Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skyndsamt vidta åtgärder för att skapa trafiksäkerhet och acceptabel psykosocial miljö i övrigt för barn och ungdomar vid färd till och från skolan.
Cirka 400 000 barn åker dagligen skolskjuts till skolan. Från sexåringar i förskoleklass till halvvuxna gymnasieelever. I många kommuner blandas de på samma buss. För flertalet barn är skolvägen en lång kedja med farliga länkar. Och vid tusentals av landets hållplatser susar bilar förbi i 90–100 km i timmen. Väl ombord på bussen är säkerhetsbältena mer undantag än regel. En undersökning som gjorts av Statens väg- och transportinstitut (VTI) visar att över 150 000 barn inte ens har chansen att sätta på sig något bälte, även om de skulle vilja. En enkätundersökning bland barn och föräldrar, som ingår i VTI:s slutrapport, avslöjar att 58 procent av högstadieeleverna ratar befintligt bälte.
Men även hos kommunernas ansvariga brister det i ambitionen att skapa säkrare skolskjutsar. Var tionde kommun ställer över huvud taget inga krav alls när skolskjutsar ska upphandlas. Och när krav ställs glöms ofta uppföljningen bort. VTI:s siffror är en rätt dyster läsning: mer än 20 procent av de kommuner som svarat på enkäten gjorde ingen efterföljande kontroll alls, eller uppgav sig inte veta om någon gjorts. Eftersom de flesta busskontrakt är långa uppskattar VTI att uppemot var fjärde kommun bara kollar säkerheten i det egna skolskjutssystemet vart tredje år.
Flera olyckor i samband med skoltransporter där barn färdas osäkert är en direkt uppmaning till oss alla att skyndsamt se till att åtgärder vidtas för att göra barnens resor till och från skolan säkrare. De senaste åren har 50 barn avlidit i samband med olycka på väg till eller ifrån skolan. Varje år är det cirka 3 000 barn som skadas i olyckor i samband med skjuts till skolan.
Föräldrar berättar om hur skolskjutsarna på flera håll i Sverige genomförs med många stående passagerare på smala vägar men ändå i landsvägsfart. Föräldrarna har reagerat på detta därför att de känner att risken för att en olycka ska ske är överhängande. Några av dem har till och med valt att börja skjutsa sina barn till skolan själva.
Det är av allra största vikt att barnens och ungdomarnas skolresor är säkra. Enligt skollagen är det kommunernas ansvar att sörja för att skolskjuts ordnas om det behövs, med hänsyn till avstånd och trafikförhållanden. Därmed är också säkerheten i samband med transporterna kommunernas ansvar. Många kommuner har därför långtgående säkerhetskrav för sina skolskjutsar men inte alla. För att alla barn och ungdomar i landet ska garanteras säkrast möjliga skolresa måste uppenbarligen åtgärder vidtas på nationell nivå. Skollagen borde reglera under vilka former resan till och från skolan ska säkerställas, både då det gäller trafikmiljön och den psykosociala miljön.
Inte bara trafiksäkerheten är en viktig fråga att belysa då det gäller våra skolskjutsar utan även mobbning. I våra skolskjutsar hör bråk och stök till vardagen. Trots att samma lagar och regler gäller på skolbussen som i resten av skolan finns ingen eller liten kontroll av vad som sker. Det är den starkes rätt som gäller, precis som på vilken skolgård som helst. Men i bussen finns ingen rastvakt eller lärare som kan gripa in. Där finns enbart en chaufför som i första hand ska köra bussen. I skolbussen finns alla åldrar och det blir lätt de stora barnen som har företräde. Ingen knatte vågar sätta sig var den vill om det kommer någon äldre och kräver platsen.
Dessa missförhållanden drabbar glesbygdsbarnen extra hårt. Det finns barn i glesbygdsområden som vistas upp till 2–3 timmar per dag i skolbussen. Detta kan jämföras med att barnen träffar vissa lärare kanske 2 timmar i veckan. Lärarens uppträdande är noga reglerat.
Skolskjutsarna är en del av skolans verksamhet. Därför gäller också skollagen och läroplanens krav på att motverka kränkande behandling och mobbning. Problemet är att ansvaret faller mellan stolarna. Formellt är det skolan, ytterst kommunen, som ansvarar för att reglerna efterlevs. Men skolskjutsarna körs oftast av privata företag. Deras förare saknar inte bara kunskap om vad skollagen föreskriver utan också hur de ska hantera barn och konflikter som kan uppstå. Även om inte föraren kan ta ansvar för allt som sker femton meter bakom dem i bussen, är det rimligt att det finns en skyldighet att rapportera det som sker. En sådan skyldighet skulle kunna skrivas in i kommunens avtal med bussbolaget.
Idag finns ingen lagstiftning som reglerar personalens ansvar och uppträdande mot barn i samband med bussfärden, annat än när det gäller den rent fysiska säkerheten, t.ex. användandet av bilbälte. Den mentala miljön är helt bortglömd i lagstiftning och regelverk. Skolbussfärden är en del av skoldagen och detta måste beaktas av skollagen. Inget hindrar skolmyndigheterna att redan idag skriva in adekvata regler för skolbussverksamheten, men det behövs en lagstiftning för att säkerställa detta. Genom den nuvarande skollagen tvingas barnen att använda skolbussen men lagen reglerar inte formerna för detta. Detta måste förändras.
Under förra riksmötet behandlade riksdagens trafikutskott en liknande motion av mig. Utskottet hänvisade då till att skolskjutsverksamheten borde ses över och påtalade att Vägverket – enligt regleringsbrevet för år 2002, ska prioritera åtgärder som syftar till att förbättra barns trafiksäkerhet. Mot bakgrund av detta ansåg utskottets majoritet att syftet med min motion var tillgodosett. I verkligheten har ingenting skett. Dessutom kommer nya uppgifter om att den allt svårare mobbningen på skolskjutsarna gjort behovet av att se över verksamheten om möjligt ännu allvarligare.
Bilden av skolskjuts-Sverige är dimmig. Gjorda enkäter lider av besvärande bortfall. Den officiella statistiken är bristfällig, rapportering av olyckor och deras förlopp likaså. Med andra ord kan vi inte slå oss till ro med att regleringsbrev och olika uttalanden ska fixa detta. Nu är det hög tid att ta våra barns säkerhet till och ifrån skolan på allvar.
FN:s barnkonvention ska genomsyra all verksamhet som berör barn och barnets bästa ska alltid beaktas vid beslutsfattande. Detta understryker trafikutskottet i sitt betänkande TU13 när det skriver att det är angeläget att ett barnperspektiv ytterligare utvecklas och beaktas inom trafiksäkerhetsområdet och vägtransportområdet i syfte att öka trafiksäkerheten och rörelsefriheten för barn och ungdomar. Det är en bra skrivning men om den inte får konsekvenser i barnens vardag väger den lätt.
FN:s barnkonvention och nollvisionen i trafiken, som utgår från att dödsfall och allvarliga skador är oacceptabla, måste vara utgångspunkten i arbetet med att skapa säkra skolresor för barn och ungdomar. Inget barn ska behöva dö eller åsamkas långvarig skada på väg till eller från skolan.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |