Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utvecklade navigationsinstrument.
Defekt färgsinne är ett av våra vanligaste handikapp. Förekomsten varierar något i olika undersökningar. För enkelhets skull kan man räkna med att den nedsatta funktionen drabbar var sjunde manlig svensk och omkring en procent av kvinnorna. Frekvensskillnaden förklaras av att felet ärvs könsbundet recessivt. Anlaget bärs vanligen på en av kvinnans X-kromosomer. Eftersom nedärvningen inte är dominant är flertalet kvinnliga anlagsbärare symtomlösa. Endast i de fall en färgblind man får döttrar med en anlagsbärande kvinna uppstår kvinnlig färgblindhet. Hälften av sönerna till en anlagsbärande kvinna drabbas däremot. Dels får de olika grad av defekt färgsinne, dels sprider de anlaget vidare till sina döttrar – kedjan fortsätter så i all oändlighet.
Ovetande om förekomst av defekt färgsinne har mänskligheten i många hundra år använt färger som signaler. Till sjöss betyder grönt sken styrbords sida, rött babords. I landsvägstrafiken vet vi alla att den ilsket röda signalen innebär stopp medan det gröna ljuset är en klarsignal. Det är därför av stor vikt att kunna avgöra färgen på den ljussignal en trafikant möter.
Vetskapen om färgblindhet kom under 1900-talets början. Svenska forskare utvecklade tidigt kunskapen om och tester för att diagnostisera handikappet. Rutinmässigt undersöks alla aspiranter till flygare, säkerhetspersonal vid järnvägarna, sjöfolk med flera yrkesgrupper vad beträffar färgsinne. I vägtrafiken ställs däremot inga krav på normalt färgsinne, inte ens för körkort inom grupp III (buss och taxi).
Förutom den ärftliga färgsinnedefekten förekommer även en förvärvad typ av felaktig färguppfattning. Detta tillstånd kan vara kopplat till sjukdom eller läkemedelsbruk.
För individen kan det defekta färgsinnet vara allt från en bagatell till en personlig tragedi. Unga män hindras från att välja en yrkesbana som ibland är den enda tänkbara för dem. Sjökaptens- och pilotdrömmar slås brutalt i spillror vid färgsinnestestet.
Hur länge skall vi behöva acceptera att var tjugonde ung människa hindras i sitt yrkesval på grund av ett medfött handikapp, ett handikapp som blir speciellt synliggjort till följd av ålderdomliga tekniska system? Den praktiska betydelsen av färgsignaler minskar dessutom alltmer.
I dagens sjöfart använder navigatörerna databaserade hjälpmedel. Visionen av den väderbitne utkiken som spanar efter grön eller röd fyrsektor är nu historia. Inom järnvägsväsendet borde det skapas signaler som inte är färgbaserade. Spårvägarna har lyckats med detta! Vi kan inte föreställa oss att dagens piloter tittar efter den röda sidolanternan på ett mötande plan. Mycket bättre, ej färgberoende, möjligheter att undvika kollisioner finns.
Inte minst Sjöfartsverket har tagit konsekvenserna av den nya tekniken. Många av våra traditionella fyrar läggs ned. Säkrare system för att finna position och kurs har utvecklats.
Varför inte ta steget fullt ut och börja utvecklingen av moderna ”handikappanpassade” signaler inom all trafik? Visst krävs det ansträngningar, då det rör sig om internationellt samarbete. I jämförelse med andra satsningar behöver inte insatserna bli hårresande stora. I den andra vågskålen ligger inte minst en breddad rekryteringsbas för personal inom trafiksektorn, med andra ord ett företagarintresse.
Enligt vårt förmenande är tiden inne att lämna en ålderdomlig teknik, för att i stället utnyttja vår tids mycket säkrare navigations- och signalhjälpmedel. Dessa hjälpmedel ger samtidigt en stor grupp människor, med ett verkligen dolt handikapp, tillgång till en vidgad arbetsmarknad om viljan finns hos riksdagen. Sverige kan bli drivande för att slopa gamla diskriminerande regler. Låt oss utnyttja teknikens möjligheter!
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Elizabeth Nyström (m) |
Ulla Löfgren (m) |