas som sexuell och reproduktiv hälsa. Sverige med sin mångåriga kamp för jämställdhet mellan könen har förstås då också ett extra ansvar att i varje internationell kontakt arbeta för kvinnors rätt till sin egen kropp och till sin sexualitet och reproduktiva hälsa. Fri abort bör därför drivas tydligt av Sverige som en mänsklig rättighet i internationella forum.
På flertalet FN-konferenser genom åren har frågan om fri abort diskuterats flitigt. På FN:s befolkningskonferens i Kairo (ICPD) 1994 beslutade världens länder att fyra procent av biståndet skall avsättas till sexuell och reproduktiv hälsa. Enligt uppgift är det endast ett EU-land som uppfyller detta mål och tyvärr är det inte Sverige, det är Holland. Sverige som fått pris som världens mest jämställda land uppnår inte målet att avsätta fyra procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa. Då frågan dessutom är mycket känslig i en del länder, vilket lett till att många biståndsgivare inte får finansiella medel till verksamhet som kan omfatta stöd till fri abort, ligger ett extra stort ansvar på att liberala länder som Sverige är generösa. Den amerikanska Bush-administrationen har gjort som sina republikanska föregångare och kraftigt dragit ned stödet, en trend vi även ser på andra håll runt om i världen. Sverige måste låta en större del av biståndet just gå till sexuell och reproduktiv hälsa.
Många länder i Europa har mycket restriktiva lagar vad gäller fri abort. I EU-länder som Irland och Portugal är abort förbjuden. Senast i år dömdes kvinnor i Portugal för att ha gjort och utfört abort. I Portugal avkunnades nyligen en dom mot en barnmorska, Maria do Ceu Ribeiro. Hennes brott var att hon hjälpt kvinnor till säkra olagliga aborter. Det bestraffades med åtta och ett halvt års fängelse. I Portugal är abort inte tillåten utom när kvinnan våldtagits eller av strikta medicinska skäl. Tyskland har förbud mot abort, men utan bestraffning. Dock kräver den tyska lagen obligatorisk rådgivning. Rådgivaren förväntas inte främst stödja kvinnan utan värna vad man i sammanhanget kallar ”det ofödda livet”. I Spanien är abort tillåten upp till vecka 12, men endast om kvinnan har blivit våldtagen. I Belgien krävs att den oönskade graviditeten orsakar ”a state of distress/emergency” för att kvinnan ska få abort till vecka 12. Också andra länder har stränga abortlagar eller regler som utgör hinder för abort. Ett exempel är att en överläkare kan vägra att acceptera aborter på sin klinik. Följden är att kvinnor reser mellan Europas länder för att få abort där hindren är färre och lagarna mindre restriktiva. En slags europeisk abortturism existerar. I ansökarländer som Polen är numera fri abort förbjuden. Sverige borde opinionsbildande arbeta för en liberal abortlagstiftning i hela EU för och att fri abort ska vara ett krav som ansökarländerna måste uppfylla för att få komma med i unionen.
Sverige diskriminerar abortsökande kvinnor på ett tydligt sätt. I den svenska abortlagen (1074:595, 5 §) stadgar en paragraf att en kvinna inte får göra abort i Sverige såtillvida hon inte är svensk medborgare eller blivit gravid i Sverige , d v s varit i landet mer än tre månader. En utländsk kvinna som söker abort i Sverige beviljas inte det på samma grunder som när hon söker annan vård. Det som avgör om kvinnan ska få en abort beviljad är hennes anknytning till Sverige, vilken bedöms av Socialstyrelsens rättsliga råd. Har samlaget skett i svensk säng eller med en svensk man beviljas kvinnan i regel en abort. Är hon utan svensk anknytning och ”bara” gravid och desperat och hemmahörande i exempelvis EU-landet Portugal – där abort är förbjuden – beviljas hon inte en abort. I all annan sjukvård i Sverige finns möjligheten att ta emot människor från andra länder under förutsättning att de betalar för sin vård. Att just abort ska utgöra ett undantag i Sverige är obegripligt. I bland annat Storbritannien, Frankrike, Italien och Holland kan en utländsk kvinna få abort på samma villkor som annan vård. Abortlagen bör därför ändras så att patienten har den fulla beslutsrätten, oavsett geografisk hemvist, att få en säker abort utförd på ett svensk sjukhus.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Ohlsson (fp) |