Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja HBT-kompetensen i hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja HBT-kompetensen inom socialtjänsten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Socialstyrelsens allmänna råd om adoptioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra en nationell undersökning av homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsa och livsvillkor i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av förekomsten av återstående diskriminering i lagstiftningen mot homosexuella, bisexuella och transpersoner.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utvidgning av Statens folkhälsoinstituts s.k. homosexuppdrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa den s.k. bastuklubbslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en ny smittskyddslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över vårdresurserna för transsexuella.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en fullständig utvärdering och översyn av lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett skyndsamt upphävande av 3 § lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
1 Yrkande 5 hänvisat till KU:
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Vår utgångspunkt är att det i dag råder brister i svensk lagstiftning och praxis. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering, men även i lagstiftningen.
Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön. Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU1973:20 att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att ”den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.”
Trots dessa ställningstaganden diskriminerar lagstiftningen homosexuella och bisexuella samt även transpersoner. Transpersoner är individer vars könsidentitet eller könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings och dragqueens.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i socialutskottet.
För att myndigheter skall ge samma kvalitet i bemötandet av enskilda individer oavsett dessas sexuella läggning eller könsidentitet krävs kunskap och insikt. Att en gynekolog exempelvis skall ha kunskap om hur kvinnors heterosexuella samlevnad kan gestalta sig är en självklarhet. Men många kvinnor lever med kvinnor. Om en gynekolog saknar den mest grundläggande kunskap om samkönad samlevnad drabbar detta kvaliteten i bemötandet av patienterna. Motsvarande resonemang kan tillämpas på övriga delar av hälso- och sjukvården liksom på utbildningsväsendet, rättsväsendet och poliskåren samt socialtjänsten.
Hur homosexuella, bisexuella och transpersoner blir bemötta av myndigheter beror mycket på den kunskap som den enskilde anställde har på respektive myndighet. Det räcker med att se hur olika myndigheters blanketter är utformade för att inse att kunskaper ofta saknas eller är bristfälliga. I de flesta fall utgår man från att alla som besöker myndigheten är heterosexuella. Om det kommer någon som har en annorlunda sexuell läggning blir det problem då den personen inte passar in i den rådande heterosexuella normen.
Därför finns det mycket att göra för att de som har viktiga funktioner i samhället och som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-personer) har kompetens på området, det vill säga HBT-kompetens. Med HBT-kompetens menar vi samma typ av insikt, kunskap och förståelse som tas för självklar när det gäller heterosexuellas vardag. HBT-kompetensen kan med fördel integreras i ett bredare perspektiv av likaberättigande och likabehandling, precis som jämställdhetsperspektivet bör integreras och inte ses som en isolerad fråga.
I sjukvården vet vi att lesbiska och bisexuella kvinnor har ett annorlunda behov än heterosexuella kvinnor. Vi vet även att många som är lesbiska och bisexuella kvinnor väljer att inte gå till läkaren då de tidigare har bemötts med skepsis och fördomar. En viktig mänsklig rättighet är att hälso- och sjukvården bemöter och respekterar dem som uppsöker vård.
Vi anser därför att det är orimligt att personer som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner skall behöva utsättas för den här typen av bemötande. Därför anser vi att riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag som syftar till att höja HBT-kompetensen inom hälso- och sjukvården.
Socialtjänsten bygger idag ofta på en heterosexuell norm. Exempelvis kan samkönade par inte alltid räkna med att kommunala familjerådgivningar har kompetens att ge hjälp vid samlevnadsproblem, något som däremot heterosexuella par kan. Den av riksdagen beslutade adoptionsreformen ställer också nya krav på HBT-kompetens inom familjerätten. Riksdagen bör med bakgrund av det anförda ge regeringen i uppdrag att se till att de som verkar inom socialtjänsten har HBT-kompetens och att Socialstyrelsen i sina allmänna råd för handläggning av adoptionsansökningar ger adekvata upplysningar om HBT-frågor.
År 1984 uttalade Nordiska rådet att det förelåg ett behov av en samlad genomgång av homosexuellas livssituation i de nordiska länderna. Ett resultat av detta var den svenska utredningen om homosexuella och samhället (SOU 1984:63). Utredningen gav kunskaper vilka låg till grund för ett flertal lagförslag som förbättrade homosexuellas situation i samhället.
Sedan den utgavs har ett flertal studier om homosexuellas hälsa i förhållande till befolkningen i stort publicerats. Resultaten tyder på att stora skillnader i hälsa föreligger. Särskilt gäller detta i ungdomsgrupperna, där exempelvis självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa visar markanta skillnader mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Andra studier visar på överrepresentation av våld eller hot om våld mot homosexuella. Anledningen till att främst den mentala hälsan är sämre hänförs av andra forskare till det kulturella stigma som homosexualitet fortfarande idag innebär i vår kultur.
I Norge har man som resultat av Nordiska rådets uttalande företagit en brett upplagd undersökning som givit ny kunskap om skillnader i hälsa mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Den genomfördes av Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA) på uppdrag av det norska barn- och familjedepartementet och publicerades 1999 under namnet ”Levevilkår og livskvalitet blant lesbiske kvinner og homofile menn”.
Undersökningen jämför olika dimensioner av hälsa hos homosexuella med resultat från de nationella norska hälsoundersökningarna. Jämförelsen visar på mycket stora diskrepanser i hälsa, återigen särskilt i ungdomsgruppen.
Detta styrks också av en pilotundersökning som presenterades våren 2002 av psykologistuderanden Hans Hanner, där han genom en större enkät (1 285 personer) undersökte den psykiska hälsan och ohälsan för unga homosexuella och bisexuella i åldrarna 16–24 år. Resultatet visade på en högre förekomst av psykisk ohälsa hos gruppen jämfört med ungdomar i samma ålder i befolkningen i stort. Bland annat rapporterade 37 procent av tjejerna och 24 procent av killarna i undersökningen att de hade gjort ett eller flera självmordsförsök. Det är anmärkningsvärt höga siffror.
Att bristen på faktaunderlag också är ett hinder i det politiska arbetet mot diskriminering visas exempelvis i regeringens proposition 2001/02:59 om hets mot folkgrupp. Av regeringens behandling av frågan om hets mot transpersoner framgår att det saknas ett underlag för att bedöma hur pass vanligt förekommande sådan hets är. Regeringen konstaterar att det kan vara motiverat ”att i annat sammanhang se över den generella kunskapen om transpersoner och deras situation”. Vi menar att en sådan översyn bör göras.
Tiden är alltså mogen att återigen i Sverige inhämta ny kunskap om homosexuellas, och denna gång även bisexuellas och transpersoners, situation. Anledning finns att särskilt belysa hur hälsoläget ser ut. För att få kunskap om detta är det angeläget att företa en liknande undersökning som den norska också i Sverige. Denna undersökning skulle kunna ha som mål att utröna hur homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsa och livsvillkor ser ut i relation till den övriga befolkningens, och, i det fall resultatet tyder på skillnader, föreslå lämpliga åtgärder. En sådan studie bör också särskilt beakta situationen för personer i en extra utsatt situation, t.ex. unga HBT-personer, HBT-personer i glesbygd, HBT-personer som vuxit upp i starkt patriarkala familjer samt transpersoners särskilda situation (med beaktande av att transsexuellas, transvestiters och andras situation skiljer sig åt sinsemellan). Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Någon samlad genomgång av homosexuellas situation inom olika lagstiftningsområden har inte gjorts sedan 1984. Bisexuellas och transpersoners rättsliga situation har aldrig varit föremål för någon samlad genomgång. Det är enligt vår mening dags att göra en samlad översyn av förekomsten av återstående diskriminering i lagstiftningen mot homosexuella, bisexuella och transpersoner för att få fram förslag på lagreformer som kan eliminera all återstående juridisk diskriminering. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Det så kallade homosexuppdraget är ett uppdrag som regeringen gav Socialstyrelsen 1987 och som senare överflyttades till dåvarande Folkhälsoinstitutet 1992. I uppdraget ingår att följa utvecklingen av homosexuellas situation, att ansvara övergripande för insatser för homosexuella, att vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden. Uppdraget är brett och berör flera frågor utanför den renodling som Statens folkhälsoinstitut genomgick sommaren 2001.
Vi anser att uppdraget i sig bör utvidgas till att omfatta även bisexuella och transpersoner, ett HBT-uppdrag, samt att det säkerställs att uppdraget inte enbart handlar om hälsofrågor rörande nämnda grupper. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening. Vi anser vidare att detta HBT-uppdrag ska vara övergripande med nationellt ansvar för forskning, utvärdering och kunskapsspridning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Då hivepidemin tog sin början under 1980-talet instiftades den så kallade bastuklubbslagen. Lagen tillkom i ett skede av panik då man försökte förhindra att hiv skulle sprida sig. Enligt erfarna hivpreventörer på fältet har lagen inte haft någon som helst effekt vad gäller epidemins framfart. Istället ligger den som ett hinder för att bedriva effektiv hivprevention på de arenor som uppträdde istället för de så kallade bastuklubbarna eller gaysaunorna. Därför anser vi att lagen om bastuklubbar bör avskaffas, något som även Smittskyddskommittén föreslog i sitt betänkande Smittskydd, samhälle och individ (SOU 1999:51). Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Sverige måste fortsätta bedriva en aktiv hivprevention direkt riktad mot de mest utsatta grupperna, av vilka män som har sex med män är en. I detta arbete är det även av stor vikt att det betänkande som kom 1999 från Smittskyddskommittén görs till föremål för lagstiftningsarbete och att en ny smittskyddslag införs. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Transsexualism är ett psykiskt tillstånd som i ICD – 10 beskrivs som ”en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt” (Socialstyrelsen, Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997). Diagnosen klassas juridiskt som en sjukdom och behandling ges inom den allmänna sjukförsäkringens ramar. Den enda verksamma behandlingen anses vara en medicinsk och kirurgisk könskorrigering (”könsbytesoperation”), vilket i Sverige också erbjuds ihop med ett byte av juridiskt kön.
Transsexualism är en sjukdom som leder till ett mycket stort utanförskap och psykosocialt lidande för patienterna. Svensk forskning visar att 20 % av de patienter som inte fått behandling försöker begå självmord. Både forskningen och den samlade expertisen inom vården visar att patienterna efter behandling har en mycket hög tillfrisknadsgrad och att risken för självmord sjunker drastiskt.
För att komma i åtnjutande av den kirurgiska delen av behandlingen krävs idag enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall att en ny juridisk könstillhörighet först fastslås. För att få denna nya könstillhörighet har Socialstyrelsens rättsliga råd som praxis att kräva ett läkarutlåtande av en psykiater som utrett patienten under en längre tid, i allmänhet kring två år. För de transsexuella patienter som behöver kirurgisk behandling krävs alltså först minst två års utredning inom psykiatrin.
Den psykiatriska utredningen bedrivs idag i huvudsak i de så kallade regionteam som finns knutna till landets universitetskliniker i Lund, Göteborg, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Enskilda psykiatriker i andra städer bedriver också kontinuerligt viss utredningsverksamhet.
Av dessa kliniker har endast den i Stockholm öronmärkta bidrag från landstinget. På övriga håll i landet bedrivs utredningarna inom någon annan psykiatrisk verksamhet, utan att ansvaret finns specificerat på någons tjänst. Flera av de psykiatriker som arbetar inom området har under flera års tid påpekat behovet av ökade ekonomiska resurser, hittills utan resultat. Socialstyrelsens rättsliga råd skickade den 27 april 2001 en skrivelse till landets samtliga tillsynsenheter där man inskärpte behovet av utredningsresurser för ärenden om ändrad könstillhörighet (dnr 446-194/01). Det enda svar man fick kom från Akademiska sjukhuset i Uppsala (SoS dnr 40-13646/99) som meddelade att man med de begränsade ekonomiska resurser man hade till sitt förfogande ansågs sig vara tvungen att prioritera andra delar av verksamheten. Kötiden för ett första besök i Uppsala var vid denna tidpunkt cirka två år.
Sedan rättsliga rådets skrivelse gick ut har inga ekonomiska förstärkningar på området synts till. Kötiden på samtliga regionenheter varierar från enstaka orter som har fyra månaders väntetid till ett till två års väntetid vid flertalet enheter. Västra Götalands landsting har tagit beslut på att från och med 2003 anslå medel. Under tiden står landstinget för närvarande bortsett från inom ett primärvårdsområde helt utan resurser att ta emot patienter. Det innebär att patienter i deras upptagningsområde för närvarande står utan möjlighet till vård eftersom samtliga övriga regionteam inte anser sig ha resurser att ta emot patienter utifrån. Akademiska sjukhuset i Uppsala förlitar sig på en extern psykiater som på konsultbasis tagit sig an de allvarligaste fallen. Köerna för de övriga patienterna är för närvarande två år. Linköpings universitetssjukhus anser sig behöva en heltidstjänst för utredningar, men landstinget anser sig inte ha resurser till mer än en halv.
Rättsliga rådet gör bedömningen att antalet ansökningar om fastställande av ny könstillhörighet som kommer till rådets kännedom ökat något under senare år utan att resurserna inom vården ökat. Det totala antalet inskrivna patienter under utredning torde för närvarande ligga mellan 150 och 200.
Tiden från att patienten först kommer på besök inom specialistvården till att han eller hon är färdigbehandlad är minst tre år. Att då dessutom behöva vänta ett–två år i kö kan för många kännas oerhört tungt. Risken för suicidförsök bland de patienter som mår sämst och står i de längsta köerna bedöms av transsexuellas egna organisationer vara hög.
I LHS stadgas att vården skall ges på lika villkor till alla medborgare. Detta måste då antas gälla även transsexuella patienter. En liten patientgrupp som är utsatt för ett stort psykosocialt lidande ska inte behöva vänta i vårdköer flera år. Inga undersökningar har gjorts som visar att patienterna inte utsätts för orimligt lidande på grund av de knappa ekonomiska resurserna. Patientgruppen är också beroende av att få ett positivt utlåtande av sin utredande läkare för att få tillstånd till den kirurgiska behandlingen. Detta kan antas resultera i en patientgrupp som är mindre benägen än andra att kritisera vården, vilket riskerar att resultera i att vården nedprioriteras.
Mot bakgrund av det ovan anförda finns det goda skäl att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att skyndsamt utreda sjukvårdens resurstilldelning för behandling av transsexualism och situationen för de specialistenheter i landet som kontinuerligt bedriver utredningar av transsexuella. En rimlig utgångspunkt bör vara att det i varje sjukvårdsregion skall finnas möjligheter att ta emot transsexuella patienter för psykiatrisk utredning. Den kirurgiska behandlingen, som ju kommer i ett senare skede i behandlingen, kan givetvis koncentreras till färre platser om detta anses rationellt. Socialstyrelsen bör således utreda hur resursbehoven ser ut inom denna del av vården för transsexuella samt om motsvarande problem finns också inom den medicinska och kirurgiska sidan av behandlingen. Utredningen bör också föreslå åtgärder för att säkerställa att goda utredningsmöjligheter erbjuds inom rimlig tid till landets samtliga transsexuella, oavsett bostadsort. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar hur ett byte av juridisk könstillhörighet går till för transsexuella och intersexuella personer. Den reglerar också under vilka förutsättningar könskorrigerande operationer av yttre och inre genitalier får ske. Att ett juridiskt byte skett, eller att sannolika skäl föreligger för att det skall ske i och med operationen, är ett krav för att tillstånd till kirurgisk behandling ges.
Hormonbehandling, som vanligen är en komplementär behandling, regleras inte i lagen. Inte heller reglerar lagen icke könskorrigerande operationer och behandlingar som är vanliga, såsom exempelvis mastektomi, struphuvudoperationer, epilering och röstträning.
Lagen har i princip varit oförändrad sedan tillkomsten och är på många områden otillräcklig eller otidsenlig. Vid tiden för lagens tillkomst var partnerskapslagen ännu inte ens påtänkt, inga andra länder hade infört möjlighet för juridiskt ”könsbyte” för transsexuella och intersexuella och attityderna mot dem som avvek från könsnormerna var mycket annorlunda jämfört med idag.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall ställer på många områden till problem för dem som ansöker om ny juridisk könstillhörighet.
Lagen om fastställande stadgar att ny könstillhörighet endast kan meddelas den som är ogift. Bakgrunden till kravet står att finna i förarbetena till lagen. Där menar man att eftersom äktenskapsbalken tydligt talar om att äktenskap ingås av man och kvinna kan det antas vara lagstiftarens mening att äktenskap bara kan förekomma mellan man och kvinna. Detta innebär i praktiken att de transsexuella och intersexuella som är gifta tvingas skilja sig för att få sin nya juridiska tillhörighet och därmed även sin medicinska behandling. Det torde vara den enda sjukdom som idag ställer krav på att patienten är ogift för att man ska kunna ge behandling. Bortsett från det extra psykosociala lidande detta krav utsätter redan hårt prövade människor för innebär kravet också att patienterna tvingas till extrautgifter på tusentals kronor i samband med den påtvingade äktenskapsskillnaden. Det innebär också att ett par som varit gifta av staten först tvingas leva helt utan juridisk koppling, medan Socialstyrelsen handlägger ärendet i ca sex månader, och sedan tvingas ingå partnerskap som på många områden inte är juridiskt lika förmånligt som äktenskap.
Det är inte rimligt att staten tvingar redan utsatta människor att skilja sig från en partner som är villiga att stanna och ge stöd. Det är dessutom ett hån att tvinga dessa människor att själva stå för merkostnaderna och sedan erbjuda ett sämre juridiskt alternativ. Att dessutom ställa detta krav som villkor för att patienter i en utsatt patientgrupp skall få den vård de behöver är direkt oacceptabelt.
Kravet på att den som ansöker måste vara ogift för att ny könstillhörighet skall kunna meddelas bör därför omedelbart strykas ur lagen om fastställande i vissa fall.
I samma lag finns också ett krav på att den ansökande måste vara svensk medborgare för att kunna meddelas ny könstillhörighet. Också medborgarskapskravet står att läsa bakgrunden till i förarbetena till lagen. Där framgår att orsaken till kravet var att man bedömde att det annars fanns risk för patientinvandring. Detta eftersom Sverige då var det enda land som erbjöd ny juridisk könstillhörighet.
I dag har många av Sveriges grannländer liknande lagstiftning, och de som inte har det erbjuder i många fall liknande medicinsk behandling utan att några krav på ny juridisk könstillhörighet ställs. Risken för patientinvandring torde därför idag vara obefintlig. I förarbetena resoneras också om vad som händer om en utländsk medborgare boende i Sverige får ny könstillhörighet och den sedan inte erkänns i personens hemland. Man menar att man kan ge personen problem med sitt hemlands myndigheter genom att godkänna en ny juridisk könstillhörighet. Mot detta kan invändas att vi idag låter utländska medborgare ingå partnerskap trots att det i vissa fall är förbjudet med homosexuella handlingar i det land de är medborgare.
Mot bakgrund av ovanstående framgår att kravet på svenskt medborgarskap för att få ny könstillhörighet beviljad bör strykas ur lagen om fastställande. Personer med utländskt medborgarskap bör så länge de är folkbokförda i Sverige och har uppehållstillstånd kunna beviljas ny könstillhörighet. De bör även ges tillgång till svensk sjukvård för transsexuella och intersexuella på samma sätt som alla andra innevånare i landet
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall reglerar inte i egentlig mening hur myndigheterna bör förhålla sig till de svenska medborgare som av olika skäl genomgår behandling för sitt tillstånd utomlands. Detta har det senaste åren ställt till allvarliga problem för ett flertal individer. Som exempel kan nämnas en svensk medborgare som stadigvarande bor i Finland. Han genomgick där en utredning, som i stort motsvarar det svenska förfarandet, för sin transsexualism och fick behandling. Han registrerades även som man i den finska folkbokföringen. När han sedan begärde att nytt svenskt pass ansåg de svenska myndigheterna att han var tvungen att ansöka hos Socialstyrelsen för att även svenska myndigheter skulle registrera honom som man. Socialstyrelsens rättsliga råd ansåg att det enligt praxis krävdes ett svenskt läkarintyg på att han faktiskt var transsexuell och därmed kunde ges ny könstillhörighet. Mannen hade då levt i flera år som man i Finland. På grund av svenska myndigheters tolkning av lagen om fastställande förlorade han sin möjlighet att rösta i de allmänna valen eftersom han inte kunde styrka sin identitet.
Ett annat fall som nyligen varit uppmärksammat är den svenska som stadigvarande bor i Frankrike och har genomgått behandling bekostad av egna medel utomlands. Hennes ansökan om ny könstillhörighet behandlades inte av Socialstyrelsens rättsliga råd eftersom den saknade det läkarutlåtande som anses vara nödvändigt. Att hon redan sedan en lång tid levde i Frankrike som kvinna och inte ansökte om några tillstånd för könskorrigerande operationer i Sverige ansågs inte vara skäl nog att lätta på praxisen om läkarutlåtande. Kvinna reser mycket i sitt jobb och de ytterligare månader det tog att få ett svenskt läkarutlåtande och åter inkomma med en ny ansökan försvårade hennes arbete avsevärt. Likaså försvårades hennes kontakter med sin bank i Frankrike eftersom hon tvingades leva utan giltiga ID-handlingar som hon trovärdigt kunde legitimera sig med.
För en utländsk medborgare som söker uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap ställs inga krav på att han eller hon ska kunna bevisa sin juridiska könstillhörighet. Två personer med transsexuell bakgrund som bor i utlandet och sedan flyttar till Sverige behandlas således olika om den ene är svensk medborgare. Och det är på den svenska medborgaren de tyngre kraven ställs.
Lagen om fastställande är skriven med tanke på att de som söker ny juridisk fastställande också söker tillstånd till behandling inom den svenska allmänna sjukvården. Om personen inte ämnar utnyttja den svenska sjukvården utan redan har fått behandling utomlands finns det inga rimliga skäl att ställa krav på medicinsk bedömning annat än att inhämta utlåtande från den läkare som ställt den ursprungliga diagnosen. Det finns heller inga skäl att kräva förnyad utredning och rättslig prövning av korrekt diagnos av personer som redan i utlandet genomgått en utredning motsvarande den svenska.
Det finns alltså starka skäl att revidera lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall på så vis att den även reglerar under vilka villkor ny juridisk könstillhörighet får meddelas personer som genomgått könskorrigerade behandling utomlands.
Lagen stadgar också att ny könstillhörighet, och därmed behandling för transsexualism och intersexualitet, bara får meddelas den som undergått sterilisering eller på andra sätt saknar fortplantningsförmåga. Eftersom ny juridisk könstillhörighet inte rent juridiskt måste följas av könskorrigerande operationer, även om det vanligen sker, kan kravet tänkas ha tillkommit för att inte juridiska kvinnor ska kunna bli biologiska fäder och vice versa. Det kan också tänkas finnas medicinska skäl.
Dock har vi redan juridiska kvinnor som är biologiska fäder, och vice versa, eftersom det finns transsexuella som hunnit skaffa barn innan de genomgår behandling. Likaså kan de medicinska skälen ifrågasättas eftersom man inte ställer sterilisering som krav för behandling av andra sjukdomar där behandlingen i sig kan antas skada ett foster. Då rekommenderar man istället preventivmedel. Redan den hormonbehandling transsexuella får leder i sig ofta till sterilitet, och könskorrigerande operationer med åtföljande avlägsnande av könskörtlarna gör alltid patienten steril. Liksom för andra sjukdomar där behandlingen leder till oönskad sterilitet bör transsexuella och intersexuella istället för att avkrävas sterilitet ges möjlighet att frysa ned könsceller. Det finns inga skäl att anta att gruppen som sådan är olämpligare än andra som föräldrar, och därför bör de erbjudas samma hjälp som andra människor att få bli biologiska föräldrar. Kravet på att den sökande skall vara steril bör därför tas bort ur lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.
I lagen finns en åldersgräns på arton år för att meddela ny könstillhörighet. På senare tid har det uppmärksammats att den tanke man haft inom den psykiatriska forskningen om att barn föds utan någon bestämd könsidentitet inte stämmer med hur intersexuella barn upplever sin verklighet. Vidare vittnar många transsexuella om hur de redan från tidig barndom känt till sin rätta könsidentitet. I Nederländerna har man tagit fasta på denna nya kunskap och ger hormonbehandling mot transsexualism redan till barn. Om ett barn som upplever sig tillhöra det motsatta könet tvingas genomgå både barndom och tonår som det kön han inte anser sig vara kan det ge svåra trauman, trauman som kanske skulle ha lindrats med rätt behandling i tid. Att utreda hur man redan tidigt kan diagnostisera och hjälpa dessa barn borde ligga i sjukvårdens intresse. Om man kommer fram till att man kan det bör en sådan hormonbehandling rimligen följas av en ny juridisk könstillhörighet.
Därför finns det skäl att utreda om ett krav på att personen skall vara minst arton år för att få ny juridisk identitet alltid är för patientens bästa. Föreligger medicinska skäl att undvika operationer före arton års ålder bör det bedömas av en kirurg, inte av Socialstyrelsen.
Dagens förfarande innebär i praktiken att Socialstyrelsens rättsliga råd gör en juridisk bedömning om huruvida en läkare, den som bifogar sitt utlåtande till den sökandes ansökan, ställt en korrekt diagnos och bedömt en patients förmåga att klara av den gängse behandlingen. Detta innebär att patientens behandlande läkare har att ta hänsyn inte bara till patientens bästa utan även till den juridiska granskning hans eller hennes utlåtande kommer att bli utsatt för. Att på detta sätt bakbinda läkare från att endast ta hänsyn till sina patienters bästa kan inte anses gynna patienterna.
Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall är alltså mogen för en fullständig översyn och utvärdering. En utredning som förutsättningslöst utreder hur lagen i framtiden bör utformas för att patienternas behandlande utredare eller läkare skall ges möjlighet att enbart se till patienternas bästa bör göras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I avvaktan på denna utredning finns vissa ändringar som av humanitära skäl inte kan anstå till den mer genomgripande översynen. Därför vill vi att riksdagen ska ge regeringen i uppdrag att skyndsamt genomföra en förändring i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall så att 3 § utgår. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Martin Andreasson (fp) |
|
|
Börje Vestlund (s) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Sofia Larsen (c) |
Ulf Holm (mp) |