Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta vägsalt med annat halkbekämpningsmedel.
De vanligaste halkbekämpningsmedlen är i dag sand och salt.
Saltet är ett effektivt halkbekämpningsmedel som används på många vägar i vårt land. Saltet medför dock flera nackdelar. Det blir moddigt på vägarna och slasket som bildas lägger sig på bilarna. Den beläggning som uppstår på bilarna leder till att de rostar ganska snabbt och dessutom blir det smutsiga vindrutor som leder till sämre sikt. Saltet påverkar även naturen på ett negativt sätt när det påverkar växtligheten i vägrenarna och förstör vattendrag. Oerhört många bilister önskar slippa saltet på vägbanorna, men eftersom man inte har något billigt ersättningsmedel så föredrar vägförvaltning och kommuner att fortsätta med saltning.
En del län, som exempelvis Jämtland, väljer att inte salta sina vägar. De har inte anmärkningsvärt fler allvarliga olyckor än län som saltar sina vägar. Där väljer man att halkbekämpa med sand i stället. Många är visserligen kritiska även till sand eftersom det har en benägenhet att ”blåsa bort” från vägbanan och hamna i diket redan efter att ca 300 bilar har passerat och att det innebär att man måste halkbekämpa oftare, vilket leder till att sandningstransporterna ökar och med det koldioxidutsläppen.
Det finns andra halkbekämpningsmedel, som exempelvis kalciummagnesiumacetat (CMA). Det är det enda ersättningsmedel som har lika goda halkbekämpningsegenskaper som salt. Det är också bättre från miljösynpunkt. Det är emellertid dyrare än salt och därför väljer man att inte använda CMA
Frågan är om man då har sett på alla kostnader som uppstår när man använder salt. Har CMA jämförts med de kostnader som uppstår till följd av saltningen med rostiga bilar, förstörda vägrenar och vattendrag?
Regeringen bör med tanke på miljön titta på möjligheterna att övergå från salt till miljövänligare halkbekämpningsmedel.
|
Stockholm den 14 oktober 2002 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Viviann Gerdin (c) |