Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över transpersoners livsvillkor och hälsa.
Många av de reformer som har kommit till stånd på HBT-området har sin grund i den utredning som gjordes 1984, SOU 1984:63. Den resulterade i ett flertal lagförslag och initierade i sin tur en rad senare studier om homosexuellas hälsa i förhållande till befolkningen i övrigt. Många av de mål vi idag har uppnått, med en lagstiftning som närmar sig grundkravet att vara lika för alla oavsett sexuell läggning, hade inte uppnåtts om inte denna första belysande utredning hade kommit till stånd. Vikten av grundläggande, nationella utredningar med ett brett ansvarsområde kan därför inte nog understrykas när det handlar om att starta reformarbete för att förbättra villkoren för osynliggjorda minoriteter.
Det finns ännu mycket kvar innan vi har en lagstiftning som inte särbehandlar personer med en annan sexuell läggning än den rådande samhällsnormens. Men de första stegen i rätt riktning har tagits och det går i rätt riktning. Detsamma kan tyvärr inte sägas om den mest osynliggjorda minoriteten i samhället, de som på olika sätt avviker från normen för hur man bör förhålla sig till könsidentiteter, transpersonerna. För bisexuella och homosexuella, såväl som heterosexuella, finns ett skydd mot diskriminering inom arbetsmarknadsområdet och en ombudsman som övervakar att lagstiftningen följs. Något motsvarande skydd mot diskriminering för alla transpersoner finns inte. Att vara transperson är ju inte en sexuell läggning och gruppen inkluderas därför inte i någon lagstiftning som tillkommit för att skydda homo- och bisexuella mot diskriminering.
Vidare har hatbrott med homofobisk grund uppmärksammats. De anses numera utgöra det hot mot demokratin de alltid varit, och det våld homo- och bisexuella utsätts för finns numera lite oftare i myndigheters medvetande. Samtidigt kan hatbrott med transofobisk grund fortgå med oförminskad styrka, utan att samhället överhuvudtaget reagerar, hjälper offren eller gör något för att kartlägga det.
Även om det lilla antalet fortfarande står i skarp kontrast till det antal studier som gjorts på heteronormativ grund finns det numera studier kring homo- och bisexuellas livssituation och hälsa. Det finns ett frö till medvetenhet om att homo- och bisexuella har specifika problem i samhället beroende på sitt utanförskap och därför kräver särskilda åtgärder. Mot bakgrund av vad vi vet om utanförskap och folkhälsoproblem är det högst rimligt att anta att folkhälsoproblemen är minst lika stora bland transpersoner. Men den gruppen finns det idag inga som helst studier av.
Transpersoner kan på goda grunder antas känna utanförskap, utsättas för diskriminering från både lagstiftningen och allmänheten, utsättas för hot och våld och sannolikt ha en betydligt sämre livssituation än genomsnittet. Denna grupp har vi idag ingen samlad statistik om. Vi vet inte hur många de är, hur deras livssituation ser ut, på vilket sätt de skiljer sig från varandra och från befolkningsgenomsnittet eller hur deras specifika problem ser ut. Det finns helt enkelt ingen forskning alls.
Det är därför oerhört viktigt att vi, nu när vi har kunskap om att gruppen faktiskt existerar, gör allt vi kan för att överbrygga den kunskapsbrist som finns i våra beslutande församlingar. Det är hos de folkvalda politikerna som ansvaret ligger för att alla människor har lika rättigheter i samhället och att inga ska behöva utsättas för diskriminering, hot eller våld på grund av vare sig sexuell läggning eller könsidentitet. Det borde betraktas som en mänsklig rättighet att själv få definiera sin könsidentitet. Samhället bör inte tillåta diskriminerande särbehandling av transpersoner enbart på grund av att de skiljer sig från hur normen anser att könsidentiteter bör se ut. Ett reformarbete liknande det som inletts i homo- och bisexuellas frågor bör inledas. Ett första steg bör vara att låta se över transpersoners livssituation.
|
Stockholm den 18 oktober 2002 |
|
|
Börje Vestlund (s) |