Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om byggande av Förbifart Stockholm.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökad kollektivtrafik i Storstockholm.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trafikinvesteringarnas betydelse för möjligheten att välja bostadsort.
Trafiksituationen i Stockholmsregionen är akut. Huvudstadsregionen har en fjärdedel av landets totala trafikarbete, men har under decennier fått nöja sig med cirka tio procent av väganslagen. De som drabbas är inte bara pendlare och nyttoresenärer som fastnar i stillastående köer, utan också regionbor i allmänhet genom de välfärdsförluster som trafikstörningarna skapar.
När vi lägger fram förslag på hur trafikläget skall kunna förbättras är det viktigt att ha ett långsiktigt perspektiv. Vår främsta uppgift som politiker är att planera för en infrastruktur som klarar inte bara dagens utmaningar, utan också morgondagens.
Stockholmsregionen förväntas den kommande 30-årsperioden växa med mellan 300.000 och 600.000 invånare, och det finns inget som tyder på att individers resande kommer att minska i framtiden. Tvärtom pekar prognoserna på motsatsen utifrån ett framtida ökat välstånd och en ökad rörlighet på arbetsmarknaden.
Nyligen har Vägverkets Stockholmsregion redovisat sin planering fram till 2015 för representanter för den parlamentariska Stockholmsberedningen. Trots att det i Stockholmsberedningen finns en bred enighet om att Förbifart Stockholm är en av regionens viktigaste trafiksatsningar fram till 2015 har Vägverket på grund av resursbrist strukit leden ur sin preliminära planering.
Vi menar att problemet här inte ligger på myndighetsnivå, utan på regeringsnivå. Förklaringen till den ständiga bristen på resurser till nödvändiga trafiksatsningar i Stockholms län kan sökas i det socialdemokratiska partiets likgiltighet för infrastrukturen i landets huvudstadsregion. Det är dags att lägga om kursen.
Stockholmsregionen är landets snabbast växande region – befolkningsmässigt och ekonomiskt. Dess roll som tillväxtmotor är oomtvistlig och dess fortsatta utveckling är därför av central betydelse för att trygga hela Sveriges framtida välstånd. En avgörande faktor för att Stockholm skall kunna spela denna roll är att den sedan lång tid eftersatta kommunikationsapparaten rustas upp och byggs ut. Tydligast syns dagens katastrofala situation i den allt mer skriande bristen på kapacitet i nord–sydlig riktning, vilket avspeglar sig i ändlösa köer längs infartsleder och i innerstaden, samt i stora störningar i järnvägstrafiken. Detta har resulterat i två snabbt växande problem: Huvudstadsregionen hotas av en tydlig tudelning mellan norr och söder med ekonomiska och sociala konsekvenser. Vidare hotar en närmast total trafikinfarkt i huvudstadens kärna.
En ny trafikled i tunnel väster om Stockholm – en Förbifart Stockholm – behöver projekteras och påbörjas inom en nära framtid. Förbifart Stockholm skulle länka bort den genomfartstrafik som passerar genom länet, och samtidigt föra de södra och norra länsdelarna närmare varandra. Redan i dag är det många som avskräcks av trafikläget från att söka arbete eller studera på andra sidan Mälaren i förhållande till den egna bostadsorten. Regionens olika delar behöver få samma chans till utveckling, och invånarna måste fritt kunna välja både bostad och arbetsplats.
En satsning på Förbifart Stockholm måste göras inom ramen för en helhet som innefattar kraftfulla satsningar på kollektivtrafiken, inklusive en ny tågtunnel under Stockholms innerstad. Så länge som Förbifart Stockholm inte existerar så bör färjan mellan Slagsta och Ekerö förbättras. Denna är idag ett alternativ för dem som inte skall in till Stockholms stad.
Trafikpolitiken måste gå hand i hand med arbetet för miljön och naturen. Bilen behövs även i storstaden. En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter dock ett transportsystem med betydligt miljövänligare motorer och drivmedel än dagens. Därför behövs en fortlöpande introduktion av ny teknik som minskar motorernas bränsleförbrukning och utsläppen av luftföroreningar.
Sträckningen av nya vägar och järnvägar måste alltid prövas noggrant med hänsyn till naturvärdena.
Vad gäller finansiering skall den nu gällande principen gälla. Staten bekostar det statliga vägnätet, kommunerna betalar kommunala gator och vägar, landstinget bekostar kollektivtrafiksatsningarna med delfinansiering från statsbidrag. Det finns inget skäl att Stockholms läns invånare skall beläggas med en extra statlig vägskatt. Vi är emot biltullar, liksom även andra bil- och trängselavgifter, inte minst eftersom människor idag inte har möjlighet att ändra beteende i och med att det inte finns någon trafikled dit den bortlänkade trafiken kan söka sig eller kollektivtrafik som täcker hela länet å ett tillfredsställande sätt.
Transport och kommunikation är nödvändiga ingredienser i all ekonomisk aktivitet var man än befinner sig på jordklotet. Att Sverige alltsedan mitten av 1800-talet haft en positiv välfärdsutveckling kan till stor del kopplas till ökad handel och därmed ökade transporter och kommunikation. Handel över gränserna samt människors fria rätt att röra sig förutsätter att det finns bra tillgång på transporter oavsett om det är ångbåten på 1800-talet, lastbilen på 1900-talet eller IT-kommunikationer i det nya århundradet som vi befinner oss i.
För enskilda människors välfärd är goda kommunikationer avgörande. Tillgång till bra kommunikationer underlättar arbetspendling och ökar därmed möjligheterna att bo där man vill och jobba på någon annan plats. En väl utformad trafikpolitik är därmed av allra största betydelse för samhällets utveckling. Kollektivtrafiken skall vara tillgänglig för funktionshindrade och upplevas som trygg för de som utnyttjar den.
Goda kommunikationer är en förutsättning för att en storstadsregion som Stockholms län ska fungera och utvecklas. Det handlar om vägar och järnvägar, sjötrafik och flyg, men också data- och telekommunikationer. Trafikfrågorna i vid mening hör nära samman med regionplaneringen och kommunernas planering. De trafikpolitiska besluten måste ha sin grund i viljan att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, där livskvalitet sätts i första rummet.
En utgångspunkt för trafikpolitiken är vidare att kommunikation är och måste få vara ett resultat av enskilda människors beslut, utifrån deras privata och yrkesmässiga behov. Stat, landsting och kommuners uppgift är att som resultat av en fri och öppen debatt genom samhällsinvesteringar, god planering och med hjälp av ekonomiska styrmedel öka människors möjlighet till kommunikation. Denna uppgift måste genomföras i överensstämmelse med ekonomiska och miljömässiga mål.
Kollektivtrafikresenärer, bilister och näringslivet har ett gemensamt intresse av att trafiken i Stockholmsregionen fungerar. En samlad strategi för utbyggnad av kollektivtrafiken, byggande av avlastande vägar och för bilismens kostnader är nödvändig.
Trafikens utveckling hänger intimt ihop med kommunernas och regionens planering. En utveckling mot en ”amerikansk” stadsbildning med helt utspridda enheter som endast förbinds genom biltrafik måste undvikas. Det är viktigt att värna om den traditionella europeiska staden med bostäder, service och arbetsplatser integrerade och förbundna med en väl fungerande kollektivtrafik och biltrafik.
Utbyggnader av såväl kollektivtrafik som vägnät måste komma hela länet till godo. Otillräckliga kringfartsleder kring Stockholm tvingar in genomfartstrafik i innerstaden och ger stora problem i hela regionen. Framkomligheten för kollektivtrafik och varutransporter har fortlöpande försämrats. Denna utveckling är oacceptabel. Vägtrafiken måste fungera och nödvändiga investeringar i vägsystemet genomföras vid sidan av satsningen på bättre kollektivtrafik.
En attraktiv och effektiv kollektivtrafik är nödvändig för en väl fungerande storstadsregion. Kollektivtrafikens kvantitet och kvalitet måste utvecklas så att fler människor kan välja att resa kollektivt. Förbifart Stockholm och ökade satsningar på kollektivtrafikens infrastruktur är två nödvändiga åtgärder för att råda bot på Stockholmsregionens trafikinfarkt och hindra regionen att glida isär i två halvor.
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
|
|
Nina Lundström (fp) |
Mia Franzén (fp) |