Motion till riksdagen

2002/03:So509

av Alf Svensson m.fl. (kd)

Hälsovård, sjukvård och social omsorg, utgiftsområde 9

1 Inledning

Hälso- och sjukvården ska vara ett uttryck för omsorg och solidaritet mellan människor i samhället. Den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården är välfärdens kärna och ska vara behovsstyrd. En helt efterfrågestyrd hälso- och sjukvård bryter mot principen om alla människors okränkbara värde. Vården ska inta en särställning vid fördelningen av samhällets resurser.

Hälso- och sjukvården ska kännetecknas av värdighet, kvalitet och tillgänglighet. Valfrihet, bättre utnyttjande av de ekonomiska resurserna men också mer pengar krävs för att skapa en bättre vård och omsorg.

Trygghet, tillit och självbestämmande är omistliga värden i hälso- och sjukvården. Det innebär att vården och omsorgen måste ha en helhetssyn på människan som tar hänsyn till kroppsliga, själsliga och andliga behov. För att skapa och upprätthålla hälsa och livskvalitet måste alla dessa behov tillgodoses.

2 Innehållsförteckning

1 Inledning 7

2 Innehållsförteckning 8

3 Förslag till riksdagsbeslut 9

4 Stärk patientens ställning 10

5 God hälsa för alla 11

6 Antalet vårdplatser måste öka 12

7 Vårdens resurser 13

8 Inför en nationell vårdgaranti 14

8.1 BB-garantin 15

9 Öka mångfalden och valfriheten i vården 16

10 Investera i personalen 18

10.1 Upprätta förtroendekontrakt mellan politiker och personal 19

10.2 Specialistutbildning 19

10.3 Mer tid för omvårdnad 20

10.4 Låt vårdpersonalen få vårda 20

11 En värdighetsgaranti för alla 21

11.1 Värdighetsgarantin – för dem som inte kan föra sin talan 22

12 De äldres särskilda behov av värdighet och trygghet 23

13 Att prioritera i vården 24

14 Livshjälp – god vård i livets slutskede 25

14.1 Hospice och palliativ vård i livets slutskede 25

15 Stöd anhörigvårdarna 26

16 Organisera runt patienten 27

16.1 Närsjukvården 27

16.2 Psykologisk kompetens i närsjukvården 27

17 Psykiatrisk vård 28

18 Läkemedel 30

19 Tänderna tillhör kroppen 32

19.1 Sambandet mellan dålig tandhälsa och andra sjukdomar 32

20 Högkostnadsskyddet – tänk nytt 33

21 Handikappolitik 33

22 Övriga anslagsförändringar 34

3 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av 20 000 nya vårdplatser inom en tioårsperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de långsiktiga resursbehoven i vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell vårdgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en BB-garanti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta för vårdpersonal att driva verksamhet i egen regi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om second opinion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler utbildningsplatser till vårdutbildningarna måste skapas.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor.¹
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett förtroendekontrakt bör upprättas mellan politiska företrädare och vårdens professioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en plan för långsiktiga personalbehov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell uppföljning av geriatrikens utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vårdpersonalens administrativa arbete måste begränsas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av teamarbete i vården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en värdighetsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkarmedverkan på varje äldreboende och sjukhem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om god vård i livets slutskede.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning i palliativ medicin.
Riksdagen beslutar att förlänga stimulansbidraget till anhörigvården inom äldreomsorgen 2003 och 2004 med 40 miljoner kronor vartdera året.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning kring möjligheterna för staten att ta över kostnadsansvaret för LSS-insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagändring om information och stöd till barn med psykiskt sjuka föräldrar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelskommittéernas betydelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsplatskod som följer kompetensen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om läkemedelsprofiler.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om telefonrådgivning och opartisk information om läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av apoteksmonopolet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning kring en förbättrad tandvårdsförsäkring som skulle ingå i den allmänna sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att systemet med högkostnadsskydd bör utredas.
Riksdagen beslutar att höja anslaget för bilstöd i enlighet med vad som anförs i motionen.

29. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag i kr	Anslagsförändring i kr
13:6 Socialstyrelsen	470 619 000	- 24 000 000
14:4 Statens folkhälsoinstitut	124 894 000	- 6 000 000
14:5 Smittskyddsinstitutet	173 343 000	- 9 000 000
14:7 Folkhälsopolitiska åtgärder	86 554 000	- 30 000 000
16:7 Bilstöd till handikappade	164 000 000	20 000 000
17:1 Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken	35 446 000	40 000 000
26:2 Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap	283 891 000	- 30 000 000
Nytt anslag: Nationell vårdgaranti		2 000 000 000
Nytt anslag: Forskning i palliativ vård		35 000 000
Nytt anslag: Statsbidrag till kvinnojourer		10 000 000
Summa för utgiftsområdet	33 170 735 000	2 006 000 000

¹ Yrkandena 7 och 8 hänvisade till UbU.

4 Stärk patientens ställning

Det är oacceptabelt med långa väntetider och köer i vården. Det måste bli betydligt enklare att få träffa en läkare. För den enskilde blir det alltmer självklart att få välja vårdgivare, och därför måste vi underlätta för en mångfald av vårdgivare. Redan idag har människor tillgång till fakta och information om behandlingsmetoder och läkemedel via Internet. Detta gör att vårdtagarna blir allt kunnigare, vilket gör att högre krav ställs på sjukvården. Patienterna vill ha mer inflytande.

Kristdemokraterna vill förbättra kvaliteten i mötet mellan patient och läkare. Här finns en utvecklingspotential. Förändringarna som kommer vad gäller delaktighet i val av behandlingsmetod och rätten att bli informerad och få insyn är bara de första stegen i en ökad samverkan mellan patient och läkare. Säkerligen kommer ökade krav från många patienter att vilja ta del av alternativa medicinska metoder. Då krävs en större öppenhet för detta. Men även de grupper som inte själva kan välja skall garanteras en god, trygg och värdig vård. För dessa gruppers skull är det särskilt viktigt att de prioriteringar för hälso- och sjukvård som riksdagen beslutat om ligger fast.

Otrygga och missnöjda patienter kostar i form av onödigt lidande och pengar. Här finns utrymme för både effektivare och mänskligare vård. Det behövs en fördjupad diskussion om patientens rättigheter som människa och vårdkonsument. De texter som finns i hälso- och sjukvårdslagen och patienträttighetslagen är inte tillräckligt kända och behöver kompletteras med en mer pedagogisk lista över patientens rättigheter. För att bidra till nytänkandet inför en sådan diskussion föreslår vi följande rättighetsdeklaration:

Rätten att bli lyssnad till och göra sin egen röst hörd.
Rätten att bli informerad.
Rätten att bli utbildad.
Rätten att göra egna val.
Rätten till en andra bedömning (second opinion).
Rätten att få vård när man behöver den (tillgänglighet).
Rätten att få skydd och respekt för sin personliga integritet.

Vårdens kompetens finns hos personalen, bland läkare, sjuksköterskor och övriga medicinskt utbildade och erfarna medarbetare. Hälso- och sjukvården måste även fortsättningsvis söka locka till sig de mest begåvade och lämpliga personerna. Vårdpersonalen måste ges möjlighet till kompetensutveckling. Förutsättningarna för högre löner, inflytande och delaktighet måste stärkas. Ledarskapet måste bli tydligare. Detta är avgörande för hälso- och sjukvårdens utveckling.

5 God hälsa för alla

Hälsa i vid mening handlar om ett fysiskt, psykiskt, socialt och andligt välbefinnande. Det är viktigt att allt folkhälsoarbete och alla preventiva insatser utgår från denna helhetssyn på människan och på hälsobegreppet. Detta bredare hälsobegrepp har även uppmärksammats av undersökningar som pekat på att människor som tillägnar sig kultur i olika former har bättre hälsa och tillfrisknar fortare efter sjukdom. Denna insikt har fått till följd att kulturen i vården fått en ökad betydelse – det gäller såväl den yttre miljön som individens egna kulturupplevelser i form av böcker, konst och musik.

Även om hälsoläget i Sverige allmänt sett är bra är god hälsa ändå ojämlikt fördelad bland befolkningen. Forskning visar att resurssvaga gruppers hälsoutveckling och medellivslängd är sämre än för dem som är välutbildade och resursstarka. Detta kan inte accepteras. Det krävs krafttag mot de resurssvaga gruppernas höga ohälsotal och lägre medellivslängd.

Regeringen gav under 1995 direktiv till den så kallade nationella folkhälsokommittén. Först två år senare inrättades kommittén. Man presenterade sitt slutbetänkande i oktober 2000. Den nationella folkhälsokommittén hade en bred sammansättning med företrädare från riksdagspartier, berörda myndigheter, kommuner och landsting, forskarvärlden m.m. Trots en del politiska meningsskiljaktigheter inom kommittén var ändå enigheten stor kring många folkhälsopolitiska mål. Enligt regeringen kommer en proposition kring nationella mål för folkhälsan att föreläggas riksdagen under hösten 2002. Det är, enligt vår mening, en mycket angelägen uppgift att, utan fortsatta dröjsmål, fastställa de nationella folkhälsomålen.

6 Antalet vårdplatser måste öka

På många håll är bristen på vårdplatser närmast katastrofal och den medicinska bedömningen kan få stå tillbaka. En viktig orsak till de växande köerna för operation är bristen på vårdplatser. I Sverige har antalet vårdplatser minskat med 14 000 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 30 procent. Denna drastiska reduktion har genomförts samtidigt som vårdbehoven har ökat. Den demografiska och den medicinska utvecklingen ställer krav på fler vårdplatser.

Den medicinska utvecklingen inom vissa specialiteter har visserligen möjliggjort behandling i öppen vård. Men andra möjligheter som denna utveckling medfört ställer krav på fler vårdplatser. Detta gäller flertalet medicinska specialiteter. Sverige hade år 2000 en medelvårdtid som var bland de lägsta inom OECD, nämligen 6,2 dagar. Den svenska utvecklingen under 1990-talet innebär att Sverige i dag har de kortaste medelvårdtiderna i Europa, efter Finland och Storbritannien. I en internationell jämförelse har Sverige ett mycket litet antal vårdplatser per 1 000 invånare. Det svenska antalet vårdplatser i korttidsvården per 1 000 invånare är 2,5. I Europa har bara Turkiet och Storbritannien färre vårdplatser per 1 000 invånare.

I och med att medicinska metoder har förbättrats har ambitionsnivån och förväntningarna hos befolkningen ökat. Ambitionshöjningen är inte heller isolerad till den planerade vården. Även inom den akuta vården sker en sådan utveckling. Patienter som för tio år sedan enbart skulle ha fått symtomlindrande behandling kan numera opereras och få kanske ytterligare 10–15 år med god livskvalitet. De växande köerna och det ökande vårdbehovet betyder inte att vården åstadkommer mindre. Ambitionshöjningen kommer troligtvis att accelerera till följd av fortsatt snabb utveckling av medicinteknik och läkemedel. Detta är i sig en mycket positiv utveckling eftersom liv räddas och livskvaliteten höjs i allt högre ålder.

Bristen på vårdplatser tvingar landstingen att föra över svårt sjuka, äldre människor till kommunal omvårdnad. Underbemanning och brist på medicinsk kompetens inom äldrevården förvärrar situationen. På de återstående sjukhusplatserna samlas de mest vårdbehövande patienterna, vilket kräver ökad och inte minskad bemanning, förlängda och inte förkortade medelvårdtider. Detsamma gäller de patienter som vårdas i hemmen, där trygghetsplatser dygnet runt är en förutsättning.

Minskningen av antalet vårdplatser i slutenvården har inte blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av hemsjukvården eller särskilda boenden. Antalet vårdplatser måste utökas inom slutenvården – det gäller såväl somatisk som psykiatrisk vård. Utbyggnaden av vårdplatser måste även gälla de särskilda boendeformerna, hemsjukvården, missbrukarvården, akutvården, och på många av landets BB-avdelningar. Därför bör inriktningen vara, att under de närmaste tio åren skapa cirka 20 000 nya vårdplatser.

7 Vårdens resurser

Det är nödvändigt att landsting och kommuner får ytterligare resurser under de närmaste åren. Vår bedömning är att vårdens andel av BNP måste öka från nuvarande 8,5 procent till 10 procent inom en tioårsperiod. Det motsvarar i dagens penningvärde ett reellt resurstillskott på cirka tre miljarder kronor per år. En långsiktig politik för kommunsektorn måste vara att öka dess skatteunderlag och självfinansiering, vilket bara kan göras genom en långt mer tillväxtvänlig näringslivspolitik och förnyad arbetsmarknadspolitik.

Kristdemokraterna avvisar en helt efterfrågestyrd hälso- och sjukvård. För att kunna bevara en solidariskt finansierad sjukvård som är behovsstyrd, krävs att Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande åtgärdas. Men under de gångna åtta åren har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro. Regeringen har inte ens försökt åtgärda Sveriges under snart 30 år notoriskt låga tillväxt. Detta är en ödesfråga också för svensk hälso- och sjukvård.

Sveriges dåliga tillväxt har gjort att vi har halkat efter övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998–2000 som av regeringen och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Om Sverige hade haft samma tillväxt som genomsnittet för samtliga OECD-länder 1995–2001 skulle Sveriges BNP nu vara 30 miljarder kronor högre. Om Sverige hade haft samma tillväxt som de mindre OECD-länderna (OECD23) 1995–2001 skulle Sveriges BNP för 2002 vara 115 miljarder kronor högre.

Ovanstående jämförelse visar klart och tydligt att utökade statsbidrag inte är en långsiktig lösning på hälso- och sjukvårdens problem. Men också på kort sikt behöver kommunsektorn mer resurser. I budgetpropositionen aviserar regeringen utökade statsbidrag. Dessa resurstillskott är dock i huvudsak redan intecknade pengar inom ramen för den nationella handlingsplanen och tillgänglighetsöverenskommelsen, som beslutats sedan länge. Resurstillskotten är otillräckliga för att kunna hantera ett utökat vårdbehov.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har presenterat statistik över de resurser som tillförts landsting och kommuner under de två senaste mandatperioderna. Under åren 1999–2002 har kommunerna och landstingen fått statliga tillskott på 18 miljarder kronor. Men resurstillskotten har inte kommit landstingen och kommunerna till del så som det förespeglades när tillskotten presenterades.

Till att börja med minskar statsbidragens värde i takt med inflationen. På så sätt har de 18 miljarderna under de senaste fyra åren tappat 7–8 miljarder kronor i värde. Under den gångna valperioden har staten dessutom höjt momsavgifterna för kommunsektorn med närmare 8 miljarder kronor – pengar som hamnar i statskassan. Till sist har de höjda sociala egenavgifterna som löntagarna betalar inneburit ett skattebortfall för kommunsektorn på netto 2,5 miljarder kronor. Penningtransaktionerna mellan den kommunala sektorn och staten hamnar i slutändan på noll.

Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. De resurser som nu tillförs landsting och kommuner måste främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka. Vi kristdemokrater anser att regeringens satsning inte är tillräcklig för att garantera en god vård och omsorg. Kristdemokraterna tillför därför 3,5 miljarder kronor mer än regeringen i generella statsbidrag till kommuner och landsting de närmaste två åren.

8 Inför en nationell vårdgaranti

Mycket av kritiken mot dagens sjukvård handlar fortfarande om bristande tillgänglighet, väntetider och köer till planerade operationer. För sjuka människor är det orimligt att under lång tid behöva känna oro inför operation eller annan behandling samtidigt som det ofta krävs att man intar smärtstillande och andra mediciner. Dessutom får samhället ofta en hög kostnad i form av sjukskrivning och återgången till arbetslivet kan fördröjas.

Nödvändiga resurser, en utökad samverkan och organisationsförändringar måste till för att arbeta bort vårdköerna. De erfarenheter som har vunnits av försöken som i olika delar av landet har pågått med gränsöverskridande samarbete mellan försäkringskassan och vårdsektorn (Finsam) bör ligga till grund för ett fortsatt förändringsarbete. I korthet betyder det att medel tas från försäkringskassan för att betala operationer. Genom detta lindras mänskligt lidande och köerna kortas. Administrativa och budgetmässiga murar som är ett hinder för kloka beslut måste undanröjas.

Den socialdemokratiska regeringen under flera år varit emot en nationell vårdgaranti. Under våren utlovade dock regeringen en vårdgaranti som ska vara fullt genomförd 2006. I överenskommelsen mellan regeringen och samverkanspartierna understryks att en nationell vårdgaranti kräver ytterligare resurser. Några sådana resurser skjuts inte till i budgetpropositionen.

Kristdemokraterna och övriga borgerliga partier i riksdagen är överens om att införa en nationell vårdgaranti. Vi anser att vårdgarantin behöver ytterligare resurser, och vi vill avsätta ett särskilt bidrag på 3,5 miljarder kronor under två år, dvs. 1 miljard kronor mer än regeringens så kallade tillgänglighetspengar. Den nationella vårdgarantin omfattar alla medicinskt motiverade behandlingar och skall vara fullt genomförd inom två år. Vårdgarantin innebär följande:

Kontakt garanteras med vårdcentral eller primärvård samma dag som kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter det att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar.
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter det att beslut om sådan fattas.

När inte det ”egna sjukhuset” kan ge vård i tid skall patienten aktivt erbjudas vård inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls.

Den nationella vårdgarantins införande förutsätter en större mångfald av vårdgivare. Regeringen motarbetar en mångfald av vårdgivare. Den så kallade stopplagen som hindrar landstingen att själva bestämma över sin organisation ska, enligt regeringen, permanentas. Vi anser tvärtom att fler alternativa driftsformer i vården är nödvändiga om korta väntetider ska kunna garanteras.

De allmänt omfattade slutsatserna från Prioriteringsutredningen är utgångspunkt också för den nationella vårdgarantin. Det innebär att den för varje tillfälle aktuella kösituationen inte skall avgöra inriktning och prioritering utan vårdbehoven. Patienter med svåra kroniska sjukdomar och personer i livets slutskede, dvs. patienter som har de allra största vårdbehoven, skall inte stå tillbaka för patienter med lättdiagnosticerade och behandlingsbara sjukdomar.

Behovet av en vårdgaranti är föranlett av att vården inte fungerar som den ska. Det självklara målet med en nationell vårdgaranti är att få vården att fungera så att alla får vård i tid.

8.1 BB-garantin

Under de senaste åren har det skett en neddragning av antalet platser på landets förlossningskliniker. Bristen på barnmorskor har tidvis varit stor. I mer glesbefolkade områden i landet har små – men fullt fungerande – förlossningskliniker lagts ned. Det är förhållandevis sällsynt att problemen inom förlossningsvården innebär några direkta medicinska risker för mamman och barnet. Men gravida kvinnors oro inför förlossningen måste tas på allvar.

Bristen på tid är ett genomgående problem inom mödra- och förlossningsvården. Även i eftervården behövs mer tid för den nyförlösta mamman och barnet. Kristdemokraterna vill därför införa en nationell BB-garanti som kompletterar den nationella vårdgaranti som de borgerliga partierna är överens om att införa. BB-garantin består av två delar – en platsgaranti och en förlossningspeng.

Platsgarantin innebär att kvinnan på mödravårdscentralen gör upp om plats på förlossningsklinik och BB. Vidare är kvinnan och barnet garanterade minst tre dagar på BB innan hemgång, om så önskas. Kvinnan ska dessutom vara garanterad ett kontinuerligt stöd av sin barnmorska under mödra,- förlossnings- och eftervården.

Förlossningspeng innebär att ersättningen går till den förlossningsavdelning som kvinnan väljer. Förlossningspengen måste vara högre än dagens ersättningar per förlossning för att möjliggöra kvalitetsförbättringar.

Från den första kontakten med mödravårdscentralen, under förlossningen och i eftervården ska den gravida kvinnan vara garanterad plats och stöd av sin barnmorska genom en uttrycklig platsgaranti. BB-garantin kommer att förbättra kontinuiteten mellan mödra- och förlossningsvård – allt för att ge bättre stöd, delaktighet och trygghet för blivande föräldrar. Förlossningspengen innebär att ersättningen följer med kvinnas val av förlossningsklinik. Då ges förlossningsklinikerna betydligt större möjligheter att planera och utveckla sin verksamhet.

9 Öka mångfalden och valfriheten i vården

Tillgången till hälso- och sjukvård måste vara en grundtrygghet för varje människa. Hälso- och sjukvården måste kännetecknas av att patient och anhöriga kan känna trygghet och ha frihet att välja.

Många medarbetare i hälso- och sjukvården ser sitt arbete som mycket meningsfullt. I vårdyrken möts de mest dramatiska händelserna i människans liv: födelse och död. Hälso- och sjukvården är en verksamhet där många människor vill medverka i beslut om både uppbyggnad och finansiering. I undersökning efter undersökning återkommer ett tydligt mönster; viljan att betala skatt till hälso- och sjukvården är påfallande hög.

Det är ett politiskt ansvar att säkra tillgången på kvalificerad personal. Kortare beslutsvägar, ökat reellt inflytande, större personligt ansvar och förbättrade utvecklings- och karriärmöjligheter för vårdpersonalen är mycket viktigt. Vården behöver också ett tydligare ledarskap. Endast på detta sätt kan vårdyrken attrahera nya medarbetare. Dessa förändringar kan skapas dels inom den offentligt drivna hälso- och sjukvården, dels genom att man vågar uppmuntra och stödja alternativa produktions- och organisationsformer.

Dagens utformning av lagen om offentlig upphandling passar inte alltid i tjänstesektorn. Det gäller till exempel vårdpersonal som vill ”knoppa av” och driva verksamhet i egen regi. Vi anser dock att detta är en fråga som måste belysas och att lagen om offentlig upphandling måste utvecklas så att lagstiftningen inte är utformad så att den utgör ett hinder för förverkligandet av goda idéer.

Systemet för att organisera hälso- och sjukvården i Sverige är bland de mest sammanhållna och enhetliga bland jämförbara länder. Privata vårdgivare med offentlig finansiering har blivit vanligare, men når på de flesta områden inte högre andel än 10–12 procent av det totala vårdutbudet. Trots många s.k. systemdiskussioner har inga större förändringar skett på flera decennier. Det är mot den bakgrunden man bör se reaktionerna på den bolagisering och försäljning av akutsjukhus som påbörjats. De fåtal sjukhus som varit föremål för försäljning kommer under överskådlig tid inte att förändra bilden av ett mycket sammanhållet system med en stark dominerande driftform, akutsjukhus som ägs och drivs av landstingskommunerna.

Vi tycker att breda lösningar i politiskt samförstånd är av stor betydelse i hälso- och sjukvården, och vi deltar aktivt i strävanden att upprätthålla denna tradition i vårt land. Trots något olika utfall verkar opinionsundersökningar av allmänhetens inställning visa på öppenhet för fler ägarformer i vården, förutsatt en offentlig och solidarisk finansiering.

En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges förutsättningar att utvecklas. Fritt val av vårdgivare samt vård- och värdighetsgarantier som grundar sig på riksdagens prioriteringsbeslut skall finnas.

Kristdemokraterna anser att patienten ska ha möjlighet till förnyad bedömning (second opinion) från oberoende alternativa bedömare. Den ökade fokuseringen på vårdens resurser kan riskera att medborgarna kommer att utsättas för alternativ som främst har en ekonomisk fördel istället för en bättre medicinsk effekt. Tilltron till systemet urholkas om inte möjlighet finns att kontrollera de bedömningar som görs. Det är inte självklart att en enda lösning passar alla.

Konkurrensutsättningen är ett medel för att skapa och stimulera effektivt utnyttjande av begränsade resurser, stimulera nytänkande och bidra till god och förhöjd kvalitet samt ge patienterna en högre grad av valfrihet. En given fördel med att alternativa aktörer uppstår är att kvalitetssäkringen kommer i fokus. Vid organisationsförändringar är det viktigt att ha kontroll över att vården är av samma höga kvalitet och ges på lika villkor. Kraven på offentlig insyn i verksamheterna och en hög och för alla lika kvalitet ska fortsatt vara densamma, oavsett om verksamheten har enskild eller offentlig utförare. För oss är patientens behov av trygghet och valfrihet i fokus. Konkurrensutsättning av olika verksamheter får inte bli ett självändamål.

Privata företag har aktivt medverkat till att ge svensk hälso- och sjukvård en framskjuten plats i fråga om metoder, teknologi, forskningsinriktning och kostnadsnivå. Främst har det skett genom läkemedelsföretagen, men det finns även framgångsrika företag i andra branscher, till exempel medicinsk teknik samt tekniska hjälpmedel.

Kristdemokraterna vill stödja utvecklingen av den humanistiska traditionen i vården. Därför ser vi ett stort behov av opinionsbildning kring de grundläggande värden som byggt upp hälso- och sjukvården och som vi anser behöver bevaras och utvecklas i framtiden.

10 Investera i personalen

Sverige har en mycket väl utbildad vårdpersonal. Personalens hängivenhet och arbetsvilja har utnyttjats maximalt, vilket bl.a. resulterat i att många förlorat gnistan. Detta är oroande tendenser som kan få irreparabla konsekvenser om de inte åtgärdas snabbt. Fler utbildningsplatser måste skapas för både läkar- och sjuksköterskelinjen samt inom omvårdnadsprogrammen. Behovet av att rekonstruera hälso- och sjukvården, utveckla äldreomsorgen och återställa personalens framtidstro och arbetsglädje måste beaktas särskilt under de närmaste åren.

Det är angeläget att undersköterskornas roll uppvärderas. Kompetenskraven bör ses över och nya karriärvägar erbjudas för att göra ett av vårdens viktigaste yrken mera statusfyllt. Även i fråga om sjuksköterskornas roll och ansvar behöver framtidens rekryteringsmöjligheter förbättras. Yrkesinnehåll, kompetenskrav och karriärvägar behöver förnyas och utvecklas.

Undersköterskeutbildningen behöver förändras. Utarbetade kriterier och mätbar kvalitet skall systematiskt och fortlöpande kunna dokumenteras och utvärderas. Den nyutbildade undersköterskan skall erhålla ett bevis på god utbildning som garanterar kompetens och lämplighet. Det finns anledning att se över möjligheterna till en differentierad utbildningssatsning på undersköterskor som ger formell kompetens att hantera såväl läkemedel som demensvård. Arbetet som undersköterska ska vara förenat med yrkesstolthet och arbetsglädje.

För alla yrkesgrupper inom vården bör möjligheter till specialisering öka i syfte att göra vårdyrkena mera attraktiva. Stimulanser i form av fortbildningsmöjligheter och en mera generös lönesättning är viktiga delar av en ny personalpolitik inom vård- och omsorgsområdet. En större mångfald av vårdgivare kan skapa förutsättningar för bättre lönebildning och fler attraktiva karriärvägar för anställda inom vården.

I en omtalad undersökning som utfördes av Kommunalarbetareförbundet under sommaren 1998 framkom att undersköterskor och vårdbiträden som arbetade inom privat äldreomsorg trivdes bättre än hos de offentliga arbetsgivarna. Mer ansvar, bättre karriärvägar, bättre och tillgängliga chefer som motiverar personalen och större möjligheter att ta egna initiativ nämns som fördelar hos privata vårdgivare. Även Vårdförbundet arbetar medvetet för en större mångfald av vårdgivare.

10.1 Upprätta förtroendekontrakt mellan politiker och personal

Det har funnits för många politiska pekpinnar riktade till vårdens personal och för litet av en dialog kring de värden som ska styra hälso- och sjukvården. Det finns en olycklig förtroendeklyfta mellan politiker och professionella grupper.

Kristdemokraterna vill verka för upprättandet av ett nytt förtroendekontrakt mellan politiska företrädare och vårdens professioner som bygger på ömsesidigt ansvarstagande och respekt för varandras uppgifter. Det förhindrar politisk klåfingrighet och detaljstyrning.

Det handlar om att bygga upp ett ömsesidigt åtagande att ta ansvar utifrån sina olika roller och uppgifter. Inte minst när det gäller prioriteringsfrågor finns det idag en stark tendens till att skjuta över ansvaret på andra grupper än den man själv representerar. Prioriteringsdelegationen redovisar olika erfarenheter från olika prioriteringsprojekt i sin slutrapport (SOU 2001:8). Dessa erfarenheter visar att politikerna önskar att personalen, i första hand läkarna, ska ta ansvar för vem som ska behandlas och vem som inte ska få behandling. Personalen å andra sidan kräver tydlig politisk prioritering. Ingen av grupperna kan i längden fortsätta att på detta sätt kräva att ”någon annan” tar ansvar och agerar. Det är patienter och vårdtagare som drabbas av konsekvenserna av denna kortsiktighet. Frustrationen är i och för sig förståelig i båda grupperna, men missnöjet har inte löst ett enda av problemen hittills. Den enda lösningen på detta dilemma är dialog och förtroende.

10.2 Specialistutbildning

Vad gäller specialistutbildning för läkare och vidareutbildning för sjuksköterskor är det nödvändigt att snarast se över dimensioneringen med tanke på framtiden. Det råder brist på barnläkare, onkologsjuksköterskor, reumatologer, neurologer, geriatriker, allmänläkare samt intensivvårdssköterskor, röntgensköterskor m.fl. För att kunna erbjuda en god vård i framtiden krävs utökade utbildningsinsatser. Därför bör regeringen återkomma med förslag som stämmer överens med de långsiktiga behov som finns.

På alltför många vårdcentraler och öppenvårdsmottagningar saknas det primärvårdsläkare. När det råder brist på läkare i denna ”första linjens sjukvård” drabbas patienterna och övrig personal hårt. För att avhjälpa bristen på primärvårdsläkare måste yrkets utvecklingsmöjligheter förbättras. Det måste på nytt bli attraktivt att utbilda sig till specialist i allmänmedicin. Det handlar både om arbetsuppgifternas innehåll och arbetsmiljön i stort samt möjligheterna att bedriva forskning.

Många av våra äldre får ålderssymtom som kräver god vård. Det är alldeles uppenbart att behovet av fler läkare med specialistkompetens i åldrandets sjukdomar växer. Det behövs ett kompetenslyft för läkare och vårdpersonal i geriatrik. För att säkra tillgången på geriatrisk läkarkompetens krävs en långsiktig planering. Behovet måste därför kartläggas. Det behövs en nationell uppföljning av geriatrikens utveckling, en analys som kan läggas till grund för landstingens långsiktiga planering för att tillgodose behovet av geriatrisk kompetens under de närmaste 10–15 åren.

10.3 Mer tid för omvårdnad

Inom svensk sjukvård finns en tendens att den materiella standarden prioriteras framför andra angelägna behov. Det är lättare att acceptera en investering i dyr utrustning än en ytterligare anställd i den personal som svarar för omvårdnad. För att uppnå god vårdkvalitet krävs framför allt att det finns kompetenta och medkännande människor som ger vård. När landsting och kommuner tvingas till prioriteringar i sjukvården är det omvårdnaden som blir lidande. Det är bland annat de människor som har kroniska sjukdomar och människor i livets slutskede som drabbas. Det är de som inte själva kan protestera som får utstå försämringar. Detta kan inte accepteras.

Sjukvård och äldreomsorg handlar om medicinsk diagnos och behandling. Men det handlar också i hög grad om att ge omvårdnad. Det är fråga om att kunna erbjuda tid. Tid att lyssna och tid att ge tröst. De senaste årens nedskärningar och organisatoriska förändringar inom vårdområdet har drabbat omvårdnaden mest. Det är angeläget att personalen har tid för att diskutera patientens symtom, oro eller ångest. I en positiv miljö med god omvårdnad tillfrisknar patienterna snabbare.

Vi kristdemokrater anser att sjukvårdshuvudmännen måste avsätta mer resurser för att ge utbildning i medicinsk-etiska frågor – även till den administrativa personalen inom vården. Denna utbildning måste få högre status för att de ökade kraven ska kunna tillmötesgås.

10.4 Låt vårdpersonalen få vårda

Personalen behöver få ny framtidstro och en god grund för ökat självförtroende. Det behövs ”fler händer i vården”. Under perioden 1993–2000 minskade antalet anställda i hälso- och sjukvården från 323 700 till 247 400, eller med 76 300 anställda. Det motsvarar en minskning med 24 procent. Under åren framöver måste sjukvården och äldreomsorgen få ett resurstillskott som bättre motsvarar vårdbehovet.

Alltfler administrativa uppgifter läggs på läkare och sjuksköterskor. Det stora flertalet rapporter, redovisningar, sammanställningar och enkäter tar de erfarnas tid i anspråk. Vid en internationell jämförelse arbetar svenska läkare med administrativa uppgifter i en omfattning som är oacceptabel. Administrativt arbete måste begränsas och utföras av särskilt avdelad personal. Läkarsekreterare och ekonomer m.fl. är en tillgång som måste användas. Socialstyrelsens utredning Omfattning av administrationen i vården visar att en tioprocentig minskning av administrativ tid är möjlig.

En mängd varningssignaler kan ses när det gäller tillståndet hos personalen i vården. Det finns utbredda symtom på ohälsa, och sjukfrånvaron ökar. Statistik från Landstingsförbundet visar att bland manliga och kvinnliga läkare, kvinnliga läkarsekreterare, kvinnliga och manliga sjuksköterskor och kvinnliga undersköterskor mer än fördubblades sjukfrånvaron mellan november 1996 och 2001. Under 1990-talet har åldersstrukturen för de anställda förskjutits mot allt högre åldrar. Genom att risken för längre sjukfrånvaro är större i de högre åldersgrupperna kommer troligen ökningen av andelen anställda över 50 år att medföra en fortsatt ökad sjukfrånvaro.

Det är nu nödvändigt att det på varje arbetsplats skapas ett ”andrum”. Vårdpersonalen måste få chans att utvecklas i arbetet. Tid och resurser måste avsättas för eftertanke, handledning och kompetensutveckling. Alla medarbetare i vården borde ha en individuell plan för kompetensutveckling. Detta kostar naturligtvis pengar. Men alternativet kan vara att kvalificerad personal flyttar utomlands eller byter yrke.

Dagens organisation av vården behöver förnyas. Sjukvården har behov av stor flexibilitet utöver de bestämmelser som skall tillgodose medicinsk säkerhet. Med ett arbetssätt som innebär en större delegering av ansvar och befogenheter långt ut i organisationen kan personalen ges en större känsla för arbetet och ökad delaktighet. Personalen måste få påverka organisationen och få använda sin kunskap till att påverka. Det gäller alltifrån flexiblare arbetsvillkor och inflytande över förläggningen av sin arbetstid till större frågor som skapandet av en ny personalroll.

Vårdteamet måste lyftas fram som en viktig beståndsdel i vården. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, specialister, läkarsekreterare m.fl. har alla viktiga funktioner. Men det är en oförlåtlig åderlåtning av resurser att lägga tid och energi på att stärka den ena yrkeskategorin på den andres bekostnad. Istället för att ödsla kraft på ett gammaldags hierarkiskt tänkande är det dags att släppa in teamkänslan och nätverkskulturen i vården.

Som exempel på framgångsrikt teamarbete inom vården förtjänar de palliativa resursteamen som finns ute i landet att nämnas. Ingen enskild yrkesgrupp har kompetens att möta alla de krav som ställs på vården i livets slutskede. Ett mångprofessionellt team kan dock utgöra ett verkligt användbart stöd till den praktiskt arbetande personalen. Att fördjupa reflexionen och arbetet kring begreppet ”teamarbete” måste vara en uppgift för vårdens huvudmän.

11 En värdighetsgaranti för alla

Det finns all anledning att arbeta med fördjupade kvalitetskrav inom sjukvården. Det är dessa kvalitetskrav Kristdemokraterna vill lyfta fram genom att skapa en värdighetsgaranti för trygghet i vården och en stärkt ställning för patienten. Detta får inte enbart begränsas till att handla om väntetider, tillgänglighet och ökade valmöjligheter.

Patientens delaktighet i sin egen vård, personlig integritet och respekt för den enskilde är viktiga frågor. Tid för omvårdnad och tid för möten mellan människor måste bli centrala delar i en värdighetsgaranti inom hälso- och sjukvården. Den oro som alltför många patienter känner i väntan på provsvar går inte att mäta. Snabba och tydliga besked är ett minimum. I värdighetsgarantin bör skrivas in att ingen skall vårdas i korridorer eller behandlingsrum. I lägen med extremt hög belastning inom vården finns ingen möjlighet att låta vårdgarantin resultera i sanktioner gentemot någon, men däremot kan patienten alltid kompenseras. Värdighetsgarantin för sjukvården bör tydligt ange att tidpunkten för operationer inte utan särskilda skäl får ändras samma dag som operation först planerats.

Det är viktig att såväl vårdtagare som anhöriga har kännedom om vilka krav som kan ställas på vårdgivaren. Därför ska det finnas en värdighetsgaranti inom vård och omsorg som konkret anknyter till de villkor under vilken verksamheten bedrivs. Anser en vårdtagare eller anhörig att verksamheten inte infriar de krav som värdighetsgarantin anger ska man kunna vända sig till en instans för klagomål.

Värdig vård innebär att den vård som erbjuds passar det aktuella vårdbehovet bäst. En värdighetsgaranti är särskilt viktig i vården av de äldre. Den skall omfatta såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Värdighetsgarantin inom äldrevården kan bl.a. innebära följande:

Det skall finnas en läkare knuten till varje äldreboende och till varje hemsjukvårdspatient, dvs. en läkare som är specialiserad på åldrandets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa omsorgstagare.
Det skall finnas skilda vårdenheter för senildementa och andra boende.
Det skall finnas eget rum för alla som så önskar.
Det skall vara en självklarhet att äldreboende finns i eller i närheten av den kommundel där vederbörande tidigare bott.
Det skall finnas uttalat att en patient inte skall behöva ligga och vänta innan en blöja full av avföring eller urin byts.
Det skall finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att dricka.
Det skall finnas så mycket personal att varje patient får känna sig ompysslad, observerad och personligt tilltalad några minuter varje förmiddag och varje eftermiddag.
Det skall finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet.
Det skall vara en självklarhet att inom äldrevården ta till vara ideella insatser som erbjuds.
Det skall finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö ensam.

11.1 Värdighetsgarantin – för dem som inte kan föra sin talan

Särskild uppmärksamhet och hänsyn ska visas personer med nedsatt autonomi, t.ex. barn och äldre, demenshandikappade, individer med utvecklingsstörning och talsvårigheter. Studier har visat att patienter med kommunikations- och förståndshandikapp inte sällan reagerar med oro och aggressivitet när individen känner smärta. Tyvärr är det vanligt att sådant beteende tolkas som en normal utveckling av sjukdomen. Dessutom behandlas oron och aggressiviteten med lugnande mediciner som kan få motsatt effekt än den avsedda, d.v.s. de sjuka blir ännu oroligare.

Behandlingen av patienter som inte själva alltid kan föra sin talan ställer extra stora krav på vårdpersonalen vad gäller lyhördhet och förmåga att tolka signaler. Värdighetsgarantin ska vara en försäkran om att vi får god vård – även när vi inte längre är kapabla att föra vår egen talan.

12 De äldres särskilda behov av värdighet och trygghet

Åren 1994–2000 minskade antalet vårdplatser med 14 000, vilket innebär att det idag finns cirka 32 000 vårdplatser. Enligt många bedömare är det inte möjligt att minska antalet vårdplatser ytterligare. Framtidens äldrevård kommer att ställa krav på mycket fler vårdplatser – såväl på sjukhusen som inom hemsjukvården samt inom de kommunala vård- och boendeformerna. Mer än 1,5 miljoner svenskar är över 65 år. Om 10–12 år kommer antalet personer som är 85 år och äldre att vara 60 000–65 000 fler än 1995. Även om vi vet att alltfler äldre är friska allt längre, kommer behovet av vård i denna växande grupp att öka.

Demografisk utveckling 1950–2030

År	Antal personer 65 år och äldre	% av total- befolkningen	Antal personer 80 år och äldre	% av total- befolkningen	Total- befolkningen
1950	721 316	10,2	106 804	1,5	7 041 829
1960	887 964	11,8	141 261	1,9	7 497 967
1970	1 113 231	13,8	190 167	2,4	8 081 142
1980	1 362 099	16,4	263 341	3,2	8 317 937
1990	1 526 196	17,8	369 578	4,2	8 590 630
1997	1 542 374	17,4	427 488	4,8	8 847 625
2000	1 541 956	17,3	460 209	5,2	8 893 847
2010	1 735 144	19,2	498 174	5,5	9 042 717
2020	2 035 893	22,1	522 609	5,7	9 222 170
2030	2 227 484	23,9	736 884	7,9	9 310 978

Källa: SCB:s befolkningsstatistik

I och med Ädelreformen 1992 fick kommunerna det samlade ansvaret för långvarig omsorg, service och vård till de äldre. I detta ansvar finns en rad olika omsorgs- och vårdformer som kompletterar varandra för att ge trygghet och kvalitet inom äldreomsorgen. Hjälp i hemmet utgör i de flesta fall grunden i det ansvar som socialtjänstlagen ålägger varje kommun. Men för att klara de varierande vårdbehov som finns hos den enskilde är det nödvändigt att det finns olika former av särskilda boenden, t. ex. servicehus, gruppboende och sjukhem.

Ädelreformen har medfört förbättringar, men också vissa problem. Begreppen ”klinikfärdig” och ”medicinskt färdigbehandlad” feltolkas många gånger. Patienter i uppenbart behov av sjukhusvård skrivs ut från sjukhusen och tas hem av kommuner till gruppboende eller sjukhemsvård. Dessa har inte alltid hunnit byggas ut i tillräcklig omfattning. Svårt och långvarigt sjuka måste erbjudas adekvat vård av kompetent personal och med god kontinuitet även efter det att patienterna är ”medicinskt färdigbehandlade”, d.v.s. utskriven från sjukhusklinik eller geriatrisk klinik. Det pågående arbetet inom landstings- och kommunförbunden om en förändring av betalningsansvarslagen ser vi som mycket positivt.

Ett värdigt bemötandet av de äldre inom hälso- och sjukvården är väsentligt. Utredningar har visat att det för patienternas vidkommande är en av de viktigaste faktorerna för hur vården upplevs. Bemötandet har i flera fall kritiserats, och det måste vara en självklarhet att som vårdbehövande bemötas med respekt, empati och inte att betraktas som en belastning. Ett professionellt bemötande ska alla patienter kunna förvänta sig. Det behövs en ökad medvetenhet bland vårdpersonalen, och mer tid för varje vårdtagare, vilket kan åstadkommas genom ett ökat antal vårdplatser och fler medarbetare.

Genom den kraftiga minskningen av antalet vårdplatser under många år uppstår också problem då belastningen är särskilt stor. Resultatet blir överbeläggningar och att vårdbehövande människor hamnar i utrymmen som inte är avsedda för vård.

Inom äldrevården behöver det ske förändringar som ger bättre patienttillfredsställelse och högre kvalitet. Minskningen av slutenvårdsplatser och allt kortare vårdtider på sjukhusen leder till att kommunernas vårdansvar utsätts för orimliga påfrestningar.

Bättre samverkan mellan kommuner och landsting kan undanröja en del svagheter. Det bör därför i alla landsting och kommuner skapas gemensamma målsättningar och överenskommelser som reglerar hur samarbetet skall gå till. Det finns ett särskilt behov av ökat samarbete mellan landsting och kommuner när det gäller läkarinsatser inom särskilda boendet. Varje äldreboende och sjukhem ska ha kontinuerlig läkarmedverkan i vården, helst en specialist på äldresjukdomar (geriatriker).

13 Att prioritera i vården

Prioriteringar inom vården gäller sjuka, skadade och hjälpsökande människor. Avgörandet om vem som skall få vård har en stark etisk innebörd och väcker frågor om människovärdet, om solidaritet med den som är i ett utsatt läge och om respekt för individen.

I det betänkande som Prioriteringsutredningen avlämnade 1995, Vårdens svåra val, anges en grund för prioriteringar som Kristdemokraterna pläderar för. Enligt utredningen är människovärdesprincipen den grundläggande etiska plattformen. En naturlig följd av denna princip är behovs‑ eller solidaritetsprincipen, enligt vilken resurserna bör satsas på de individer, de områden och de verksamheter där behoven är som störst. Den principen förpliktar sjukvården att särskilt beakta behoven hos de svagaste, hos dem som inte ens är medvetna om sitt människovärde eller kan göra sin röst hörd. Som exempel nämns barn, åldersdementa, gravt psykiskt störda och människor med nedsatt autonomi. Riksdagen beslutade 1997 enhälligt att anta dessa etiska riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Dessvärre har Socialstyrelsen i en avlämnad rapport konstaterat att riktlinjerna inte alltid följs. Eftersom den medicinska och tekniska utvecklingen innebär att alltmer kan göras för alltfler och en förändrad åldersstruktur gör att efterfrågan på vård kommer att öka, anser vi att det är viktigt att de etiska riktlinjerna omgående realiseras.

14 Livshjälp – god vård i livets slutskede

Ett värdigt sätt att ta avsked av livet är en livskvalitetsfråga för alla. Därför måste vi våga tala om och lyfta fram vikten av värdig vård i livets slutskede. Som en del av den värdighetsgaranti som Kristdemokraterna förespråkar ingår det som en självklarhet att ingen skall behöva lämna livet i ensamhet.

En värdig vård i livets slutskede omfattar flera aspekter på det lidande och den smärta som döendet kan föra med sig. Förutom rent fysiska behov finns även psykiska, sociala och existentiella behov. All behandling inom sjukvården bör ta hänsyn till dessa behov. Personalen kan ställas inför särskilt viktiga och svåra avväganden när det gäller vården i livets slutskede.

Den existentiella ångest som kan vara förknippad med döden kan vara påtaglig. Tidigare i denna motion har vi påtalat behovet av utbildning för personalen så att de kan bidra med stöd till patienten i existentiella frågor.

Det är mycket viktigt att det hos allmänheten finns en förvissning om att det finns god tillgång till smärtstillande medel och nödvändig omvårdnad. Den döende patienten ska ha möjlighet att ha sina närmaste omkring sig, respekt ska visas för närstående och deras önskemål och både patient och närstående ska få det stöd de i övrigt behöver.

14.1 Hospice och palliativ vård i livets slutskede

Det finn i vårt land en ”hospiceverksamhet” och palliativa team. Hospice är en hemlik form för vård i livets slutskede där fokus sätts på helhetsvård som innebär att inte bara de fysiska behoven beaktas utan även de psykiska, sociala och andliga dimensionerna. Vi kristdemokrater anser att hospice och palliativ vård är mycket angeläget eftersom dessa vårdformer präglas av helhetssyn på människan.

Hospice-vården och palliativa team måste etableras, vidareutvecklas och vara tillgängliga i hela landet. Det är viktigt att ta till vara den kunskap och kompetens som vunnits på de platser där verksamheten varit i gång under längre tid. Dessa erfarenheter bör sedan även komma den övriga vården till del. Det behövs en öppenhet inför nya vårdformer i livets slutskede.

Kommittén om vård i livets slutskede (SOU 2001:6) kunde konstatera att vården i livets slutskede som bedrivs i Sverige har stora brister. Forskning och utbildning i palliativ medicin är också svagt utvecklade områden. Kommittén slog fast att ett resurstillskott för bl.a. utbildning och forskning är nödvändigt. Kristdemokraterna avsätter därför sammanlagt 55 miljoner kronor till forskningen kring palliativ medicin för åren 2003–2004.

15 Stöd anhörigvårdarna

Beräkningar har uppskattat att anhöriga svarar för två tredjedelar av äldreomsorgen och en betydande del av sjukvårdsinsatserna. Hemsjukvårdsinsatser utförs ofta av närstående. För många människor med stora vårdbehov är ofta anhöriga en avgörande faktor för om vården skall kunna ske i hemmet eller inte. De anhöriga bör känna sig delaktiga i vårdteamet eftersom det ofta behövs gemensamma insatser. Därför är det viktigt att anhörigas insatser i vården uppvärderas. Det stimulansbidrag till anhörigvården inom äldreomsorgen som tidigare fanns inom ramen för den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken har inte förnyats. Kristdemokraterna vill stimulera kommuners insatser för anhörigvården och tillför sammanlagt 80 miljoner kronor för 2003 och 2004.

Att hjälpa till i vården av en sjuk får inte kännas som ett tvång. För att resultatet skall bli bra måste den närstående fatta beslutet själv tillsammans med den sjuke. Anhöriga förtjänar mer stöd och hjälp än de för närvarande erhåller. Samtidigt behövs ett väl fungerande samspel med samhällets vård. Idag läggs och förutsätts en mycket stor del av ansvaret på de anhöriga, och det är ett problem.

Vi kan aldrig lagstifta om relationer och anhörigas vilja att bistå i vården och omsorgen. Vad vi däremot kan göra är att uppmuntra till större ansvarstagande och underlätta för detta i praktiken. Det kan göras genom utbildningsinsatser, möjlighet för viss ledighet över helger, ekonomisk ersättning m.m. Vi utvecklar vår politik i denna fråga i en särskild motion som behandlar anhörigvården.

16 Organisera runt patienten

Kristdemokraterna anser att det skall vara lätt att komma i kontakt med vården när det behövs. Vi vill slå vakt om och utveckla de små länsdelssjukhusen. Tillsammans med vårdcentraler, jourmottagningar och ambulanssjukvård utgör de viktiga delar i en decentraliserad närsjukvård. I ett patientperspektiv handlar detta om kvalitet, tillgänglighet och trygghet.

Det är angeläget att varje region eller landsting ges förtroende att avgöra dessa strukturfrågor eftersom vårt land är geografiskt stort och relativt glest befolkat.

Det är en mycket angelägen uppgift att finna vårdstrukturer som håller för högt ställda medicinska kvalitetskrav och som samtidigt är kostnadseffektiva och praktiska. När sjukvården organiseras är det viktigt att alltid utgå från patienternas behov. Idag finns det gränser mellan närsjukvård, sjukhusvård, och socialtjänst som saknar förankring i patientens verklighet och som därför skapar bekymmer för den enskilde. Därför är det viktigt att ett nära, naturligt samarbete med patienten i centrum byggs upp mellan vårdens olika nivåer och ansvariga huvudmän.

16.1 Närsjukvården

Närsjukvården behöver få utvecklas till ett välrenommerat ”varumärke”. Närsjukvården bör uppfattas som en plats dit man går när man har behov av hjälp för sin hälsa. Därför måste närsjukvården karakteriseras av lättillgänglighet, kvalitet, stor bredd i vårdutbudet och låga avgifter.

Kvaliteten präglas av ett respektfullt förhållande till patienterna och hög yrkeskompetens hos de anställda. Aktivt arbete med vården av hälsan, inte bara ohälsan, bör vara viktiga inslag. Särskilt viktig är rollen som ”lots” i vårdsystemet och av kontinuitet i stöd till människor med mera omfattande och långvariga sjukdomar. Tanken är att olika vårdyrken kan fungera som ”lots”, d.v.s. vägledare in i vården. Bredden i vårdutbudet präglas av att flera olika yrkesgrupper har egen direktkontakt med patienterna. Primärvården måste också i ökad utsträckning verka utanför mottagningarna. Hembesök, hemsjukvård och vård inom primärkommunernas äldreboenden är avgörande inslag i vårdutbudet. Även andra läkarspecialiteter än allmänmedicin bör vara representerade. Modern teknik måste komma till ökad användning.

Sist men inte minst behöver teamarbetet stärkas för att förbättra och effektivisera utbudet av vård till patienterna. Det är viktigt att låta personalen inom närsjukvården utforma sin egen verksamhet, sin arbetsmiljö och att de får styra över sin arbetssituation.

16.2 Psykologisk kompetens i närsjukvården

För att kunna uppfylla intentionerna bakom hälso- och sjukvårdslagen om en god hälsa åt alla och helhetssyn i vården måste sjukvården utveckla ett arbetssätt där inte enbart den medicinsk-biologiska kompetensen tas till vara. Den psykologiska kompetensen behöver väga tungt om en helhetssyn på människan skall vara möjlig.

För att lyckas med prevention av sjukdom, hälsofostran och hälsobefrämjande åtgärder är det viktigt att upptäcka beteende- och livsstilsrelaterade problem. Vid vårdcentralerna behövs en utbyggnad av t.ex. ungdomsmottagning, alkoholmottagning, rökavvänjningsklinik och mottagning för andra livsstilsproblem som erfordrar psykologisk kompetens utöver den som läkare och övrig medicinskt skolad personal kan förväntas besitta. Psykologisk kompetens och vård skall även finnas för behandling vid livskriser.

Det är väl känt att sociala och psykologiska problem kan skapa ohälsa. Närsjukvården behöver ha personal med professionell kunskap om sociala och psykologiska faktorer och dess inverkan på de vårdsökandes hälsotillstånd. Internationella undersökningar om hälsoproblemen i befolkningen har visat att mellan 20 och 40 procent av alla som sökt läkarkontakt inom närsjukvården i själva verket har psykiska besvär. Enbart hälften får en riktig diagnos eller behandling. I Sverige har uppskattningsvis 60–70 procent av dem som söker närsjukvård psykiska eller psykosomatiska åkommor. Dagens sjukvård i Sverige saknar en fungerande organisation, tillräckliga resurser och kunskaper för att på ett professionellt och effektivt sätt kunna ta hand om denna stora patientgrupps behandling och rehabilitering.

Systematiserad samverkan mellan olika kompetenser, t.ex. medicinsk och psykologisk, är sett ur både patientens och samhällets perspektiv det mest effektiva. Redan i närsjukvården måste patienten träffa på rätt kompetens. Psykologisk diagnostik och behandling måste lyftas fram som något mycket angeläget. Genom ett sådant system skulle med största sannolikhet patienter redan från början komma rätt i vårdkedjan samtidigt som minskat lidande uppnås för den enskilde patienten. Problem med läkemedelsberoende kan antas minska, och en avlastning för psykiatrin uppnås.

En betydande utbyggnad av antalet anställda psykologer behöver göras inom närsjukvården.

17 Psykiatrisk vård

Många psykiskt handikappade har en svår situation. Förutom att de plågas svårt av sin sjukdom känner de sig inte accepterade av omgivningen. 1995 genomfördes den stora psykiatrireformen som skulle förbättra de psykiskt funktionshindrades liv. Huvudmålet var att förbättra och samordna rehabiliteringen av människor som av psykiska skäl har svårt att klara det dagliga livet. Ansvaret för de psykiskt funktionshindrades boende och dagliga verksamhet flyttades således till kommunerna. Kommunerna fick dessutom ett mycket stort ansvar för vården och omsorgen av de psykiskt långtidssjuka.

Enligt den slutrapport som Socialstyrelsen presenterat är bristerna för de psykiskt handikappade fortfarande alltför stora. Huvudmännen skyller emellanåt på varandra vad beträffar ansvaret för psykiskt sjuka. Därmed finns det en risk för att ingen tar ett riktigt ansvar för den enskildes vårdbehov. Många psykiskt funktionshindrade har, enligt rapporten, blivit alltmer isolerade. Behovet av sysselsättning har bara tillgodosetts till hälften. Det finns brister i rehabiliteringen och många får inte den sjuk- och tandvård de skulle behöva. Som ett resultat av detta har bl.a. förtidspensioneringen ökat, och de flesta saknar arbete eller annan daglig sysselsättning. Psykiskt handikappade måste få ett värdigt liv med samma möjligheter som andra i vårt samhälle. För många är dagarna långa, innehållslösa med en begränsad kontakt med andra medmänniskor. Detta är allvarligt och kan förvärra sjukdomstillståndet avsevärt.

De psykiskt funktionshindrade har inte fått hjälp genom LSS-insatser i avsedd omfattning. Under år 2000 fick cirka 2 600 personer LSS-insatser på grund av psykiska funktionshinder. Psykiatriutredningen har uppskattat att 20 000–40 000 individer kan ingå i personkretsen. Skälen till att LSS-insatserna till psykiskt funktionshindrade inte ges i den omfattning som det är tänkt antas bl.a. vara brister i lagstiftningen som leder till svårigheter för handläggarna ute i kommunerna. Ytterligare en anledning till det undermåliga stödet enligt LSS är den ekonomiska resursbristen i många kommuner. LSS är en rättighetslag och ger den funktionshindrade en absolut rätt till vissa insatser. I praktiken är dock LSS för hårt reglerad för att finansieras med kommunala medel. Därför anser Kristdemokraterna att regeringen bör utreda möjligheterna för staten att ta över kostnadsansvaret för LSS.

De organisatoriska förändringar som under senare år har skett inom psykiatrin har bl.a. lett till att tusentals vårdplatser lagts ned utan att nya former för vård utvecklats. Detta har inneburit att många svårt psykiskt sjuka fått fara illa och självmordsfrekvensen varit hög. Det är en situation som är oacceptabel. Vi kristdemokrater tror inte att dagens vårdplatser räcker för framtiden.

Innehållet i vården och bemötandet är särskilt viktigt för psykiskt sjuka och är en förutsättning för ett bra behandlingsresultat. Fortsatt otydlighet om var ansvaret för behandlingen ligger kan få mycket allvarliga konsekvenser särskilt för dem som inte har förmåga att föra sin egen talan och kanske saknar närstående som kan agera. På sikt kan problemen föra den enskilde in i långvarig psykisk ohälsa där också sluten vård kan bli en realitet.

Vi tycker att införandet av en värdighetsgaranti för de psykiskt handikappade är ett angeläget politiskt krav. Det är dags att medmänsklighet kan spridas till dem som hamnat i mycket utsatta situationer. Många av de psykiskt handikappade är beroende av sina anhöriga. Vi vet att anhöriga gör ett oerhört viktigt arbete. Det är nödvändigt att samhället på olika sätt stöder och avlastar de anhöriga.

I vården av individer med psykiska sjukdomar glöms ofta dessa personers barn bort. I den statliga utredningen Det gäller livet – Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem (SOU 1998:31) påpekades detta. En bestämmelse föreslogs i hälso- och sjukvårdslagen att sjukvården skulle uppmärksamma barns behov av information och stöd när föräldrarna har allvarliga sjukdomstillstånd. Vår uppfattning är att regeringen måste åtgärda uppenbara brister i omhändertagandet av dessa barn helt i enlighet med utredningens förslag.

Försäkringskassorna och kommunen ska inneha den rätta kunskapen och kompetensen avseende dolda handikapp, speciellt vid bedömningen av om en person är i behov av personlig assistans. Då är det nödvändigt att kunskap finns om sjukdomar eller handikapp som inte är direkt synliga. Idag är detta en stor brist och många psykiskt handikappade har inte fått tillgång till personlig assistent. Kristdemokraterna ökar i sitt budgetalternativ bidragen till kommunerna bl.a. för att kunna avhjälpa detta problem. Vi utvecklar vår handikappolitik i en särskild motion.

18 Läkemedel

Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats starkt och bidragit till snabb och effektiv läkning och lindring för stora patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel har under de senaste åren ökat kraftigt. Under 1990-talet var ökningstakten nära 10 % per år och främst orsakad av att nya preparat tillkom. Kostnaderna för läkemedelsförmånerna uppgår nu till 17 miljarder kronor per år. Effektiva och kostsamma läkemedel utvecklas ständigt och leder till nya behandlingar och bättre livskvalitet för stora patientgrupper.

De ekonomiska följderna av läkemedelskostnadernas utveckling är omstridda. Å ena sidan kan de ökade kostnaderna för läkemedel innebära mindre resurser till andra delar av vården och omsorgen. Å andra sidan motsvaras kostnadsökningarna för läkemedel i många fall av medicinska mervärden och kostnadsminskningar i den övriga hälso- och sjukvården. De politiska beslut som berör läkemedelsförmånerna måste ta särskild hänsyn till kroniskt och svårt sjuka patienter och dem med låga inkomster. Samtidigt är den krassa verkligheten att läkemedelskostnaderna riskerar att bli en gökunge inom sjukvården.

Det är nödvändigt att försöka hejda kostnadsutvecklingen för läkemedelsförmånen. Detta får dock inte innebära att patienter i behov av medicinering tvingas avstå läkemedel av ekonomiska skäl. Metoder som gör det möjligt att jämföra den medicinska nyttan med kostnaderna för läkemedelsbehandling måste utvecklas. Så länge vi kan övertygas om den medicinska nyttan kan läkemedel fortsätta att inta en särställning vid fördelningen av vårdens resurser.

En ny ordning för det offentliga subventionssystemet för läkemedel infördes den 1 oktober 2002. En ny självständig nämndmyndighet – Läkemedelsförmånsnämnden – ansvarar för beslut om subventionering och prisreglering när det gäller läkemedel och andra varor som ingår i läkemedelsförmånerna. En fristående nämndmyndighet med bred kompetens kan göra de svåra avvägningar och prioriteringar som fordras.

Landstingens läkemedelskommittéer förser redan idag hälso- och sjukvårdspersonalen med rekommendationer för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning inom landstingen. Rekommendationerna är grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Läkemedelskommittéernas samlade kunskap och erfarenheter bör utnyttjas i nämndens arbete. Vi anser att läkemedelskommittéernas arbete även fortsättningsvis måste tillåtas spela sin roll för landstingens kontroll över läkemedelshanteringen.

Arbetsplatskod på receptet är en förutsättning för att föreskrivet läkemedel ska omfattas av läkemedelsförmånen. Verksamhetschefer, sjukvårdshuvudmän och den enskilde förskrivaren kan få en god uppfattning om förskrivningsmönster och får därmed möjlighet att genomföra kvalitetsuppföljningar. Men ett stort antal läkare förskriver läkemedel utanför den egentliga hälso- och sjukvården och avlastar då bl.a. akutsjukvården. Vi anser att man kan pröva att förse dessa läkare med en egen kod som följer kompetensen. På så sätt kan koden inte användas för att identifiera en enskild receptutfärdare. Det skulle ge underlag för kvalitetsuppföljningar av också dessa läkares förskrivningar.

Det är vanligt att patienter använder flera olika läkemedel samtidigt. För exempelvis patienter inom särskilda boenden och hemsjukvården är läkemedelskonsumtionen ofta omfattande. Det är då inte ovanligt att olika läkemedel påverkar varandra genom s.k. interaktion, vilket kan leda till antingen utebliven effekt eller biverkningar. Mörkertalet är stort vad gäller biverkningar av läkemedel. Antalet dödsfall per år är okänt, men åtskilliga vårdplatser används för patienter som insjuknar eller skadas av biverkningar av mediciner.

En bättre uppföljning av enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan förhindra onödigt lidande och minska vårdbehoven. Det krävs aktiva genomgångar – läkemedelsgenomgångar – för patientens räkning. Dessa genomgångar ska kompletteras av s.k. läkemedelsprofiler där dokumentation samlas om patientens läkemedelsbehandling. Problemen med okontrollerad och överdriven läkemedelskonsumtion kräver en lösning. Eftersom frågan är så pass angelägen anser vi att regeringen bör ge tydliga riktlinjer och presentera en plan för framtagandet av ett system för läkemedelsprofiler.

En förstärkning av hela vård- och omsorgssektorns resursnivå är viktig för att kunna ta till vara såväl läkemedel som andra insatser till gagn för patienten. Detta kräver att huvudmännen fortsätter att effektivisera verksamheter där det finns möjlighet att nå framgång.

Med fortsatt utbyggnad av telefonrådgivning samt opartisk information kan fler medborgare själva skaffa sig information om läkemedel. Vi anser att den idag omfattande kommersiella dominansen om läkemedel på Internet måste kompletteras, och vi vill stödja projektet Infomedias fortsatta utveckling. Vår ståndpunkt är att Landstingsförbundet aktivt måste verka för att tillgodose patientens rätt till opartisk information om läkemedel.

Det svenska apoteksmonopolet bör avskaffas. Det finns goda skäl att tro att det går att åstadkomma effektivisering och därmed lägre kostnader genom fri konkurrens på detta område. Frågan om avreglering är numera också väl utredd genom statliga utredningar som visat att det är svårt att finna goda motiv för ett bibehållande av nuvarande monopol. Ett avskaffande av apoteksmonopolet kan bidra till bättre hälsa för medborgarna och lägre läkemedelskostnader för staten. Sverige är idag det enda land inom OECD som vidmakthåller ett statligt monopol på apoteksverksamhet. Konkurrensverket har uppmärksammat den svaga konkurrensen inom den svenska läkemedelsdistributionen.

Staten måste dock även efter monopolets avskaffande kunna ställa samma krav på säkerhet, effektivitet och tillgänglighet. Kontroll och tillsyn av apoteksverksamheten ska, även efter en avreglering, ske genom statens försorg.

19 Tänderna tillhör kroppen

Under lång tid har befolkningen i Sverige haft god tandhälsa. En av orsakerna är det förebyggande arbetet. Eftersom den enskildes kostnader för tandvård stadigt ökat under senare år finns dock risk att tandhälsan försämras. Socialstyrelsen har i en rapport jämfört patientavgiften vid tandvårdsbehandlingar. Rapporten utvisar att patienternas kostnad fördubblats under de senaste tio åren.

Historiskt sett har det funnits en gemensam sjukförsäkring som omfattar hela kroppen utom tänderna. Tänderna har haft en egen försäkringslösning. Patientavgifterna för tandvård har alltid varit högre än inom den övriga vården. För enskilda som har dåliga tänder har detta varit betungande. Ofta är det dessutom flera i samma familj som drabbas. Detta kan betyda att kostnaderna blir svåra att klara. Människor kan av ekonomiska skäl tvingas a vstå från tandvårdsbehandling.

Kristdemokraternas utgångspunkt i tandvårdsfrågor är att tänderna är en del av kroppen. Ett mål med förändringar av tandvårdsförsäkringen bör, enkelt uttryckt, vara att det inte ska kosta mer att gå till tandläkaren än till läkaren. Historiskt sett har tandvården haft sin egen försäkringslösning, vilken alltid varit betydligt dyrare för den enskilde än annan hälso- och sjukvård.

Ur ett hälso- och samhällsekonomiskt perspektiv måste tandvårdsstödet vara konstruerat så att tandvårdsbehoven minskar. Dessutom ska detta kombineras med rimliga kostnader för samhället och patienterna.

19.1 Sambandet mellan dålig tandhälsa och andra sjukdomar

Forskare har kunnat klarlägga ett antal samband mellan dålig munhälsa och olika sjukdomar. Den som lider av tandlossning löper större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar liksom av hjärnblödning och diabetes. Detta är ett ytterligare bevis på att god munhälsa också kan förebygga andra sjukdomar.

Det är alltid svårt att ifrågasätta system som funnits länge. Vi anser dock att i en krympande ekonomi med ökad oro från medborgarna måste man våga överväga andra lösningar. Det finns särskilda grupper i samhället, t.ex. anorektiker och bulimiker, vars tandvårdskostnader i dagens system blir ett stort problem. En annan särskilt utsatt grupp är de äldre i så kallade särskilda boendeformer. Det ansvar som landsting och kommunerna fått för att erbjuda kostnadsfri munhälsobedömning för äldre är en förbättring. För denna grupp innebär det också att avgiften för nödvändig tandvård reducerats till samma avgift som gäller för öppen hälso- och sjukvård. Detta gäller dock först efter särskilt intyg som kan utfärdas av personal inom kommunen för dem som bor i särskilt boende. Distriktssköterska utfärdar intyg för de äldre som har eget boende och allmänläkare för psykiskt funktionshindrade som också omfattas av förändringen.

Kristdemokraterna anser trots dessa förbättringar att en utredning bör tillsättas i syfte att kartlägga förutsättningarna för att inkludera tandvårdsförsäkringen i den allmänna sjukförsäkringen.

20 Högkostnadsskyddet – tänk nytt

I Sverige har vi under många år haft ett s.k. högkostnadsskydd för avgifter i sjukvården. Utgångspunkten för högkostnadsskyddet är att ingen av ekonomiska skäl skall tvingas avstå vård och behandling. Varje person skall veta hur mycket man högst skall behöva betala under ett år för vård.

För enskilda människor är patientavgifter för sjukvårdande insatser en avgörande fråga om trygghet. Under 1990-talet har dock avgifterna för den enskilde ökat dramatiskt dels genom att det så kallade högkostnadsskyddet höjts, dels därför att flera vårdavgifter inte omfattas av högkostnadsskyddet. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har det på tio år blivit upp till tre gånger så dyrt att besöka läkare. Även den enskildes kostnader för resor i samband med vård har ökat, och dessa inkluderas inte heller i högkostnadsskyddet. När man diskuterar patientavgifter eller läkemedelsavgifter betraktas dessa ofta separat. För medborgaren är det givetvis viktigt vad avgifterna summerar till sammanlagt.

Målet för Kristdemokraternas vård- och omsorgspolitik är att ge trygghet och medmänsklig omsorg åt alla oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund eller yrke. Alla har samma rätt att leva ett värdigt liv. Ingen skall behöva avstå från vård av ekonomiska skäl. Alltför stora kostnadsökningar har skett för dem som är långvarigt sjuka eller funktionshindrade. Utvecklingen av nya läkemedel och de ökande behoven generellt inom hälso- och sjukvården gör att nya lösningar måste övervägas.

Kristdemokraterna anser att en parlamentarisk utredning bör tillsättas för att utreda hela systemet med högkostnadsskydd. Ett framtida mål bör vara att konstruera ett system som verkligen inkluderar alla egna avgifter i vården och olika hjälpmedel.

21 Handikappolitik

Kristdemokraterna anser att funktionshindrade skall kunna delta i samhället på lika villkor och accepterar därför inte regeringens nedskärningar på handikappområdet. Regeringen har återigen sänkt anslaget för bilstöd. Detta resulterar i att personer med funktionshinder t.ex. nekas bilstöd, långt innan årets utgång, med hänvisning till att det saknas pengar. För att på ett bättre sätt tillgodose behovet av bilstöd ökar vi anslaget med 20 miljoner kronor per år under år 2003–2004. Kristdemokraterna anser samtidigt att det bör skapas en större flexibilitet mellan de olika systemen för bilstöd, färdtjänst samt utökad tillgänglighet i kollektivtrafiken.

Kristdemokraternas handikappolitik utvecklas i en särskild motion.

22 Övriga anslagsförändringar

Kristdemokraterna föreslår besparingar och effektiviseringar av en rad myndigheters administration, och detta bör även gälla Socialstyrelsen. Förvaltningsanslagen minskas med 5 %. Smittskyddsinstitutet får ett minskat anslag om 9 miljoner kronor. Anslaget till Forskningsrådet för arbetslivet och socialvetenskap minskas med 30 miljoner kronor, bl.a. eftersom Kristdemokraternas förslag om en rehabiliteringsförsäkring under utgiftsområde 10 innehåller en betydande satsning på forskning kring arbetsliv och rehabilitering.

Statens folkhälsoinstitut anslås i regeringens budgetproposition 124,9 miljoner kronor för 2003, vilket i Kristdemokraternas budgetförslag minskas med 6 miljoner kronor.

Regeringen avser att avsätta 30 miljoner kronor årligen för åren 2003–2004 för att förstärka arbetet med tobaksprevention. Kristdemokraterna anser att satsningen i huvudsak är vällovlig men att det preventiva arbetet ska utföras i skolorna som ANT-undervisning och därför delvis är en kommunal angelägenhet. Vi avsätter, som tidigare nämnts, mer pengar till kommunerna bl.a. för detta ändamål.

Landets kvinnojourer får, enligt vårt förmenande, för små anslag för att kunna bedriva och utveckla sin verksamhet effektivt. För detta ändamål avsätter Kristdemokraterna 10 miljoner kronor per år för 2003 och 2004 till kvinnojourerna.

Stockholm den 16 oktober 2002
Alf Svensson (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Stefan Attefall (kd)
Inger Davidson (kd)	Göran Hägglund (kd)
Helena Höij (kd)	Mats Odell (kd)
Johnny Gylling (kd)	Maria Larsson (kd)