Motion till riksdagen
2002/03:So464
av Laila Bjurling och Lennart Axelsson (s)

Statlig styrning av medel till vården för kroniskt sjuka


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av vård för kroniskt sjuka.

Motivering

Många grupper av kroniskt sjuka har ett dagligt återkommande vårdbehov livet igenom. Psoriasissjuka, diabetiker, reumatiker, hjärt-kärlsjuka, mag- och tarmsjuka, m fl, listan kan göras lång. Som exempel används här diagnosgruppen psoriasis och psoriasisartrit.

Att ha psoriasis och psoriasisartrit är, som vid de flesta andra sjukdomar, olika för den som är ung och den som är äldre, men gemensam för alla är nödvändigheten av lätt tillgänglig och väl fungerande vård. För den enskilde är det viktigt att vården präglas av en helhetssyn där insatser från olika sjukvårdande kompetenser ingår.

Psoriasis är en ärftlig kronisk sjukdom, lika vanlig hos män som hos kvinnor. 2–3 % av befolkningen i Sverige har psoriasis, d v s cirka 250 000 personer. Över hälften får sjukdomen före 30 års ålder. Cirka 40 % har även ledbesvär, psoriasisartrit. Ungefär 50 000 personer med psoriasis har så omfattande besvär att de behöver daglig behandling livet igenom. Psoriasis och psoriasisartrit kan variera mycket från person till person.

Decentraliserade beslut har gjort vården i Sverige ojämlik.

Avsaknaden av nationellt vårdprogram, sjukvårdshuvudmännens olika ekonomiska förutsättningar, förhållandet glesbygdsregion – storstadsregion, universitetssjukhus – inget universitetssjukhus, allt detta medverkar till att den som lever med en livslång, vårdkrävande sjukdom får olika vård beroende på var i landet man bor.

I konkurrensen om vårdens resurser blir de kroniska sjukdomarna lågt prioriterade.

Psoriasis är, i likhet med många andra kroniska sjukdomar, inte något man dör av, man lever med sjukdomen och vårdbehoven livet ut. Det är ett faktum att många kronikergrupper blir åsidosatta i vården. Psoriasis och psoriasisartrit har i likhet med flera andra kroniska, inte livshotande sjukdomar, kommit att hanteras som ”lågstatussjukdomar” i vårdens ögon.

Nedläggningshot mot hudkliniker och öppenvårdsanläggningar för hudsjukvård duggar tätt, något som utöver de psoriasissjuka, drabbar ett minst ett fyrtiotal andra huddiagnoser. Nedläggningar skapar oro i patientledet, oron leder till förvärrade symptom. Kompetensen och nyrekryteringen i specialistledet försämras när kliniker och därmed utbildningsanstalter styckas upp, blir färre och mindre.

Långa väntetider till specialistvård är redan idag ett stort problem på många håll i Sverige. Den sjuke får vänta i månader, diagnosen dröjer med funktionsnedsättningar till följd, alltfler tvingas till sjukskrivning i väntan på diagnos eller adekvat behandling.

Avsaknad av lätt tillgänglig och kvalificerad vård på många platser i landet innebär för den psoriasissjuke, i likhet med många andra kroniskt sjuka som ”bor på fel plats”, både onödigt lidande, onödiga sjukskrivningar och inläggning för sluten vård.

Lösningen på problemet är tillgänglig vård av god kvalitet baserad på nationella riktlinjer eller vårdprogram som accepteras av vården. Den som lever med psoriasis behöver, utöver de dagliga salvbehandlingarna, under långa perioder i livet ljusbehandling 2–3 gånger per vecka. Lätt tillgänglig vård innebär här tillgång till en behandlingsenhet, hudklinik, hudmottagning eller annan behandlingsanläggning med kompetent personal. Generösa öppettider behövs för att man skall kunna sköta både sin behandling, sitt arbete eller studier.

Den som har psoriasisartrit behöver snabbt komma till en reumatolog och få adekvat behandling för att bromsa upp den skada sjukdomen kan åsamka lederna, få tillgång till sjukgymnastik, smärtlindring, arbetsterapi och olika former av funktionsträning, t ex vattengymnastik.

Allt detta finns förvisso i Sverige, men bara på en del håll. Alltför många kroniskt sjuka tvingas in i sjukskrivning på grund av bristande vårdresurser där de bor. Vårdgarantin, rätten att söka vård på annan ort när den inte kan erbjudas på hemorten inom rimlig tid, är för den som lever med en sjukdom som kräver daglig behandling praktiskt taget livet igenom bara en chimär. Vad hjälper det då att få vård i ett landsting många mil från hemorten?

Hälso- och sjukvårdslagens mål är vård på lika villkor för hela Sveriges befolkning, oberoende av bostadsort. Det målet är lång borta för många grupper av kroniskt sjuka.

Statlig styrning av ekonomiska medel måste till för att säkra vårdkvaliteten för kroniskt sjuka med vårdkrävande sjukdomar, som t ex psoriasis och psoriasisartrit.

Stockholm den 21 oktober 2002

Laila Bjurling (s)

Lennart Axelsson (s)