Motion till riksdagen
2002/03:So484
av Anita Johansson (s)

Psykiska besvär och sjukdomar hos äldre


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att särskilt uppmärksamma de äldre psykiskt sjukas situation.

Motivering

Antalet individer i den äldre befolkningen som drabbas av psykiska besvär är betydligt större än vad som allmänt är känt och erkänt. Man räknar med att ungefär 10–15 procent av de äldre över 65 år och 20 procent av +85-åringarna är drabbade. Av äldre på sjukhus eller sjukhem har hela 30–40 procent psykiska besvär. Sverige har en åldrande befolkning och därför kan vi också räkna med en ökad förekomst av problem av detta slag.

Mot denna bakgrund och med stöd av den inventering av äldrepsykiatrin i Sverige som genomfördes av Allard med kollegor (2000) kan man konstatera att läget är prekärt beträffande resurser inom äldrepsykiatrin. Resurserna för utredning, diagnostik och behandling inom äldrepsykiatrin är betydligt mindre i Sverige än i andra länder och vad som också är kännetecknande för situationen är att resurserna är så ojämnt fördelade över landet. Äldre med psykiska symtom hamnar ofta mellan två stolar i vården. Psykiatrin vill inte ta ansvaret för patienter med kroppsliga sjukdomar. Sjukvården känner osäkerhet när det gäller att hantera äldre med psykiska symtom.

Om man skiljer ut den verksamhet som är inriktad på vård av demenssjuka personer, återstår en mycket ringa andel av de totala resurserna för diagnostik och behandling av personer med ”övriga typer av psykiska störningar”. Förutom betydelsen av att få hjälp med att få sina besvär utredda och diagnostiserade, är läkemedel den första och allt annat överskuggande behandlingsformen som erbjuds såväl yngre som äldre i denna situation. Ett problem här är att det ofta förekommer både över- och underbehandling av äldre med läkemedel, vilket måste ifrågasättas. Särskilt förskrivningen av psykofarmaka till äldre tycks ofta ske med bristfällig underbyggnad och med dålig uppföljning. Utöver läkemedelsbehandling tycks behandlingsalternativen vara ytterst få.

Uppgifter om äldres tillgång till och utnyttjande av psykoterapi saknas på nationell nivå, men lokala data tyder på att andelen äldre som erhåller psykoterapi är försvinnande liten. Andra behandlingsalternativ existerar praktiskt taget inte. Olika skäl till att man inte söker, respektive erbjuds, hjälp förstärker varandra och skapar en ”ond” cirkel, som faller ut negativt för alla parter. Kvantitativa och kvalitativa brister i utbudet innebär att få aktivt söker hjälp eller får förslag om behandlingsinsatser, samtidigt som att söka hjälp eller bli anvisad hjälp kan uppfattas som stigmatiserande. Att bryta denna negativa cirkel är en av huvuduppgifterna på området.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns ett stort och växande behov av hjälpinsatser för äldre med psykiska besvär. Resurserna för psykiatrisk och psykoterapeutisk vård och behandling i Sverige är därvidlag underdimensionerade och tillgängligheten för den enskilde äldre är ytterst begränsad. Till detta skall läggas att bristen på tid och kunskap för att ta sig an speciellt äldres psykiska besvär är ett generellt problem i sjukvården och den kommunala äldreomsorgen.

Socialstyrelsen har också inom ramen för sitt arbete med att följa utvecklingen inom äldreomsorgen vid upprepade tillfällen framfört att äldre med psykiska besvär är ett område som inte fått berättigad uppmärksamhet. Angelägna frågor är att:

Med tanke på områdets svaga ställning finns mycket stora utvecklingsbehov vilket gör en samlad och fokuserad FoU-satsning på området angelägen. Redan idag har Sverige en god forskning på området såväl utanför som inom landets gränser. All den kunskapen måste också leda till aktiv handling inom vård och omsorg för att stärka ställningen för den kanske svagaste gruppen i samhället.

Stockholm den 21 oktober 2002

Anita Johansson (s)