Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skadestånd till utvecklingsländernas folk.
Vår värld är en orättvis plats att födas i. Några föds i öppna samhällen med stort materiellt välstånd, starka mänskliga rättigheter och fungerande demokrati. Andra föds i samhällen präglade av fattigdom, otrygghet och diktatur. Vi har alla ett medmänskligt ansvar inför en sådan situation, inte minst vi som råkade födas eller lever i välmående länder. Det är därför biståndspolitiken finns, och där måste vi anstränga oss för att vara mer generösa och effektiva, framför allt när det gäller att hjälpa till att bygga upp det öppna samhällets institutioner runt om i världen.
Vårt ansvar är emellertid mycket större än så. Vi är inte utan skuld till det som händer i jordens fattigare länder. Det finns många orsaker till att en så stor del av utvecklingsländerna har fastnat i underutveckling och misär. En av de mest destruktiva står vi i Europeiska unionen för. Genom medvetna beslut slår vi systematiskt sönder fattiga människors möjligheter att försörja sig och ta sig ur fattigdomen. Orsaken är protektionismen – handelshinder och subventioner – som har det explicita syftet att göra fattiga länders produkter mindre konkurrenskraftiga.
Protektionismen är som mest utbredd inom jordbruks- och textilområdet – de två största näringsgrenarna i de flesta u-länderna. Tullmurarna slår inte bara mot den omedelbara exporten, utan omöjliggör också för u-länder att specialisera sig på arbetskraftsintensiv produktion av bearbetade råvaror, där deras största fördelar i relation till rika länder finns. Den medvetna planen från västvärldens sida tycks vara att fattiga länder bara ska kunna sälja sådant vi inte kan producera, medan allt som kan konkurrera med vår egen produktion beläggs med drakoniska tullar. På så vis fastnar de i ett råvaruberoende och kan inte diversifiera sina ekonomier. Tullarna är höga på kläder men låga på bomull, högre på rostat kaffe än på orostat, och högre på marmelad och sylt än på frukterna de görs av.
Vi bestraffar således arbetsinsatser och förädling i fattiga länder. Tullarna på förädlade produkter från u-länderna är i genomsnitt fyra gånger högre än på motsvarande varor från i-länderna, och kan i många fall uppgå till flera hundra procent. Det har konsekvenser som är fullkomligt absurda. IMF och Världsbanken har exempelvis i en alldeles färsk studie visat att tullarna och kvoterna som i den rika världen används för att skydda ett enda textiljobb leder till 35 förlorade jobb i tredje världen!
Det grövsta exemplet på vår protektionism är EU:s jordbrukspolitik, Common Agricultural Policy, CAP. Den innebär enorma subventioner till europeiska bönder och skyhöga tullar mot utomeuropeiska bönder, för att hindra dem från att konkurrera på våra marknader. Dessutom leder subventioneringen av EU-jordbruket till en överproduktion, som med hjälp av exportsubventioner dumpas i fattiga länder – EU står för 91 procent av exportstöden inom OECD. Detta konkurrerar ut de lokala jordbruken, och störtar människor i arbetslöshet och misär. På det sättet har EU bland annat slagit ut mjölkbönder i Latinamerika och produktion av nötkött i Västafrika. Även EU-grannar som Ryssland utsätts för denna dumpning.
Ungefär hälften av EU:s budget går till den här typen av jordbruksstöd, och man kan verkligen fråga sig vilken människosyn som ligger bakom denna prioritering av resurser. En genomsnittlig ko i EU mottar 2,5 dollar i stöd varje dag. 2,8 miljarder människor i världen lever på mindre än 2 dollar/dag. 75 procent av människorna i Afrika söder om Sahara har inte ens detta i dagsinkomst. Är kor mer värda än människor ur ett EU-perspektiv?
Det mest betänkliga är att denna EU-protektionism upprätthålls i full medvetenhet om dess konsekvenser. Sverige har en lång tradition av frihandel, öppenhet och solidaritet, som vi sviker på detta sätt. Vi kan givetvis hänvisa till de regler och beslut som den europeiska unionen tvingar på oss, men detta gör inte vårt ansvar och vår skuld mindre. Om vi inte kan ändra på denna orättvisa europeiska ordning borde vi åtminstone kompensera offren för vad vi gör. Vi har en moralisk skyldighet att reparera de skador som vi överlagt åsamkar världens fattiga.
Hur stora skador åsamkar vi fattiga länder med vår protektionism? Frågan är både enkel och svår att svara på. Enkel därför att det finns en kolossalt stor mängd kvalificerade studier som har undersökt u-ländernas direkta välfärdsförluster av protektionismen. Svår därför att ingen har försökt uppskatta vilka långsiktiga skador som protektionismen vållar. Vad protektionismen handlar om är ju att vi slår ut möjligheterna att skapa dynamiska tillväxtprocesser. Vad som i det rent statiska perspektivet kan tyckas vara marginellt, kan i längden motsvara mycket betydande välståndsförluster.
Men inte ens i det korta perspektivet är det marginella summor det handlar om. I Världsbankens rapport Attacking Poverty har gjorts uppskattningar av de rika ländernas protektionism. EU:s jordbruksprotektionism kan efter en bearbetning av dessa uppskattningar sägas motsvara en välfärdsförlust för u-länderna på åtminstone 140 miljarder kronor per år. Men då är det försiktiga antaganden som ligger bakom uppskattningen.
Handelshinder som drabbar den övriga produktionen, särskilt textilproduktionen och bearbetade råvaror, är betydligt större, även när beräkningarna görs försiktigt. Bara handelshindren för textilier och kläder innebär en välfärdsförlust för u-länder på cirka 420 miljarder kronor. EU:s del av denna välfärdsförlust är, försiktigt beräknad efter EU:s del av handeln inom ramen för WTO:s multifiberavtal och de vägda tariffnivåerna, ungefär 135 miljarder kronor.
Utöver export av jordbruks- och textilprodukter finns några andra produktområden där u-länderna skulle kunna exportera mer om de inte möttes av rika länders protektionism. Det handlar främst om industribaserade produkter från länder som inte befinner sig längst ner i fattigdomsstatistiken. Storleken på denna välfärdsförlust är svår att uppskatta. Men om vi utgår från handelsströmmarna inom ramen för GATT-avtalet och de vägda tarifferna och kvoterna (exklusive antidumpningsåtgärder) handlar det, försiktigt räknat, om en EU-skapad välfärdsförlust för fattiga länder på uppskattningsvis 90 miljarder kronor.
Dessa uppskattningar omfattar en sammanlagd välfärdsförlust på runt 360 miljarder kronor för fattiga länder, skapad av EU. Men dessa beräkningar tar inte med långsiktiga utvecklingsförluster relaterade till exempelvis otillräckligt internt sparande, förlorade investeringsmöjligheter, dynamiska länkeffekter som inte uppstår samt otillräckliga skattebaser för uppbyggnad av både fysisk och social infrastruktur.
Ett mycket försiktigt antagande är att detta slags välfärdsförluster uppgår till ungefär 20 procent av de statiska välfärdsförlusterna. Det innebär att EU:s sammanlagda bidrag till u-ländernas eftersläpning är på minst 430 miljarder kronor – varje år!
Det är ungefär lika mycket som hela det årliga officiella biståndet från rika länder till fattiga. Det är fem gånger mer än vad som satsas i offentlig hälso- och sjukvård i Afrika söder om Sahara. Det är fem gånger mer än vad UN-AIDS uppskattar resursbehovet vara för att möta aidsepidemin.
Om vi utgår ifrån att Sveriges andel av EU:s skador på de fattigas välfärd motsvarar vår befolkningsandel i EU – ungefär 2,4 procent – uppgår de av oss vållade skadorna till 10 miljarder kronor. Det motsvarar ungefär en halv procent av Sveriges BNP, men det är faktiskt lika mycket eller mer än Eritreas, Sierra Leones, Mauretaniens, Central-afrikanska republikens eller Burundis BNP!
Därför borde vi betala ett skadestånd till världens fattiga, och detta ska varken blandas ihop med eller dra ner på våra biståndsinsatser. Skadestånd är något helt annat än bistånd. En person som misshandlar någon annan döms inte till att betala bistånd till offret utan ett skadestånd.
Sveriges riksdag borde därför besluta om att betala ett skadestånd till utvecklingsländernas fattiga motsvarande den gjorda skadan och den uteblivna utvecklingen som vi ger upphov till. På det här sättet skulle Sverige visa vägen för andra rika länder, vägen mot en bättre och rättvisare värld.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Mauricio Rojas (fp) |