Motion till riksdagen
2002/03:T449
av Sofia Larsen och Birgitta Carlsson (c)

Säkerheten i skolskjuts- och lastbilstrafiken


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder som gör den tunga trafiken säkrare.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att göra skolskjutstrafiken säkrare.

Ökad trafiksäkerhet

I september 2001 körde en fullastad timmerbil in i en skolbuss vid Indals kyrka, nordväst om Sundsvall på riksväg 86. I olyckan omkom timmerbilens och skolbussens förare liksom fyra ungdomar.

En liknande olycka mellan tung lastbil och skolbuss hade lika gärna kunnat inträffa på Närkesslätten eller någon annanstans i Sverige. För att undvika liknande olyckor i framtiden måste trafiksäkerheten på våra vägar höjas. Vi måste börja se och agera utifrån helheten. En enskild insats räcker inte utan en hel rad åtgärder måste sättas in för att höja säkerheten för våra barn och ungdomar. Den tunga trafiken måste göras säkrare, liksom vägen till och från busshållplatserna, hållplatserna i sig och fordonen. Trafiksäkerheten och skolskjutstrafiken måste helt enkelt ses i ett dörr-till-dörr-perspektiv. Hela vägen från hemmets dörr till skolans dörr på förmiddagen och från skolans dörr till hemmets dörr på eftermiddagen måste bli säker.

Den tunga trafiken måste bli säkrare för medtrafikanterna

I skogslänen är den extremt tunga trafiken omfattande. Bara på vägen förbi Indal passerar 20 000 timmerbilar varje år. På väg 87 ett par mil bort passerar över 60 000 timmerbilar. För att undvika upprepningar av Indalsolyckan måste åtgärder sättas in som gör trafiken säkrare för den tunga trafikens medtrafikanter.

Den allra största delen av persontrafiken sker mellan kl. 7.00 och 9.00 när barn, ungdomar och vuxna åker till dagis, skolor och arbeten och mellan 14.00 och 18.00 då samma personer ska hem igen. Under dessa tider är också stressen i trafiken som störst. För att undvika upprepningar av Indalsolyckan bör regeringen överväga att i likhet med många andra länder i Europa införa tidsmässiga begränsningar för lastbilstrafiken ute på vägarna.

Extremt tung trafik ställer särskilda krav på föraren. Bromssträckor är längre. Omkörningssträckor är längre. Om lasten är dåligt surrad börjar lasten röra sig och lastbilen börjar kränga. Därför måste det ställas särskilda krav på utbildning hos förare av extremt tunga fordon.

Dessutom bör särskilda krav på extremt tunga fordon vad gäller däck, bromsar, säkring av last införas och kontrollerna av reglerna skärpas.

Säkrare skolskjutstrafik

Att resa med buss är trots olyckan ett mycket säkert sätt att resa. Under flera år under 1990-talet dödades ingen förare eller passagerare i buss. Vägverket skrev t.ex. i sin trafiksäkerhetsrapport 98: ”Att åka buss är det säkraste sättet att färdas i vägtrafik.” Under senare delen av 1990-talet var buss i snitt inblandad i 2–3 procent av dödsfallen samtidigt som bussen står för 9 procent av persontransportarbetet. Om man räknar ut antal trafikdödade per miljard personkilometer ser man att buss och tåg är lika säkra med en kvot på 0,1. Detta ska ställas i relation till att det är 36 gånger högre risk att råka ut för en dödsolycka under en resa som passagerare i personbil (kvot 3,6) och 58 gånger högre risk som förare i bil (kvot 5,8). Det är med andra ord betydligt farligare att skjutsa sitt barn till och från skolan i egen bil än att låta barnet åka skolbuss.

Vid olyckan i Indal hade skärpta säkerhetskrav inte hjälpt, men det kan ändå finnas skäl att höja säkerheten i skolskjutstrafiken. Dagligen åker 440 000 barn och ungdomar i särskilt anordnade skolskjutsar. Det stora flertalet av dessa åker buss. Ett mindre antal åker taxi. Vissa kommuner har en genomtänkt och genomarbetad policy för trafiksäkerheten vid upphandlingen av skolskjuts, andra kommuner saknar det helt. Därför varierar säkerheten betydligt över landet. Enligt VTI är det t.ex. bara hälften av kommunerna som vid upphandling kräver bälten i skolskjutsar.

För att kunna skärpa säkerheten måste man se till helheten. Det räcker inte med att sätta in bälten. För att bli mer trafiksäker måste vi börja se skolskjutstrafiken i ett dörr-till-dörr-perspektiv. De flesta olyckorna sker på väg till och från hållplatsen och på hållplatsen. För att öka säkerheten på väg till och från hållplatsen måste väghållaren ta sitt ansvar genom att sätta in olika åtgärder som ökar säkerheten. Det kan handla om att bygga ordentliga trottoarer eller ännu hellre gångvägar som separerar barnen och ungdomarna från trafiken. Det kan handla om sänkta hastigheter där barn och ungdomar rör sig, övergångsställen med trafikljus eller gångtunnlar eller gångbroar för att separera barnen från trafiken.

Avsaknaden av hållplats för skolskjutsar är ett annat problem som är ganska vanligt i glesbygdslänen. För de helt oskyddade skolbarnen är detta naturligtvis en direkt livsfarlig situation. Reglerna bör därför ändras så att väghållaren blir skyldig att bygga hållplatser för skoleleverna.

När skolbussar stannar för att släppa av skolbarn är det inte ovanligt att bilar kommer bakom och kör om bussen utan att se att det kommer ut barn framför bussen. Vid ett flertal tillfällen har dessa olyckor lett till dödsfall och mycket allvarliga personskador. Därför bör det bli obligatoriskt för annan trafik att stanna när skolskjuts har stannat med tänd skylt. Sådan lagstiftning finns redan i t.ex. USA. Om denna regel inte efterlevs bör hållplatser för skolskjutsar kombineras med avsmalnande väg så att annan trafik inte kan tränga sig förbi. Dessutom kan skyltningen behöva göras tydligare än i dag, t.ex. genom större skyltar och växlande rött ljus.

Även inne i bussarna måste det vidtas åtgärder. Den största risken löper alla de barn och ungdomar som tvingas stå. Oavsett om hastigheten är 90, 70 eller 50 km/tim är dessa resenärer totalt oskyddade och far som projektiler genom den splittrade framrutan vid en frontalkollision. Risken att dödas eller skadas mycket allvarligt är naturligtvis mycket stor för de människor som far genom framrutan. Redan vid häftiga inbromsningar är risken att skadas stor. Regelverket bör därför skärpas så att det inom skolskjutstrafiken blir förbjudet att ha stående passagerare.

I det nationella regelverket finns inga krav på att bälten ska finnas i buss, däremot säger reglerna att om det finns bälten i buss så ska de också användas. Detta regelverk bör skärpas så att trepunktsbälten ska finnas i all skolskjutstrafik och att de måste användas. Det betyder också att det ska finnas en sittplats till varje elev. Tvåpunktsbälten bör inte användas eftersom dessa vid en olycka leder till skador på tänder, ansikten och skallar på grund av fällknivseffekten. Trepunktsbälten i kombination med anpassade säten eller bälteskuddar är det enda säkra sättet att bälta barnen och ungdomarna.

För att undvika hälsorelaterade problem i form av sämre reaktionsförmåga, sämre hörsel, tunnelseende och sämre syn m.m. bör det dels införas en övre gräns för förare i yrkesmässig trafik på 65 år, dels bör det i likhet med vad som gäller för lokförare införas hälsokontroller vart tredje år för förare i yrkesmässig trafik mellan 46 och 59 år och varje år för dem mellan 60 och 65 år.

Stockholm den 18 oktober 2002

Sofia Larsen (c)

Birgitta Carlsson (c)