Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att inrätta ett individbaserat register för läkemedelsförskrivning.
Behovet av och nyttan med ett individbaserat register över receptförskrivna läkemedel är uppenbar. De tekniska lösningarna, t.ex. kodifiering, och de etiska avvägningarna är väl etablerade sedan många år. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad i motionen anförs om behovet av att införa ett individbaserat register över receptförskrivna läkemedel.
Läkemedel utgör sedan en följd av år en ökande andel av hälso- och sjukvårdens kostnader. Kostnadsökningstakten var under hela 90-talet cirka 10 procent per år, förra året något lägre. Till en del innebär dessa ökade kostnader faktiska medicinska förbättringar genom att nya, bättre läkemedel utvecklas och nya behandlingsindikationer etableras (t.ex. multipel skleros, hiv/aids, Alzheimers sjukdom, hepatit C) men till stor del tycks kostnadsökningen också bestå i användning av nya, dyrare läkemedel med ingen eller marginell fördel framför de äldre och billigare.
Utebliven effekt av läkemedel, liksom biverkningar, utgör såväl medicinska och mänskliga problem som fördyringar. Aktuell svensk biverkningsforskning visar på läkemedelsbiverkningar som ett större medicinskt och hälsoekonomiskt problem än för tjugo år sedan. Som ett exempel kan nämnas att biverkningar var en möjlig eller trolig bidragande orsak eller huvudorsak till inläggning på medicinkliniken vid Norrlands universitetssjukhus i 11,7 procent av alla inläggningar. Samtidigt uppskattas att cirka hälften av alla dessa biverkningar skulle kunna undvikas via olika åtgärder, såsom mer systematisk uppföljning, bättre information, undvikande av vissa läkemedelskombinationer och så vidare.
Förskrivning till samma patient, från olika läkare, ställer krav på kommunikation för att läkaren ska känna till patientens sammantagna sjukdoms- och behandlingssituation när läkaren och patienten gemensamt beslutar om en åtgärd. Att väldigt många patienter, inte minst de äldre, medicinerar med ett flertal läkemedel samtidigt är väl bekant. En vanlig klinisk situation där problem kan uppkomma är där en planerad läkemedelsförskrivning inte alls passar ihop med en behandling som patienten redan har. Kombinationen kan leda till en så kallad läkemedelsinteraktion, ett problemkomplex så omfattande och mångfacetterat att det närmast blivit en vetenskap i sig. Det är inte rimligt att den enskilde patienten ska vara ensam ansvarig för kunskap om all sin medicinering.
En annan vanlig situation, och där medverkan från patienten oftast inte kan påräknas, är där beroende eller missbruk av en receptbelagd medicin uppkommit och där patienten uppsöker flera olika läkare som, okunniga om varandras förskrivning, bidrar till en hög sammanlagd förskrivning av t ex ett lugnande medel eller ett narkotikaklassat smärtstillande medel.
I båda typsituationerna ovan skulle läkarens tillgång till den individuelle patientens sammantagna läkemedelsförskrivning bidra till medicinsk nytta och säkerhet för just denne patient.
När ett nytt läkemedel godkänns för användning i dag har det dokumenterats ha den avsedda farmakologiska effekten, ha den kliniska effekten i genomsnitt i högre grad än sockerpiller samt ha en rimlig säkerhetsprofil. Däremot är till exempel dess plats i den terapeutiska arsenalen oftast inte fastlagd, varken medicinskt eller hälsoekonomiskt, den optimala dosen är ofta inte fastlagd, undergrupper av patienter som har särskild nytta eller frånvaro av nytta av medlet är inte fastlagda, användning hos äldre patienter är ofta inte studerad, medlets nytta eller risker vid kombinationsbehandling är oftast inte fastlagd och naturligtvis är ovanliga eller sällsynta biverkningar ännu inte kända och t ex risk för fosterskada hos människa självklart inte studerad.
Godkännandet av läkemedel i dag sker i regel EU-gemensamt, vilket innebär att någon praktisk erfarenhet av läkemedlet i klinisk användning oftast inte finns när det godkänns för bred användning i hela Europa.
Sammantaget innebär detta att det finns ett mycket stort behov av att generera kompletterande kunskap om det nya läkemedlet, men nu i praktisk klinisk användning. Ett kostnadseffektivt och för många frågeställningar det enda instrumentet för att komma vidare är ett individbaserat receptregister, som i vissa fall studeras i sig, i andra fall studeras med s k record-linkage-metodik tillsammans med annat register eller annan kunskap om patienten.
Ett exempel: I mitten av 90-talet väcktes misstanken från ett par epidemiologiska studier att den s k tredje generationens p-piller medförde en större risk för blodpropp, en ovanlig biverkan, än de tidigare p-pillren. Stor osäkerhet och förvirring har därefter rått i sex år ända fram till helt nyligen när en slutbedömning av denna risk publicerades från läkemedelsmyndigheten. Om ett individbaserat receptregister funnits hade det tidigt kunnat läsas av mot slutenvårdens diagnosregister för blodpropp hos kvinnor, och ett mycket stort svenskt material hade i en snabb efterundersökning givit ökad kunskap som informations- och beslutsunderlag.
Ett annat exempel: Två nya, och mycket dyrare, läkemedel mot smärta och inflammation i förslitna leder har nyligen introducerats. Deras egenskaper är sådana, och det stöds av viss klinisk prövning, att risken för magsår och magblödning, en tämligen vanlig biverkan med denna typ av läkemedel, skulle vara lägre. Hur stämmer detta i klinisk praxis? Är medlen bättre och är de i så fall så mycket bättre att det är värt den högre läkemedelskostnaden?
Uppföljande forskning av denna typ, dvs nytta och värde och risker i klinisk användning, kommer att behöva göras alltmer, bl a av ekonomiska skäl. Återigen skulle här ett individbaserat läkemedelsregister, i studien kopplat mot slutenvårdens diagnosregister, och jämförelse mot situationen för de äldre, billigare läkemedlen kunna ge oss ett svar på ett effektivt sätt.
I Sverige finns sedan 1970 ett litet individbaserat receptregister för forskning. I registret ingår var sjunde invånare i Jämtland län. Likaså finns sedan länge ett motsvarande mindre register för epidemiologisk forskning i Tierp. Båda dessa register är dock så små att många frågeställningar ej kan lösas. Några problem av integritets- eller förtroendekaraktär från dessa mångåriga register har inte uppstått.
På nationell nivå, Socialstyrelsen, finns en rad medicinska register, till exempel slutenvårdens diagnosregister, cancerregistret, medicinska födelseregistret. Ur dessa kan uppföljningar göras av behandlingsutfall, av riskfaktorer för sjukdom och så vidare. Uttag av information ur dessa register och ”korskörning” av register kan ske efter ansökan från en forskare och godkännande av Socialstyrelsen, Datainspektionen och Forskningsetiska kommittén. Sammanställningar görs på gruppnivå, ej individnivå. Inte heller mångårig användning för många efterundersökningar ur dessa register har i något enda fall medfört att enskild patient bekantgjorts eller att något annat missförhållande eller missbruk inträffat. Svensken är i allmänhet mycket positiv till såväl ekonomisk satsning på sjukvård och medicinsk kunskapsutveckling som att själv medverka i medicinsk forskning.
I omvärlden, till exempel på Fyn i Danmark och i delstaten Saskatchewan i Kanada, finns sedan åratal individbaserade receptregister som möjliggör nyttig läkemedelsepidemiologisk forskning. Inte heller från dessa enheter eller länder har något problem med eller opposition mot registren hörts.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lena Sandlin-Hedman (s) |
Carin Lundberg (s) |