Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om primärvårdens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om akutsjukvårdens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sponsring och bolagsbildning när det gäller avancerad medicinsk forskning.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att se över situationen för barn till psykiskt funktionshindrade och utforma förslag till åtgärder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att forskningspolitiken bör belysas ur ett klass- och könsperspektiv.1
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att fastställa nationella regler för sponsring i sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda möjligheterna för ett gemensamt operativsystem för telemedicin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma program för patientutbildning i de stora folksjukdomarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av en patientombudsman.
1Yrkande 5 hänvisat till UbU.
Allas rätt att vid behov ha tillgång till en god hälso- och sjukvård är en av grundstenarna i den svenska välfärden. Den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården skapar den bästa förutsättningen för allas rätt till en god hälso- och sjukvård som ser till människors behov och inte till deras köpkraft. Vänsterpartiet vill bevara och utveckla den demokratiska och jämlika vården. Vi vill även värna solidariteten mellan människor. Solidariteten i den här meningen innebär en omfördelning från den som arbetar och är frisk till den som är sjuk och i behov av vård.
Hälso- och sjukvårdssektorn är den största allmänt finansierade sektorn i Sverige. Vid internationella jämförelser intar svensk sjukvård ofta en tätposition i frågor som rör kvalitet och tillgänglighet. Den svenska sjukvården är också kostnadseffektiv i jämförelse med andra länder, särskilt när man jämför med länder som har en stor andel privatdriven vård och där sjukvården betalas via försäkringar. År 2000 var den svenska sjukvårdens andel av BNP 7,8 % vilket motsvarar ca 165 miljarder, en andel som Vänsterpartiet anser bör öka om sjukvården fortsättningsvis ska kunna hålla en hög kvalitet. Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen och Miljöpartiet under den föregående mandatperioden tagit fram 1,25 miljarder per år för att öka tillgängligheten i sjukvården samt 9 miljarder kronor 2001–2004 för att förstärka primärvård, psykiatri och äldreomsorg. Det är en rejäl satsning, men på sikt inte tillräcklig.
Trots att svensk sjukvård har en hög standard så finns det allvarliga problem. Ett av de allvarligaste problemen är den växande personalbristen. Vänsterpartiet kan konstatera att rapporter från hela landet visar på brist på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Allt fler landsting och vårdenheter har tvingats anlita bemanningsföretag och stafettläkare. Dessa förhållande har skapat dels brister i kvaliteten gentemot patienten, dels försämrad ekonomi för landstingen. Rekryteringen av personal till hälso- och sjukvården kommer att vara en nyckelfråga för framtiden.
Sjukvårdens tillgänglighet behöver öka och köer kortas, men för att kunna införa en vårdgaranti anser Vänsterpartiet att det först behöver tillföras resurser i form av pengar och personal så att riksdagens prioriteringsordning säkras innan en garanti byggd enbart på kötid ska införas. Detta för att garantera att inte en knäoperation ställs mot en canceroperation eller att utsatta grupper förbises.
Vänsterpartiet har varit eniga med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om ett fortsatt ekonomiskt stöd som bl a ska tillföras primärvården. Det är en viktig satsning för att öka tillgängligheten och närheten till primärvård. I den uppföljning som Socialstyrelsen genomfört avseende den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården framgår det tydligt att landstingen valt ett antal områden som är särskilt viktiga för primärvården att utveckla. Det gäller tillgänglighet, läkarförsörjning och äldrevård. Den minsta uppmärksamheten ägnas åt alternativa driftsformer.
Primärvården ska tillsammans med kommunens äldrevård, geriatrik, hemsjukvård och internmedicin vara sjukvårdens bas. Detta kallar vi närsjukvård. På vårdcentraler och hälsocentraler ska det även vara möjligt att ha en första kontakt med specialister, exempelvis psykiatriker och geriatriker. Primärvården och närsjukvården som finns nära människan skall samverka för att kunna erbjuda en bra och tillgänglig vård nära medborgarna. Att komma till rätta med tillgängligheten handlar inte enbart, och kanske inte främst, om ekonomiska resurser. Det handlar minst lika mycket om ett organisationsmönster med allt för mycket fokusering på de stora akutsjukhusen. En stor del av de patienter som hamnar på sjukhusens akutmottagningar skulle kunna få sitt vårdbehov uppfyllt i närsjukvården. Det förutsätter dock en markant förstärkning av närsjukvården vad gäller personal och tillgänglighet.
Den lokala hälsocentralen bör för de allra flesta vara den naturliga platsen för mötet mellan medborgarna och vårdpersonalen. Det ska vara lätt att få en första kontakt med vården och sedan få rätt vård. Det bör vara i kontakt och samtal med vårdpersonalen som det fastställs vilken vård som den enskilda patienten behöver.
Genom sitt områdesansvar ska primärvården bygga upp kompetens om hälsosituationen i sitt område. Det innebär att man genom samverkan mellan t ex skola, barnomsorg, äldreomsorg, socialtjänst, försäkringskassa och arbetsförmedling kan skapa en helhetssyn och en bredd i omhändertagande och vård.
Att utveckla närsjukvården kommer att innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa och det är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv närsjukvård.
Vänsterpartiet anser att primärvårdens och närsjukvårdens organisation måste bygga på teamet som modell. Den uteslutande fokusering på läkaren, som blivit tydligare genom Nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården som Vänsterpartiet inte ställt sig bakom, gynnar varken patient, läkare eller övrig personal. Patienterna ställer i mycket hög grad krav på en helhetssyn, och då krävs en bred och samlad kompetens.
Vänsterpartiet delar inte regeringens uppfattning om att en ökad privatisering av primärvården löser de problem som idag finns inom primärvården eller bidrar till dess utveckling. De strukturella problem som finns inom primärvården kan, och bör, i huvudsak lösas inom ramen för offentlig drift. Den ökade graden av ekonomism inom sjukvårdens alla delar måste ifrågasättas. Även Socialstyrelsen har reagerat och ställt frågan om förhållandet mellan marknadsekonomin, där efterfrågan styr, och den behovsstyrda sjukvården. Om balansen rubbas kan de politiskt och demokratiskt beslutade prioriteringarna vara i fara.
Vänsterpartiet anser att en demokratisering av vården borde stå mer i fokus än en privatisering. Det är möjligt att redan i dag ge patienter och personal större möjligheter till inflytande, ansvar och medbestämmande genom att delegera mer och korta beslutsvägarna. Vad som ovan anförts om primärvårdens och närsjukvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utgångspunkten inom all hälso- och sjukvård och omsorg borde vara att det är bättre att förebygga sjukdomstillstånd än att behöva bota dem. När sjukdom och trauman ändå inte kan förhindras eller förebyggas bör den akuta sjukvården i så hög utsträckning som möjligt ges i patientens när- och hemmiljö. Genom den tekniska utvecklingen finns det stora möjligheter att mindre sjukhus utvecklas till att svara för en effektiv närsjukvård. Avancerad akutsjukvård kräver ofta omfattande teknisk utrustning och övervakning, varför denna vårdform bör koncentreras till relativt få sjukhus. Det ställer krav på väl utvecklade vårdkedjor med närsjukhus, primärvård och välutrustad ambulanssjukvård. Kontinuiteten är viktig i vården. Det finns risker med specialisering, t.ex. att patienten inte ses som en helhet i sitt sociala sammanhang. Vänsterpartiet anser därför att detta ska beaktas vid uppbyggnaden av akutsjukvården.
Inom akutsjukvården och ambulanssjukvården har studier gjorts som visar att kvinnor och män inte behandlas jämlikt. Det gäller både behandling och diagnostisering. Några exempel på detta är att kvinnor uppvisar andra symtom än män vid hjärtinfarkt och därför inte får rätt behandling samt att kvinnor ofta får lägre prioritering och mindre smärtlindring p.g.a. andra sätt att uttrycka smärta än vad som anges i litteraturen. Vänsterpartiet anser att kvinnliga patienters situation måste uppmärksammas för att motverka en fortsatt ojämlikhet. Vänsterpartiet välkomnar det uppdrag Socialstyrelsen fått att kartlägga könsskillnaderna inom sjukvården och ge förslag till åtgärder, och avvaktar därför att lägga ytterligare förslag.
Äldre kvinnor och män som vårdas inom akutsjukvården har sedan Ädelreformens genomförande allt kortare vårdtider trots att behoven av vård ofta är fortsatt stora. De äldre bedöms allt snabbare vara s.k. medicinskt färdigbehandlade, varefter kommun och primärvård övertar ansvaret. Som en direkt följd av detta har kommunala korttidsboenden många gånger utvecklats till avdelningar med avancerad sjukvård. För många äldre blir den snabba utskrivningen orsaken till ett nytt akutbesök. Detta orsakas inte sällan av att det också brister i samordningen mellan vårdgivarna. Akutsjukvården måste också organiseras utifrån att en stor andel av patienterna är äldre och har större behov av tid, planering och rehabilitering. Vad som ovan anförts om akutsjukvårdens inriktning och utformning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
År 2000 opererades höftleder på 1 500 kvinnor äldre än 85 år, jämfört med 650 kvinnor tio år tidigare. Det är ett bra exempel på hur hälso- och sjukvården för våra äldre har utvecklats. Också andra behandlingar som starr- och kranskärlsoperationer ökade under nittiotalet, särskilt för de allra äldsta. Det visar på att genom en allt bättre allmän hälsa hos de äldre och bättre sjukvårdsteknik så är hälso- och sjukvårdsinsatser inte längre kopplade till ålder, vilket var ett faktum för ett antal år sedan. Samtidigt har det genom Ädelreformen skett en förskjutning av hälso- och sjukvårdsinsatser för de äldre från landstingen till kommunerna. Trots att det är tio år sedan Ädel genomfördes så fungerar inte samverkan mellan huvudmännen och hälso- och sjukvårdsinsatserna i kommunerna optimalt. Det gäller framförallt de s k multisjuka äldre och rehabiliteringen. När det gäller de äldre med omfattande sjukvårdsbehov saknas det framförallt en samlande funktion och att någon tar ansvaret för helheten.
För att den äldre ska få en så god hälso- och sjukvård som möjligt krävs en samverkan mellan alla yrkeskategorier – vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och läkare m fl. Den dagliga omvårdnaden sköts ofta av vårdbiträdet eller undersköterskan. De har ett mycket stort ansvar men saknar ofta stöd och kompetensutvecklingsmöjligheter i den utsträckning som krävs. Vänsterpartiet kan konstatera att hälso- och sjukvårdskompetensen behöver ökas och satsningarna bör göras i första hand för dem som står för den dagliga omvårdnaden. Därutöver behöver det också ske en förstärkning av läkarinsatserna, företrädesvis med geriatriker.
Akutvården har en mycket hög grad av äldre. Femtio procent av sjukvården utgörs av vård av denna grupp. Det är trots detta väl omvittnat att den akuta vården inte är utformad eller har tillräckliga resurser för de särskilda behov som den äldre har. De äldre behöver oftast mer tid för återhämtning och noggrann planering för eftervård. En faktor som ofta vållat problem är begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” som vållat tvistemål mellan landsting och kommun om vem som har ansvaret och där ekonomiska överväganden fått dominera. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har nu arbetat fram ett förslag som bättre ska tillvarata den äldres behov av kontinuitet och där den obrutna vårdkedjan ska vara central. Vänsterpartiet avvaktar utvecklingen och avser att återkomma med förslag.
Rehabiliteringen för äldre är mycket viktig. Den bidrar till ökad självständighet för den enskilda samtidigt som den, rätt använd, kan minska behovet av fortsatta omvårdnadsinsatser. Relativt små förbättringar kan medföra mycket stora hälsovinster. Vi kan dock konstatera att när det gäller sjukvården som helhet och rehabiliteringen så brister utförarna när det gäller att efterleva riksdagens prioriteringsordning, i synnerhet när det gäller de äldre. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att riksdagens prioriteringsordning blir ett verksamt instrument i hälso- och sjukvården.
En del av hälso- och sjukvården består av vård och behandling av psykisk ohälsa. Utvecklingen inom psykiatrin har gått mot allt öppnare vårdformer. Kommunerna fick i samband med psykiatrireformen ett ansvar för de psykiskt funktionshindrades boende, boendestöd och sysselsättning. Det innebar ökade krav på landstingspsykiatrin att i samverkan med kommunerna bistå med handledning, stöd och konsultation.
Socialstyrelsen har i ”Välfärd och valfrihet” utvärderat psykiatrireformen där man bl.a. konstaterar att mycket har gjorts, men att samverkansproblemen mellan kommuner och landsting fortfarande kvarstår. I utvärderingen pekar man också på behovet av uppsökande verksamhet. Vi kan konstatera att det finns en tröghet i utvecklingen inom psykiatrin. Det kan tyvärr ha sin grund i att denna patientgrupp är tyst. Därför är det politiska ansvaret för att värna denna patientgrupp mycket viktig.
De psykiskt funktionshindrades kroppsliga hälsa är ett eftersatt område. Många har svårt att själva ta kontakt med t.ex. primärvården och saknar kanske även förmågan att rätt tolka sina symtom. Det finns även brister i kroppssjukvården i omhändertagandet och bemötandet av de psykiskt funktionshindrade. Bristerna i helhetssynen kring den psykiskt funktionshindrade visar sig bl.a. i en studie som gjorts om patienter med schizofreni där för tidig död konstaterats. Många läkemedel i kombination med psykisk ohälsa bidrar också till annan ohälsa, exempelvis dåliga tänder och diabetes.
Psykiskt funktionshindrade vilka samtidigt har ett missbruk, s.k. dubbel diagnos, är en mycket utsatt grupp som har ett stort behov av ett omfattande och samlat stöd, vilket tyvärr ofta saknas. Denna grupp är inte i första hand betjänt av ett vårdkedjetänkande, utan effektivt stöd för dessa människor är detsamma som ett samlat stöd. Missbruksproblematiken och den psykiska ohälsan måste behandlas samtidigt.
Kvinnor med dubbel diagnos är särskilt utsatta då de ofta utsätts för misshandel och sexuella övergrepp.
Många med dubbel diagnos återfinns också bland de hemlösa. De har inte sällan en lång sjukvårdshistoria bakom sig. Här brister det i samverkan både mellan olika vårdgivare och mellan psykiatrins olika verksamhetsområden. Det ställs höga krav på flexibilitet i sjukvården om dessa människors behov ska kunna fyllas. Uppsökande team med ansvar för helheten, inklusive kroppssjukvård, då många också har infektioner och annan fysisk ohälsa, är en möjlighet.
Barn och unga drabbas allt oftare av psykisk ohälsa. Det är oerhört viktigt att samhället tidigt uppmärksammar detta och sätter in resurser. Insatserna ska, för att kunna vara effektiva, ske i samverkan mellan t.ex. sjukvård, skola och socialtjänst. De snabba förändringar som sker i samhället påverkar barn och ungdom genom en ökad otrygghet. Därför är det viktigt att barn och unga ges möjlighet till stabila vuxenkontakter. Skolans elevvårdande personal är i det sammanhanget mycket betydelsefulla. Självmord bland barn och unga har uppmärksammats och studier visar att självmord kan förebyggas genom att barn och unga får kunskap om hur kriser kan hanteras och inte minst att lärare får utbildning i hur ett preventivt arbete kan utföras och vilka varningssignaler som kan iakttas. Försök med detta har gjorts i samarbete mellan lärarhögskolan i Stockholm och Centrum för suicidforskning och prevention.
Självmord och självmordsprevention är ett område som i hög grad bör lyftas fram även när det gäller vuxna. Nationella rådet för självmordsprevention anser att en vidare syn på självmord är viktig och har även föreslagit mål och strategier för ett sådant arbete. I dessa pekar man bl.a. på vikten av samverkan mellan olika samhällsinstanser och behovet av ökad kompetens.
Det råder fortfarande brist på inflytande för den enskilda patienten inom psykiatrin. Bristen kan iakttas både på ett allmänt plan mellan huvudmän och intresseorganisationer, där samverkan tenderar att endast bestå av informationsutbyte, och på ett individuellt plan. Det finns dock exempel på bra metoder för ett direkt brukarinflytande genom s.k. brukarrevisioner som bl.a. prövats i Jönköping. Vänsterpartiet anser att det är av största vikt att ett reellt brukarinflytande utvecklas för de psykiskt funktionshindrade då de redan genom sitt funktionshinder är i en mycket utsatt situation. Det gäller även den rätt som somatiskt sjuka patienter har i form av t ex fritt vårdval som inte fullt omfattar den psykiskt sjuka patienten. Ett konkret exempel på skillnaderna i synsätt på psykisk sjukdom och somatisk sjukdom är att en svår sjukdom som schizofreni inte täcks av möjligheten till s k ”second opinion”. Dessutom är schizofreni en sjukdom vilken kan behandlas på vitt skilda sätt beroende på vilken läkare vederbörande träffar, och det skulle därför vara ytterligare skäl för en ”second opinion”.
Det finns stor anledning att uppmärksamma anhöriga till psykiskt funktionshindrade och peka på deras behov av ett ökat stöd. Detta gäller såväl föräldrar och partner som barn till psykiskt funktionshindrade. Vänsterpartiet anser att trots viss uppmärksamhet så har inte tillräckligt gjorts för belysa just situationen för barnen till psykiskt funktionshindrade. Framförallt saknas det fortfarande tillfredsställande kunskaper om dessa barns situation i ett nationellt perspektiv. Vänsterpartiet ser det därför som angeläget att en utredning tillsätts för att se över dessa barns situation och utforma förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen ge regeringen i uppdrag.
Inom psykiatrin finns det fortfarande olika skolor eller synsätt på hur man på bästa sätt ska kunna bota och lindra psykiska sjukdom. Det finns en brist på möjlighet till långtidsterapier inom ramen för högkostnadsskyddet vilket gjort att dessa terapiformer utvecklats till en klassfråga. I vissa områden kan det även gälla korttidsterapier.
Vänsterpartiet anser att psykisk sjukdom och ohälsa ska ses som en specialitet inom sjukvården, som vilken annan, och att riksdagens prioriteringsordning även ska omfatta dessa diagnosgrupper. Psykiatrin behöver utvecklas och arbetet med att bekämpa fördomar och tabun kring detta område måste intensifieras.
Sverige har intagit en ledande position när det gäller medicinsk spetsforskning, exempelvis stamcellsforskning och bioteknik. Utvecklingen har gått mycket snabbt och det som för några år sedan tycktes omöjligt är i dag en självklarhet. Med en sådan utvecklingstakt och hög komplexitet är risken stor att den vanliga människan har svårt att följa med i utvecklingen. Det kan väcka rädsla och oro.
Det är viktigt med en forskningsmiljö som är kreativ men det är lika viktigt att det finns utrymme för reflektioner och konsekvensanalyser. Ett forskningsresultat kan på alla sätt bli en kunskap på gott och ont.
I en nyligen gjord undersökning i Dagens Medicin där börsanalytiker fick värdera forskningslaboratorier används uttryck som ”att det finns stora kommersiella möjligheter gömda i labben” och att det finns ”guldägg”. Börsanalytikerna värderar laboratoriet högt när de har omfattande avtal med de stora läkemedelsföretagen. De anser att det bevisar kvaliteten och potentialen i bolagen.
Vänsterpartiet ifrågasätter en utveckling där medicinska framsteg och upptäckter kommersialiseras och knyts till enskilda företag. Det innebär en risk att forskning på vissa sjukdomar som bedöms vinstmaximerande kommer att ha företräde framför mindre lönsamma projekt. Vi har redan skrämmande exempel på detta, som t.ex. hiv/aids-läkemedlen som är så dyra att människor i fattiga länder inte har råd med dem. Samtidigt hindrar patentlagarna att billigare synonympreparat får tillverkas. Efter en kraftfull internationell påverkan släppte läkemedelsföretagen på patentkraven på vissa hiv/aids-läkemedel.
Stamcellsforskningen har blivit ett högaktuellt ämne som debatterats intensivt det senaste halvåret. Diskussionen har fokuserats på om det är etiskt rätt att forska på embryon och om terapeutisk kloning borde tillåtas. Vad som inte diskuterats och som Vänsterpartiet anser är en oroande utveckling är att forskningslaboratorierna tillåtits bilda bolag. Dessa bolag får i sin tur sponsorpengar från diverse företag. Vänsterpartiet anser att en sådan väsentlig forskning som stamcellsforskningen är viktig att behålla inom den offentliga finansieringen och insynen. Därför bör en reglering av sponsring och bolagsbildning övervägas när det gäller avancerad medicinsk forskning.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet ser positivt på att den specialiserade forskningen utvecklas. Samtidigt finns det risk för att grundforskning inom andra, mindre lönsamma och glamorösa områden kan trängas undan. Det är betydelsefullt att vid prövning av forskningsanslag inom området hälso- och sjukvård, och till detta närliggande områden, anlägga ett köns- och klassperspektiv samt göra en avvägning i förhållande till den prioriteringsordning som riksdagen fastställt. I dagarna, oktober 2002, pågår det en infekterad debatt om de forskningsanslag som Vetenskapsrådet tilldelat stamcellsforskare som visar på behovet av en tydlig reglering och insyn i hur forskningsmedlen fördelas och utifrån vilka kriterier projekten bedöms.
Vänsterpartiet kan konstatera att forskning om och med kvinnor är eftersatt trots att både sjukdomar och behandling berör båda könen. Det gäller även forskningsområden som domineras av kvinnor, exempelvis omvårdnadsforskningen. Mot den bakgrunden bör forskningspolitiken inom ovan nämnda områden belysas ur ett klass- och könsperspektiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Sjukvårdens svårigheter att få sina resurser att täcka behoven har öppnat upp för företagssponsring. Barnkliniker har utrustats med lekrum, leksaker och annan utrustning av företag som exempelvis Mc Donald’s.
Det finns självklart en positiv sida av att människor vill dela med sig och ge gåvor till utsatta människor och områden. Vänsterpartiet anser dock att det finns risker förknippade med en renodlad företagssponsring. I synnerhet som det i dag saknas enhetliga regler och policy omkring sponsring i vården.
Behoven av utrustning till exempelvis barnkliniker är lika stort oavsett var sjukhuset är beläget. Sponsringen visar på tydliga regionala skillnader som inte kan betraktas som acceptabla. Det finns även en klar koppling mellan sponsring och s.k. glamorösa verksamheter. Vi har inte kunnat iaktta några sponsorsobjekt inom områden som psykiatri eller äldreomsorg.
Socialministern har uttalat att sponsring i vården är en fråga för varje enskilt landsting och att det inte finns behov av ett enhetligt regelsystem. Hur går det ihop med grunderna i hälso‑ och sjukvårdslagstiftningen om en god vård på lika villkor för hela befolkningen? Den frågan blir alltmer aktuell ju mer omfattande sponsorsverksamheten blir. Vänsterpartiet delar inte socialministerns uppfattning.
Anmärkningsvärt i det här sammanhanget är att helt privata sjukhus, t.ex. Sophiahemmet, inte tillåter sponsorer för att värna sin frihet. Det är något som Vänsterpartiet anser att landstingen också ska eftersträva. Vänsterpartiet är inte negativt till gåvor men vi anser att en reglering är nödvändig. Regleringen bör vara nationell mot den bakgrunden att utgångspunkten i vården är en god vård på lika villkor för alla.
Vänsterpartiet anser därför att riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en utredning för att fastställa nationella regler för sponsring i sjukvården.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att fortsätta stödja utvecklingen av telemedicin och annan teknisk forskning som bidrar till en säkrare och mer tillgänglig sjukvård. I sin optimala användning överbryggar telemedicinen regionala skillnader och patienten kan få en specialistbedömning enkelt och med kort varsel. Telemedicinen ökar därmed tillgängligheten till specialistvård och konsultationer för både patienten och personalen. Ett positivt exempel är försöket med uppkoppling via dator mellan anhörigvårdare och primärvård. Det ger en ökad trygghet och möjlighet till rådfrågning. Personalen har också möjlighet att ha kontakt på ett smidigt sätt utan långa resvägar som tar tid från det direkta patientarbetet. Det är dock viktigt att poängtera att det enskilda och personliga mötet aldrig kan ersättas av tekniken. Utvecklingen av tekniken i vården öppnar många nya möjligheter. Det är viktigt att dessa inte blir en exklusivitet för de resursstarka.
I Norge har telemedicinsk utveckling inneburit att dialyspatienter och diabetespatienter som är i behov av ögonbottenundersökningar sluppit tröttande flygresor. Det har också inneburit minskade kostnader för sjukvården genom färre vårdresor, en utveckling som också är på gång i Sverige.
En viktig aspekt i utvecklingen av telemedicin är att det sker en samordning av operativsystem så att det är möjligt att ha den kommunikation som man eftersträvar. Idag ansvarar varje landsting för utveckling och upphandling av sitt system vilket gör att de inte alltid är kompatibla med varandra. Det krävs även kontinuitet när det gäller operatör, vilket erfarenheter från Norge visat där den privata teleoperatör som ansvarade för systemet gick i konkurs och skapade en mycket osäker situation för de befintliga systemen.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda möjligheterna till en samordning och en utveckling av ett gemensamt system som omfattar hela sjukvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns tydliga skillnader i sjukvården i behandlingen av kvinnor och män. Detta går igen när det gäller förskrivning av läkemedel, tolkning av symtom och vilka prioriteringar som görs. Det finns en tydlig hälsoparadox mellan kvinnor och män, kvinnor söker oftare hjälp hos sjukvården och har högre grad av ohälsa medan männen besöker sjukvården mer sällan men dör tidigare. Män får oftare dyrare och nyare läkemedel än kvinnor. Enligt bl a Gunilla Krantz, Nationellt nätverkscentrum för forskning om ojämlikhet i hälsa (chess), finns det både biologiska och sociokulturella förklaringar till skillnaderna i hälsa mellan könen, där frågan om makt att styra sitt liv har stor betydelse.
Könsmaktsordningen där män överordnas kvinnor slår igenom i sjukvården. Det finns en avsaknad av medvetenhet om att behandlingsval och diagnostisering görs utifrån värderingar om kvinnor och män. Vänsterpartiet välkomnar det uppdrag Socialstyrelsen fått att kartlägga könsskillnaderna inom sjukvården och ge förslag till åtgärder och avvaktar därför att lägga ytterligare förslag. Det är dock viktigt att poängtera att vi redan idag vet mycket om dessa skillnader och att åtgärder för att motverka denna ojämställdhet måste påskyndas.
90‑talet kan sägas ha varit marknadens decennium inom välfärdstjänsternas område vilket även innefattar sjukvården. Det har skett genom köp- och säljsystem, bolagisering, konkurrensutsättning och utförsäljning. Samtidigt kan det ökade antalet privata sjukvårdsförsäkringar direkt kopplas till att antalet privata vårdgivare ökat. Utifrån detta faktum ser Vänsterpartiet med stor oro på den utveckling som tagit fart och anser vidare att den av riksdagen beslutade prioriteringsordningen inom sjukvården är allvarligt hotad.
Det finns allvarliga strukturella problem inom sjukvården, något som bl.a. tar sig uttryck i långa vårdköer. Därför är det än mer betydelsefullt att prioritetsordningen gäller. Ett exempel på hur försäkringsbolagen vill förbigå den åskådliggörs i den reklam som ett av dessa bolag gör för sin privata sjukvårdsförsäkring. Där utlovas försäkringstagaren att slippa stå i kö och garanteras en plats på ett privat sjukhus, där försäkringsbolaget dessutom är delägare, till en relativt låg premie. Under förutsättning att vederbörande är 35 år och kan avge hälsodeklaration.
Det finns en stor risk att denna utveckling leder till att försäkringsbolagen står bakom vårdbolagen, vilka köpt eller köper upp nu offentligt driven vård, och ger möjlighet för enskilda och företag med försäkringar att köpa sig förtur. Vänsterpartiet anser att detta inte ökar valfriheten för den enskilda, vilket privatiseringsförespråkarna hävdar, utan i en försäkringsfinansierad vård styr ”beställaren” strikt var och för hur mycket den enskilda ska få vård.
Privatiseringen av vården är tveksam ur många aspekter. Det demokratiska inflytandet sätts ur spel på ett sätt som tydligt ställer de mest utsatta vid sidan. Marknaden, de ekonomiskt och kunskapsmässigt starka kommer att styra, vilket kan komma att åsidosätta behoven till förmån för efterfrågan. Samhällsekonomin påverkas också genom att de privata företagens primära intresse är den egna vinsten och inte vad som kan anses vara samhällsekonomiskt mest gynnsamt. Vården kommer ur det perspektivet inte att gynna de äldre, psykiskt funktionshindrade, hemlösa och andra utsatta människor vilka i en marknadsstyrd vård betraktas som olönsamma.
Vänsterpartiet anser att sjukvården i huvudsak ska drivas i offentlig regi. Komplement i form av icke-vinstdrivande verksamheter kan vara positivt under förutsättning att verksamheterna inte konkurreras ut eller köps upp av stora vårdbolag.
Privatiseringsvågen inom vården och den allt högre graden av marknadsanpassning har visat sig skapa stora brister i personalens arbetsförhållanden. Yrkesmedicinska enheten inom samhällsmedicin, Stockholms läns landsting, har i en nyligen framlagd rapport visat att bl.a. de nya marknadsmodellerna haft stor betydelse för personalens arbetsvillkor. Rapporten visar att de flesta yrkeskategorier inom sjukvården upplevt stora försämringar med ökad arbetsbörda, tidspress, mindre resurser och mindre inflytande. Det har drabbat framförallt kvinnliga distriktsläkare. Liknande resultat har utvärderingen av konkurrensutsättningen av äldreomsorgen visat. Vänsterpartiet anser att privatisering och konkurrens måste ersättas med samarbete och samverkan för att uppnå en god vård på lika villkor. Vänsterpartiet anser vidare att vårdpersonalen måste ges arbetsro och möjlighet att långsiktigt kunna planera innehållet i verksamheten tillsammans med patienter och anhöriga. Ekonomin ska vara medlet och inte målet. Den utveckling som råder i dag leder dessutom till ökade kostnader och mindre valfrihet p.g.a. den dominans ett fåtal bolag har.
En minst lika viktig invändning mot privatisering av vården är risken för att förtroendet mellan patient och vårdgivare går förlorat om misstanke om vinstintresse kan ligga till grund för valet av behandling. Mänskligt handlande och förtroendefull kommunikation bygger på ömsesidiga och oegennyttiga relationer.
Utvecklingen inom hälso- och sjukvården går snabbt. Samtidigt sker det en ökad kommersialisering av både tjänster och produkter. Det blir därför allt viktigare att stärka patienternas rätt i vården. Flera steg har redan tagits i rätt riktning genom s.k. second opinion, patientnämnder och förstärkning av patientens val av behandling. Det har också påbörjats en utvärdering av patientskadelagen. Vi ser att fler steg måste tas och att en utökning av patientutbildningen är en möjlighet. För att patienten ska kunna ha ett reellt inflytande och kunna fatta egna beslut krävs det idag alltmer kunskap. Både om sjukdomen och om hur sjukvården är uppbyggd och vilka rättigheter man har som patient. En välinformerad och kunnig patient bidrar också till en mer lyckad behandling och trygghet även för behandlaren. Goda exempel finns redan i landet, bl.a. hjärtskola för patienter som haft en infarkt. Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utforma förslag till program för patientutbildning i de stora folksjukdomarna, t.ex. kärlsjukdomar, diabetes, astma, psykossjukdomar och ryggbesvär. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Patientnämnderna är ett positivt inslag i vården vars erfarenheter ytterligare kan tas tillvara. Det är viktigt att den funktion som de har blir känd hos både personal och brukare. De synpunkter och klagomål som inkommer måste, för att det ska vara meningsfullt, ha en naturlig ingång till dem som ansvarar för verksamheten. Det måste därför finnas ett naturligt och ständigt pågående flöde dessa emellan.
Trots den tillsyn som Socialstyrelsen utövar, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds funktion och patientnämnder finns det fortfarande hos många en känsla av maktlöshet inför vårdapparaten. Vänsterpartiet anser därför att en statlig patientombudsman skulle kunna fungera som en från sjukvården fristående instans dit patienter kan vända sig med klagomål och få aktiv hjälp med att få sitt ärende prövat i rätt instans. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att en patientombudsman bör inrättas.
|
Stockholm den 20 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Elina Linna (v) |