Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN:s barnkonvention skall utgöra grunden för utarbetandet av nationella strategier för familjehemsvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att jourhemmen skall inkluderas i utarbetandet av nationella strategier för familjehemsvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala planer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillståndskrav för förstärkt familjehemsvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utredningen av ändringar i arbetslöshetsförsäkringen skall ske ur barnens perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att forskningen och metodutvecklingen av familjehemsvården skall ha ett klass‑ och könsperspektiv och ett etniskt perspektiv samt utgå från FN:s barnkonvention.
Riksdagens revisorer har granskat i vilken utsträckning de mål och regler som socialtjänstlagstiftningen formulerar för familjehemsvården följs. Det konstateras att efter den föregående utvärderingen, 1991/92, gjordes en satsning från statens sida avseende kontroll men att därefter har intresset för den vårdformen varit lågt. Det pågår en förändring av familjehemsvården, men Riksdagens revisorer konstaterar att det saknas en idé om hur familjevården bör utvecklas, både nationellt och regionalt.
Riksdagens revisorer visar i sin rapport på allvarliga brister i familjevården som ytterst drabbar redan utsatta barn. Dessa brister handlar om såväl metod, rekrytering av familjehem som uppföljning och tillsyn. Vänsterpartiet delar i huvudsak revisorernas förslag till åtgärder för att undanröja dessa brister.
Revisorernas rapport visar tydligt på att det i dag finns en rad mycket allvarliga brister när det gäller familjevården. Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning att mot bakgrund av den nuvarande situationen krävs det en nationell strategi för familjehemsvårdens utveckling. Det finns, förutom de problemområden som revisorerna belyst, också brister när det gäller kontaktmöjligheterna för det familjehemsplacerade barnet med sina biologiska föräldrar och syskon. Bristen ligger framför allt för barnet att kunna upprätthålla kontakten med sina syskon om kontakt inte finns eller är omöjlig med de biologiska föräldrarna.
Vänsterpartiet anser att vid utarbetandet av en nationell strategi bör grunden ligga i FN:s barnkonvention och att de strategier som tas fram utgår ifrån barnets bästa. Därför bör det redan i problemformuleringsarbetet tydliggöras att det är ur barnets perspektiv som familjehemsvården ska belysas. I utarbetandet av strategier bör även jourhemmen ingå.
Detta bör riksdagen som sin meningen ge regeringen till känna.
Det är ett viktigt steg att det utarbetas en nationell strategi för familjehemsvården. Vi anser att det dessutom är väsentligt att denna strategi får en konkretisering och en lokal förankring i kommunerna. En förändring och förbättring av familjevården som ger direkt effekt för barnen är i huvudsak ett kommunalt ansvar. Det behövs därför enligt vår mening lokala planer för inriktningen av familjehemsvården som kommunerna bör åläggas att upprätta. En sådan plan är också ett viktigt redskap exempelvis när det gäller samarbete mellan kommuner för att skydda flickor som utsätts för hot och där primärkommunen kan behöva placera flickan i en annan kommun.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är en skrämmande bild Riksdagens revisorer redovisar när det gäller den bristande tillsynen av familjehemmen som rått under hela 1990-talet. Därmed inte sagt att det betyder att familjehemmen inte skulle hålla en god kvalitet men det vittnar om att dessa barn inte har den rättssäkerhet och trygghet som får anses vara ett minimum. Det är därför positivt att regeringen föreslås överväga att länsstyrelserna får ett tillsynsansvar för de organisationer som säljer s.k. förstärkt familjevård. De barn som får del av denna vårdform är barn som förutom sin utsatthet i att ha fått lämna sin ursprungsfamilj även har särskilda behov och därför befinner sig i en mycket utsatt situation. Vi anser därför att det ska krävas tillstånd motsvarande vad som krävs för ett hem för vård och boende, HVB, för att få driva s.k. förstärkt familjevård. Vi anser att ett sådant krav dessutom skulle underlätta en särskiljning mellan HVB, familjehem och förstärkt familjevård.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagens revisorer lyfter fram en viktig fråga i samband med förslaget om att utreda och förändra delar av arbetslöshetsförsäkringen för att minimera den ekonomiska risken för familjer som tar emot familjehemsplacerade barn. Vänsterpartiet delar revisorernas uppfattning om att det bör vara möjligt att likställa förhållandet mellan ett familjehemsplacerat barn och ett adoptivbarn när det gäller regler för överhoppningsbar tid för vård av barn. Däremot är Vänsterpartiet mycket tveksamt till förändringar i arbetslöshetsförsäkringen, vilket skulle innebära att familjevård likställs med ordinarie sysselsättning. Vi menar att en sådan förändring kan innebära en perspektivförskjutning mot en ökad professionalisering, vilket Riksdagens revisorer också pekat på redan sker. Det kan innebära en mer institutionsliknande vård med fler barn, vilket enligt vår mening inte skulle fylla det behov dessa barn har av en så normal familjesituation som möjligt. I de flesta fall sker familjehemsplaceringen inte på grund av att barnet har några specifika problem utan för att föräldrarna av olika anledningar inte har möjlighet att ge barnen den omsorg de behöver. Dessa barn behöver då andra trygga vuxna att leva sitt liv tillsammans med i vardagliga former. Vi har dock inga invändningar mot att en utredning sker men vill återigen betona att den ska ske utifrån barnets bästa och ur barnets perspektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet delar Riksdagens revisorers uppfattning om att det finns ett mycket stort behov av att utveckla såväl metoder som fortsatt forskning om familjehemsvården. I det sammanhanget är det viktigt att konstatera att de bestämningsfaktorer som liksom i det övriga samhället också präglar barns situation är kön, etnicitet och socioekonomiska förhållanden. Vi anser därför att den metodutveckling och forskning som initieras ska ha ett tydligt klass‑ och könsperspektiv och ett etniskt perspektiv. Dessutom anser vi att metodutveckling ska ta sin ansats i FN:s barnkonvention så att barnperspektivet blir det rådande.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 6 december 2002 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Elina Linna (v) |
Gunilla Wahlén (v) |