1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 De äldre blir fler 3
5 Äldres delaktighet och inflytande i samhället 4
6 Bättre pensioner 4
7 Fler äldre i arbetslivet med rörlig pensionsålder 5
8 Avgifter för äldreomsorg 6
9 De äldres sjukvård 6
9.1 Samverkan mellan vårdhuvudmännen 8
9.2 Omsorg och service 9
9.3 Närståendes vårdinsatser 9
9.4 Äldreomsorgens personal 10
9.5 Tillsynen 11
10 Inför en trygghetsgaranti 11
10.1 Värdighetsgaranti 11
10.2 Boende- och hjälpmedelsgaranti 12
10.3 Vårdgaranti 13
11 Den mångkulturella äldrepolitiken 13
12 Stimulera utveckling av nya former för äldreboende 14
13 Alternativa driftsformer 14
14 Tillgänglighet till samhällets service 15
15 Fortsatt prioritering av det goda livet för de äldre 15
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en medveten strategi för att möta det demografiskt förändrade samhällets nya behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att genom aktiva åtgärder och attitydpåverkan stärka de äldres delaktighet och inflytande i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tillsättande av en äldreombudsman med uppgift att verka för förbättringar i de äldres förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillämpningen av maxtaxan i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tillgången till akut- och klinikvård för personer över 65 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beaktande av den psykosociala aspekten i äldrevården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av specialiserad demensvård och kvalificerade demensutredningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av utökad samverkan mellan kommuner och landsting kring vårdkedjorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en trygghetsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsynsmyndighet i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av nya former för service till äldre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta de äldre invandrarnas speciella förhållanden i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stimulera nya former för äldreboenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka den enskildes möjligheter att välja utförare av vård, omsorg och service.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta de äldres speciella behov av närhet till samhällets service.
Att bygga ett samhälle där alla kan åldras i trygghet är ett av välfärdspolitikens angelägnaste mål. Det goda livet – hela livet måste eftersträvas för alla medborgare, och här inryms såväl materiella, sociala som kulturella aspekter. Välfärdssamhällets status kan i hög grad mätas utifrån kriterier som respekt, tillvaratagande och omsorg om den äldre generationen. Kring den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen antog 1998 råder bred politisk samsyn vad gäller honnörsord som trygghet, oberoende och inflytande. Här finns en kontinuitet med tidigare mål liksom en samstämmighet med socialtjänstlagens principiella formuleringar.
De höga och samstämmiga målen till trots finns det i dag stora brister i det svenska samhället när det gäller att förverkliga det goda livet för alla medborgare. Dessa brister framstår så mycket mera oroande med tanke på att andelen äldre kommer att öka markant de närmaste årtiondena. Att kunna åldras med bibehållen värdighet måste garanteras varje människa, men alltför många äldre har idag en bristande tilltro till samhällets förmåga att garantera trygghet och oberoende och känner oro inför de sista åren av livet.
Regeringen tillsatte 1998 en parlamentarisk beredning med uppgift att skapa förutsättningar för en långsiktig utveckling av äldrepolitiken. Beredningen, som antagit namnet SENIOR 2005, har avlämnat ett delbetänkande som utgångspunkt för en bred diskussion i samhället om de äldres villkor i vårt samhälle. Beredningens huvudtankar handlar om att ge de äldre fler möjligheter att kombinera arbete, fritid och samhällsengagemang – oavsett ålder.
Vi kristdemokrater menar att en sammanhållen politik med inriktning mot de äldre i samhället får inte endast handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är viktiga beståndsdelar i äldrepolitiken. Även i dessa avseenden har det svenska samhället tydliga brister. En starkt förhärskande ungdomskultur tenderar att skapa klyftor mellan generationerna. Alltför många äldre upplever också att deras livserfarenhet och specifika kunskaper i liten utsträckning tas till vara och därmed inte heller kommer en yngre generation och hela samhället till godo. En kristdemokratisk idépolitik framhäver alla människors lika och unika värde. I ett samhälle med dessa grundvärderingar överbryggs generationsklyftorna, och varje människas unika livserfarenhet blir en tillgång i samhällsbyggandet.
Det svenska samhället befinner sig i en liknande situation som de flesta industriländer där samhällsstrukturen förändras så att en betydligt större del av invånarna är över 65 år. För Sveriges del innebär detta att nästan 25 procent av invånarna år 2030 kommer att vara över 65 år, jämfört med drygt 17 procent idag. Antalet personer som är 80 år och äldre kommer under samma period att öka från knappt en halv miljon till omkring 750 000. På ytterligare ett par decenniers sikt blir ökningen av antalet och andelen äldre ännu större.
En medveten strategi för att möta det demografiskt förändrade samhällets nya behov, men också ta till vara dess möjligheter, behöver utformas i politiska processer redan idag. Den växande andelen äldre i vår befolkning får inte definieras som ett ”samhällsproblem” utan betraktas som ett gemensamt samhällsansvar, men också i hög grad som en resurs att tillvarata.
De äldres inflytande och delaktighet i beslutsprocesser är begränsat i många kommuner. Ofta handlar det mer om informationsöverföring till pensionärsråd och liknande kring redan fattade beslut. De lokala pensionärsråden har svårigheter att få till stånd ett reellt inflytande då de sällan har någon verklig beslutskompetens i den kommunala organisationen. Utvecklingsinsatser saknas alltför ofta när det gäller den representativa och direkta demokratin såväl som för de kollektiva och individuella formerna för påverkan. Följden har blivit att de traditionella formerna för engagemang – via patient-, pensionärs- eller frivilligorganisationerna – alltmer blivit en möjlighet till brukarinflytande och direkt hjälp till andra äldre.
Äldre människors livserfarenhet och förvärvade kompetens är en ovärderlig tillgång i vårt samhälle. Kristdemokraternas inställning är därför att äldres delaktighet i samhället har stor betydelse. Detta gäller ur ett såväl rättvise- som effektivitetsperspektiv. Alla bör ha möjlighet att påverka utvecklingen i samhället oberoende av ålder. Äldre behöver vara representerade i beslutande församlingar för samhällsliv, och olika verksamheter ska utformas så att de svarar mot äldres behov och önskemål. I dag är de äldre underrepresenterade på många beslutsnivåer. I kraft av sin livserfarenhet och yrkeskompetens bör de äldre ännu oftare utnyttjas som mentorer i organisationer, partier och företag.
Att stimulera och möjliggöra äldres politiska engagemang i riksdagen, i fullmäktigeförsamlingar, nämnder och styrelser är i huvudsak de politiska partiernas uppgift. Samhällsorganen kan genom olika åtgärder stimulera till ökat politiskt engagemang från de äldres sida. Vi kristdemokrater har länge krävt att en äldreminister tillsätts med uppgift att ta ett samlat grepp kring äldrepolitikens många frågor. En sådan ministerpost är inte endast en i och för sig viktig symbolfråga utan leder också till att äldres samlade situation får en större tydlighet i debatten och beslutsfattandet. En äldreombudsman bör också tillsättas för att verka för förbättring av de äldres förhållanden samt även ta initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder.
För de äldre är ekonomisk trygghet tillsammans med en god vård och omsorg en avgörande fråga om livskvalitet. Kristdemokraterna står bakom den pensionsreform som träder ikraft fullt ut från och med nästa år. Den kommer att leda till att pensionssystemet blir stabilt och att pensionerna på så sätt säkras. Vi anser dock att det finns flera förändringar som bör genomföras för att trygga den ekonomiska situationen för pensionärerna.
Ungefär en halv miljon av Sveriges pensionärer lever idag under mycket knappa förhållanden. Kristdemokraterna krävde därför i årets valrörelse att pensionerna till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna tidigt under nästkommande mandatperiod skulle öka med motsvarande 1 000 kronor i månaden (före skatt) jämfört med nivån år 2002. Netto motsvarar alltså detta krav en ökning med ca 700 kronor per månad efter skatt. Kristdemokraterna föreslår i sitt budgetalternativ för 2003 en kraftig höjning av grundavdraget i den kommunala beskattningen.
Sammantaget innebär det nya pensionssystemet och Kristdemokraternas skattesänkning att pensionerna för dem med lägst pension förbättras med ca 620 kronor per månad efter skatt, eller nästan 13 procent. De 620 kronorna i nettoförbättring per månad motsvarar en höjning av pensionen med ca 900 kronor före skatt.
Kristdemokraterna har avsatt ett budgetutrymme för att under år 2004 kunna ta det sista steget för att uppnå en förbättring med totalt 1 000 kronor före skatt.
Vi utvecklar vår politik för ekonomisk trygghet vid ålderdom i en motion om utgiftsområde 11.
Utvecklingen går mot att en allt kortare del av vår livstid ägnas åt förvärvsarbete. Nuvarande trend med ett tidigt utträde från arbetsmarknaden och senare inträde i arbetslivet kommer i kombination med den demografiska utvecklingen att skapa en situation där allt färre ska försörja alltfler. Den faktiska pensionsåldern i Sverige ligger idag på omkring 60 år – om personer som förtidspensioneras i tidig ålder inkluderas. Fram till år 2015 förväntas uppemot 50 procent av de anställda i vissa yrkesgrupper att gå i pension. Ett resultat av dessa förhållanden är att verksamheter dräneras på de erfarenheter och den gedigna yrkeskompetens den äldre arbetskraften kunnat tillföra. En hård arbetsmiljö med såväl fysiskt som psykiskt påfrestande förhållanden har tvingat många till förtida pensionering. Detta gäller inte minst kvinnor i vårdyrken.
Den faktiskt låga pensionsåldern i vårt land är en av orsakerna till den arbetskraftsbrist vi redan nu upplever och ser växa de närmaste åren, inte minst inom vårdsektorn. Dessa förhållanden måste innebära att arbetsmiljöfrågorna ägnas stor uppmärksamhet med syftet att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att flera kan vara fullt yrkesverksamma fram till den verkliga pensionsåldern. Goda arbetsförhållanden och möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet är en viktig förutsättning för att fler äldre ska orka, vilja och kunna arbeta. Också attityderna till den äldre arbetskraften måste förändras.
Den äldre arbetskraften behövs mer än någonsin när andelen yrkesverksamma krymper och andelen pensionärer och studerande ökar. Vi närmar oss därmed en situation med en arbetskraftbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
För de personer som kvarstår i yrkeslivet fram till 65 års ålder råder förhållanden som måste uppmärksammas. Oberoende av kompetens, personens egna önskemål om framtiden, situationen på arbetsplatsen och i samhället i stort tvingas de allra flesta att lämna sitt arbete. Gällande lagstiftning ger alla rätt till pension vid 65 års ålder, men detta innebär inte med automatik att någon mot sin vilja ska tvingas bort från arbetslivet. På detta område bör attityder och regelverk förändras.
Yngre och äldre medarbetare har olika kompetenser och erfarenheter som snarare kan komplettera än ersätta varandra. En viktig politisk uppgift är att skapa goda förutsättningar för fler att kunna arbeta fram till pensionsåldern 65 år alternativt 67 år (som riksdagen tidigare beslutat) eller längre om så önskas. De äldre är ingen homogen grupp utan måste ses som enskilda individer. De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering av äldre. En aktiv opinionsbildning, där de goda exemplen lyfts fram, kan verksamt bidra till att förändra attityder på detta område. Vi utvecklar vårt synsätt beträffande äldre på arbetsmarknaden i en särskild motion.
Den så kallade maxtaxan för äldre och funktionshindrade i särskilda boenden var en nödvändig reform. Med tidigare nivåer på avgifter för hemtjänst och boende samt på förbehållsbelopp hade många pensionärer och funktionshindrade anledning att känna oro över sin ekonomiska situation. Men lagförslaget var behäftat med en rad oklarheter när det gäller tillämpningen i kommunerna. Tyvärr beslutade riksdagen att införa maxtaxan utan att komplettera propositionen med uppenbart nödvändiga ändringar.
Tillämpningen av maxtaxan har därefter visat sig skilja mellan olika kommuner – vilket drabbat enskilda personer. Regeringen har försökt att skapa klarhet vad gäller tillämpningen, men problemet är att lagen i grunden är otydlig. Regeringen måste återkomma med tydliga konsekvensbeskrivningar för pensionärer i olika inkomstlägen, och därefter förtydliganden av lagparagraferna.
Den svenska vården präglas återigen av köer till en rad behandlingar. Detta förhållande drabbar i hög grad den äldre befolkningen negativt. Under de senaste tio åren har antalet vårdplatser mer än halverats. Denna drastiska neddragning motsvaras på inget sätt av minskade vårdbehov. En av de faktorer som i själva verket leder till ett ökat behov av platser är det växande antalet äldre i samhället. Även om den medicinska utvecklingen inneburit att flera behandlingar och ingrepp kan göras i den öppna vården kvarstår behovet av att snarast återställa förlorade vårdplatser. Den drastiska minskningen av platser i sjukhusvården har inte motsvarats av en tillräcklig tillkomst av kommunala särskilda boendeformer eller en utbyggnad av hemtjänsten. För många äldre innebär detta en anledning till oro och bristande tilltro till samhällets förmåga att tillgodose deras växande vårdbehov.
Äldre människor får inte, som nu ofta sker, utestängas från tillgången till akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka människor i behov av kvalificerad sjukhusvård till den kommunala omsorgen. Detta problem accentueras särskilt under perioder av extra hård belastning, exempelvis under sommartiden då det förekommer att vårdavdelningar stängs på sjukhusen.
Reduceringen av antalet vårdplatser har till viss del varit en naturlig följd av den medicinska utvecklingen, men på många håll i landet råder idag en stor brist på vårdplatser. Denna brist kommer att tillta i takt med att antalet äldre och därmed vårdbehövande ökar. Inriktningen inom sjukvården och äldreomsorgen måste vara att göra en kraftfull utbyggnad av antalet vårdplatser. Dessa platser måste särskilt inriktas mot vården av äldre samt svårt och långvarigt sjuka. För att uppnå denna målsättning krävs bl.a. ytterligare resurser till kommuner och landsting de närmaste åren. Regeringens föreslagna resursförstärkningar torde åtgå till att klara ökade krav inom primärvård och psykiatri. För att tillgodose behovet av flera vårdplatser krävs tillskott till kommuner och landsting utöver var regeringen föreslagit. Därför innebär det kristdemokratiska budgetalternativet ett sådant välbehövligt tillskott.
Idag fokuseras sjukvårdens insatser för de äldre på den medicinska vården medan de psykosociala aspekterna ofta glöms bort. Gruppen äldre med psykiska besvär är dåligt kartlagd. De avvisas ofta i primärvård och psykiatri, och inom den kommunala äldreomsorgen finns det sällan kompetens att hantera dessa problem. Yngre människor har ofta ett åtgärdspaket att tillgå medan de äldre i bästa fall erbjuds mediciner. Psykologer måste finnas för äldres behov inom primärvården, inom psykiatrin och i den kommunala verksamheten. En form av sådan verksamhet kan vara att inrätta en seniormottagning där äldre kan få rådgivning, samtalsstöd och psykoterapi.
Ett ökat antal mycket gamla ställer krav på kommunernas förmåga att ge en god vård och omsorg till det ökande antalet personer med demenssjukdomar. För de dementa ska det finnas specialiserad vård och särskilda gruppboenden. Krav måste ställas på kvalificerade demensutredningar som underlag för beslut om vårdinsatser. Det är också angeläget att det finns sådana särskilda vårdprogram för demenssjuka som klarlägger hela vårdkedjan. Dessa frågor berör kommuner och landsting tillsammans.
Värdighet, smärtstillande vård och en varm omvårdnad i livets slutskede ska garanteras alla människor. Som en del i den värdighetsgaranti vi kristdemokrater föreslår ingår det som en självklarhet att ingen ska behöva sluta sina dagar ensam. Livets slutskede rymmer ofta många svåra omständigheter. Till kroppslig smärta kan också komma stark oro och existentiell ångest. All behandling och symtomkontroll ska ske med hänsyn till människans integritet och värdighet samt hennes fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Den personal som har att hantera denna vård måste få adekvat utbildning så att man känner trygghet i sin svåra yrkesroll och kan bistå den döende såväl kroppsligt som känslomässigt. Hospice-vård, d.v.s. en hemlik form av vård i livets slutskede, måste vidareutvecklas.
Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, innebar en uppdelning av roller och ansvar för äldres vård och omsorg mellan landstingskommuner och primärkommuner. Generellt kom huvudmannaskapsförändringen att innebära en stark fokusering på äldreboendet. Många slitna sjukhemsavdelningar byttes mot särskilda boenden med tillgång till eget rum med hög standard. Genomförda uppföljningar och utvärderingar pekar på såväl positiva effekter av Ädelreformen som en del påtagliga brister. En negativ effekt blev att sjukvårdsaspekten kom att underordnas boende och omvårdnad.
Ur den enskilde vårdtagarens situation är det särskilt allvarligt om det råder oklarhet kring ansvarsfördelningen mellan å ena sidan landstingets ansvar och å andra sidan kommunens. För äldre människor med tilltagande vård- och omsorgsbehov är nuvarande gränsdragningar, och ofta oklara ansvarsfördelning mellan huvudmännen, en orsak till otrygghet. All vård och omsorg måste därför primärt utgå från den enskilda människans behov och endast sekundärt från de organisationsformer och ansvarsfördelningar samhället valt. Begrepp som ”klinikfärdig” och ”medicinskt färdigbehandlad” är tillkomna utifrån ett organisatoriskt perspektiv och inte med den enskilda vårdtagarens situation för ögonen.
Ansvaret för äldreomsorgen är ytterligt splittrat mellan huvudmän och vårdnivåer. Helhetslösningar måste eftersträvas där landsting och kommuner gemensamt tar ansvar för verksamheten. Verksamheten måste fungera över öppen- och slutenvård, primärvård och kommunal omsorg.
I förlängningen kan sådan samverkan kring vårdplaneringen leda till en gemensam beställarorganisation där tillgängliga resurser tillvaratas på ett effektivt sätt. Det bör bli möjligt för kommuner och landsting att bilda gemensamma nämnder. Överenskommelser skulle då kunna träffas om vilken part som ska vara huvudman för en viss verksamhet. Det är angeläget att snarast komma fram till lösningar på en situation som idag innebär otrygghet och försämrad vård för ett stort antal äldre.
Det finns anledning att se över lagen om betalningsansvar som tillkom vid ädelreformens genomförande. Situationen har förändrats påtagligt sedan dess, bland annat på grund av den kraftiga minskningen av vårdplatser på sjukhusen. Det finns en risk att vårdplaneringen börjar så sent som när kommunen via fax får meddelande om att en patient är färdig att lämna sjukhuset. Förhållandet bör vara att en personlig vårdplan läggs fast redan vid inskrivningen på sjukhuset.
Kommunerna tvingas alltid till prioriteringar inom begränsade ekonomiska ramar. I dag begränsar kommunerna sina vård- och omsorgsinsatser och ger dessa främst till de allra mest vårdbehövande. Detta har inneburit en kraftig minskning av det totala antalet äldre som får hjälp från den offentliga äldreomsorgen.
Utvecklingen är djupt oroande, och för många äldre leder detta till försämrad livskvalitet och ensamhet. Den kontakt som hemtjänstens insatser har gett har ofta inneburit det enda men välkomna avbrottet i en isolerad livssituation. När kommunernas hemtjänst så påtagligt begränsas från vardaglig service till rena vårdinsatser måste de äldres ensamhet och kontaktbehov tillgodoses genom andra åtgärder. På detta område kan en samverkan ske med olika ideella organisationers väntjänst och liknande. Det stora servicebehov som många äldre har måste tillgodoses i andra former och av andra utförare än den kommunala hemtjänsten. För att underlätta tillkomsten av sådan service bör en 50-procentig skattereduktion för de privata hushållens köp av tjänster i det egna hemmet medges.
De närståendes, främst anhörigas, roll inom äldreomsorgen är ovärderlig. Det ligger i sakens natur att dessa insatser inte kan mätas eller värderas i precisa tal, men viss forskning pekar på att uppemot två tredjedelar av omvårdnaden sköts av närstående som maka/make, barn, släkting eller vän. Detta förhållande gäller också en betydande del av rena sjukvårdsinsatser. För många är tillgången till en anhörig i själva verket en förutsättning för vård i hemmet. Detta gäller inte minst vid vård i livets slutskede. Att närståendevårdaren uppmärksammas på ett positivt sätt och att hans eller hennes insatser underlättas innebär stora ekonomiska besparingar för den offentliga vården men är också en ovärderlig trygghetsfråga för den enskilda vårdmottagaren.
De anhörigas insatser är en omsorg som oftast sker i det tysta med ett vårdansvar som många gånger är ensamt och psykiskt påfrestande. En bestämmelse i socialtjänstlagen markerar dock socialtjänstens ansvar för att genom stöd och avlösning underlätta för närstående som vårdar personer med funktionshinder, långvarigt sjuka och äldre. Det ankommer på kommunerna att särskilt uppmärksamma och stödja dessa insatser, och det är av stort värde om det finns en tydlig kontaktpunkt dit den anhörige kan vända sig för råd och stöd. En anhörigkonsulent, kurator eller liknande bör finnas i varje kommun. Kommunerna bör informera sig om vilka närståendevårdare som finns och om deras behov av stöd för att kunna fullgöra sin viktiga uppgift.
De närståendes vårdinsatser behöver alltså underlättas och stödjas. Det kan handla om materiell ersättning och stimulansåtgärder som avlösningsmöjlighet, utbildning osv. Individuella planer bör upprättas där vårdtagaren, vårdgivaren och den närstående kommer överens om insatsernas omfattning och villkoren för desamma.
Frivilligorganisationerna har en viktig roll som komplement till vårdhuvudmännens anhörigstöd. De insatser som görs bör därför ske i nära samverkan med både de anhöriga och berörda frivilligorganisationer. Forskning kring och utveckling av de närståendes engagemang i vården behöver stimuleras. Vi utvecklar vår syn på anhörigvården i en särskild motion.
I november år 2001 fanns totalt 250 200 anställda inom vård och omsorg i kommunerna. Inom kommunernas vård- och omsorgsverksamhet är 9 av 10 kvinnor. Av det totala antalet anställda i vård och omsorg i kommunerna är 20 procent 55 år eller äldre. Dessa förhållanden pekar på att åtgärder måste vidtas för att rekrytera flera män till vården samt sänka medelåldern genom ett tillskott av unga medarbetare.
Svenska Kommunförbundet har beräknat att nyrekryteringsbehovet fram till år 2010 uppgår till 225 000 personer. Denna beräkning tar hänsyn till verksamhetsutbyggnad till följd av att antalet äldre ökar, till pensionsavgångar och annan rörlighet. Någon ambitionshöjning vad gäller äldreomsorgens innehåll ryms inte i denna beräkning. Äldreomsorgens personalförsörjning är därmed en av de viktigaste strategiska framtidsfrågorna inom denna sektor.
Rekryteringen av ny personal till vården måste ske ur olika grupper. Traditionellt riktar sig åtgärderna mot ungdomar som står inför sitt yrkesval. Detta är viktigt, och alla krafter måste sättas in på att göra vårdyrket attraktivt och meningsfullt för ungdomar. Antalet ungdomar som väljer vårdprogrammet på gymnasiet är dock för få idag för att de stora rekryteringsbehoven ska kunna uppfyllas. Den kommunala äldreomsorgen är dessutom inte alltid det mest attraktiva valet för de unga som satsar på att arbeta inom vården. För att fylla de stora behoven krävs att personer i yrkesverksam ålder inom andra samhällssektorer förmås växla över till vårdyrket. För kommuner och landsting gäller det att utveckla ett strategiskt tänkande kring verksamhet och personalpolitik.
Möjligheten att rekrytera nya medarbetare är i hög grad beroende på de arbetsvillkor kommuner och landsting kan bereda. Det handlar om arbetets organisation, möjlighet till inflytande, kompetensutveckling och självfallet om löneläget. Möjligheten att åstadkomma en jämnare könsfördelning hör i hög grad samman med lönebilden och möjligheten till heltidsanställningar. En mångfaldsplan bör finnas hos varje arbetsgivare i vården för att uppnå jämnare könsfördelning och möta behoven av medarbetare med mångkulturell kompetens. Vårdens etik och mjuka värden måste få en framskjuten plats vid vårdutbildning, rekrytering och fortlöpande kompetensutveckling.
Allt oftare kommer larmrapporter om äldre som far illa i vården. Även om det fortfarande är undantagsfall är varje fall av vanvård ett för mycket. Att garantera varje patient värdighet i vården och omsorgen handlar ytterst om att kvalitetssäkra vården, såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet.
Vi anser att tillsynen över äldreomsorgen bör skötas av samma myndighet som sköter tillsynen över annan hälso- och sjukvård, d.v.s. Socialstyrelsen. Den nuvarande uppdelningen vad gäller tillsynen av hälso- och sjukvård respektive äldreomsorg är svårmotiverad. Kvaliteten i vården bör bedömas av samma myndighet, oavsett huvudmannaskap.
Patientnämnderna har en viktig uppgift när det gäller att verka för god information till äldre och vårdbehövande. Nämndernas uppgift är att underlätta kontakten mellan vårdgivare och de äldre och deras anhöriga. Patientnämnderna är också den instans dit klagomål och regelrätta anmälningar om vanvård och brister ska göras. Att dessa instanser finns och vilken uppgift de har är tyvärr ofta okänt för många. Det är kommunens och landstingets uppgift att synliggöra patientnämnderna och underlätta kontakterna med dessa. Patientnämndernas ansvarsområde måste vidgas så att alla socialtjänster till äldre människor ryms inom verksamheten.
Det ställs allt större krav på främst kommunerna när det gäller att tillgodose behovet av värdig vård och omsorg till äldre människor. För många är den kommunala äldreomsorgen den helt avgörande trygghetsfaktorn. Återkommande vårdskandaler och den debatt som förs kring vårdens och omsorgens innehåll har skapat en berättigad oro hos många äldre och deras anhöriga.
Det är en viktig politisk uppgift att beakta och möta människors oro och så långt möjligt skapa tilltro till samhällets ambition och förmåga att garantera en värdig vård och omsorg. Olika garantier i vården och omsorgen är ett sätt att stärka patientens ställning. Under senare tid har tillgängligheten till undersökning och operation stått i centrum, men för många är väntetiden till särskilda boenden ett lika viktigt behov att tillgodose. En växande grupp är de som får stå i kö för utprovning av tekniska hjälpmedel.
Kristdemokraterna vill införa en trygghetsgaranti som står på tre pelare; en vårdgaranti som garanterar tillgänglighet, en värdighetsgaranti som garanterar ett värdigt bemötande och en boende- och hjälpmedelsgaranti där rätten till stöd och service ingår.
Värdig vård innebär att den vård som ges är den bäst lämpade för det aktuella vårdbehovet. En konkret uttryckt värdighetsgaranti är extra viktig i vården av de äldre för att skapa trygghet och tydlighet kring vad vårdtagaren har rätt att kräva av vårdgivaren. Denna värdighetsgaranti ska omfatta såväl medicinsk kvalitet som omvårdnadskvalitet. Varje person har rätt att avkräva kommunen klara besked kring vårdens och omsorgens konkreta innehåll. Det kan handla om så vardagsnära ting som matsedelns variation, hur ofta man kan få duscha o.s.v. En uttalad värdighetsgaranti är speciellt viktig för de personer som har stora vårdbehov men som av olika anledningar inte har förmåga att efterfråga dessa. Värdighetsgarantin inom äldrevården ska bl. a. innebära följande:
Det ska finnas en läkare knuten till varje sjukhem och till varje hemsjukvårdspatient. Det ska vara en läkare som är specialiserad på åldrandets sjukdomar och problem och som regelbundet besöker dessa omsorgstagare.
Det ska finnas skilda vårdenheter för senildementa och andra boende.
Det ska finnas eget rum i särskilda boenden för alla som så önskar.
Det ska vara en självklarhet att äldreboende finns i eller i närheten av den kommundel där vederbörande tidigare bott.
Det ska finnas uttalat att en patient inte ska behöva ligga och vänta innan en blöja full av avföring eller urin byts.
Det ska finnas tillräckligt med personal för att mata och hjälpa till med att dricka.
Det ska finnas så mycket personal att varje patient får känna sig ompysslad, observerad och personligt tilltalad några minuter varje förmiddag och varje eftermiddag.
Det ska finnas tillräckligt med personal så att alla patienter som så orkar hjälps upp ur sina bäddar i rimlig tid och dessutom får komma ut i andra miljöer än det egna rummet.
Det ska vara en självklarhet att ta till vara ideella insatser som erbjuds inom äldreomsorgen.
Det ska finnas så god tillgång till personal att ingen behöver dö ensam.
En omsorgs- eller värdighetsgaranti ska vara så konkret utformad att det går att följa upp vad som utlovats. Garantin ska medföra full kompensation till den äldre om och när den utlovade tjänsten eller kvaliteten inte tillhandahålls.
Hälso- och sjukvården blir alltmer beroende av att den enskilde ges goda förutsättningar och garantier för ett anpassat boende efter den vård som sjukvården givit. Den enskilde vårdtagaren måste kunna lita på att lämpligt boende kan erhållas, vidare hemtjänstinsatser och utprovning av tekniska hjälpmedel. Förutsättningarna för ett införandet av en boende- och hjälpmedelsgaranti bör snarast utredas.
En nationell vårdgaranti ska omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar och skall genomföras fullt ut inom två år. Vårdgarantin innebär följande:
Kontakt garanteras med vårdcentral eller primärvården samma dag som kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits, då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar.
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter det att beslut om sådan fattas.
När inte det ”egna sjukhuset” kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls.
Antalet äldre invandrare ökar i det svenska samhället. Utomlands födda utgör drygt 10 % av befolkningen och andelen 65 år och äldre i denna grupp är ca 14 %, vilket är fyra procentenheter lägre än andelen äldre i hela befolkningen. Bland de äldre invandrarna utgör kvinnorna drygt 60 %.
Äldrepolitiken ska präglas av integrationstanken samtidigt som det måste finnas förståelse och respekt för att kulturella bakgrunder mycket starkt påverkar människors behov och förväntningar när det gäller vård, omsorg och andra samhällsinsatser. De invandrade nya medborgarna blir snabbt en del av det svenska samhället, och nedärvda familjemönster tenderar att brytas upp. Den utbredda föreställningen att den yngre generationen fullt ut tar ansvar för omsorgen om den äldre äger inte sin giltighet och kan inte vara vägledande för samhällets planering för de äldre invandrarna.
Frågan om huruvida det ska finnas särskilda boenden för äldre med viss etnisk bakgrund måste bedömas utifrån lokala förhållanden. Generellt torde det vara att föredra om det går att organisera verksamheten så att platser anvisas på vissa avdelningar i ett större äldreboende där det finns tillgång till tvåspråkig personal. En mycket väsentlig kvalitets- och trygghetsfråga är just tillgången till personal som talar det egna hemspråket. Detta behov behöver särskilt beaktas vid rekryteringen i vårdutbildningarna. Vidare krävs respekt för kulturella och religiösa traditioner så långt som det är acceptabelt i förhållande till de grundvärderingar som gäller i den svenska vården. Det är främst en fråga för kommuner och landsting att ha en strategisk framförhållning på detta område.
Den växande andelen äldre i befolkningen kräver en medveten bostadsplanering från samhällets sida för att möta ett kraftigt växande behov. Mångfald och innovationer ska stimuleras på detta område. De äldre ska tillförsäkras en verklig valfrihet när det gäller boendeformer. Att få möjlighet att bo kvar i sin invanda miljö är för många äldre en fråga om livskvalitet. Men det handlar också om att arbeta för en hälsofrämjande äldrevård. På så vis kan också de större vårdinsatserna skjutas på framtiden. För att göra det möjligt för den som önskar att bo kvar i eget boende krävs en utbyggnad av insatser inom hemsjukvården och hemtjänsten.
I synnerhet för demenssjuka kan ett bostadsbyte på ett påtagligt sätt påverka hälsan och väsentligt öka hjälpbehovet. Välkända miljöer kan verka hälsofrämjande. Det kan handla om att få bo kvar i sin permanenta bostad så länge man önskar och det är möjligt. Kvarboendet kan ofta förlängas genom bostadsanpassning eller särskilt stöd. Nästa steg i boendetrappan kan vara att byta till seniorboende, med viss trygghet och servicefunktioner. När vårdbehoven blir stora är de särskilda boendeformerna, med den trygghet dessa kan erbjuda, ofta vad som efterfrågas såväl av den äldre vårdbehövande som av de anhöriga.
Steget från den egna bostaden direkt till särskilda boendeformer innebär ofta en alltför stor förändring för den enskilde. Därför bör sådana mellanformer som ”seniorboende”, ”trygghetsboende” etc. stimuleras. Äldre människor bör själva få vara med och forma sitt eget boende på ett aktivt sätt. Studiecirklar, samrådsgrupper och en nära delaktighet i den kommunala bostadsplanering bör stimuleras. Kvarboende i den sedan många år invanda miljön ska underlättas genom god planering och aktiva insatser.
Ett sätt att hitta andra former för äldreomsorgen är att släppa in producent- och konsumentkooperativ i planering och vid tillkomsten av nya enheter. Det kan ske genom att personalen stimuleras med företagsutbildning, konsultstöd och utvecklad beställarkompetens. Ett annat sätt är att stimulera pensionärer att starta kooperativ. Grunden måste alltid vara de enskilda människornas behov, intressen och egna initiativ.
Vården och omsorgen om våra äldre ska vara solidariskt finansierad. Taxor och avgifter ska ha en sådan konstruktion att det aldrig får bli en plånboksfråga huruvida man ska få vård och omsorg. Produktionen av vård och omsorg och dess driftsformer kan dock variera, och här måste det finnas en öppenhet för nya producenter och arbetsformer, allt för att öka mångfalden och den enskildes valfrihet. En ökad mångfald kan innebära att olika gruppers och individers behov tillgodoses på ett snabbare och bättre sätt. En ökad mångfald av vårdgivare kan också stimulera och tillföra vården nya impulser. Privata, kooperativa och rörelsedrivna alternativ bör därför ges möjlighet att verka inom kommunernas och landstingens vårdområden. Dessa alternativ måste ges rättvisa konkurrensförhållanden gentemot den offentligt drivna vården. Konkurrensutsättning får dock aldrig bli ett självändamål utan ska vara ett medel för att möjliggöra ett effektivt utnyttjande av resurserna, stimulera till nytänkande och bidra till en ökad valfrihet för vårdtagaren.
Den enskildes möjligheter att välja utförare av vård, omsorg och service ska stärkas. Inom äldreomsorgen kan modeller för eget val diskuteras och utprövas under förutsättning att de med särskilda behov värnas. Konkurrensutsättning och tillkomsten av alternativ måste präglas av mycket strikt kvalitetskontroll och fortlöpande uppföljning och utvärdering. Kommuner och landsting ska ha god insyn i verksamheterna, och den enskilde ska genom patientnämnder m.m. kunna få vården prövad på samma villkor som den offentligt utförda.
Den offentliga servicen och många kommersiella verksamheter genomgår en strukturomvandling som begränsar tillgängligheten för vissa grupper. Sådana servicepunkter som post- och bankkontor, försäkringskassor, apotek, polisstationer osv. blir färre. Livsmedelsbutiker och s.k. sällanköpshandel flyttar ut ur stadskärnor och bostadsområden och är ofta tillgängliga endast för bilburna. Tillgången till information om samhälle, organisationer och företag blir alltmera knutet till den nya informationstekniken. Denna strukturella omvandling kan drabba en del äldre som ställs inför betydande tillgänglighetsproblem när det gäller service och information. Denna grupp medborgare borde beaktas bättre vid samhällsplaneringen.
En viktig tillgänglighetsfråga gäller en fungerande färdtjänst för äldre och andra med stora rörelsehinder. Genom den nya lagstiftningen ses inte färdtjänst längre som beviljat bistånd utan som en fråga om trafikförsörjning för äldre och andra med funktionshinder. Tillsynsmyndighet saknas för färdtjänsten, och det är oklart vart den enskilde ska vända sig med klagomål. Regeringen bör lösa frågan om instans för överklaganden av färdtjänstärenden.
De senaste åren har vi sett statens ekonomi förbättras, och en viss återföring har kunnat ske av resurser till kommuner och landsting. Med en fortsatt och uthållig tillväxt i ekonomin skapas grundläggande förutsättningar för att kunna finansiera välfärden. Efter 1990-talets åtstramningar väcks nu krav på ökade resurser när ekonomin förbättras. Vi kristdemokrater menar att fortsatt god hushållning måste råda. Behovet av väl genomtänkta prioriteringar är viktigare än någonsin, och vi måste minnas att människors trygghet och värdighet har ett nära samband med de resurser som skapas ur företagande och utveckling och genom medvetna prioriteringar i statens budget.
De resurser som skapas måste prioriteras för de grupper som är mest utsatta och som hårdast drabbats av 1990-talets besparingspolitik. Dit hör en mycket stor del av de äldre i befolkningen som fått se sin trygghet hotad och sin levnadsstandard minskad. Det kristdemokratiska budgetalternativet har en sådan inriktning att livet för dessa underlättas. Ett samhälle där alla medborgare kan åldras i trygghet och värdighet är målet för en kristdemokratisk politik.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Helena Höij (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Ulrik Lindgren (kd) |
Torsten Lindström (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Olle Sandahl (kd) |
Dan Kihlström (kd) |