Färdtjänsten

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning angående ändringar i lagar som gäller för färdtjänstverksamhet.

Motivering

Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft sedan januari 1998. Det står klart att flera problem uppkommit sedan dess eller lever kvar sedan tidigare.

Det har t ex, genom en snäv tolkning av 8 §, blivit betydligt svårare än tidigare att få ha en ledsagare med vid en färdtjänstresa. Detta är ett problem för flera grupper av äldre och funktionshindrade, men ofta är det till särskilt stora hinder för synskadade. Att ha med en ledsagare är många gånger nödvändigt för att resan ska kunna genomföras, och om detta inte går är möjligheten till färdtjänst ofta utan värde.

Andra likartade problem som uppmärksammats gäller möjligheten att ta med egna barn och att kunna få hjälp mellan färdtjänstfordonet och dörren till bostaden.

De som studerar på annan ort än sin hemort kan ha svårt att utnyttja färdtjänst på studieorten, eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Den enskilde måste då lita till att hemkommunen har ett system för färdtjänst i annan kommun, vilket för närvarande inte är obligatoriskt enligt lagen om färdtjänst.

Med den nu gällande lagen fick kommunerna möjlighet att lägga över inte bara utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också de delar som innefattar myndighetsutövning, dvs befogenheten att exempelvis besluta om vem som ska ha rätt till färdtjänst etc. Detta är en betänklig utveckling. Dessa bolag har knappast den kompetens i sociala frågor som krävs för sådana beslut, och myndighetsutövning genom aktiebolag är över huvud taget en principiellt tveksam ordning.

Enligt 9 § i gällande lag har kommunerna möjlighet att ransonera resorna, dvs att i skälig omfattning ställa upp föreskrifter om bland annat hur många resor som får göras. På vissa håll har dock ”ransonen” av resor varit så liten att endast en tur- och returresa kunnat göras per vecka, förutom resor till utbildning eller arbete. Möjligheterna att delta i exempelvis ideellt föreningsliv har därmed beskurits. En så snäv tillämpning är likväl inte olaglig med nuvarande ordning, utan den ligger inom ramen för vad som enligt lagen kan anses skäligt, vilket framgått av att besluten inte ändrats när de prövats av förvaltningsdomstolar. Dessa förhållanden ligger mycket långt från den ofta uttalade målsättningen att färdtjänstberättigade borde ha möjlighet att resa på ett sätt som är jämförbart med andra personers resande.

Alla kvalitetsfrågor inom färdtjänsten kan självfallet inte hanteras genom lagändringar. Det måste tas ett lokalt ansvar så att inte väntetider för specialfordon blir orimligt långa eller så att inte beställningar måste ske alltför långt i förväg. Men de ovannämnda exemplen ger vid handen att också ändringar av färdtjänstreglerna bör förberedas, så att riksdagen kan få underlag för ett beslut om lagändring. Frågan om hur tillsynen över färdtjänsten bör utövas bör då också övervägas.

Efter de utredningar och uppföljningar som gjorts av olika myndigheter, med anledning av riksdagens beslut 1997 om en noggrann utvärdering av bl.a. färdtjänsten (TU 1997/98:3), borde tiden vara inne att utarbeta lagförslag som bygger på erfarenheterna av den nya lagen.

Utskottsbehandlingen vid förra riksmötet pekade också i den riktningen. Ett enhälligt utskott underströk vikten av att frågorna om färdtjänst får en snar lösning och av att regeringen skulle ta i beaktande vad som framförts av utskottet, om såväl liberala som andra motioner. Utskottet sade sig vara medvetet om de problem som finns inom färdtjänstsystemet och pekade, i anslutning till framlagda motioner, på att man i tillämpningen av regelsystemet tenderat att bli okänslig för de speciella förutsättningar som färdtjänstbehövande har. Vidare nämndes särskilt frågan om reglerna för ledsagare. Färdtjänsten är, framhöll utskottet, visserligen en transportform bland andra, men enligt utskottets uppfattning måste man också beakta att verksamheten skall vara uttryck för en social omsorg.

Regeringen har så sent som i augusti i år tillsatt en särskild utredare för färdtjänstfrågor. Direktiven till denna utredare (Dir. 2002:108) har en inriktning som skiljer sig mycket från den som kom fram i riksdagen vid utskottsbehandlingen av förra riksmötets färdtjänstmotioner.

Vår och andra motioner lade tonvikten vid de problem som drabbar enskilda människor som till följd av hög ålder, svår sjukdom eller funktionshinder är beroende av färdtjänst. Detsamma gällde utskottsbetänkandet i den del som gällde färdtjänst.

Regeringen däremot lägger med eftertryck tonvikten på kommunernas och trafikhuvudmännens fordringar angående behandlingen av personuppgifter och möjligheten att utan upphandling samordna beställningar och färdtjänst. På dessa punkter är målinriktningen tydlig i direktiven från augusti 2002.

När det gäller de lagändringar som kan behövas för att komma till rätta med stora olägenheter för enskilda människor är direktiven däremot så knapphändiga som möjligt. Det ges en möjlighet för utredaren att föreslå regeländringar efter genomgång av en utredningsrapport från Vägverket som remissbehandlats. Men det finns ingen som helst målinriktning från regeringen om att utredningen skall leda till lagförslag och förbättringar på någon av de punkter vi inledningsvis tog upp i denna motion. Det saknas i utredningsdirektiven en inriktning på att förbättra förhållandena för allvarligt funktionshindrade och för äldre personer som inte kan använda allmänna färdmedel. Myndighetsperspektivet har lyfts fram och den enskilda människans perpektiv har satts åt sidan.

Det sätt som regeringen föredragit att utreda färdtjänstfrågorna på pekar mycket klart fram mot att de brister vi tagit upp i motioner – och som påtalades av trafikutskottet vid förra riksmötet – kommer att lämnas i huvudsak utan åtgärd. Denna uppläggning av en utredning i ett så viktigt ämne är olycklig.

Utredningen om färdtjänst bör vara parlamentarisk. Den bör ha direktiv som gör att de lagstiftningsfrågor vi nämnt i den här motionen blir så väl beredda att riksdagen får underlag för beslut om ändringar i de lagar som gäller för färdtjänstverksamheten. Vid utformningen av dessa lagändringar skall den enskilda människans situation stå i förgrunden, medan de myndighetsbehov regeringen sett som centrala i direktiven i augusti visserligen behandlas, men ses som de bisaker de är – och inte som huvudsak! Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 18 oktober 2002
Kerstin Heinemann (fp)
Gabriel Romanus (fp)	Marita Aronson (fp)
Erling Bager (fp)	Runar Patriksson (fp)
Christer Winbäck (fp)	Anna Grönlund (fp)
Lennart Fremling (fp)	Marie Wahlgren (fp)
Mia Franzén (fp)	Solveig Hellquist (fp)
Cecilia Wikström (fp)