Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en åtgärdsplan för hur man skall komma till rätta med de eftersläpningar som nu finns vad gäller vägunderhåll, bärighetshöjning, tjälsäkring och beläggning av vårt finmaskiga vägnät.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Vägverkets utbetalningar till enskilda vägar skall vara 70 % av kostnaderna.
Om devisen ”Livskraft i hela landet” eller ”Hela Sverige skall leva” ska ha någon reell betydelse måste det finnas farbara vägar där människor bor och arbetar. Skolskjutsar, mjölkbilar, foderbilar, djurtransporter, timmertransporter, hemtjänstresor, postservice, varutransporter mellan företag och mycket annat har behov av farbara vägar året runt i alla delar av landet. Detta gäller även i hela Skaraborg.
Under många år har det svenska vägnätet utsatts för en kraftfull förslitning, och underhållet av vägnätet har på intet sätt svarat mot det behov som förelegat. Detta märker vi tydligt i stora delar av vårt land. Det är inte bara det mindre vägnätet som är eftersatt utan även våra riksvägar har stora brister i sitt underhåll.
De medel som idag står till förfogande för våra vägar räcker inte till att hålla nuvarande vägbestånd i acceptabelt skick. Vi sliter på investerat kapital och måste så småningom investera enorma summor för att vägarna överhuvudtaget skall vara framkomliga. I Sverige har vi stora avstånd och för att inte försämra konkurrensmöjligheterna ytterligare är bra kommunikationer en nödvändighet.
Nu närmar sig vintern och man kan känna en oro för vad som kan komma att hända, med de ibland ganska djupa ”hjulspåren” på många av våra vägar, där risken för vattenplaning är stor eftersom stora vattenmängder stannar kvar på vägbanan.
Det finns också fortfarande behov av bärighetshöjning och tjälsäkring på delar av vårt vägnät. Delar av vårt vägnät är avstängt för tung trafik då behovet av framkomlighet just här ofta är som störst. Det är virkestransporter jag åsyftar, de skall ut med virket så fort som möjligt efter avverkning.
Skogen är en av Sveriges tyngsta och största exportnäringar och ger landet varje år mer än 75 miljarder i exportintäkter. Bara i Västra Götaland startar det varje år cirka 155 000 fullastade lastbilar med virke från våra skogar. Alla dessa lastbilar startar på en mindre väg och oftast en enskild sådan. Skogen är ett bra exempel som visar på att det inte räcker med att ha bra större stråk för att vara konkurrenskraftiga utan att det behövs ett välfungerande mindre vägnät för att all produktion i landet inom jord och skog skall fungera. En levande landsbygd förutsätter bra vägar för en säker och konkurrenskraftig produktion.
Upprustning av vägnätet är ytterst en angelägen regionalpolitisk fråga. För att vidmakthålla vägkapitalet måste insatser för drift och underhåll prioriteras. Det finns skäl som talar för att tillföra mer medel för att klara delar av de upprustningsbehov som finns.
Den statliga ersättningen till enskilda vägar skall vara 70 % av deras kostnader, detta har riksdagen beslutat. Trots detta tänker Vägverket endast betala ut 55 % med motiveringen att deras pengar inte räcker till mera. Ramen måste med andra ord vara för liten.
De enskilda vägarna är betydligt längre i vårt land än vad de statliga vägarna är. De enskilda vägarna utgör 68 % och de statliga och regionala har 32 % av vårt vägnät. Samtidigt kan vi konstatera att de enskilda och bidragsberättigade vägarna erhåller cirka 3 % av anslagen till våra vägar. Vägstandarden varierar i landet men det kan väl inte vara rätt att ta in skatt från hela landets befolkning och sedan bara låta boende i tätorter och städer eller utmed de statliga vägarna ha framkomlig väg finansierad via skattsedeln.
Det är viktigt att Vägverket, som har ansvar för utbetalningar till de enskilda vägarna, verkligen svarar upp emot vad riksdagen beslutat, nämligen att ersättning skall utgå med 70 % av kostnaderna. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |