”Jag är fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen.” Göran Persson i inledningen till sin bok Den som är satt i skuld är inte fri.
Trots att statsministern påstår sig vara besluten att så inte skall ske – är det precis det som hänt under de senaste åren då riksdagens majoritet valt att sprida ut subventionerna på alla i stället för att skydda dem som har de riktigt stora tandvårdsbehoven mot höga kostnader. Detta förtydligas nu än mer av att det nyligen införda högkostnadsskyddet är åldersstyrt när det i stället borde vara behovsstyrt. Inte heller ser man till helheten i enskilda människors behov då protetik och s. k. bastandvård även fortsättningsvis delas upp på olika ersättningskategorier. Därtill är de 7 700 kronorna i verkligheten inte det högkostnadsskydd det ger intryck av att vara eftersom kostnaden för vissa material och nödvändiga förberedande bastandvård för att kunna utföra protetikarbeten inte ingår.
Regeringens tandvårdspolitik brister i trovärdighet. Statsministern är ”fast besluten” att tandstatus inte skall vara ”ett klassmärke”. Ändå är det uppenbart att regeringen inte prioriterar detta resursmässigt. På obestämd framtid med början 2003 avsätts 300 miljoner kronor för tandvården för det särskilda högkostnadsskyddet för äldre. Regeringen anser inte att ekonomin i dagsläget tillåter ett högkostnadsskydd för alla med stora behov. Jämfört med regeringens beslut att subventionera fackföreningsavgifter till en kostnad på 2 miljarder kronor per år för statsbudgeten, framstår avsatta resurser till tandvården som en ytterligt medioker satsning.
Med vårt förslag till högkostnadsskydd skyddas alla med stora tandvårdsbehov från höga kostnader. Högkostnadsskyddet är behovsanpassat och lättbegripligt. Vi anslår i vårt budgetalternativ extra resurser för att finansiera detta.
Vårt högkostnadsskydd bygger på den kombination av behovsanpassning och kostnadsmedvetande som gör att personer med stora tandvårdsbehov får en ordentlig ersättning utan att subventionen äts upp av höjda priser.
Den reform som infördes 1 januari 1999 och som innebar att tandvården avreglerades välkomnades av samtliga aktörer inom tandvården och skapade en framtidstro inom branschen. Vi bygger nu vidare på denna reform genom att föreslå ett högkostnadsskydd för alla, åtgärder mot köer och mot tandläkarbristen samt åtgärder som förbättrar konkurrensförhållandena och renodlar landstingens roll. Det ökar tryggheten både för äldre och andra med omfattande tandvårdsbehov.
1 Sammanfattning 36
2 Innehållsförteckning 38
3 Förslag till riksdagsbeslut 39
4 Regeringen diskriminerar och snedvrider konkurrensen 40
4.1 Tandvårdsreformen för äldre 40
4.2 Tandläkarbristen tas inte på allvar 41
4.3 Regeringen återinför prisreglering 42
4.4 Regeringen värnar orättvis konkurrens 43
5 Våra förslag 43
5.1 Inför ett behovsstyrt högkostnadsskydd 43
5.2 Inför bra och rättvisa villkor 45
5.3 Barn- och ungdomstandvården 46
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring om ett förbättrat behovsstyrt högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för en bättre personalförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrens.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prissättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar enligt tandvårdslagen och om ett statligt ansvar för all offentligt finansierad tandvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker inom tandvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn- och ungdomstandvården.
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
Regeringen har under året infört ett särskilt högkostnadsskydd för personer över 65 år. Tyvärr innebär det att regeringen diskriminerar andra med stora tandvårdsbehov.
Det är förvisso en inriktning av det offentliga stödet mot en grupp som oftare än andra har stora tandvårdsbehov. Men det är samtidigt bara ett i raden av exempel på Socialdemokraternas grupptänkande där de som har de verkligt stora behoven inte nödvändigtvis är de som får det bästa stödet. Högkostnadsskyddets ålderskriterium diskriminerar yngre personer som kan ha ett minst lika stort tandvårdsbehov som en 65-åring. Vad är det som säger att en pensionerad höginkomsttagare har större behov av ett högkostnadsskydd än en lågavlönad tvåbarnsmamma i 40-årsåldern?
Därtill är det inte rimligt att regeringens enda besked till en 60-åring med dålig tandstatus och låg inkomst är fem års väntan för att få råd med större behandlingar. Det resulterar naturligtvis i ett försämrat tillstånd vilket orsakar både lidande och större påfrestningar än nödvändigt på den offentliga subventionen eftersom ett försämrat tillstånd ofta kräver mer kostnadskrävande behandlingar.
Kostnaden för patienten ses inte heller i sin helhet då regeringen tyvärr valt att behålla den konstlade gränsdragningen mellan s.k. bastandvård och protetiska arbeten. Bastandvården subventioneras generellt – små som stora åtgärder – medan bara riktigt stora protetiska arbeten ger rätt till en rejäl ersättning.
Det finns ytterligare medicinska baksidor med regeringens högkostnadsskydd. Det prioriterar gammaldags reparativa åtgärder som permanent avlägsnar frisk tandvävnad i stället för orsaks- och medicinskt inriktad tandvård. Regeringens högkostnadsskydd uppmuntrar t.ex. till att dra ut friska tänder. Utredningens förslag borrar fast gammal omodern tandvård mer än att uppmuntra till konstruktivt nytänkande. Alternativa och bevisat effektivare vårdmodeller prioriteras inte.
Regeringen uppmuntrar heller inte kvalitetstänkande. Redan i dag utnyttjas mer än 60 procent av tandläkarens tid till att reparera tidigare utförd vård.
Vi menar att Socialdemokraterna varit otydliga i sitt budskap och att många äldre nu känner sig vilseledda. Eftersom högkostnadsskyddet inte omfattar förarbeten och alla material kommer slutnotan att bli bra mycket dyrare än 7 700 kronor för en lång rad behandlingar. Det kan handla om långt över den dubbla kostnaden för exempelvis hel- eller delprotes. Många äldre riskerar därmed att känna sig lurade – detta särskilt som Socialdemokraterna systematiskt upprepat 7 700 kronor som den summa priset kommer att stanna på för den som har stora behov av tandvård.
Högkostnadsskyddet infördes 1 juli i år. Åtminstone var det så riksdagens beslut formulerades. Ambitionen var i verkligheten en annan eftersom datumet endast avsåg första möjliga ansökningsdag och inte då behandlingarna inom ramen för högkostnadsskyddet påbörjas. Tandläkarna uppmanades också att inte skicka in ansökningar före 1 juli.
Redan före juli var det uppenbart att väntetiden för att få del av högkostnadsskyddet skulle bli lång. Regeringen dröjde med att betala ut de medel som var nödvändiga för att försäkringskassan skulle kunna handlägga ansökningarna trots att man förväntade sig 10 000 ansökningar redan i början av juli. Stockholm Inplant Dental Center är en av alla de kliniker som skickade in ansökningar för patienter redan i början av juli. Fortfarande väntar man där på besked från försäkringskassan.
Försäkringskassan har anställt totalt 378 tandläkartimmar per vecka för att handlägga ansökningarna.
”Jag känner inte igen bilden av utflyttningen. Så såg det ut tidigare, men nu har den minskat.”
Det säger regeringens tandvårdsutredare Anders Sundström (DN 2002-06-05) trots att bara mellan 1 januari och 31 augusti 2001 registrerade sig 91 svenska tandläkare i England för att få arbeta där. I en Demoskopundersökning som presenterades i juni 2001 framgick att 7 av 10 tandläkare kunde tänka sig att arbeta utomlands. Under 90-talet flydde var tionde tandläkare Sverige för bättre villkor utomlands. I dag är cirka 800 svenska tandläkare verksamma i England. Kostnaden per utflyttad tandläkare är enligt Handelns utredningsinstitut cirka 3,4 miljoner kronor. Det gör att bara utflyttningen till England, förutsatt att samtliga 800 tandläkare som flyttat dit är utbildade i Sverige, innebär en samhällsekonomisk förlust på minst 2,5 miljarder kronor.
Det rapporteras dagligen om bristen på tandläkare i Sverige. Vakanserna är många, cirka 220 tandläkare saknas bara i folktandvården.
Så länge det saknas en politik för att tillgodose behovet av tandläkare – och det saknar regeringen – är reformer om högkostnadsskydd ett politiskt självmål. Trots tandläkarbrist och kostsamma köer är regeringens insatser minimala för att komma till rätta med de grundläggande systemfel som gjort att tandläkare under många år lämnat landet.
Socialdemokraterna har i det längsta ignorerat den utländska efterfrågan på tandläkare och de mer gynnsamma arbetsvillkoren utomlands. Den fria rörligheten inom EU har skapat en gemensam arbetsmarknad för tandläkare, vilket i sig är något mycket positivt. Men utströmningen av tandläkare från Sverige saknar motstycke i andra länder. Regeringens politik har drivit tandläkarna från Sverige.
Att människor under sin yrkeskarriär arbetar utomlands under några år är förvisso positivt och berikande för den enskilde. Det som däremot är oroande är när de svenska arbetsvillkoren är för dåliga för att locka såväl utlänningar som svenskar till kvalificerade yrken. Till detta bidrar naturligtvis folktandvårdens dominerande ställning och konkurrensfördelar jämfört med fristående alternativ. Lönerna för tandläkare i Sverige ligger också långt efter exempelvis norska och engelska löner. Därtill kommer de höga svenska inkomstskatterna, som gör att merparten av en löneökning försvinner i skatt. Därmed fungerar inkomstskatten i praktiken som en straffskatt på utbildning. Inte heller detta problem ”adresserar” regeringen med sin nuvarande politik.
Vissa landsting redovisar väntetider på mellan tre till fyra år och andra att man över huvud taget inte har möjlighet att ta emot nya patienter. Regeringens kortsiktiga tandvårdspolitik är anledningen till de långa köerna i folktandvården. Inom privattandvården är situationen inte lika akut men även där märker man av ett ökat tryck på mottagningarna. De som drabbas av denna situation är naturligtvis patienterna som inte får vård i tid, vilket leder till onödigt lidande. Under den tid man tvingas vänta förvärras dessutom tillståndet. Köerna leder därför till mer omfattande insatser, vilket blir dyrare både för den enskilde och för skattebetalarna.
Det som regeringens egen tandvårdsutredning nu föreslår är att man ska utbilda sig ur krisen och låta tandhygienister ta ett ökat ansvar för att på så sätt hushålla med befintlig personal. Det är inte tillräckligt om nyutexaminerade tandläkare även i framtiden hellre arbetar utomlands än i Sverige. Därtill ställer det krav på att utbildningarna anpassas till det ökade ansvaret.
Samtidigt som regeringen inte kommer med förslag på åtgärder som får tandläkarna att stanna i Sverige är den heller inte villig att omgående avskaffa de ersättningsregler som hindrar att privattandläkare fortsätter sin verksamhet efter 67 års ålder. Riksdagen beslöt våren 2001 att regeringen snarast borde återkomma med förslag innebärande att åldersspärren för erhållande av bl.a. tandvårdsersättning avskaffas. Det är enligt vår uppfattning helt oacceptabelt att regeringen inte aviserat ett sådant förslag och att tvångspensioneringarna därmed fortsätter. Bara under 2002 beräknas cirka 100 privattandläkare, vilket motsvarar cirka 30 000 patienter, att beröras av dessa regler. Det är särskilt äldre patienter som drabbas av detta eftersom många väljer att gå till samma tandläkare under många år och inte gärna vill byta på äldre dar. Regeringens förslag om ett högkostnadsskydd för äldre kan även mot denna bakgrund ifrågasättas.
Trots att såväl regeringen som riksdagen avvisat utredningens tidigare förslag om prisreglering anser utredningen fortfarande att det är orimligt med en helt fri prissättning när staten eller landstingen betalar hela kostnaden. Varken vårdgivare eller patient har något intresse av att begränsa kostnaderna. All erfarenhet talar för att omfattande tredjepartsfinansiering leder till kostnadsökningar.
(Tandvårdsutredningens slutbetänkande, SOU 2002:53, s. 25).
Regeringens egen utredare Anders Sundström kapitulerar helt inför de av landstingen ledda prisökningarna efter att fri prissättning infördes för några år sedan. Precis som vi tidigare förutspått kan vi nu mycket riktigt konstatera att den 100-procentiga ersättningsnivån i högkostnadsskyddet för protetik (ej för vissa material och eller bastandvård) för äldre nu tas till intäkt för att åter reglera priserna.
Naturligtvis eliminerar den 100-procentiga ersättningsnivån varje form av kostnadsmedvetande – inte minst för dem som utför vården. Försäkringskassornas uppdrag att pröva skäligheten innebär också i realiteten en prisreglering. Trots detta finner Sundström roten till problemet i den fria prissättningen i stället för i högkostnadsskyddets konstruktion.
När priserna på tandvård avreglerades för några år sedan var det ett stort och viktigt steg för att få en fungerande marknad där priset är ett sätt av många att konkurrera. Vi kan nu konstatera att Socialdemokraterna åter halkat tillbaka i gammal regleringspolitik.
Regeringen har bestämt att landstingsfullmäktige skall besluta om folktandvårdens priser, vilket är en tillbakagång till ett förlegat system som snedvrider konkurrensen ytterligare mellan folktandvården och privatpraktiserande tandläkare eftersom folktandvården – till skillnad från privatpraktiker – kan driva sin verksamhet med underskott.
I praktiken förekommer fortfarande kraftiga subventioner till folktandvården. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller tillbaka de fristående alternativens möjligheter att verka och utvecklas. Det drabbar naturligtvis patienterna.
De senaste årens erfarenheter visar också hur viktigt det är att begränsa landstingens roll på tandvårdsområdet liksom omfattningen av olika subventioner för att reformera tandvården så att konkurrensen kan fungera bättre och de totala tandvårdskostnaderna – för patienten och för det offentliga – långsiktigt skall kunna hållas under kontroll.
Det som behövs är en rejäl tandvårdsreform med ett högkostnadsskydd för dem som har de verkligt stora tandvårdsbehoven, d.v.s. ett högkostnadsskydd efter behov i stället för efter ålder.
För dem som endast har ett mindre tandvårdsbehov inom ramen för behandlingar som betecknas bastandvård, d.v.s. i princip all enklare tandvård, är det rimligt att ta bort subventionerna. Personer med stora behov bör däremot ges ett förstärkt skydd.
Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus själva få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3 000 kronor. Självrisken på 3 000 kronor kombineras i vårt förslag med en subventionsgrad på 60 procent för högre men fortfarande normala tandvårdskostnader. Riktigt höga tandvårdskostnader, över 15 000 kronor per år, täcks med en subventionsgrad på 80 procent. Det innebär att de med störst behov av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar.
Vi sänker därmed kraftigt den självrisk som tidigare alla, men nu fortfarande personer under 65 år, har för protetiska arbeten m.m. från cirka 5 800 till 3 000 kronor.
Vi förstärker skyddet ytterligare eftersom vi anser att självrisken skall slås ihop med kostnaderna för bastandvård respektive protetik m.m.
I tabellen nedan redovisar vi hur vårt och regeringens olika högkostnadsskydd slår med 9 tandvårdsbehandlingar som exempel. Priser och beräkningar är hämtade från Stockholm Dental Implant Center. Deras priser är konkurrenskraftiga för Stockholmsregionen men ligger sannolikt något högre än riksgenomsnittet. Smärre förändringar i priserna förändrar emellertid inte proportionaliteten i kostnadsberäkningarna.
Kostnad i kronor för olika tandvårdsbehandlingar. Priser för personer under och över 65 år, samt enligt moderaternas föreslagna högkostnadsskydd:
|
Åtgärd |
Verklig kostnad |
Kostnad för personer under 65 år |
Kostnad för personer över 65 |
Kostnad för alla med Moderaternas förslag |
|
|
1. |
Liten bro |
12.400 |
12.400 |
8.700 |
6.760 |
|
2. |
Delprotes i en käke |
7.400 |
7.400 |
7.400 |
4.760 |
|
3. |
Helprotes en käke |
9.270 |
6.900 |
6.900 |
5.508 |
|
4. |
Helprotes i båda käkarna |
18.540 |
13.900 |
7.700 |
7.900 |
|
5. |
Mellanstor bro i en käke |
19.700 |
17.700 |
13.000 |
8.740 |
|
6. |
Stora broar i bägge käkarna |
93.600 |
72.600 |
26.000 |
23.520 |
|
7. |
Helimplantat båda käkarna |
162.000 |
115.000 |
30.000 |
37.200 |
|
8. |
Kombination implantat och egna tänder, båda käkar |
199.00 |
150.000 |
35.000 |
44.600 |
|
9. |
Helimplantat med utdragningar, en käke |
106.000 |
78.400 |
20.000 |
18.200 |
Källa: Stockholm Dental Implant Center. Kostnad för implantat är baserad på Brånemarksmetoden.
Den största fördelen med vårt förslag är att det inte diskriminerar någon utan omfattar vuxna människor i alla åldrar.
För att undvika att ersättningssystemet i sig blir kostnadsdrivande vill vi behålla principen att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt från de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Ett system som ger en procentuell ersättning till patienten innebär också fördelar i form av bättre kostnadsmedvetande – inte minst för dem som utför vården.
Därtill ger det större valfrihet för patienterna samt ett enklare, enhetligare och mera lättbegripligt system eftersom vi slår samman bastandvård och protetik inom samma ersättningssystem.
Vi vill poängtera vikten av att utvecklingen av moderna behandlingsmetoder främjas och tillvaratas. Det gäller t.ex. insikten om att friska vävnader ur medicinskt hänseende bör behållas. Högkostnadsskyddet måste därför vara flexibelt och ta hänsyn till detta. Vi beräknar att vårt förslag på högkostnadsskydd kräver en ekonomisk ram som både för år 2003 och 2004 ligger cirka 100 miljoner kronor över den av regeringen föreslagna.
Vi vill att Sverige ska vara ett attraktivt och förmånligt land att arbeta i. Det gäller inte bara tandläkare, utan också många andra yrkesutövare som t.ex. läkare och sjuksköterskor. Åtgärder som att sänka skatterna på inkomster sätts ibland i motsats till satsningar på vård och omsorg. Vi ser tvärtom sänkta skatter som en viktig reform för att locka kompetent personal att utveckla sina talanger i vårt land.
Det som behövs är också både omedelbara och långsiktiga åtgärder som radikalt förbättrar förutsättningarna för en fungerande svensk tandvård. För att göra det attraktivt för tandläkare att arbeta i Sverige, för att minska kostnaderna och öka valfriheten för den enskilde krävs neutrala regler mellan folktandvården och privattandläkare. Samma skatteregler, valfrihet i barn- och ungdomstandvården och en renodling av landstingets uppgifter så att det inte fungerar som både finansiär och utförare, skulle bidra till detta. En omedelbar åtgärd borde dessutom vara att ta bort den lagstiftning som tvingar privatpraktiserande tandläkare att avveckla sin verksamhet vid 65 års ålder.
Varken offentlig eller privat tandvård expanderar för närvarande. Däremot har folktandvården under 1990-talet minskat långsammare än privattandvården. Denna utveckling är något förvånande men framstår ändå som naturlig mot bakgrund av att folktandvården har lättare att – med hjälp av skattemedel – upprätthålla verksamheten i tider av dålig lönsamhet. Behovet av förbättrad konkurrens och lägre priser inom tandvården understryker betydelsen av att möjligheterna att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker förbättras.
Ett stort problem för privattandläkarna är de skillnader i mervärdesskattehänseende som gäller i förhållande till folktandvården. De nuvarande reglerna gynnar systematiskt offentlig tandvård och snedvrider därigenom konkurrensen. Dessa problem måste få en snar och tillfredsställande lösning.
Flertalet privatpraktiserande tandläkare är verksamma i småskaliga företag med verksamhet endast på ett ställe; verksamheter som ägs och drivs av en eller flera tandläkare som själva arbetar i verksamheten. Den landstingsdrivna folktandvården har däremot omkring 4 200 tandläkare anställda. Folktandvårdens andel av patienterna varierar kraftigt mellan olika delar av landet. På många håll är man fortfarande helt dominerande och på de flesta håll driver man mottagningar som är större än de privata konkurrenternas. I praktiken förekommer fortfarande kraftiga subventioner till folktandvården. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller tillbaka privattandvårdens möjligheter att verka och utvecklas.
Vi anser att landstingens roll på tandvårdsområdet måste renodlas. Den särställning som landstinget har i förhållande till privattandläkarna måste avvecklas och konkurrensen ske på lika villkor. Med hänsyn till de nära sambanden mellan olika sorters tandvård – gemensamma kostnader och samordnad patientrekrytering – menar vi att ansvaret för att finansiera tandvård åt de särskilt utsatta grupper som har rätt till uppsökande verksamhet bör tas över av staten. Det är ett ansvar som, i dagsläget, ligger på landstinget.
Förutom att medföra en rättvis konkurrens är vi övertygade om att ett statligt finansieringsansvar skulle innebära en bättre verksamhet. Fortfarande når den uppsökande verksamheten bara en mindre del av de människor den riktar sig till. Detta trots att landstingen löpande erhåller statlig ersättning för den uppsökande verksamheten.
Landstingens särskilda ansvar på tandvårdsområdet har enligt vår uppfattning sedan länge i praktiken bara använts som ett svepskäl för att subventionera den egna tandvården. Tandvårdslagen bör därför inte innehålla några skrivningar om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar på tandvårdsområdet.
Staten bör överta finansieringsansvaret för den del av tandvården som är offentligt finansierad, utom i vissa avgränsade fall där gränslinjen mellan sjuk- och tandvård inte är helt klar och där verksamheten skall regleras av hälso- och sjukvårdslagen. Tandvård som ett led i en sjukdomsbehandling skall liksom sjukvården i övrigt vara en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. Avgiften för sådan behandling bör vara densamma som för annan sjukvårdsbehandling.
Folktandvårdens dominans är större inom tandvården för barn- och ungdomar än inom vuxentandvården. Traditionellt sett har nämligen landstingen erbjudit barn- och ungdomstandvård som landstingskommunala monopol genom att vägra ersättning till privata tandläkare. Detta har man kunnat göra genom att landstingen själva haft ansvaret för att fördela pengar till barn- och ungdomstandvården, medan detta ansvar för vuxentandvården har legat på de statliga försäkringskassorna.
Det är förvånande att regeringen inte avser att vidtaga några åtgärder för att garantera valfriheten med anledning av riksdagens beslut. Det visar att regeringen inte ser valfrihet som en angelägen fråga.
Subventioner till barntandvården håller fortfarande tillbaka utvecklingen av privattandvården. Folktandvården har också haft otillbörliga fördelar genom att monopolet på barntandvård skapat en rekryteringsbas för patienter till vuxentandvården.
Vi har föreslagit att barn- och ungdomstandvården skall finansieras på ett sätt som liknar dagens finansiering av vuxentandvården. Landstingen kopplas därigenom bort från sin dubbla roll som såväl producent av barntandvård som finansiär av offentlig och privat barntandvård. Barn- och ungdomstandvården finansieras med statliga bidrag som på lika villkor lämnas till folktandvården respektive privattandläkarna.
Vårt förslag skulle garantera valfrihet för barn och ungdomar samtidigt som förutsättningarna att dolt korssubventionera den landstingsdrivna vuxentandvården rycks undan.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 21 oktober 2002 |
|
|
Chris Heister (m) |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
|
Anne Marie Brodén (m) |
Peter Danielsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |