Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åldersgränsen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag gällande läkares och sjukgymnasters rätt till ersättning.
Regeringen föreslår att tandläkares och tandhygienisters rätt till offentlig ersättning ska höjas från 67 år till 70 år. Det ska även vara möjligt, efter individuell prövning, att medges undantag och arbeta efter 70 års ålder.
Vi Kristdemokrater anser att någon på förhand fastställd åldersgräns inte behövs. Därtill ställer vi oss frågande till varför inte regeringen också ger läkare och sjukgymnaster möjlighet att arbeta vidare efter 67 års ålder.
När det gäller åldersgränsen 70 år är den, enligt vår mening, en godtyckligt vald avgränsning. Och något motiv till varför just 70 år är en lämplig åldersgräns anges inte i propositionen. En viss ålder kan inte vara diskvalificerande för arbete inom vården. Det borde vara en självklar rättighet att få arbeta vidare även efter 70 års ålder som tandläkare och tandhygienist eller läkare och sjukgymnast. Förutsättningen är givetvis att kraven på kvalitet och säkerhet i vården är uppfyllda. Tillsynen och kvalitetssäkringen i vården måste fungera och ska göras fortlöpande av landsting och myndigheter med ansvar för kontroll och uppföljning av vården.
Varför regeringen avstår från att lägga ett likalydande förslag för läkare och sjukgymnaster är oklart. Men enligt propositionen bereds för närvarande frågan i Regeringskansliet. Det kan urskiljas tre skäl till varför regeringen snarast bör göra det möjligt också för läkare och sjukgymnaster äldre än 67 år att arbeta vidare med offentlig finansiering.
För det första – det råder brist på läkare och sjukgymnaster. Alla åtgärder som kan öka antalet verksamma läkare och sjukgymnaster måste övervägas noga. Den låga pensionsåldern i vårt land är en av orsakerna till den arbetskraftsbrist inom vården vi redan nu upplever och ser växande de närmaste åren. En viktig politisk uppgift är att skapa goda förutsättningar för vårdpersonal att kunna arbeta fram till pensionsåldern 65 år, men även längre om så önskas.
För det andra – de äldre är ingen homogen grupp utan måste ses som enskilda individer. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna ska vara viktiga beståndsdelar i politiken. I dessa avseenden har det svenska samhället tydliga brister. Alltför många äldre upplever att deras livserfarenhet och specifika kunskaper i liten utsträckning tas till vara och därmed inte heller kommer en yngre generation och hela samhället till godo.
För det tredje – vårdgivarutredningen (SOU 2003:7) konstaterade att en höjning av åldersgränserna inte skulle medföra några ekonomiska konsekvenser för landstingen. Behovet av sjukvård ökar inte till följd av att åldersgränserna för läkare, sjukgymnaster, tandläkare samt tandhygienister höjs eller slopas. Och det handlar trots allt om ett relativt begränsat antal personer som kommer att välja att arbeta vidare efter 67 års ålder.
|
Stockholm den 28 mars 2003 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Helena Höij (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Olle Sandahl (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Dan Kihlström (kd) |