Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall verka för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall verka för att den illegala israeliska bosättningspolitiken på ockuperat palestinskt område stoppas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU och andra internationella sammanhang skall motsätta sig ”bantustaniseringen” av de ockuperade palestinska områdena.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat, d.v.s. en stat som har kontroll över det egna territoriet, sina gränser och handel och andra relationer med andra länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de flyktingar som önskar återvända till sina hem skall tillåtas göra detta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompensation för förlust av egendom i enlighet med internationell lag och sedvanerätt skall utbetalas av den israeliska regeringen eller ansvarig myndighet till de palestinier som väljer att inte återvända.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och i EU och andra internationella sammanhang skall verka för palestiniernas rätt till hela Östra Jerusalem som huvudstad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i FN och i EU skall verka för att en internationell övervakningsstyrka sänds till Israel/Palestina.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU skall verka för att EU av Israel inkräver ersättning för uppkommen skuld för de palestinska skattemedel som Israel vägrat utbetala till palestinierna, men som i stället utbetalats av EU till palestinierna.
Sverige har sedan decennier rykte om sig som en garant för folkrätt och för internationell rättvisa. Sverige har en lång tradition av att ha gått i bräschen för FN-beslut. Den svenska utrikespolitiken har på många områden kunnat hämta stöd och kraft ur folkrörelsers och de många solidaritetsrörelsernas arbete i Sverige. Detta var fallet under Vietnamkrigets dagar, i kampen mot Pinochetdiktaturen i Chile, kampen mot apartheid i Sydafrika och i flera andra sammanhang.
Den fråga som borde uppta stort utrymme från svensk sida i dag är Palestinafrågan. Där finns många FN-beslut samt internationell rätt att stödja sig på. Där finns också en solidaritetsrörelse som outtröttligt arbetat vidare år efter år. Men Sveriges regering har trots detta förhållit sig förvånansvärt passiv. Varför, frågar man sig, när det finns så många resolutioner och ett så tydligt folkrättsligt regelverk att hålla sig till?
Från det att FN:s resolution 194 togs om flyktingarnas rätt att återvända och FN:s resolutioner, som 242 och 338, om palestiniernas rätt till ett eget land på det nu ockuperade Västbanken och i Gaza har den svenska regeringen intagit en passiv hållning.
Detta är också märkligt med tanke på alla de folkrättsvidriga övergrepp som gjorts mot palestinierna.
Den kamp som palestinierna fört i decennier ledde slutligen fram till att palestinierna fick rätt att bilda en egen palestinsk stat på Västbanken och i Gaza. Detta var dock egentligen en eftergift från palestinsk sida, eftersom det är områden som endast utgör en liten del av det som en gång var det brittiska mandatet Palestina.
När så denna palestinska stat skulle bildas visade det sig att det som det verkligen handlade om inte var något sammanhängande territorium. Men en stor del av västvärldens ledare, däribland även framträdande svenska politiker, och medier kom i stället att stillatigande se på hur de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza uppdelades i ”bantustanliknande” områden av vilka en palestinsk stat skulle bildas.
Suveränitet för en stat betyder att den har kontroll av gränser, vatten och naturtillgångar. En palestinsk stat måste därför innebära palestinsk suveränitet över alla de områden på Västbanken och i Gaza samt Östra Jerusalem, som Israel ockuperade juni 1967.
De fläckar på kartan som de palestinska områdena utgjorde gav ingen möjlighet till självständighet eller oberoende. I stället är det Israel som kontrollerar de palestinska områdenas gränser, vattentillgångar m.m. De palestinska områdena på Västbanken och i Gaza förvandlades i stället till områden belägrade av Israel.
I september 2000 skrev Vänsterpartiet om den israelisk-palestinska konflikten att:
”Varje eftergift som palestinierna påtvingas är att leka med elden. Minsta antydan till kränkande uppträdande gentemot palestinierna .... blir en farlig provokation.”
Strax därefter utbröt den andra intifadan till följd av Ariel Sharons provokativa besök på Tempelberget. Varje omdömesgill israelisk politiker med avsikten att förverkliga en israelisk-palestinsk fred hade självklart avstått från ett sådant besök.
Den andra intifadan, där den israeliska staten tydligt demonstrerat sin militära överlägsenhet och tagit sina stridsvagnar och attackhelikoptrar i bruk, har nu pågått i två år.
Under intifadan har konflikten mellan israeler och palestinier trappats upp. Militärt underlägsna, men militanta och desperata, palestinier har genomfört självmordsattentat medan Israel, beväpnat av USA, gått till angrepp mot palestinier med stridsvagnar och helikoptrar. Tragedier utspelar sig på båda sidor, men det största antalet dödsoffer har skördats på den palestinska sidan.
Det är uppenbart att medan palestinska självmordsattentat dödar palestinier, skjuter israeliska soldater för att döda och de gör det inte med några smygtillverkade bomber utan använder sig av vad det allra senaste har att bjuda när det gäller vapenteknologi. Israelisk militär mördar i lönndom framträdande palestinska ledare under förevändning att de är terrorister. Man mördar ledande personer – även terrorister i Hamasrörelsen – och gör det även om priset för att komma åt dem innebär att man samtidigt dödar ett stort antal oskyldiga civila, kvinnor och barn.
Den israeliska statsterrorn ökar desperationen bland palestinierna. Den leder till ytterligare palestinska terrordåd. Genom att peka på de palestinska attentaten och terrordåden fördunklar och döljer man det faktum att det är palestinierna som har folkrätten på sin sida.
Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 har den israelisk-palestinska konflikten förvärrats. Israels premiärminister Ariel Sharon har utnyttjat det av George Bush proklamerade kriget mot terrorismen för dunkla syften. Övergreppen mot palestinierna har blivit allt grövre och israelisk militär har i ockuperade områden genom utfärdande av undantagstillstånd, i bl.a. städerna Jenin och Tulkarm, förtryckt och förnedrat palestinierna på ett sätt som varit besinningslöst. Israel har förhindrat världssamfundet att utreda vilka massakrer som verkligen inträffade i dessa båda städer. Man har förödmjukat den palestinska ledningen och president Arafat genom att belägra dem med stridsvagnar och skjuta sönder deras hus.
Det borde i dag inte råda någon tvekan om att det är den israeliska staten och dess regering som utgör drivkraften i upptrappningen av den israelisk-palestinska konflikten, medan majoriteten av palestinierna hoppas på omvärldens solidaritet och en minoritet av dem, i sin vanmakt och militära underlägsenhet gentemot Mellanösterns starkaste militärmakt, svarar med desperata självmordsattentat.
Den israeliska historien efter 1967 består i en lång serie av allt grövre folkrättsbrott och brott mot mänskliga rättigheter. I korthet begår de israeliska myndigheterna följande förbrytelser:
de beskjuter städer och byar med attackhelikoptrar, stridsvagnar och andra avancerade vapen,
de mördar civilpersoner,
de tillåter israeler att bosätta sig i de ockuperade områdena,
de öppnar israeliska företag på ockuperat område, där man anställer palestinier, vilka erhåller löner som understiger de israeliska anställdas,
de tillämpar kollektiva bestraffningsmetoder (såsom blockader) som leder till svält i de ockuperade områdena genom att man omringar palestinska byar och städer; utplacerar militära posteringar vid infarterna till palestinska områden som förhindrar rörelsefriheten mellan dem; raserar bebyggelse och förhindrar palestinier att bygga i Östra Jerusalem samt förhindrar palestinska arbetare att komma till sina arbetsplatser,
de tillåter bosättarna att attackera palestinier,
de har utvecklat massförstörelsevapen och
i strid mot Genèvekonventionen förs fångar från de ockuperade områdena.
Vi vill peka på tre avgörande områden där palestinierna behöver och, enligt internationell rätt, måste få ett starkt stöd från världsopinionen för kunna nå fram till en rättvis uppgörelse med Israel.
Det torde vara uppenbart att det tillstånd som i dag råder i Israel/Palestina är ohållbart. Det innebär inte bara svåra lidanden för palestinierna. Även israelerna drabbas av den israeliska regeringens omedgörlighet, vilken leder till att de mer militanta – terroristiska – grupperna blir allt starkare, varav en del, till skillnad från PLO, inte vill erkänna den israeliska statens existensberättigande.
Många har varnat för att intifadan övergår i regelrätt krig mellan palestinier och israeler, vilket skulle få katastrofala följder för hela regionen. Under det gångna året har vi sett hur den israeliska militärmakten gjort sig skyldig till massakrer.
Det har blivit allt tydligare att det är allt nödvändigare att den svenska regeringen i FN skall verka för att en internationell övervakningsstyrka sänds till Israel/Palestina.
Detta vill Vänsterpartiet att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna.
Folkrätten skall tillämpas konsekvent. Den skall inte bara komma till användning när den passar eller ligger i linje med någon militär stormakts intressen. USA och flera andra stater gick till angrepp och slog tillbaka Irak när Irak gick till angrepp på den självständiga staten Kuwait.
Iraks angrepp på Kuwait var ett solklart folkrättsbrott. Det angrepp som USA och andra stater gjorde på Irak under FN:s mandat skedde i enlighet med folkrätten. USA stödjer sig på folkrätten när det gäller att förmå Irak att göra sig av med sina massförstörelsevapen. USA är berett att gå i krig med Irak för att genomdriva sitt krav. Men Israel har begått folkrättsbrott i decennier och har också massförstörelsevapen.
Men vad beträffar Israel är USA inte berett att påverka Israel för att folkrättens krav skall uppfyllas. Tvärtom har USA försett Israel med den yppersta av vapenteknologier.
Varje israelisk bosättning är en provokation mot internationell rätt. Det är då mycket viktigt att aldrig acceptera dessa övertramp. Sålunda måste alla försök till smyghandel med varor från bosättningar med israelisk beteckning stoppas. Men bosättningsfrågan handlar inte bara om israeliska bostäder på ockuperat område, utan även om israelisk kontroll över och utnyttjande av jord- och vattenresurser.
I dag används en övervägande del av de ockuperade områdenas vatten av de israeliska bosättningarna, medan palestinierna som är mångdubbelt fler får tillgång till en bråkdel av det. Dessutom förs en stor del av vattnet över till israeliska områden. Detta är glasklara brott mot Genèvekonventionen.
Israel avsätter stora resurser och penningsummor för att uppmuntra utökning av de illegala bosättningarna och för att nya illegala bosättningar skall byggas. Samtidigt vägrar man den palestinska befolkningen enkla byggnadslov och förstör t.o.m. palestinska hus med påståendet att dessa hus saknar bygglov.
Palestiniernas rätt att finnas kvar och ha en territoriell kontroll av Östra Jerusalem och området runtomkring är oerhört viktig, då detta område är länken till den infrastrukturella sammanhållningen mellan södra och norra Västbanken. Om Israel får igenom sina krav på kontroll över alla vägar till de illegala bosättningarna runt Jerusalem på Västbanken, har de lyckats tillintetgöra alla möjligheter när det gäller tillkomsten av en suverän palestinsk stat. En sådan stat kan inte ens med den bästa vilja i världen påstås ha kontroll över sitt eget territorium, sina egna gränser över sin handel med andra länder.
Vänsterpartiet menar att palestinierna har rätt till Östra Jerusalem som huvudstad i en palestinsk stat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under den tid som den palestinska myndigheten funnits och palestinska terrordåd genomförts av militanta grupper mot israeler har den israeliska staten krävt att den palestinska myndigheten skall gripa och straffa terrorister. Detta har också skett.
Under andra intifadan ställer den israeliska staten samma krav på den palestinska myndigheten, med den skillnaden att man samtidigt skjuter sönder polisstationer och andra byggnader som tillhör den palestinska myndigheten. De har systematiskt förstört palestinsk infrastruktur samtidigt som de ställer allt större krav på den palestinska myndigheten. Därmed undermineras möjligheterna till fungerande palestinska myndigheter och försämras möjligheterna till skapandet av en framtida palestinsk stat.
Palestinierna har rätt att utropa en egen suverän stat. En palestinsk stat måste också om den skall förtjäna beteckningen stat uppfylla de krav som kännetecknar en stat, d.v.s. kontroll över det egna territoriet, sina gränser och handeln och andra relationer med andra länder.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan viktig fråga är de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Sedan länge är denna rätt inskriven i internationell lag. Vi anser att den svenska regeringen inte i första hand skall ta på sig en medlande roll i Mellanöstern som innebär att man kompromissar i strid med gällande folkrätt och FN-beslut. Vad som behövs nu är i stället att man håller fast vid folkrätten och FN:s olika beslut i Palestinafrågan. En sådan politik inrymmer i sig solidaritet med det palestinska folket. Likaväl som man i svensk rättspraxis kan ge särskilt utsatta personer juridiskt biträde som stöd i en rättegång, skulle Sverige i EU kunna bli ett moraliskt och juridiskt biträde åt den svagare parten i den palestinska konflikten; åt palestinierna som högst påtagligt lidit av de förbrytelser mot internationell rätt som den israeliska ockupationen inneburit.
Den svenska regeringen borde erinra sig vad FN:s medlare Folke Bernadotte sade den 28 juni 1948:
Det skulle vara en förolämpning mot de grundläggande principerna för rättvisa om dessa oskyldiga offer i konflikten nekades rätten att återvända till sina hem, medan judiska immigranter strömmar in i Palestina.
I dag har de palestinska flyktingarna väntat i 53 år. De väntar på att i enlighet med FN:s resolution 194 få flytta ut ur sina läger och få återvända till sina hem, alternativt åtminstone få en plats i hemområdet att bo på och en kompensation som gör det möjligt att skapa en framtid. De palestinska barn som nu växer upp i flyktinglägren är den fjärde generationen som lever utanför hemlandet.
Vänsterpartiet anser att de flyktingar som önskar återvända till sina hem skall tillåtas göra detta.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Likaså anser Vänsterpartiet att en kompensation för förlust av egendom i enlighet med internationell lag och sedvanerätt skall utbetalas av den israeliska regeringen eller ansvarig myndighet till dem som inte vill återvända.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sverige har under det år som intifadan pågått inte levt upp till det rykte som Sverige tidigare haft när det gällt att försvara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. I stället för att se att den israeliska staten faktiskt bröt mot internationell rätt när det gäller behandlingen av palestinierna har man övergått till att betrakta Israel och palestinierna som jämbördiga parter i konflikten.
I Förenta nationerna har svenska delegater uppträtt på ett för Sverige och världssamfundet häpnadsväckande sätt genom att Sverige lade ned sin röst när en resolution som kritiserade Israels övervåld mot palestinierna presenterades i FN. Under sin ordförandetid i EU tog Sverige inget initiativ till att tvinga Israel att upphöra med sina övergrepp.
När Israel hållit inne med skattemedel, som man inkasserat på palestiniernas vägnar och som skulle överförts till palestinierna, har EU gått emellan och betalt motsvarade belopp. EU har dock avstått från att kräva Israel på motsvarande summa. Sverige borde under sin ordförandetid i EU ha verkat för att EU inkrävde dessa pengar från Israel.
Sverige bör i EU fortsättningsvis verka för att EU inkräver denna skuld från Israel.
Detta vill riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser vidare att Sveriges regering skall verka för att internationell rätt och FN:s resolutioner efterlevs när det gäller palestiniernas rätt till självbestämmande och suveränitet. De viktigaste frågorna är nu att stoppa den israeliska bosättningspolitiken och ”bantustaniseringen” av de ockuperade områdena, och att stå fast vid alla palestiniers rätt till ett sammanhållet Östra Jerusalem och alla palestiniers rätt att återvända.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Lars Ohly (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |