Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att stärka den trafikskadades medicinska rättstrygghet.
Såsom jag framfört i flera tidigare riksdagsmotioner och kammardebatter är den trafikskadades rättstrygghet allvarligt hotad av många olika skäl. Ett av skälen anges i en stort uppslagen debattartikel som publiceras i Svenska Dagbladet den 15:e oktober (se även bilagd artikel) nämligen att försäkringsbolagen ofta anlitar och arvoderar så kallade sakkunnigläkare ur den akademiska världen som utan kontakt med den enskilde som drabbats av skadan ställer diagnos och avger utlåtanden. Vederbörande står heller inte under Socialstyrelsens tillsyn eller kan prövas under Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Felaktigheter och brister i dessa utlåtanden kan oftast inte bemötas eller tillrättaläggas förrän ärendet har överklagats och tid för analys därmed vunnits. Vilket kräver såväl tid och pengar som kunskap. De trafikskadade har ofta varken det ena eller det andra.
Det minsta man kan begära är att försäkringsbolagen endast får rekrytera sina sakkunnigläkare ur den krets som de facto står under Socialstyrelsens tillsyn och som kan svara för sig i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. På så sätt skulle åtminstone den del av den rättsliga prövningen som beror på medicinska överväganden bli mer jämspelt mellan berörda parter.
|
Stockholm den 16 oktober 2002 |
|
|
Kenth Högström (s) |
Bilaga
Artikel ur Svenska Dagbladet 15 oktober 2002
Svaga trafikoffer skuldsätts
Är man trafikskadad och tvingas pröva sin sak i domstol, bör man ha gott om pengar. Är man fattig eller en vanlig löntagare har man små utsikter till framgång mot försäkringsbolagen i domstol, skriver elva professorer, läkare och advokater.
1997 drog staten i praktiken in allmän rättshjälp vid tvist med försäkringsbolag. Avsikten var att kostnaderna för detta skulle täckas genom rättsskyddet i privat försäkring. Regeringen har dock inte följt upp hur denna ändring har utfallit och försäkringsbolagen har inte tagit sitt ansvar för att utveckla rättsskyddet så som riksdagen förväntat sig.
Den försämrade rättshjälpen har lett till ett oacceptabelt förhållande för Sverige som rättsstat och medfört en ekonomisk katastrof för många oförskyllt skadade.
Vid reglering av skada anlitar försäkringsbolagen så kallade sakkunnigläkare för bedömning av ärendet. Dessa läkare arvoderas av bolagen, och deras arbetsförhållanden är särpräglade genom att de inte träffar eller undersöker den skadade utan gör sina bedömningar på handlingar, som kan vara såväl bristfälliga som felaktiga.
För att förstärka intrycket av ”sakkunnigläkarnas” bedömningar har de ofta höga akademiska titlar som professor eller docent.
Förhållandena har under senare tid uppmärksammats och kritiserats då många bedömningar i hög grad varit medicinskt diskutabla och kränkande för den skadade.
Förhållandet är än mer anmärkningsvärt då dessa läkare kan göra sina uttalanden utan medicinskt ansvar gentemot den skadade och kan därför inte prövas i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, då de som ”sakkunnigläkare” inte står under Socialstyrelsens tillsyn.
Det framstår som högst naturligt att skadade personer mot denna bakgrund kan bli felaktigt bedömda av försäkringsbolagen i ett skadeståndsärende. För att få sitt fall rättsligt prövat i enlighet med rättsliga principer inom EU, skall den skadade kunna få sin sak prövad vid domstol.
För detta har den enskilde skadade i sin privata försäkring 75 000 kronor (ett bolag 100 000 kronor). Det beloppet har varit oförändrat i cirka 20 år. Under tiden har beloppet urholkats genom inflation och rättegångskostnaderna har blivit momsbelagda.
Reglerna vid rättegång är sådana att den som förlorar målet får betala inte enbart sina egna rättegångskostnader utan även motpartens.
I dagsläget innebär det att om en trafikskadad förlorar målet i tingsrätten står han ofta med en personlig skuld på 100 000–150 000 kronor efter det att han utnyttjat sitt rättsskydd.
Att pröva ärendet i hovrätt innebär ett än större risktagande. Ofta har den skadade, om han förlorat i tingsrätt, inte heller ekonomiska möjligheter att få sin sak prövad i hovrätt.
Om försäkringsbolaget förlorar i tingsrätten är det vanligt att det överklagar till hovrätten. Vid en genomgång av sådana domar vid Svea hovrätt har det gått att beräkna kostnader för dem som förlorat målet. Kostnaden har sedan rättsskyddet fråndragits i medeltal varit 170 000 kronor.
Detta förhållande har medfört, att den som vill ha sin skadebedömning prövad i domstol riskerar att dra på sig en personlig skuld på i genomsnitt 170 000 kronor, vilket är en oerhörd summa för de flesta och kan medföra en livslång skuldsättning.
Det är naturligt att skadade personer ofta inte vågar få sitt ärende prövat och att rättssäkerheten därmed är raserad utom för dem som är välbeställda. Det är genant för Sverige att det råder sådana rättsliga förhållanden utan att regeringen ingriper.
Hantering av skadeärenden talar för att vissa försäkringsbolag är medvetna om sin överlägsna ställning gentemot den skadade och visar en hårdare attityd mot denne under skaderegleringen. Handläggningstiderna är i många fall orimligt långa, man svarar inte snabbt nog på brev och ”sakkunnigläkarna” bemödar sig inte att tillfredsställande motivera sina bedömningar.
Till detta kommer att några bolag använder sig av ett stort antal ”sakkunnigläkare”, som vittnen i domstol, och på så sätt driver upp kostnaderna i domstolen, vilket är direkt avskräckande för den skadade. Det förekommer att försäkringsbolag, då de vinner i tingsrätt, begär 130 000 kronor som ersättning för sin del, trots att deras egen rättsskyddsförsäkring bara är 75 000 kronor. Man visar genom sitt agerande på att den försäkring man själv erbjuder inte är något verkligt rättsskydd.
Förhållandena har medfört att svårt skadade personer – inte sällan unga som p g a skadan blivit sjukpensionärer – som försökt att pröva sitt fall i domstol har kommit på ekonomiskt obestånd och gått i personlig konkurs.
Det framstår som högst oacceptabelt att personer, som utan egen förskyllan blivit svårt skadade, då de högst välmotiverat försöker att få sitt ärende prövat i domstol, kan hanteras värre än den värste förbrytare, som utan beloppsgränser har oförändrad rätt till juridiskt biträde.
Det vilar ett tungt ansvar på regeringen och den politiska majoriteten att inte ha uppmärksammat och reglerat detta förhållande för ofta synnerligen svaga och utsatta människor, som man i andra sammanhang säger sig värna om.
Nils-Evert Andersson, advokat, Danderyd
Hans Billing, överläkare, Ersta sjukhus, Stockholm
Peter Borenstein, överläkare i neurologi, Göteborg
Henrik Dellborg, advokat, Göteborg
Sven Jonas Dencker, professor och f d sakkunnigläkare, Försäkringsöverdomstolen
Johan Dromberg, advokat, Stockholm
Hasse Hagman, Pisksnärtsskadades rättsförening
Håkan Johansson, professor, Belastningsskadecentrum Umeå
Rolf Jonsson, Patientföreningen Pisksnärten
Sune Nyström, professor, Allmän psykiatri och socialmedicin Göteborg
Jonas Ågren, advokat, Jönköping f d chef för Rättshjälpsmyndigheten