Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av regeringsinitiativ för att öka tillgängligheten för rullstolsburna på SJ:s tåg.
Anna är rullstolsburen och hennes intensiva strävan och önskan är att klara sig på egen hand så långt som det bara är möjligt. Det är inte funktionshindret som är problemet. Det är omgivningens utformning som utgör det största hindret för henne. Anna och hennes tre vänner skulle vid ett tillfälle åka tåg från Stockholm till Malmö. När de kom till tåget visade det sig att bara en av dem fick plats på tåget. Det berodde inte på att tåget var fullt. Skälet är att Anna och hennes tre vänner alla är rullstolsburna.
Varför är det i Sverige år 2002 fortfarande omöjligt för en grupp rullstolsburna att åka med SJ:s tåg? Visserligen finns det numera bra ramper upp till X 2000-tågen, men bara en plats för rullstol per tåg. SJ är ett helägt statligt bolag och måste givetvis ta sitt ansvar för att Anna och hennes vänner kan åka tåg tillsammans. Det kan inte vara meningen att de skall behöva ta olika tåg vid olika tidpunkter för att komma till samma slutstation. Det måste gå att hitta flexibla lösningar så att man enkelt kan göra det möjligt för en grupp rullstolsburna att åka med samma tåg och givetvis helst i samma vagn om de är i sällskap med varandra. Regeringen bör i detta syfte ta erforderliga initiativ.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |