Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avveckla Sveriges bilaterala bistånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned Sida.
Under FN:s generalförsamling 1999 antog andra utskottet en resolution om globalisering där FN för första gången knäsatte en viktig princip för förändringarna inom utvecklingsprogrammet UNDP:s verksamhet, nämligen kravet på ”good governance” (ett gott styrelseskick). Det innebär att UNDP ställer krav på mottagarländer av FN-bistånd att de skall ha ett styrelseskick som tillgodoser folkets behov och som grundas på en effektiv, deltagande, transparent och ansvarsfull offentlig förvaltning och beslutsprocess. FN har insett att det är orimligt att ge bistånd som får negativa effekter.
I bjärt kontrast till detta står delar av svensk bilateral biståndsgivning. En internationell forskargrupp, som studerat givarländerna Sveriges, USA:s och Kinas strategier under åren 1961–1995, hävdar i en studie att Sida under de 25 åren genom villkorslöst bistånd uppmuntrat korruptionen i Tanzania. Schweiziska bankexperter har beräknat att enbart afrikanska ledare har mellan 20 och 30 miljarder dollar av undanhållna biståndsmedel på hemliga konton i Schweiz.
Förutom den dåliga kontrollen av att bilateralt bistånd används till befolkningens bästa innebär förekomsten av många olika aktörer på arenan stora problem. Det finns exempel på mottagarländer där det pågår tusentals multilaterala och bilaterala projekt utan någon inbördes samordning som det är omöjligt för de mottagande ländernas regeringar att administrera på ett vettigt sätt. Att det finns ett otal aktörer öppnar också möjligheter för mottagarländerna att spela ut de olika givarländerna mot varandra.
Endast cirka en tredjedel av Sveriges bistånd kanaliseras via FN. UNDP har en årlig budget på cirka 700 miljoner USD, vilket är mindre än Sidas budget. Det bilaterala biståndet genom Sida innebär splittring av resurserna.
Till detta skall läggas att Sverige också deltar i EU:s biståndsverksamhet med över 700 miljoner kronor om året. Årligen avsätts ca sex miljarder euro av den totala EG-budgeten för internationellt utvecklingsarbete. Regeringen skriver i budgetpropositionen att gemenskapens utvecklingsarbete kännetecknas av låg effektivitet, som tar sig uttryck i långa beredningstider, förseningar i verkställighet och svag samverkan med partnerlandets myndigheter och med andra biståndsgivare.
Det är svårt att se något skäl till att bistånd till tredje världen skall anses ligga inom EU:s kompetens. Det vore en fördel om EU i stället koncentrerade sig på erforderliga insatser i ansökarländerna i Europa. Enligt vad som har uppgivits från tjänstemän vid den svenska FN-delegationen finns det mycket stora brister i samordningen mellan EU och berörda FN-organ när det gäller administrationen av humanitära insatser, precis som regeringen själv skriver. När EU-biståndet upphör bör medlemsländernas avgifter till EU minskas i motsvarande mån, varvid det blir möjligt för EU-länderna att i stället öka sitt multilaterala bistånd via FN och närstående organ.
Under rubriken ”Sidapengar främjar vapenköp och korruption” skriver de fyra ambassadörerna Göran Engblom, Sven Fredrik Hedin, Leif Leifland och Jan Mårtenson bl.a. följande:
Biståndspolitiken måste omprövas, så att kunskapsöverföring prioriteras. U-länder behöver bl.a. fri handel, teknik och kritiska medier i stället för ett bistånd, skapat på kontraproduktiva volymmål, som föder bidragsberoende. Vi bör nu diskutera hur multilaterala institutioner på bästa sätt kan främja biståndet och utvecklingen i riktning mot frihandel, konkurrens, samverkan och gemensamma etiska regler för det globala näringslivet, varvid kopplingen mellan mänskliga rättigheter och demokrati särskilt uppmärksammas. Det bilaterala biståndet bör efter hand avskaffas. (Brännpunkt den 27 juli 2000.
Jag instämmer med artikelförfattarna att Sverige bör avveckla sitt bilaterala bistånd. Sida bör läggas ned. Härigenom inbesparas under nästa år 486 miljoner kronor i administrationskostnader som i stället kan användas till multilateralt bistånd.
Sverige bör i stället kanalisera sitt internationella bistånd via ett begränsat antal multinationella organ. Sverige bör inrikta sina ansträngningar på att tillsammans med övriga medlemsländer i FN arbeta för att dessa multinationella organ, i första hand UNDP, skall motsvara högt ställda krav på effektivitet i biståndsverksamheten.
I sådana utvecklingsländer som inte uppfyller kraven på ”good governance” torde olika frivilliga organisationer, s.k. NGO:er, ha de bästa förutsättningarna för att bedriva det internationella utvecklingsarbetet. Utmaningen blir då att ge dessa organisationer erforderligt stöd för att kunna svara upp till biståndsprofessionella krav.
1998 bidrog varje svensk med 2 000 kronor till det svenska biståndet. Olika opinionsmätningar visar att FN och dess olika organ åtnjuter stor legitimitet hos det svenska folket. Det gäller att nu strama upp Sveriges biståndspolitik så att dess trovärdighet inte går förlorad genom fler slöseri-, bedrägeri- och korruptionsskandaler i den bilaterala biståndskarusellen. Att mottagarlandet respekterar demokrati och mänskliga rättigheter måste uppmärksammas tydligare vid biståndsgivningen.
|
Stockholm den 15 oktober 2002 |
|
|
Inger René (m) |