Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige omgående bör söka medlemskap i Nato.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att säkerhet i dag bäst uppnås i gemenskap med andra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU och Nato för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa är det naturliga medlet för gemensam säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Rysslands integration i det europeiska säkerhetssamarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt skall bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga bör ske i nära samarbete med USA och att varje försök av Europa att konkurrera med USA i detta avseende bör motverkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den förestående Natoutvidgningen.
Terrorattackerna mot New York och Washington den 11 september 2001 lyfte på ett ofattbart tragiskt och skoningslöst sätt fram de nya förutsättningarna för internationell fred och säkerhet som råder sedan det kalla krigets slut. På den tiden utgjorde konfrontationen mellan supermakterna tillika kärnvapenmakterna det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. I dag utgör hot som Usama bin Ladins al Qaida-terrorister ett allvarligt och gemensamt hot inte bara mot USA, Europa, Ryssland och Kina utan också mot t.ex. Indien, Indonesien, Iran och Saudiarabien.
Attentaten visar att nya hot kan utvecklas genom såväl massförstörelsevapen, som till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, och lågintensiva vapen som vanliga knivar. Hoten ligger inte i teknologinivån utan i effekterna av de hänsynslösa och dödsföraktande attentat som utan förvarning utförs mot civila människor och mål. De civila trafikflygplan som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret visade inte att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen varit fel. De visade däremot att hotbilden är vida mer mångfacetterad och kräver ett bredare angreppssätt. Men kanske också att det moderna samhället och dess fundament av öppenhet, fri rörlighet och allt större beroende av högteknologisk kommunikation blivit allt mer sårbart.
Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Kampen mot terrorismen formas i en allians främst mellan världens folkstyrda stater. Ansträngningarna för att få Irak att uppfylla de krav som ställts av FN:s säkerhetsråd vid upprepade tillfällen sedan Kuwaitkriget i början av 1990-talet pekar på behovet av ett FN som måste bli starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer legitimt och trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred och säkerhet, frihet och mänskliga rättigheter.
I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett allt tätare och mer integrerat samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato utgör i allt högre grad bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och måste därför stå öppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på samma villkor.
Med kommunismens fall och sovjetväldets upplösning skapades förutsättningar för Ryssland att av eget intresse välja en utveckling som leder till att Ryssland intar sin plats som en likaberättigad partner i det europeiska samarbetet. Arvet från det tsaristiska enväldet och den totalitära kommunismen samt det planekonomiska systemet utgör en enorm belastning i denna frigörelseprocess. Kriget i Tjetjenien utgör en varböld också för Rysslands inre demokratiska stabilisering. Utvecklingen inom mediesektorn är skrämmande. Trots detta måste utvecklingen mot demokrati och marknadsekonomi i Ryssland bedömas ha tagit avgörande och långtgående steg mot en allt tätare integration i det europeiska samarbetet. Rysslands tydliga uppslutning bakom de ansträngningar som gjorts av EU och Nato i kampen mot den internationella terrorismen i spåren av 11 september är ytterligare en bekräftelse på denna utveckling. EU:s politik vad gäller ekonomi och handelspolitik gentemot Ryssland måste dock kritiseras som protektionistisk och präglad för mycket av högtidstalens retoriska flykt till framtiden och för litet fokus på konkreta åtgärder i närtid.
Att befria sig från den självbild som århundraden av ryskt/sovjetiskt imperiebyggande inpräglat hos den ryska nationen är en gigantisk och plågsam process med återkommande risker för bakslag. Sedan Peter den Stores dagar vacklar Ryssland i frågan om man till identiteten är ett europeiskt land eller inte. För omvärlden och för dem som tidigare under årtionden eller århundraden varit tvångsanslutna till det ryska imperiet kan den nu pågående processen förklarligt nog tyckas alldeles för långsam och osäker. Det gäller inte minst för våra systerfolk i Estland, Lettland och Litauen. Att de tre baltiska staterna inom kort inträder som fullvärdiga medlemmar av EU och Nato med Rysslands öppna om än något reserverade acceptans måste ses som en bekräftelse på en för bara tio år sedan ofattbar normalisering av förhållandena i vår egen nära omvärld. Vid sitt statsbesök i Finland hösten 2001 förklarade den ryske presidenten Vladimir Putin att ”de baltiska ländernas säkerhetspolitik är deras eget val.”
På vägen mot den kommande Natoutvidgningen med ett tiotal tidigare stater inom sovjetväldet har Ryssland och Nato valt att fördjupa sitt ömsesidiga samarbete och formerna för detta. Det understryker betydelsen av det nära samarbete som äger rum såväl inom Natostaber som i militär krishantering på fältet t.ex. på Balkan. Långsiktigt kan det komma att visa sig vara av avgörande betydelse för att bryta ned sekellånga historiska fiende- och hotbilder. I kampen mot den internationella terrorismen har Ryssland också funnit det möjligt att hantera och acceptera närvaron av amerikansk trupp i tidigare sovjetiska Centralasien. De båda nukleära supermakterna från det kalla kriget, USA och Ryssland, har också hittat formler för att hantera det gemensamma arvet från ABM-avtalet. I den delvis till offentligheten läckta ”nya” amerikanska kärnvapendoktrinen konstateras också att Ryssland inte utgör en fiende till USA.
Även Sverige bär på ett historiskt arv av en rysk hotbild – i vårt fall trekvartsmillennielångt – även om det funnits perioder under den svenska stormaktstiden då Sverige utgjorde ett större hot mot Ryssland än tvärtom. Det är dags för oss att konstatera att förutsättningarna för bilden av ett hotfullt Ryssland är på väg att blekna bort. Ryssland utgör inte längre något militärt hot mot Sverige. Vare sig viljan eller förmågan till detta föreligger i det Ryssland som nu i raskt takt tar sin rättmätiga och välkomna plats i det allt tätare samarbetet bland Europas demokratier. Ett demokratiskt Ryssland hör hemma fullt ut i det demokratiska Europa.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden garanterats av samarbetet mellan USA och Europa inom ramen för den transatlantiska försvarsalliansen. Den är lika viktig också i framtiden.
En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige ska därför, i likhet med de tre baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato. I vårt eget närområde skulle det vara av stor betydelse om även Sverige och Finland – förutsatt att det finska folket så önskar – blev medlemmar av Nato när de tre baltiska staterna blir inbjudna i den förestående utvidgningen.
Den nya s.k. säkerhetspolitiska doktrin som offentliggjordes av regeringen och tre borgerliga partier i februari 2002 ger ingen vägledning alls för de viktiga avgöranden som Sverige måste träffa för vårt internationella deltagande för fred och säkerhet i vår omvärld. Å andra sidan kan den inte heller sägas lägga några hinder i vägen för de steg som verklighetens utveckling ändå kommer att tvinga vårt land att ta. En doktrin som saknar relevans för den verklighet vi lever i saknar också relevans för vår omvärld.
Problemet med att som Sveriges regering retoriskt hålla fast vid alliansfriheten underströks när Sverige och Finland i mars 2002 av egenintresset tvingades föreslå att Natoländerna skulle ge Sverige och Finland en närmare påverkansmöjlighet gentemot Nato efter den kommande utvidgningen. Om inte skulle ju stater som, likt Sverige, valt att stå utanför komma att stå ännu mera utanför än tidigare eftersom bl.a. de baltiska staterna ”springer förbi” Sverige i fråga om säkerhetspolitiskt samarbete. Allteftersom fler länder blir Natomedlemmar, eller ansöker om medlemskap i Nato, kommer alla länder som står kvar med en oförändrad politik att halka allt längre tillbaka i processen för ett ökat säkerhetspolitiskt samarbete.
Kärnfrågan för den svenska regeringen i formuleringen av det som kallas svensk säkerhetspolitisk doktrin är betoningen av att ”Sverige är militärt alliansfritt” och att denna alliansfrihet gett oss ”möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde”. Kommunismens fall i Östeuropa, sovjetväldets upplösning och de tre baltiska staternas återkomst som fria självständiga stater åren i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet har tillsammans med de baltiska staternas snabba integration i det europeiska samarbetet och förestående medlemskap i EU och Nato samt Rysslands allt starkare närmande till EU och Nato gjort att frågan om ”möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde” otänkbar. Sveriges alltmer intensiva deltagande i internationell krishantering från Balkan till Afghanistan tillsammans med EU:s och Natos nuvarande och kommande medlemmar visar att Sveriges regering dock i praktiken börjat inse att säkerhet och fred byggs i allianser. Folkpartiet liberalerna vill ersätta svensk alliansfrihet med svenskt medlemskap i allianser för frihet.
Kosovokampanjen våren 1999 avslöjade med all tydlighet frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Europa måste i högre grad kunna samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde, och utan att alltid behöva förlita sig på aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är det viktigt att se att denna utveckling av en europeisk krishanteringsförmåga sker – och även fortsättningsvis bör ske – i nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet. Varje försök att se dessa ansträngningar som ett sätt för Europa att konkurrera med USA bör däremot kraftfullt motverkas.
EU och Nato har en fortsatt viktig roll för att upprätthålla fred och därmed skapa förutsättningar för en hållbar fredlig samlevnad och utveckling på Balkan. Närvaron i Bosnien, Kosovo och Makedonien kommer att behöva fortgå under betydande tid. Ännu är det långt kvar innan de institutioner skapats och blivit verkningsfulla som ska möjliggöra fredlig samlevnad mellan olika folkgrupper.
EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta alltfler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främst främjar fred och säkerhet i Europa. De bidrar kraftfullt till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna ställt upp. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning. Det innebär t.ex. att också Ryssland, som naturligen hör hemma i och alltmer närmar sig det nya Europa som nu växer fram, kan kvalificera sig för medlemskap om och när det så önskar, och dess mål överensstämmer med de som anges för EU:s och Natos samarbete.
Att Estland, Lettland och Litauen inom kort förväntas beviljas medlemskap i både EU och Nato kommer att ytterligare befästa det utomordentligt gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Det stärker stabiliteten och förutsägbarheten i denna del av Europa. Det hade därför varit naturligt att Sverige tydligare uttryckt sitt stöd för ansträngningarna från Estland, Lettland och Litauen om medlemskap inte bara i EU utan också Nato. Det gagnar den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt eget närområde och därmed också Sveriges säkerhet.
Vid sitt toppmöte i Prag i november 2002 kommer Natoländerna att besluta om inbjudningar till en fortsatt utvidgning omfattande uppemot tio stater – denna gång också Sveriges grannar i Baltikum. Finland beskriver numera sitt säkerhetspolitiska vägval som alliansfrihet ”under rådande förhållanden”. Efter Natos toppmöte i Prag blir diskrepansen mellan svensk säkerhetspolitik i inhemska doktrinsamtal och praktisk politik snabbt avgrundslik. Genom att Ryssland under 2002 än tydligare institutionaliserat sitt samarbete med NATO, blir Sverige allt mera isolerat som utanförstående land.
|
Stockholm den 19 oktober 2002 |
|
|
Carl B Hamilton (fp) |
|
|
Cecilia Nilsson Wigström (fp) |
Birgitta Ohlsson (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |