Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för en ökad mänsklig och kulturell förståelse inom EU och i relation till ansökarländerna.
Toppmötet i Göteborg minns vi alla. Resultatet blev i flera avseenden en besvikelse, men framsteg gjordes åtminstone vad gäller överenskommelsen om utvidgningen mot öst – EU-kommissionens utvidgningsrapport medger att tio länder ska bli medlemmar 2004. Den utvidgningen ställer EU inför stora val. Det gäller t.ex. jordbrukspolitiken, strukturfonderna och arbetsmetoderna.
Unionen bildades med kristdemokrater som initiativtagare (Konrad Adenauer, Robert Schuman m.fl.). Avsikten var att skapa en fredsbevarande kraft i tiden efter andra världskrigets vedervärdigheter. Fredsbevarandet skulle åstadkommas genom ett brett och djupt samarbete kring frågor som har betydelse för människors möjligheter att förstå varandra och förebygga klyftor mellan folk och nationer. Samarbetet skulle ske mellan nationer utan att den egna suveräniteten och makten över medlemsländernas interna angelägenheter förlorades.
En stor del av det samarbete som hittills bedrivits har fokuserat på åtgärder för att nå ekonomisk och teknisk tillväxt. Det sjätte ramprogrammet för högre utbildning och forskning är ett oroande exempel på detta. Med en kraftsamling kring ekonomi och teknik finns en uppenbar fara att viktiga mänskliga värden förloras. För att nå och bevara freden i djupare mening måste människor förstå varandra och ha respekt för det kulturella arv som olika nationer är bärare av.
Jag är inte fientligt inställd till vare sig teknisk eller ekonomisk utveckling, tvärtom. Men denna utveckling får aldrig bli ett mål i sig utan ett medel för mänsklig och samhällelig tillväxt.
Spänningen mellan öst och väst har varit förödande genom tiderna. Det är därför i allra högsta grad väsentligt att öststater blir medlemmar i EU. Men hur förbereds och genomförs denna process mentalt, är en fråga jag ställt mig.
Välfärdsklyftan mellan öst och väst kan skapa starka konflikter i ett större EU. I västvärlden har människor levt med i ett skeende över årtionden mot en ökad teknifiering och ekonomisk standard. Trots detta finns också i vårt land grupper som inte riktigt anpassat sig till det högteknologiska samhället. Öststaterna lever under helt andra omständigheter. Med hög hastighet sker en snabb tillväxt och många människor hinner liksom inte med. Frågan är om det inte finns en kritisk gräns för hur snabbt en teknisk utveckling i samhället kan ske utan att människor känner utanförskap. I t.ex. Estland, som sprakar av tillväxt av olika slag, finns en glädje över att landet blivit fritt från kommunisternas band men inte lika mycket av visioner om vad denna frihet ska nyttjas till. Framtidsvisioner hos de olika medlemsländerna är en förutsättning för gott samarbete. Unionen behöver få en tydligare social dimension. Jag är fullständigt övertygad om att öststaterna är beredda att utifrån sina villkor arbeta för att komma in i EU på bästa sätt. Men är västvärlden beredd att möta dem med värme och vishet?
Välkomnar vi öst- och centraleuropeiska länder till EU för att kunna överföra våra tankar, bestämmelser och krav i olika avseenden på dem eller möter vi dem för att också ta vara på deras erfarenheter och kunnande? Ett långsiktigt hållbart samarbete bygger på respekt för varandras behov, möjligheter och förutsättningar. Införlivandet får inte enbart handla om samverkan av ekonomisk och teknisk natur. Istället handlar det om att välkomna länder in i en gemenskap som karaktäriseras av givande och tagande.
Fortfarande, till och med. i Linköping, möts jag av talesätt som ”vi i Sverige och dom i Europa”. Vilken attityd möter vi ibland t.ex. när tyskarna hyr sommarställen i skärgården? Såväl i tal som i handling är vi numera både svenskar och européer med allt vad det innebär. Det är vi i Europa som besöker varandra, är måna om varandra och ska utveckla gemenskaper och trivas tillsammans.
Den värdegrund som demokratin vilar på utgår från den västerländska humanismen och den kristna etiken. Värden som mänskliga rättigheter delas inte av alla, åtminstone inte i det verkliga livet. Många ska erövra, träna och bli medvetna om hur dessa värden ska komma till uttryck inte enbart i olika dokument utan i livet tillsammans. Frågan är om inte alla medlemsländer behöver lyfta fram t.ex. innebörden i varje människas lika värde och aktualisera detta för att freden ska bevaras. Att samverka kring ekonomisk och teknisk tillväxt är ett bra medel för att få arenor där fredsbevarande värden aktualiseras. Det är bra inte enbart för varje nations tillväxt utan också för hela Europas existens. Risken är dock att den gemensamma värdegrunden glöms bort. Istället ägnas energin och tiden åt det som är mer konkret och vars resultat kan bli mätbara, nämligen ekonomisk och teknisk tillväxt.
Jag efterlyser en balans som innebär att gemensamma värden aktualiseras, samtidigt som arbetet med ökad ekonomisk och teknisk tillväxt sker. Glömmer vi bort den värdegrund som krävs för att bevara freden kan samverkan i sämsta fall motverka målet med EU. Därför bör ett programarbete ske tillsammans med de länder från Öst- och Centraleuropa som förväntas bli medlemmar, för att utveckla en gemensam kunskapsbas kring den värdegrund som ligger till grund för EU:s fredsbevarande funktion.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |