Motion till riksdagen
2002/03:So507
av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)

Åtgärder för utsatta barn


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetensutveckling för personal som arbetar nära barn i skola och barnomsorg.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att basverksamheter som barnhälsovård, skola och barnomsorg utanför hemmet skall ha beredskap att tillsammans med föräldrar möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om generella insatser för barn och ungdomar med psykiska problem.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av riktade insatser för att förebygga att barn och ungdomar far illa.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som drabbats av sorg erbjuds resurs i form av stödperson eller familj.

  7. Riksdagen begär att regeringen låter redovisa för riksdagen hur familjerådslag och släktingsplaceringar fungerat.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av analys och förslag på insatser för barn i riskzon.

1 Yrkande 1 hänvisat till UbU.

Inledning

Barn har rätt till goda uppväxtvillkor som tillgodoser behovet av både trygghet och personlig utveckling. Insatser för att stödja barn som av olika anledningar behöver samhällets hjälp ska ske med utgångspunkt i FN:s barnkonvention och bygga på det nära nätverk som finns runt barnet.

Barn i Sverige har i allmänhet förhållandevis goda levnadsförhållanden vad gäller ekonomiska och materiella villkor, trygghet i närmiljön och socialt stöd från föräldrar och omgivning. Samtidigt står det helt klart att vissa problem och ofärdsförhållanden är relativt spridda bland barn.

Psykisk ohälsa bland barn

Vårt samhälle har aldrig varit så rikt som nu, materiellt sett. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga. Enligt Barns och ungdomars välfärd (SOU 2001:55) har var tredje 10–18-åring flera gånger i veckan huvudvärk, magont eller sömnsvårigheter. De psykiska problemen och astma/allergi ökar generellt sett hos barn och ungdomar. Vissa barngrupper är mer utsatta än andra. Forskning visar också att psykosomatiska besvär ökar hos framförallt flickor, och i denna grupp blir problemen större ju längre upp i tonåren man kommer.

Sverige har internationellt sett en mycket väl uppbyggd organisation för stöd, omsorg och service till barn och deras familjer. Trots detta finns en alltför hög andel barn och ungdomar med psykiska problem som inte i tid nås av våra samhällsresurser för vård, stöd och hjälp.

Psykisk ohälsa kan förebyggas genom att goda uppväxtvillkor skapas för alla barn och ungdomar. Men ett särskilt stöd måste finnas tillgängligt för dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla psykisk ohälsa. Barn och ungdomar med psykiska problem ska identifieras tidigt och få stöd och hjälp innan allvarlig, och i värsta fall bestående, psykisk ohälsa har utvecklats. Personalen som arbetar nära barnen i skola och barnomsorg är en viktig grupp som i högre utsträckning måste ges möjligheter till ökad barnkompetens.

Kristdemokraterna anser att basverksamheter som barnhälsovård, skola, skolhälsovård och barnomsorg utanför hemmet ska ha beredskap att tillsammans med föräldrar möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem. Idag finns kunskap om att barn i ännu högre grad än vuxna utvecklar kroppsliga symptom på grund av felaktiga miljöer, förväntningar, separationer och tidsprioriteringar. En snabb och tillförlitlig diagnostik medför att en psykosomatisk diagnos kan ställas tidigt.

Barnkonventionen

Insatser för barn och ungdomar ska vägledas av FN:s barnkonvention, som bygger på fyra viktiga principer: att barnet har rätt till likvärdiga villkor, att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut, att barnet har rätt till liv och utveckling samt att barnet har rätt att säga sin mening och få den respekterad.

Riksdagen beslöt under våren 1999 att anta en strategi för att förverkliga intentionerna i barnkonventionen. Den ska vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande som rör barn. Barnkonsekvensanalyser ska göras vid alla beslut som berör barn. Kristdemokraterna välkomnar att regeringen äntligen avser att tydliggöra barnperspektivet i budgetpropositionen

Barnkommittén, (SOU 1997:116), beskrev i sitt yttrande att principen om ”barnets bästa” är grundpelaren i barnkonventionen. FN:s barnkonvention föreskriver att om det råder osäkerhet om huruvida lagstadganden eller andra åtgärder är till skada för barnet eller inte så skall försiktighetsprincipen råda. Det innebär att sådana åtgärder inte ska vidtas som eventuellt kan utgöra ett hot mot barnets bästa, även om detta inte fullt ut kan beläggas. Barn får aldrig användas som verktyg för att åstadkomma vad som skulle kunna kännetecknas som en angelägen åtgärd för vuxna.

Kommittén betonade att för att bedöma vad som är barnets bästa behövs en väl grundad kunskap om barn och att barnet självt får komma till tals. Kommittén skriver att otillräcklig kunskap i detta avseende förmodligen utgör den största risken för att problem uppstår vad gäller tolkningen och den praktiska tillämpningen av de olika lagar där principen om barnets bästa finns intagen.

Psykologisk kunskap om barns behov och utveckling, samt om barns sätt att uttrycka sig och tänka, är en nödvändig kunskap för att hålla barnperspektivet och barnets bästa i centrum.

Generella och riktade insatser

Situationen för barn och ungdomar med psykiska problem bör ses ur ett folkhälsoperspektiv där de förebyggande insatserna ges en hög prioritet. Generella insatser som når alla barn och ungdomar är ur ett folkhälsoperspektiv mer effektiva än riktade insatser till små specifika grupper. De generella insatserna är mer kostnadseffektiva genom att de är mer lönsamma för samhället, når flera och är icke-stigmatiserande.

De generella och förebyggande insatserna bör vara grunden för samhällets stöd till utsatta barn, men också riktade insatser av olika slag är nödvändiga. Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för insatser när barn far illa eller befinner sig i särskilt utsatta situationer. Genom socialtjänstens försorg kan många riktade insatser göras för att förebygga att barn och ungdomar far illa. Det kan röra sig om barn till missbrukande föräldrar, barn till psykiskt sjuka/funktionshindrade föräldrar och barn i familjevåld.

Resursbristen i många kommuner medger endast att socialtjänsten hanterar ”akuta fall”. Socialtjänstens arbetssätt borde dock i högre utsträckning karaktäriseras av riktade insatser för barn som riskerar att råka illa ut. Det kan bl.a. handla om att identifiera riskmiljöer för barnen – t.ex. genom att handlingsplaner för detta ändamål upprättas.

I Socialstyrelsens rapport Barnen, socialtjänsten och lagen (2001) framgår att barnets inställning till socialtjänsten är att man inte lyssnar. När det gäller utredningar, som ju är ett stort ingrepp i ett barns liv, visar rapporten att barnets inställning sällan återspeglas i beslut. Barnets inställning redovisas inte och analysen av barnets bästa saknas i många utredningar. Enligt rapporten önskar socialsekreterarna kompetensutveckling, men efterlyser också bättre grundutbildning i hur barnsamtal och barnobservationer kan genomföras och användas i utredningar.

Köerna till barnpsykiatrin är oacceptabelt långa, det rapporteras om väntetider mellan 6 månader och 2 år och landstingen har stora svårigheter med att åtgärda problemen. Det förekommer att akutköerna är mycket långa. Barnpsykiatrin hinner heller inte göra de utlåtanden som ligger till grund för socialtjänstens beslut, vilket fördröjer denna process.

Det finns också oroväckande tecken på att antalet remisser till barnpsykiatrin från socialtjänsten ökat trots att barnen själva inte är i behov av psykiatrisk vård, vilket möjligen pekar på att vakanserna bland utbildade socionomer inom socialtjänsten måste fyllas.

Årligen upplever 45 000 barn att deras föräldrar skiljer sig. Närmare 450 000 barn i Sverige lever i en familj som inte består av barnets båda biologiska föräldrar. Barn och ungdomar som inte har goda relationer till vänner och till föräldrar/styvföräldrar har ett lägre psykiskt välbefinnande och oftare psykosomatiska besvär, enligt Välfärdskommittén.

De osynliga barnen

I offentliga utredningar och rapporter talas det ofta om ”osedda barn” eller ” de glömda barnen”. Men det borde inte finnas några osedda eller glömda barn. Barn föds in i ett socialt nätverk med föräldrar, släktingar, grannar och vänner till familjen. Dessutom kantas barnens liv av en lång rad privat- och offentliganställd personal. I spädbarnsåldern möter de sjuksköterskan och läkaren på barnavårdscentralen. Många barn går sedan på förskola eller hos en dagmamma flera timmar varje dag. Alla går de så småningom i skolan och en del också till fritidshem.

Problemet är inte att vissa barn försvinner ur sikte, utan snarare att vi ibland blundar för barnens svårigheter.

I Sverige finns cirka två miljoner barn och ungdomar som alla är beroende av sina föräldrars kärlek, uppmärksamhet, omvårdnad och stöd. Av alla barn och ungdomar kommer omkring 7–8 procent att någon gång under uppväxten få uppleva att en av deras föräldrar får en psykisk sjukdom som kräver behandling i slutenvård.

Barn till psykiskt sjuka eller allvarligt psykiskt störda föräldrar utgör en riskgrupp för att själv få psykisk ohälsa. Att ständigt leva med oro över att en förälder är psykiskt sjuk kan också leda till att man inte vågar säga emot eller tänja på gränser med risk att det ska förvärra situationen. Barnen stänger då inne många känslor och den trygghet och öppenhet som normalt finns mellan förälder och barn skadas. En tredjedel av dessa barn utvecklar själva allvarliga psykiska och sociala problem under sin uppväxt. Vården bör ta ansvar för att föräldrarna uppmärksammas på barnets/ungdomens behov vid allvarliga tillstånd hos föräldern.

Trots en modern behandlingsorganisation inom både socialtjänst och vårdsektorn är det alltför få professionella behandlare som agerar utifrån de särskilda behov och det stöd som barn till psykiskt sjuka har.

Det är viktigt att etablera samarbete över gränserna inom hälso- och sjukvården och med kommunernas socialtjänst. Socialtjänsten får ofta i ett sent skede del i ansvaret för många av dessa barn/ungdomar, men får ofta inte vetskap om situationen förrän stora problem redan blivit befästa och svårare att åtgärda.

Barn som drabbats av sorg

När ett barn drabbas av att en förälder eller ett syskon dör blir livet kaotiskt. Döden är något som skrämmer trots att vuxna tröstar och stöttar på olika sätt. De flesta barn uttrycker någon gång att det värsta som skulle kunna hända är om mamma eller pappa dör. Tryggheten är så starkt förknippad med föräldrarna och deras existens.

Om man överhuvudtaget erbjuds något stöd av samhället vid dödsfall är den i princip av rent ekonomisk karaktär. Men för ett barn som förlorar en förälder vore det minst lika angeläget att få erbjudande om en resurs i form av stödperson/familj. Även om den andra föräldern finns kvar kan vederbörande ha svårt att se till barnets alla behov eftersom man själv befinner sig i kris. Vi anser att de ickemateriella behoven måste lyftas fram så att barn som drabbas av sorg i familjen får den hjälp de verkligen behöver.

Sexuella övergrepp är ett förtroendebrott

Barn lyder, litar och tror på vuxna och framförallt på att föräldrar alltid gör rätt. När en vuxen begår sexuellt övergrepp på ett barn förlorar barnet sin tillit till vuxenvärlden. Barn kan aldrig hävda sig i vare sig storlek, kunskap eller makt. Barnen är alltid i underläge. De förlorar sin barndom och får ofta livslånga skador. De bestående skadorna sitter i själen. Barnen sviks och förlorar sin trygghet som är förutsättningen för utveckling och självständighet. Flertalet tvingas förtränga det svåra som hänt och får aldrig tala om det.

Utsatta barn känner skuld. Skuldkänslor för övergreppen, för avslöjandet och för det kaos som ofta uppstår. Inte sällan anklagas barnet, inte bara av förövaren, utan kanske också när övergreppet sker inom familjen av mamman, syskon eller släktingar, och överges. Inte för att de begått brott, utan för att de utsatts för brott och avslöjat brott.

Vår politik för skydda barn mot sexuella övergrepp utvecklas i en särskild motion.

Släktingplacering och familjerådslag

Placering av barn i familjehem har ökat och då i synnerhet bland tonåringar. Orsaken till ökningen bör utredas. Familjerådslag är en arbetsmodell som innebär att de vuxna i barnets närhet involveras och får föreslå åtgärd som socialtjänsten kan godkänna. Barnets nätverk mobiliseras till en bra lösning. Kristdemokraterna stöder denna idé.

Vi menar att ett mer nätverksinriktat arbetssätt kan hjälpa många barn. Den rekommendation angående släktingplaceringar som riksdagen antog 1998 och som skärptes till att bli en skyldighet 1999 har inte praktiserats trots en positiv inställning. Det som framkommer i Socialstyrelsens rapport är att man inte känner till skyldigheten, eller att man har en negativ inställning till släktingplaceringar. Enligt en studie från Socialhögskolan vid Lunds universitet, Placering av barn i fosterhem, redovisas att mer än hälften av socialsekreterarna inte har kunskap om de överväganden som skall göras vid placering utanför hemmet. Lagen måste efterlevas, främst för barnens skull, men även för de anhöriga som förvägras inflytande över besluten.

Kristdemokraterna anser att regeringen måste återkomma till riksdagen med en redovisning om hur lagen efterlevs och lägga fram förslag till åtgärder.

Barn till föräldrar på anstalt

Mer än hälften av dem som sitter på anstalt runt om i landet är föräldrar. Man beräknar att minst 8 000 barn varje år har en frihetsberövad förälder. Föräldrarnas straff drabbar även barnen, trots att de ingenting gjort. Det måste skapas goda förutsättningar för barn att kunna ha en bra kontakt med sina föräldrar på anstalten. Barnpsykologisk expertis måste få medverka då socialförvaltningen fattar beslut om barnens behandling när deras föräldrar tas in på anstalt. Idag fattar socialsekreteraren oftast beslut om fosterhemsplacering utan hörande av legitimerad barnpsykologisk expertis med kunskaper om barns behov och utveckling.

Ett helhetsperspektiv på barnpolitik

Barns situation vid katastrofhändelser bör lyftas fram, kunskapen om hur en traumatisk händelse påverkar barnen bör förstärkas och samverkan mellan olika samhällssektorer behöver ses över.

Barnets bästa bör också lyftas fram inom andra samhällssektorer, t ex domstolsväsendet, kriminalvården, polisväsendet, Migrationsverkets område (asylsökande och gömda barn), och även inom biståndspolitikens område.

Barn- och ungdomsfrågor griper över flera politiska sakområden, och det behövs en samordning av barnpolitiken med effektiva styrmedel, opinionsbildning, utbildning och uppföljning av de olika insatserna. Det är också viktigt med en nära kontakt mellan olika ansvarsområden, kunskapsutbyte och samordnade insatser. Barnens situation måste ses ur ett helhetsperspektiv och därför måste samordningsfunktionen för barnfrågor inom de olika departementen förstärkas. Ett särskilt departement med ansvar för barn- och ungdomsfrågor skulle kunna vara en effektiv åtgärd.

Utsatta barn

Barns situation i Sverige har uppmärksammats i flera rapporter och utredningar som handlat om hur barnens situation ser ut i ett Sverige som förändras genom bl.a. omstrukturering, arbetslöshet, besparingar och invandring. Barnens situation har också uppmärksammats genom Barnombudsmannens arbete och genom uppföljningen av barnkonventionen.

Det finns alltså en mängd rapporter som belyser hur barnens situation ser ut idag. Det framgår att det finns anledning till oro för barn i så kallad riskzon, dvs. barn som befinner sig i svåra omständigheter.

För dessa barn finns risk att de i sin uppväxt och i sitt vuxenliv får svårigheter av mycket allvarlig art som för vissa kan leda till missbruk och kriminalitet. Tidiga insatser av förebyggande och stödjande karaktär kan bidra till en mer gynnsam utveckling både för den enskilde och för samhället.

De verksamheter som arbetar med barn och ungdomar utifrån sitt område ansvarar för insatser till särskilt utsatta barn och ungdomar. Men utifrån de senaste årens rapporter om barns situation förefaller dessa insatser otillräckliga. Det behövs en mer samlad genomgång, analys och förslag på insatser just för barn i riskzonen. Det är orsakerna till barns ohälsa och utsatthet som vuxenvärlden måste ta ansvar för och inte i första hand symptomen.

I arbetet bör också ingå en genomgång av den kunskap och forskning som finns om störningar hos vuxna (t ex i form av missbruk, kriminalitet och psykiska problem) och de riskindikatorer som finns i barndomen. Genom en samlad insats för särskilt utsatta barn kan de rent humanitära effekterna bli oerhört viktiga för livskvaliteten. De ekonomiska vinsterna i ett längre perspektiv är inte försumbara.

I Sverige finns på många olika håll en stor kunskap om barns utveckling och behov. All denna kunskap bör sammanställas och utgöra grund för vidare forskning och utveckling av arbetet kring barn på central och övergripande nivå i Sverige.

I en alltmer materiell värld med stress och jakt på en hög standard, är det oerhört lätt för ett barn att hamna ”vid sidan om ”, att känna sig ensam och osäker. Vuxna har inte alltid tid eller prioriterar inte närheten och ömheten med barn. Samhällsklimatet påminner om ett elitsamhälle i vilket det är de stora och starka, de med de bästa förutsättningarna, som är normen. Vi tror inte på ett samhälle som ser ut på detta vis. Välfärd för alla kräver ett annat synsätt. Kristdemokraterna vill arbeta för en välfärd där inte enbart materiell standard räknas utan där själsligt välbefinnande är minst lika angeläget.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 22 oktober 2002

Ulrik Lindgren (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Olle Sandahl (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Torsten Lindström (kd)

Helena Höij (kd)

Sven Brus (kd)

Inger Davidson (kd)

Dan Kihlström (kd)

Kenneth Lantz (kd)