Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i den bilaterala dialogen inom EU verkar för en struktur som främjar och kontrollerar respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i södra Afrika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att svenskt bistånd inte bör ges till regimer som grovt och systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna.
Riksdagen begär att regeringen i det internationella samarbetet inom FN föreslår att dess generalförsamling får en utförlig rapport och genomför en årlig debatt om läget beträffande mänskliga rättigheter och demokrati i medlemsländerna.
Ingen samhällsförändring är mer dramatisk och fundamental än demokratins segertåg i världen. Idéerna bakom det styrelseskicket har sina rötter i 1700-talet. Ändå var demokratin en jämförelsevis ovanlig styrelseform före 1945. Mindre än hälften av Europas stater var vid krigsutbrottet demokratier. Demokratin mognade således betydligt senare än vad vi tänker oss när vi i dag tar den för given. Det som således skett under de senaste fem decennierna är något unikt i mänsklighetens historia. Det är en politisk civilisationsprocess som ger flertalet människor möjlighet att konfronteras med de grundläggande frågorna i konflikten mellan det öppna samhällets idéer och de totalitära idéerna. Under 1980-talet vann miljontals människor sin frihet. Ett dussintal nationer återvann sin självständighet. Kampen mot århundradets värsta gissel, totalitarismen hade vunnit en avgörande om än kanske inte slutgiltig seger. Demokrati är folkstyre, deltagandets politik. Det är den politik som får människor att växa och bestämma över sitt eget öde. Även om demokratin är bräcklig på sina håll finns endast enstaka diktaturer kvar i Europa och Latinamerika, nämligen Vitryssland och Kuba.
I Central- och Östeuropa har demokratin gjort stora framsteg. Mänskliga rättigheter respekteras i större utsträckning än tidigare. Men brott mot dessa pågår trots allt ännu. Att detta sker är djupt allvarligt och skall alltid påtalas i Europarådet och andra organ.
I Latinamerika är det numera bara Kuba som inte har en folkvald regering. Men åtskilliga demokratier är bräckliga och respekten för mänskliga rättigheter är inte tillfredsställande i många av länderna.
I Asien är också utvecklingen på rätt väg. De stora undantagen är de fem, sex länderna i det socialistiska blocket från Myanmar i väster till Nordkorea i öster. Här kan man inte se någon förändring till det bättre och de mänskliga rättigheterna ignoreras.
I ett bälte från Centralasien över Iran och Arabvärlden ner mot Central- och Västafrika är demokratin satt på undantag. Situationen vad avser de mänskliga rättigheterna är inte bättre. I begränsad men dock växande omfattning finns en islamsk fundamentalism som utövar förtryck och terror mot människor med annan religiös övertygelse. Förtrycket riktar sig i hög grad mot kvinnor. Sudan och Iran är upprörande exempel på detta.
Den afrikanska och arabiska socialismen är liksom allt annat sekulärt maktbegär som t.ex. Irak och Libyen fortfarande den vanligaste orsaken till diktatur och förtryck.
Det är emellertid glädjande att demokratin i det övriga Afrika inte bara fått fotfäste utan också breder ut sig så sakteliga.
Många länder har haft sina första demokratiska val. I södra Afrika är demokrati vanligare än diktatur. Även om situationen är bräcklig har betydande framsteg gjorts jämfört med hur det var bara för några år sedan.
Experter i folkrätt hävdar att FN-stadgan inte enbart innehåller suveränitetsskydd, våldsförbud och vetoregler utan också förpliktelser för stater att samarbeta och värna om mänskliga värden. Dels krävs respekt för staters oberoende, dels krävs att människor gentemot sina regeringar skall tillförsäkras vissa grundläggande rättigheter. Problemet är bristen på verksamma mekanismer för att den mänskliga dimensionen skall kunna förverkligas.
Emellertid förändras folkrätten över tiden. Ingripande på humanitära grunder – vid folkmord och folkfördrivning – blir alltmer accepterat. Folkrätten är således inte statisk utan det utvecklas ständigt ny praxis och nya rättsuppfattningar. Carlsson-Ramphals kommission för globalt samarbete säger i sin rapport att FN-stadgan bör ändras så att humanitär intervention i FN:s regi lättare skall kunna komma till stånd i fall av grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Folkrätten står således inför en utmaning. Den behöver vidareutvecklas vad gäller humanitär intervention. Folkrätten måste förtydligas och kodifieras. Detta utvecklas i särskild kommittémotion. Därför bör ingrepp för att förhindra folkmord och folkfördrivning kunna ske med explicit stöd i FN-stadgan. Sverige bör i FN ta initiativ till en sådan förändring av FN-stadgan.
Demokratin har svårt att få fäste i arabvärlden. Början till en positiv utveckling kan dock skönjas i Kuwait och Jordanien. I syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati liksom ekonomisk utveckling och miljösamarbete har EU en medelhavsstrategi. Den innebär att alla länder vid Medelhavets södra och östra kust erbjuds s.k. ”Euro-mediterrana avtal” som är associationsavtal med EU. Dessa medelhavsländer och EU skall utgöra ett frihandelsområde 2010. I denna dialog som nu pågår är det av största vikt att frågor om mänskliga rättigheter och demokrati betonas starkare. Den hittillsvarande utvecklingen visar att respekten för mänskliga rättigheter och utvecklingen av demokrati går alltför långsamt vilket innebär att södra och östra Medelhavsområdet även fortsättningsvis kommer att vara en mycket instabil region.
Genom avvecklingen av apartheid i Sydafrika och freden och försoningen i Moçambique är situationen i södra Afrika gynnsam för framväxt och stabilisering av demokratin. Situationen i Kongo, Angola och Zimbabwe inger emellertid stor oro. Huvudproblemet är korruption, avsaknaden av demokrati och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna.
Bristen på ekonomisk utveckling och social utveckling i kombination med utbredd korruption är allvarliga hinder för en utveckling i positiv riktning. För att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati skall bli bestående i denna del av Afrika är det av största vikt att bekämpa korruption och bygga strukturer och rättssystem som främjar och kontrollerar att utvecklingen går åt rätt håll.
Sverige och EU bör därför i dialogen med länderna i södra Afrika betona vikten av att det skapas regionala strukturer för mänskliga rättigheter och demokrati.
Europarådet kan här vara en förebild. Erfarenheterna visar att integrationsarbetet startade med just mänskliga rättigheter och demokrati då Europarådet bildades för drygt 50 år sedan. Det framväxande parlamentariska samarbete inom SADC kan ges fastare strukturer när det gäller att övervaka efterlevandet av mänskliga rättigheter och demokrati. Europarådets mekanismer och konventioner skulle kunna tjäna som förebild. Verksamheten skulle kunna finansieras genom EU-biståndet då det handlar om regional integration. Sverige bör agera för detta i EU.
Sverige arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati genom FN-systemet, Europarådet, OSSE, EU och bilateralt. För ett litet land som Sverige kan det vara svårt att bilateralt utöva inflytande i sådana frågor. En genomförbar uppgift är emellertid att få flera länder att inse att det är inom ett demokratiskt styrelseskick som medborgarna har de bästa möjligheterna att forma ett samhälle som värnar om rättsstaten och där yttrandefrihet, politisk pluralism och flerpartisystem kan utvecklas. I de länder som mottar betydande svenskt bistånd har Sverige ett särskilt ansvar för att respekten för mänskliga rättigheter och demokrati stärks och att etablerade regler och principer efterlevs. Sverige måste på ett aktivare och tydligare sätt än hitintills ställa krav på och driva på utvecklingen mot demokrati i våra samarbetsländer. Riksdagen borde också inför budgetarbetet varje år ha en utförlig debatt inför beslut om framtida svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den svenska riksdagen noggrant följer och värderar utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en viktig signal till mottagarländerna.
Det internationella regelsystem som syftar till att värna den enskilda människans rätt är relativt väl utbyggt. Ett problem är emellertid att länder inte ansluter sig till internationella konventioner, eller vilket är vanligare, att förpliktelserna i dessa inte uppfylls. Det finns en rad ideella organisationer som gör ett mycket värdefullt arbete när det gäller övervakningen och i rapporter redovisar läget vad avser respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.
Tiden borde nu vara mogen för att också FN:s generalförsamling får en utförlig rapport och redovisning om läget beträffande de principer som organisationen själv är grundad på. Barnkonventionens uppföljningmekanismer kan tjäna som föredöme. Granskningen skall dock ske direkt i generalförsamlingen. Sverige bör i FN ta initiativ till detta.
Bistånd får inte betalas ut till statsmakter som grovt och systematiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck och terror mot sina medborgare. Allvarlig korruption skall också utesluta bistånd. Våra krav på effektivitet i biståndet innebär inte ett minskat ansvarstagande från vår sida utan tvärtom vill vi se en snabbare måluppfyllelse för fattigdomens utrotande, demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheter i våra samarbetsländer.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Göran Lennmarker (m) |
|
|
Göran Lindblad (m) |
Ewa Björling (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Karin Enström (m) |
|
Rolf Gunnarsson (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Kent Olsson (m) |