Motion till riksdagen
2002/03:T471
av Lars Lilja och Karl Gustav Abramsson (s)

Järnvägssäkerhet


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om järnvägssäkerhet.

Motivering

Till skillnad från flygsäkerhet och trafiksäkerhet debatteras sällan järnvägssäkerhet. Detta kanske beror på att Sverige under de senaste åren varit förskonat från svåra tågolyckor.

Inom flygtrafiken är kabinpersonalens viktigaste uppgift att svara för säkerheten ombord. Antalet personal bestäms av antal platser i flygplanet. Inom tågtrafiken bemannas persontågen av tågmästare. Dessa har ansvar för säkerheten ombord och har erforderlig utbildning för detta. Denna utbildning uppdateras årligen. På senare tid har dock en ny personalkategori börjat tjänstgöra ombord på tågen. Den kallas tågvärdar och deras huvudsakliga uppgift är att sköta biljettkontrollen. De har ingen som helst säkerhetsutbildning. Att dessa förekommer ombord är givetvis ett sätt för trafikoperatören att tjäna pengar. En tågvärd kostar naturligtvis mindre per timme än en fullutbildad tågmästare.

En konsekvens av denna minskade kompetens ombord är givetvis att passagerarnas säkerhet inte prioriteras. Det kan betyda att det på ett över 300 meter långt tåg med upp till 500 passagerare kan tjänstgöra endast en tågmästare med säkerhetsutbildning. Han eller hon kan till sin hjälp ha en eller två tågvärdar helt utan säkerhetsutbildning. Det kan få oanade konsekvenser vid en eventuell olycka, och då kommer säkert diskussionen upp om personalens kompetens. Det borde vara självklart alla som tjänstgör ombord på ett tåg skall ha säkerhetsutbildning och samma kompetens i övrigt. Detta behov är ännu tydligare i pendeltågstrafiken i storstäderna, där ett tåg i rusningstrafiken kan ha upp till tusen personer ombord.

Dagens järnvägsvagnar är mycket stabilt byggda och har goda möjligheter att klara en olycka relativt intakta. Problem kan dock uppstå om till exempel en sov- eller liggvagn måste utrymmas. Vagnarna har bara utgång i ena änden. Utgången är markerad med en ”UT”-skylt i änden av korridoren alldeles under taket. Skulle korridoren av någon anledning rökfyllas syns knappast skylten. Det finns inga markeringar på insidan av kupédörren eller nere vid golvet i korridoren som talar om var närmaste utgång är. Väljer man fel väg vid utrymning kan det alltså bli så att man kommer till den vagnsände som saknar utgång. Tar man sig då över till nästa vagn kan det vara så att de är kopplade så att ändarna utan utgång står mot varandra. Då har man ytterligare en vagn att ta sig igenom innan man kommer ut. För att förhindra att något sådant inträffar borde vägen till utgången markeras på ett tydligt sätt.

Det torde ankomma på Järnvägsinspektionen att utarbeta tydliga och skärpta regler för säkerheten inom järnvägstrafiken.

Stockholm den 23 oktober 2002

Lars Lilja (s)

Karl Gustav Abramsson (s)