Motion till riksdagen
2002/03:T302
av Gunilla Wahlén m.fl. (v)

Rese- och transportkostnader i glesbygd


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen gör en utredning av kostnaden för person‑ och godstransporter för privatpersoner, företag, kommuner och landsting enligt vad i motionen anförs.

Inledning

Den regionalpolitiska propositionen (2001/02:4) har nyligen lagts fram. Där visar man på att Sveriges medborgares välfärd grundas i arbete och företagsamhet på landets samtliga lokala/regionala arbetsmarknader och är en viktig grund för att utveckla den framtida regionalpolitiken. Denna regionala välfärdspolitik ska garantera alla medborgare en grundläggande välfärd och en rimlig tillgång till samhällsservice. Människor måste kunna leva, bo och arbeta med goda förutsättningar till bl.a. utbildning, dagligvaruförsörjning, omsorg, vård, läkemedel och kommunikationer med omgivningen i vid bemärkelse.

Den regionalpolitiska propositionen lägger fram ett stort antal alternativa förslag inom vitt skilda områden som ingår i både den ”stora” och den ”lilla” regionalpolitiken, som i framtiden kan innebära större möjligheter för särskilt lands‑ och glesbygdsregionernas innevånare att leva, bo och arbeta i sin hembygd. I propositionen finns exempelvis förslag om att göra större arbetsmarknadsregioner, och medel är avsatta för möjlighet till ökad pendling och utbyggd kollektivtrafik.

Statens roll när det gäller att ansvara för och tillgodose basala förutsättningar för välfärd är omfattande. I det framtida samhället krävs utökade möjligheter till utbildning och kommunikationer för såväl unga som äldre, kvinnor som män inom den egna kommunen eller regionen. Det kan vara såväl genom att minska de regionala skillnaderna vad gäller sysselsättningsgrad som att garantera ett vägnät som är öppet året om och som fungerar för både person‑ och varutransporter. Andra förutsättningar för att minska den regionala obalansen är att minska pendlingstider, utjämna kostnader för resor och tillgång till utbildning för såväl enskilda som privata företag och den offentliga sektorn.

Stora avstånd i glesbygd

De som bor långt utanför tätorten är helt beroende av en bra och fungerande bil eftersom de helt saknar tillgång till en fungerande kollektivtrafik. Det är inte rationellt för samhället att bekosta utbyggnad av spårbunden trafik eller tät busstrafik i dessa delar av landet. I många fall behöver hushållet ha två bilar för att två vuxna ska kunna jobba och delta i övrigt liv på fritiden, sådant som tätortsbor tar för självklart. Resekostnader till arbetet kompenserar samhället delvis genom reseavdrag och transportstöd till företag i vissa kommuner. För att i övrigt kunna fungera som fullvärdiga samhällsmedborgare behöver glesbygdsboende ta sig till s.k. basservice i form av skola, post, affär, vårdcentral, hockeyträning och ridskola. Barnen har långa avstånd till sina kompisar och de gamla är beroende av att få skjuts av anhöriga och vänner. De som bor i glesbygden har inte möjlighet att köpa månadskort för att åka buss utan är helt beroende av att åka egen bil, oftast flera mil, för att handla, komma till fotbollsträningen, biografen, besöka distriktssköterskan eller gå på posten. Detta problem analyserades och behandlades i den regionalpolitiska utredningen. Flera partier i utredningen uttalade sig för att någon form av landsbygdsavdrag/glesbygdsstöd ska införas.

Kommuner, landsting och statlig förvaltning i glesbygdsregioner har också merkostnader på grund av långa avstånd och dåligt utbyggd kollektivtrafik. Det kan gälla exempelvis resor för hemtjänst, räddningstjänst, skolskjutsar, personalutbildningar, sammanträden m.m.

Utifrån den verklighet som beskrivs här ovan bör en utredning tillsättas om kostnaderna för person‑ och varutransporter. Utredningens syfte ska vara att ge en heltäckande bild vad gäller privatpersoners, företags och också kommun‑ och landstingssektorns kostnader i detta avseende. Även könsaspekten på resandet bör tas upp. Om utredningen kommer fram till att Sverige på detta område har stora regionala skillnader bör dessa utjämnas. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med förslag.

Stockholm den 17 oktober 2002

Gunilla Wahlén (v)

Lennart Beijer (v)

Marie Engström (v)

Siv Holma (v)

Johan Lönnroth (v)

Per Rosengren (v)