Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Kinas ettbarnspolitik och svenskt stöd till UNFPA.
Respekten för de mänskliga rättigheterna i Kina är fortsatt otillfredsställande. Riksdagens utrikesutskott tar i sitt betänkande 1996/97:UU12 Mänskliga rättigheter m.m. avstånd från de avarter den kinesiska ettbarnspolitiken fört med sig” efter redogörelsen för övergrepp som påtvingade aborter och tvångssteriliseringar som redovisats i USA:s State Deparments MR-rapport och Amnesty Internationals rapport om kvinnor i Kina (juli 1996).
När det gäller Kinas hänsynslösa ettbarnspolitik som infördes 1979 har varje par
tvingats begära tillstånd för att få föda överhuvudtaget,
enbart tillåtits föda ett barn (med undantag för några regioner och om det första barnet är en flicka) och
efter att de fått det tillåtna antalet barn antingen tvingats acceptera livmoderinlägg eller sterilisering för kvinnan.
Varje oauktoriserad graviditet leder till mycket starka påtryckningar att göra abort, och efter en eventuell oauktoriserad födsel måste någon av föräldrarna steriliseras.
Organisationer som Population Research Institute och Laogai Research Foundation kan anföra en mängd exempel på mänskliga övergrepp som skett i Kina:
Hot. Om kvinnan inte frivilligt väljer att göra abort hotas man med att få sparken och inte kunna få ett nytt jobb. Om hon klarar av att föda kan man vägras att registrera barnet och därigenom komma att diskrimineras under hela sin livstid.
Trakasserier. Det har hänt att man förstört hemmen och förföljt familjemedlemmar till par som insisterat på att föda sitt barn.
Tvångssteriliseringar.
Tvångsaborter. Kvinnor som inte är gifta eller inte har nått tillåten ålder för att föda kan vägras att tillåtas föda sitt barn. De kan hämtas med våld och bli körda till sjukhus för att tvingas genomgå abort.
Böter.
En kvinna som intervjuades 29 september 2001 av Josephine Guy, researcher hos organisationen Population Research Institute, berättade följande: ”När en kvinna flydde och gömde sig för att slippa genomgå en tvångsabort fängslade man flera släktingar i fyra månader varpå böterna bestämdes till 17 000 RMB (ca 20 000 kr), vilket motsvarar tre årslöner. Nu måste dessutom kvinnan betala lika mycket för att barnet skall registreras och få börja skolan. När släktingarna satt i fängelse sände familjeplaneringsmyndigheten ut tjänstemän som slog sönder deras hem och tillhörigheter.”
Det är lätt att se vilket förakt för de mänskliga rättigheterna som Kina visar. Det tragiska i sammanhanget är att UNFPA mycket tydligt prisat ettbarnspolitiken och tagit del i den och att Sverige trots detta helhjärtat stödjer UNFPA.
Från att år 1994 ha bidragit med ca 85 miljoner kronor till UNFPA var Sveriges bidrag år 2001 160 miljoner kronor och 2002 hela 200 miljoner kronor. Det gör Sverige till en av de fem största bidragsgivarna för UNFPA. Hade detta stöd gått till en organisation som arbetar med preventivmedelsrådgivning och bara det skulle stödet vara lovvärt, men vetandes UNFPA:s mörka baksida, med lovprisning av Kinas ettbarnspolitik och de tvångsaborter och tvångssteriliseringar som förekommit där, blir stödet ett slag i ansiktet på de kvinnor som drabbats.
Bevis för UNFPA:s stöd till Kinas ettbarnspolitik är förödande tydliga: Nafis Sadik, fd generalsekreterare för UNFPA mellan 1987 och 2000, har sagt: ”China has every reason to feel proud of and pleased with its remarkable achievements made in its family planning policy. The country could offer its experiences and special expertise to help other countries.” När hon mottog priset för ”Internationellt samarbete” från kinesiska regeringen 12 januari 2002 prisade hon återigen landets familjeplaneringsprogram genom att säga: ”I have had the honor of being associated with China’s reproductive health and family planning programme for more than two decades. I was instrumental in initiating UNFPA’s cooperation with China in 1979. ... I also feel proud that UNFPA made the wise decision to resist external pressures and continued its fruitful cooperation with China.”
Sven Burmester, representant för UNFPA i Beijing, prisade Kinas program med orden: ”China has had the most successful family planning policy in the history of mankind in terms of quantity and with that, China has done mankind a favour.” (10/11/99 Agence France-Presse.) Han har även sagt följande: ”In strictly quantitative terms, it was the most successful familyplanning policy ever developed.” ”My own view is that there is a generation of Chinese who sacrificed themselves for the benefit of society and they should be recognized for that.” (Chicago Tribune 1 maj 2000.)
UNFPA hävdar nu själva att de enbart arbetar i 32 av ca 2 800 kinesiska regioner och att arbetet i dessa delar måste bygga på frivillighet och dessutom respektera mänskliga rättigheter. (Cohen, Susan A. (1999). ”The United States and the United Nations Population Fund: A Rocky Relationship.” The Guttmacher Report on Public Policy, 2 (February), p. 1-2 & 14.)
Detta är uppenbarligen felaktigt då det motbevisats av flera av varandra oberoende grupper som velat granska förhållandena.
Organisationen Population Research Institute dokumenterade i en av dessa regioner hur hem förstördes, familjemedlemmar frihetsberövades och andra typer av tryck mot kvinnor som var gravida mot statens gillande.
En grupp av tre brittiska parlamentsledamöter hävdade att det även i de regionerna där ”UNFPA hävdar att bara frivillighet finns” måste kineser ”ändå betala en ’social kompensationsavgift’ om de får mer en ett eller två barn”. Kinesiska ledare medgav också att avgiften var av en sådan storlek att för de flesta familjer skulle vara ”extremt svår” att betala. Denna form av påtryckning är naturligtvis inte något slags ”frivillighet” och undergräver därför UNFPA:s trovärdighet.
Så länge UNFPA understöder den kinesiska ettbarnspolitiken bör Sverige inte ge bidrag till organisationen. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Tuve Skånberg (kd) |