Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det ideella biståndets vikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdrag för gåvor till ideella organisationer för internationella biståndsprojekt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör låta utreda hur ett system för avdrag för gåvor till ideella biståndsorganisationer bör se ut.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en lagreglering av hur stora kostnader en insamlingsstiftelse får ha bör införas.1
1Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SkU.
En förutsättning för att bistånd skall kunna hjälpa människor på ett effektivt sätt är ömsesidigt förtroende mellan mottagare och givare. Förtroende bygger ofta på lokal förankring och insatser som är fristående från politiken.
Många gånger finns i de ideella organisationerna – vare sig vi talar om kyrkor eller andra humanitära organisationer – ett engagemang som går långt utöver det vanliga. Människor som brinner i sitt engagemang för andra är värda all respekt och beundran.
Ideella organisationer har ofta spetskunskap som gör dem bättre lämpade än staten att klara vissa uppgifter. Ideella organisationer kan ha funnit sina nischer i biståndet, där de har stor samlad erfarenhet. Många gånger har de verkat lokalt i mottagarländerna under många år. Kontakter är väl upparbetade och projekten svarar mot lokala behov.
Många ideella hjälporganisationer bedriver ett mycket seriöst utvecklingsarbete, vad gäller formerna för hur bistånd effektivast kan ges och hur det påverkar det lokala samhället. Mycket bygger på kunskapsöverföring.
Den svenska hjälporganisationen kan bistå med kunskap, material eller kapital. Arbete och engagemang är ofta lokalt. Projekt kan också anpassas efter lokala kunskaper och strukturer.
I flera fall är de också delar av världsomspännande organisationer, med systerföreningar i snart sagt de flesta av jordens länder. Det gör att det ideella biståndet har goda möjligheter att stå oberoende av mottagarländernas statliga byråkratier.
Korruption och politisk färgning av biståndsinsatserna kan därmed i högre grad undvikas. Det gör att ideella biståndsorganisationer kan verka också i länder där bilateralt bistånd riskerar att snedvridas eller användas fel.
Att man verkar via systerföreningar borgar för att biståndet blir lokalt förankrat och att projekt lever vidare också efter att själva biståndsinsatsen avslutats. Där finns en struktur som kan driva projekten vidare. Dessa systerföreningar fungerar som lokala demokratiskolor, där människor lär sig hur demokrati fungerar i praktiken.
Småskaligheten gör att flera av det statliga bilaterala biståndets systemfel undviks. Biståndet riktar sig från människa i Sverige till människa i mottagarlandet. Allt detta bidrar sammantaget till att ge det ideella biståndet en hög grad av legitimitet och kvalitet.
Det ideella biståndet är ett lika nödvändigt som välkommet inslag i en modern biståndspolitik. Synen på det ideella biståndet utvecklas vidare i en särskild motion.
Det är en styrka när ideella organisationers verksamhet finansieras via enskilda människors bidrag. Verksamheten blir då helt fristående och oberoende av politiska beslut. Det ger mod att tänka nytt och sporrar till god information om och förankring av verksamheten. Organisationer mår lika lite som privatpersoner väl av att bli beroende av offentliga bidrag.
I vissa fall kan det finnas en poäng i att organisationerna samarbetar med det offentliga. Ett åtagande kan vara för stort för en organisation att finansiera. Likaså finns situationer där ett uppdrag utförs av en ideell organisation, men betalas av staten.
När staten anser att en viss biståndsuppgift är viktig, men att andra är bättre lämpade än staten att utföra den, så kan ekonomisk ersättning för detta arbete utgå. Initiativet kommer ofta från organisationer som ser ett behov och hur detta skulle kunna tillfredsställas, men saknar medlen för saken.
Biståndets kvalitet skulle vinna på ett ökat inslag av ideella organisationers ansvarstagande. Staten bör skapa bättre förutsättningar för och samverkan med dessa ideella humanitära organisationer.
De ideella hjälporganisationerna har genom åren varit föregångare i att utveckla väl fungerande former för bistånd, ofta riktat direkt till enskilda människor i mottagarländerna. Den inhemska insamlingsverksamheten har, tillsammans med den information om andra länder och kulturer som de sprider, bidragit till att ge det svenska biståndet en folklig förankring.
Pedagogiken blir tydlig. Projekten är vanligen småskaliga och väl avgränsade, så att det är möjligt att presentera dem för allmänheten.
De ideella organisationerna får också statliga bidrag till sitt bistånd. Detta har både för- och nackdelar. Den stora fördelen är att de ges möjlighet att genomföra insatser som annars skulle varit svåra eller omöjliga att finansiellt klara av, t ex vid katastrofer. En möjlig nackdel är att ett statligt beroende långsiktigt kan utvecklas och att de publika informationsinsatserna därmed förlorar i betydelse.
Den som skänker pengar till någon av de ideella hjälporganisationernas biståndsverksamhet kan få veta precis vad hans eller hennes bidrag kommer att användas till. Dessutom brukar det vara fullt möjligt att få veta hur stor del av de insamlade medlen som måste användas till inhemsk administration.
Många ideella organisationer har som regel att högst tio procent av de insamlade medlen får gå till omkostnader. Resterande 90 öre per donerad krona skall gå direkt till det angivna ändamålet. Insamlingskostnaden får med andra ord inte vara högre än tio procent. Det överensstämmer med kraven från Stiftelsen för insamlingskontroll, som därutöver endast tillåter ett bortfall på fem procent för administration av insamlade belopp.
För att ge de ideella organisationerna bättre förutsättningar för en vital biståndsverksamhet bör avdragsrätt för enskilda gåvor införas. Det finns en viktig moralisk dimension i detta – man skall inte behöva betala skatt på omtanke om andra människor, vare sig i Sverige eller utomlands.
I de flesta av EU:s medlemsstater, liksom i USA, finns redan en sådan avdragsrätt.
En möjlig avgränsning kan vara att bidrag till hjälporganisationernas så kallade 90-konton görs avdragsgilla. En fördel med detta skulle vara att systemet med 90-konton redan är mycket välkänt. Enligt uppgifter från Sifo känner hela 90 procent av befolkningen till vad 90-kontona innebär. Skulle denna avgränsning av praktiska skäl visa sig mindre lämplig bör annan avgränsning för avdragsrätten övervägas.
Det är nödvändigt att bygga in en kvalitetskontroll i systemet, så att oseriösa ändamål och organisationer kan sorteras bort. Medlemsavgifter och försäljning bör undantas från avdragsrätten.
Stiftelsen för insamlingskontroll bildades 1980 av arbetsmarknadens parter och Föreningen auktoriserade revisorer för att tillse att insamlingar ”sker under betryggande kontroll” och ”inte belastas av oskäliga kostnader”. SFI finansieras genom avgifter från de deltagande organisationerna.
SFI gör ingen värdering av insamlingsändamålet, eller behovet av denna. Men politisk verksamhet får inte omfattas. Det får heller inte verksamhet som är olaglig.
En organisation som inte längre klarar kraven kan få 90-kontot indraget. Kontrollen av att 90-kontona hanteras på rätt sätt görs av organisationens ordinarie, godkända eller auktoriserade revisorer. Dessa måste acceptera att följa SFI:s regler och anvisningar när de utför sin kontroll. Råd kan fås från SFI. SFI kan om man vill låta granska organisationernas förvaltning och ekonomi.
Vid årskiftet 1999/2000 fanns 348 90-konton i Sverige, till vilka det från allmänheten betalades in ca tre miljarder kronor i bidrag.
Ett särfall är att s.k. insamlingsstiftelser kan ha 90-konton. Dessa stiftelser kontrolleras av respektive länsstyrelse. Det finns inte i lag reglerat hur stora kostnader en sådan insamlingsstiftelse får ha. Detta bör ändras, vilket föreslagits av Finanspolisen och Frivilligorganisationernas insamlingsråd.
För att det skall vara möjligt att koppla avdragsrätten till 90-kontona krävs en dialog om avdragsrättens omfattning och avgränsning – bl.a. avseende insamlingarnas syfte – mellan staten och Stiftelsen för insamlingskontroll. Avgränsningen bör vara så vid att inga seriösa biståndsändamål utestängs. Det krävs vidare en oberoende kvalitetsgranskning av deltagande organisationer. Hur detta skall se ut bör regeringen låta utreda.
Med avdrag för ideella biståndsinsatser kan möjlighet skapas för organisationerna att öka sina totala hjälpresurser. Incitament för ökad information och dialog om hjälpverksamheten växer. Ju större stöd organisationerna skapar för sin hjälpverksamhet, desto större resurser tillgängliggörs dem. Biståndets förankring kan därmed förväntas öka.
Genom ett system med avdrag för gåvor får människor möjlighet att visa vilken verksamhet som de anser att de ideella organisationerna skall utföra och därmed var staten inte behöver ha någon direkt roll som utförare.
|
Stockholm den 7 oktober 2002 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |