Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja anslaget till enskilda vägar till den nivå som gällde 1992.
Det finmaskiga vägnätet har en viktig funktion för att man skall kunna bedriva näringsverksamhet i landets alla delar. Det är också en viktig fråga för att kunna öppna landskapet för ett rörligt friluftsliv som omfattar alla. Inskränkningar via ”låsta vägar” skulle innebära ett stort ingrepp i allemansrätten.
Bidragen till enskilda vägar har successivt sänkts. Dessa vägars betydelse för bygders tillgänglighet har uppmärksammats av många kommuner. Ofta har det inneburit att kommunen, via en redan ansträngd ekonomisk situation, kompenserat den neddragning av statsbidragen som skett. Statens förfaringssätt har därigenom inneburit en ökad belastning på kommunen samtidigt som finansieringsprincipen satts ur spel.
Skötseln av det finmaskiga vägnätet är ofta bättre än skötseln av det allmänna vägnätet. Detta trots lägre kostnadsramar, relaterade till trafikmängden. En reduktion av anslagen får därmed till följd att lokala och effektiva underhållssystem sätts ur spel samtidigt som möjligheten till landsbygdsutveckling elimineras.
Underhållet av svenskt vägnät är starkt eftersatt oavsett typ av väg. Behovet av mer resurser för detta underhåll är påtagligt. De lokala initiativ som finns, vilka också medför en effektiv väghållning, måste därför stimuleras. Konsekvensen av minskade anslag till det enskilda vägnätet har i alltför stor utsträckning nonchalerats. Ett levande land behöver ett väl fungerande kommunikationsnät. Det enskilda vägnätet är i det sammanhanget att se som en livsnerv för såväl näringslivet som det rörliga friluftslivet och bör därför ges möjlighet till en rimlig standard.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |