En dogmatiskt präglad motvilja mot att tillåta alternativa driftformer var upphov till lagen om inskränkning i landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan. Lagen innebar ett långt gående och illa motiverat ingrepp i den landstingskommunala självstyrelsen. Detta var så mycket mer utmanande eftersom lagens tillkomst visade på en ambition att börja använda statliga bestämmelser för att försvåra eller förhindra att partier som fått flertal i allmänna val på regional nivå skulle kunna genomföra sådant de hade stöd för i landstingsfullmäktige.
Lagen borde inte ha införts. Då bör den inte heller förlängas. Propositionen bör avslås av riksdagen.
Riksdagen avslår proposition 2002/03:9.
Sjukvården ska ges efter behov och vara gemensamt finansierad, det vill säga genom skatter. Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare och behandlingar – inte finansieringsformen. En behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever upp till en jämlik behandling av patienterna.
Det finns plats i svensk sjukvård för åtskilligt mer av privata och kooperativa alternativ, avknoppningar och andra fristående vårdgivare. Det finns däremot inte plats i svensk sjukvård för vårdgivare som i huvudsak arbetar med hjälp av skattemedel men avser att ta vård som betalas privat eller genom försäkringsbolag med förtur, så att landstingets patienter får vänta därför att de som betalar går före. Avtal mellan landsting och vårdgivare skall säkra att sådant inte förekommer.
Lagen 2000:1440 – om inskränkning i landstingens rätt att överlämna driften av akutsjukhus till annan – behövs inte för att sjukvården skall ges efter behov, och den behövs inte för att sjukvården skall vara gemensamt finansierad.
Lagen kom däremot till för att motverka en ökad mångfald vad gäller driftformerna. Den är uttryck för en kvardröjande dogmatisk motvilja mot att tillåta andra driftformer än landstingskommunal egenregiverksamhet.
Denna socialistiska motvilja mot alternativ i vården har inte varit till fördel för patienterna, inte för skattebetalarna och inte för personalen. Privata vårdgivare har bidragit med bra och högkvalitativ vård och behandling. Privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade kostnadsmedvetenhet bidrar till att de resurser som vården har kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en bättre vård för de skatter som går till vården.
Landstingsförbundet publicerade exempelvis en jämförelse mellan privat och offentlig vård, ”Kostnadsjämförelser mellan privata och offentliga läkarmottagningar”, som visade på det kostnadspressande elementet i den privata vården gentemot den offentliga. Slutsatsen är: ”...privata mottagningar kunnat utveckla arbetsformer där man effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör vid sjukhusmottagningar inom motsvarande specialiteter.” Också i slutbetänkandet från delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård, SOU 1997:179, konstateras: ”De privata vårdgivarna har en lägre kostnadsnivå jämfört med motsvarande tjänster inom offentlig vårdproduktion.” Konkurrensverkets remissyttrande över betänkandet ”Vinst för vården” (SOU 2002:31) innehåller ytterligare ett antal tänkvärda argument mot det slags lagstiftning som enligt proposition 2002/03:9 skall fortsätta att gälla åtminstone till 2004.
Den privata vården har ofta fler nöjda patienter och mer nöjd personal, samtidigt som den utnyttjar resurserna bättre. Så ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv politik mot privata vårdgivare – en politik som uppmuntrar mångfald i vården, inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare.
Den inställning till alternativ i vården som ledde fram till proposition 2000/01:36 och till den s k stopplagen är missriktad även på ett annat sätt. En förstelnad hållning till nya driftformer motverkar vårdsektorns möjligheter att klara en långsiktigt tillräcklig personalrekrytering.
Vården behöver en mer småskalig, mindre hierarkisk, arbetsorganisation. Det visar sig att de som har möjligheter att påverka sin arbetsmiljö och vardag är betydligt mindre sjukskrivna än de som arbetar på enheter med ett svagt ledarskap och otydliga mål. Det är dessutom – och detta är ett skäl för att avslå den nu aktuella propositionen – så att privata alternativ inom välfärdssektorn ofta får högre betyg av sina anställda än kommunala. Tidningen Landstingsvärlden har nyligen låtit genomföra en bearbetning av Statistiska Centralbyråns arbetskraftsundersökningar, och det framgick då att det finns en markant skillnad i sjukfrånvaro mellan landstingsdriven vård och privat vård. I den senare är den andel av arbetstiden som går förlorad genom sjukfrånvaro bara hälften så stor som hos landstingen.
Vårdanställda borde också ha en arbetsmarknad där de har mer än en arbetsgivare att välja på. Framtidens vårdarbetsmarknad borde slippa den förstelning och löneeftersläpning som berott på att ålderdomliga hierarkier och lönesystem levt kvar när annat arbetsliv snabbt förändrats. Då kan inte heller uppfattningen om manliga och kvinnliga yrken få prägla vården så som den länge gjort. En sådan förändring av arbetsmarknaden förutsätter att den inte längre präglas av en hög grad av lokala monopol på arbetsgivarsidan. Den s k stopplagen är mot den bakgrunden en signal av olyckligt slag, som visar på en statlig vilja att i mer eller mindre stor utsträckning låsa fast arbetsmarknadsförhållandena vid det som har gett upphov till många av vårdens problem med personalförsörjningen.
Den lag vars giltighet regeringen nu vill förlänga är ett av exemplen på hur regeringens arbetsinriktning varit i sjukvårdsfrågorna under ett antal år.
Mycket stora frågor om folkhälsans utveckling, vårdens effektivitet och kvalitet, återkommande köproblem och snabbt ökande långvariga sjukskrivningar har försummats eller hanterats halvhjärtat och med långa förseningar. Den allvarliga utvecklingen i sjukförsäkringen fick pågå i åratal innan regeringen började samla sig till någon form av åtgärder, och till stor del är regeringens förslag fortfarande inte framlagda. Propositionen om folkhälsofrågor som länge varit aviserad har också länge varit försenad. Vårdköerna tilläts växa år efter år.
Den andra sidan av detta mönster var att regeringen systematiskt stoppade eller förhalade sådant som kunde förbättra situationen inom sjukvården. Det gällde inte minst den finansiella samordningen mellan sjukvård och försäkringskassa. Men det gällde också husläkarsystem, etableringsfrihet i primärvården och nationell vårdgaranti – där det i alla tre fallen handlade om samma dogmatiska socialistiska motvilja mot sådan verksamhet som inte sker i landstingskommunal eller primärkommunal egenregi. Det är samma betraktelsesätt som gett upphov till den lag riksdagen nu för andra gången får ta ställning till.
Mönstret av å ena sidan passivitet i stora vård- och folkhälsofrågor och å andra sidan upprivna och stoppade reformer till följd av motvilja mot alternativa driftformer har haft nog med negativa följder under de båda närmast föregående mandatperioderna. Det är nu angeläget att mönstret bryts och att det inte fortsätter likadant under den mandatperiod som nu inletts. Till att börja med bör då proposition 2002/03:9 avslås.
Det bör eftersträvas att beslut som berör landstingens – respektive kommunernas – invånare fattas nära medborgarna. Respekten för den kommunala självstyrelsen har stor betydelse då det gäller att upprätthålla förtroendet för den kommunala demokratin. Människor som går till val och utser landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige måste kunna veta vilka som är ansvariga för besluten på den nivån och var ansvaret skall utkrävas. Den andra sidan av samma sak är att väljarnas val på lokal och regional nivå, och de majoriteter som de ger upphov till, måste respekteras. Om det på riksnivå inte godtas att politiska majoriteter uppstår i val och står för en annan politik än den regeringen företräder urholkas den kommunala självstyrelsen. Om detta hade det länge rått samförstånd i svensk politik. De som har regeringsmakt har inte försökt att med lagstiftning ingripa för att hindra att andra slags majoriteter i kommuner eller landsting kan verka.
Det allra mest utmanande med den s k stopplagen är att denna grundläggande respekt för de kommunala och landstingskommunala valutslagen bröts upp. Ingreppet i det kommunala självstyret var både långt gående och illa motiverat. Men lagens tillkomst visade dessutom på en ambition att börja använda statliga bestämmelser för att försvåra eller förhindra att partier som fått flertal i allmänna val på regional nivå skulle kunna genomföra sådant de hade stöd för i landstingsfullmäktige.
I direktiven till den utredning som regeringen berör i propositionen finns andra utslag av ett liknande tänkande, där regeringen resonerar om eventuella speciella beslutsregler som inte är neutrala utan innebär att man från statlig nivå skulle försvåra vissa åsiktsriktningars politik på landstingsnivå och underlätta andras.
Förhoppningsvis kommer detta att vara en parentes och alla sådana förslag att läggas åt sidan. Men den nu föreliggande propositionen innebär att en lag med samma inriktning skall förlängas. Vi menar att det tvärtom är angeläget att denna lag upphör att gälla.
Som framgick när riksdagen behandlade proposition 2000/01:36 har lagen dessutom andra brister. Beredningsprocessen inför den förra propositionen var ett hastverk. Vi gör inte i den här motionen någon fullständig genomgång av den kritik som framfördes vid den tidigare riksdagsbehandlingen. Men vi vill ändå peka på en huvudpunkt i denna kritik. Varken begreppet ”akutsjukhus” eller begreppet ”vinstsyfte” var på något tillräckligt sätt preciserade i propositionen. Det var särskilt anmärkningsvärt eftersom just dessa båda begrepp var de mest centrala i hela lagförslaget. Regeringen bidrog med den häpnadsväckande formuleringen att ”en alltför stel begreppsdefinition skulle kunna hindra en önskvärd utveckling”.
Det är grundläggande att det skall finnas en förutsägbarhet i lagstiftningen. Medborgare skall kunna veta hur de skall bete sig för att undvika att bryta mot lagbestämmelser. Det gäller inte bara privatpersoner. Även de som är folkvalda i ett landsting, liksom personer eller företag som överväger att till exempel teckna avtal om drift av vårdverksamhet, måste kunna förutse vad lagen tillåter och vad den förbjuder. Regeringen föreslår nu att riksdagen skall förlänga giltighetstiden för en tidsbegränsad lag som dessvärre blev ett prov på ett ovanligt illa hanterat lagstiftningsarbete. Vi menar att det är en bättre markering från riksdagens sida av vikten av hög kvalitet i lagstiftningsprocessen ifall propositionen avslås och lagen därmed upphör att gälla vid årsskiftet.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 6 november 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Tobias Krantz (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Erik Ullenhag (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Gabriel Romanus (fp) |