Motion till riksdagen
2002/03:T249
av Jeppe Johnsson och Sten Tolgfors (m)

Isbrytning


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansieringen av isbrytningen.

Motivering

Isbrytning är med hänsyn till våra klimatförhållanden en oundgänglig verksamhet för att medge vintersjöfart på framför allt hamnarna efter Norrlandskusten och i Vänern. Vissa svåra vintrar krävs isbrytning även i andra sydligare delar av landet. Sjöfartsverket har sedan början av 1970-talet kunnat svara upp till målsättningen att genom isbrytningsservice ge förutsättningar för åretruntsjöfart på alla viktiga svenska hamnar. Denna pålitlighet i villkoren för vintersjöfart har bl.a. varit av avgörande betydelse för den svenska skogsindustrins exportskeppningar, som kunnat byggas upp på effektiva sjötransportsystem. Isbrytningens betydelse för transporterna i nordliga farvatten har också uppmärksammats av EU. I de riktlinjer som gäller för utvecklingen av det s.k. Transeuropeiska transportnätverket (TEN-T) har fastlagts att isbrytning norr om 60:e breddgraden räknas till sådan infrastrukturverksamhet som går in under TEN-begreppet.

Den svenska infrastrukturen till sjöss – i stort sett Sjöfartsverkets verksamhetsområde – finansieras, till skillnad från vad som gäller i övriga Europa, fullt ut med avgifter på sjöfarten. Samtidigt innebär de principer som riksdagen lagt fast för avgiftssystemets utformning att enhetliga farledsavgifter skall tas ut oberoende av kostnaderna för det enskilda farledsavsnittet eller kustområdet. I praktiken innebär detta att de trafikstarka delarna av landet – väst- och sydkusten – får bära kostnader som i allt väsentligt hänför sig till andra delar av landet. Isbrytningen är det tydligaste exemplet på detta.

Isbrytningen har självfallet stor regionalpolitisk betydelse för Norrland. Detta var också anledningen till att statsmakterna fram till mitten av 1980-talet finansierade denna verksamhet över statsbudgeten. Sedan dess har emellertid successivt alltmer av kostnaderna för isbrytningen flyttats över till avgiftsfinansiering, dock utan att några särskilda isavgifter tas ut. Sedan flera år tillbaka finansieras hela isbrytarverksamheten med farledsavgifter.

Kostnaderna för isbrytningen varierar med hänsyn till vintrarnas svårighetsgrad och uppgår till mellan 150 och 200 miljoner kronor per år. Dessa kostnader bärs i dag till stor del av sjöfarten på våra väst- och sydkusthamnar. Denna kostnadsbelastning, i kombination med den i Sverige jämfört med andra europeiska länder höga avgiftsbelastningen på sjöfarten, leder till att de svenska hamnarna får allt svårare att konkurrera med utländska hamnar. Särskilt för Göteborg och den transoceana trafiken är konkurrensen med de stora nordeuropeiska hamnarna mycket hård, vilket kan leda till att godset omlastas i kontinenthamn och vidaretransporteras till Sverige i feedersystem till lands eller sjöss. Sådana transportlösningar innebär sannolikt merkostnader för transportköparna och kan dessutom antas leda till ökade samhällsekonomiska kostnader i form av bl.a. högre miljökostnader.

Mot bakgrund av detta perspektiv och med hänsyn till isbrytningens stora regionalpolitiska betydelse för Norrlandssjöfarten, och därmed den svenska basindustrin, anser vi det rimligt att betydande delar av kostnaderna för isbrytningen överförs från dagens avgiftsfinansiering till skattefinansiering. Detta var en slutsats som även den tidigare Godstransportdelegationen kom fram till och som nu bör uppmärksammas i den inom Näringsdepartementet pågående översynen av sjöfartsavgifterna.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 16 oktober 2002

Jeppe Johnsson (m)

Sten Tolgfors (m)