Motion till riksdagen
2002/03:T517
av Lars Ångström m.fl. (mp, s, m, kd, v)

Estonias förlisning


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att låta internationella oberoende sakkunniga granska relevansen i expertisens kritik av Estoniautredningen.

Motivering

Fortfarande åtta år efter Estonias förlisning medger JAIC:s (den internationella haverikommissionen) förre ordförande att haverirappporten inte lyckats förklara sjunkningsförloppet. Om vatten endast kommit in uppe på bildäck genom bogporten hade fartyget förlorat stabiliteten, slagit runt och förblivit flytande en längre tid. Ett sjunkningsförlopp på endast 40 minuter indikerar starkt att stora mängder vatten mycket snabbt kommit in under bildäcket genom ett läckage under vattenlinjen. Om och var ett sådant skulle finnas eller hur det i såfall uppstått nämns dock inte i Haverikommissionens rapport som kritiserats starkt för att inte ge svar på den helt avgörande frågan en haverikommission har att besvara.

Estoniakatastrofen den 28 september 1994 kostade troligen 852 människor livet. Av dessa var 551 svenska medborgare. Det gör Estonias förlisning till den värsta civila sjökatastrofen som drabbat svenska medborgare någonsin. För den framtida sjösäkerheten är det helt avgörande att orsakerna till förlisningen såväl som händelseförloppet blir klarlagt. Vet man inte varför och hur katastrofen kunde ske kan man heller inte dra rätt slutsatser eller vidta korrekta åtgärder för att samma katastrof inte skall kunna ske igen.

Underkännandet av JAIC:s slutrapport, den kanske viktigaste haveriutredningen i svensk historia, kommer inte från några få utan är omfattande och framförd av internationellt och nationellt respekterade organisationer och experter.

Kritik mot JAIC:s utredning har framförts av den samlade svenska expertisen på sjösäkerhet, däribland från Chalmers i Göteborg, Kungliga Tekniska högskolan och SSPA, i samband med en remissomgång. Samtliga anser att en ny eller kompletterande utredning måste göras för att skapa klarhet i Estonias förlisning. Professor Anders Ulvarsson på Chalmers formulerar bland annat kritiken så här: ”JAIC (har) fört fram vilseledande information om fartygets skick inför sista resan... och att allvarliga brister i JAIC:s slutrapport äventyrar trovärdigheten i hela utredningen”.

Sveriges Fartygsbefälsförening har genom sin VD Christer Lindvall skrivit: ”... hela den samlade sjöfartsvärlden ... har en annan uppfattning än Haveri­kommissionen. Det är inte ett fåtal experter som framfört kritik, praktiskt taget hela den samlade sjöfartsvärlden både nationellt och internationellt har en annan uppfattning än den som redovisats av IHK. Det går inte bara att bemöta denna kritik med tystnad. Vi måste få veta sanningen.”

Internationella Transportarbetarefederationen har vid två tillfällen skrivit till regeringen och krävt en ny utredning. Dess ordförande Mark Dicksson har bland annat skrivit att Haverikommissionens arbete var en politisk uppgörelse, mer intresserad av att blidka stora ekonomiska intressen, än att identifiera omständigheterna kring haveriet.

Det finns ytterligare ett antal besvärande frågetecken som omgärdar den ofullständiga utredningen och som fordrar ett svar.

Sjövärdigheten

Många vittnesuppgifter har lämnats som tyder på icke oväsentliga problem med fartygets sjövärdighet bland annat i samband med den hamnstatskontroll som genomfördes timmarna innan Estonias sista resa. Protokoll från denna kontroll har visat att fartyget hade flera fel av så allvarlig karaktär att det enligt sjöfartsreglementet skulle kvarhållits tills felen åtgärdats vilket inte skedde. Fartyget var enligt dessa protokoll inte sjövärdigt.

Slutrapporten hävdar att farttyget var sjövärdigt. Som stöd för det påståendet hart JAIC valt att publicera ett protokoll som redigerats så att allvarsgraden av felen inte syns. Statens kriminaltekniska anstalt har fastslagit att det publicerade protokollet manipulerats.

Slutrapporten ger ingen förklaring till detta. Svenska myndigheter har försvarat rapportens skrivning med att inspektionen före resan var en övning, inte en hamnstadskontroll. Det har dock på sistone blivit känt att Sjöfartsverket fakturerat Estland för just hamnstadskontroller.

Sjunkningsförloppet

JAIC hävdar, utan att leda sitt påstående i bevis, att vatten endast kom in på bildäcket genom öppet bogvisir och fartyget sjönk. När vatten kommer in så högt upp i fartyget – över vattenlinjen – förlorar det stabiliteten och slår runt. Ett fartyg som kapsejsat kan flyta på luften under det vattentäta bildäcket åtskilliga timmar och till och med i dygn. Exempel på det är den polska färjan Jan Heweliusz som förliste i januari 1993 och den brittiska färjan Herald of Free Enterprise, som slog runt på ett par minuter 1987.

Estonia slog inte runt, hon utvecklade långsamt slagsida och sjönk efter om­kring 45 minuter. Det är ett atypiskt förlopp som lämnas oförklarat i haveri­rapporten. Det påminner däremot om Titanic och den grekiska färjan
Express Saminas, som sommaren 2000 sjönk på 25 minuter efter att ha sprungit läck. Slutrapporten lämnar ingen förklaring på detta.

Dokumenterade hål i fartyget

Det finns ett antal fotografier på hål och skador av olika storlek i fartyget. Har de uppkommit i samband med förlisningen eller haft något med sjunkningsförloppet att göra? Slutrapporten nämner dem inte och lämnar ingen förklaring till detta.

Bildbevis från bildäck

Officiellt har det förnekats att man under dykningarna varit inne på bildäcket. I haverirapporten saknas därför dokumentation av rampen inifrån bildäcket, bland annat viktig information om skador på hakar och hydraulik. Ändå framgår det av videokassett B40C att ROV-kameran varit inne på bildäcket. Dykledaren kommenterar robotkamerans rörelser på bildäcket och man ser rampen inifrån. Varför har detta inte nämnts i haverirapporten? Och hur kunde dykarna manövrera in kameran på bildäcket? Det fanns inga tillräckligt stora öppningar och något hål har inte redovisats i haverirapporten.

Videofilmen visar i ena hörnet ROV-kamerans logg som registrerar rörelser i siffror, djup, rörelseriktning, tid i sekunder m m. Genom att utifrån dessa data rekonstruera kamerans rörelser har den oberoende faktagruppen kommit fram till att den måste ha manövrerats in genom en öppning på styrbords sida om bogen.

Slutrapporten nämner inte detta eller ger någon förklaring till hur filmmaterialet kunnat tas. Inte heller har någon analyserat faktagruppens rekonstruktion av kamerans rörelser.

Filmmaterialet

Det offentliggjorda filmmaterialet från fartygsvraket utgörs i huvudsak av filmer tagna med ROV-kamera och av dykare vid vrakundersökningarna i oktober och december 1994. Det brittiska företaget Disengage (Axminster, Devon) har på uppdrag av det tyska varvets expertgrupp analyserat de tretton kassetter som gjorts tillgängliga för allmänheten.

Disengage konstaterar att de kopior av originalfilmen det rör sig om är redigerade, klippta och omstuvade. Vissa delar av fartyget finns inte alls dokumenterade, avsnittet från bryggan akterut till skorstenen är konsekvent bortklippt. Flera filmsekvenser som är bortklippta har ersatts av andra bildsekvenser vilket framgår i jämförelse med loggen. Av tillgängliga filmer och av uttalanden av personer i och omkring JAIC åren 1994–95 är det känt att vraket under vattenlinjen hade kontaktskador som till en början antogs ha uppkommit när Estonia seglade över bogvisiret. Denna teori övergavs sedermera. Dessa skador dokumenteras inte i slutrapporten som tvärtom fastslår att skrovet inte har några skador förutom dem kring visiret.

Vittnesmålen

JAIC:s första ordförande avbröt snabbt den samlade kommissionens förhör med nyckelvittnen dagen efter olyckan. Vittnesexperten hindrades senare att intervjua de överlevande. Många av de överlevande har svårt att känna igen förloppet som det beskrivs i JAIC:s slurapport utan anser att det starkt förvanskats. Ur utredningssynpunkt är detta mycket märkligt.

Med relativt enkla metoder, som varken är förenade med större kostnader eller förnyade dykningar in i vraket, skulle dessa frågor kunna ges svar. Vi vill understryka att det viktigaste skälet till att öka klarheten i orsakerna till Estonias förlisning är att kunna vidta rätt åtgärder så att det om möjligt kan förhindras att en liknande tragedi inträffar igen. Detta har inte gjorts.

Det är inte bara Sveriges rykte som sjöfartsnation som fått sig en allvarlig törn genom den bristfälliga Estoniautredningen. Om mindre seriösa sjönationer upplever att sjösäkerhetsregler och haveriutredande inte längre ses så allvarligt kan det få förödande konsekvenser för internationell sjöfart och sjösäkerhet. Detta problem har Internationella Transportarbetarefederationen särskilt påpekat för den svenska regeringen.

En politisk oförmåga att skapa ökad klarhet hotar att urgröpa medborgarnas förtroende både för ansvariga myndigheter och i förlängningen för den parlamentariska demokratin. Ledamöterna i Sveriges riksdag har ett stort ansvar för att vända denna utveckling.

Det finns en stor vinst i att låta en internationell expertgrupp studera relevansen i kritiken av utredningen som framförts av svensk och internationell expertis. Gruppen bör lägga förslag om vad som kan göras för att skapa ökad klarhet i de fall där kritiken befinnes vara befogad.

Stockholm den 23 oktober 2002

Lars Ångström (mp)

Kent Härstedt (s)

Henrik S Järrel (m)

Björn von der Esch (kd)

Tasso Stafilidis (v)