Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om vad i motionen anförs om hälsokonsekvensbeskrivningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Folkhälsoinstitutet i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av den klassrelaterade ohälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ge Folkhälsoinstitutet i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av den ojämställda ohälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Skolverket bör få i uppdrag att utreda och lämna förslag för ökade möjligheter till fysisk aktivitet i skolan.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör tillsätta en särskild utredning för att se över vilka konsekvenser arbetstidens förläggning och längd får på folkhälsan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utveckla nationella sexualpolitiska mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkreta folkhälsomål.
1Yrkande 4 hänvisat till UbU.
2Yrkande 5 hänvisat till AU.
Hälsan är betydelsefull för alla människor. Trots det är folkhälsa på många sätt ett underskattat politikområde. Fokus när det gäller hälsa ligger oftast på behandlande insatser som på sätt och vis kan betraktas som en sista åtgärd när ohälsan redan är ett faktum. Folkhälsan påverkas i högre grad av samhällsförändringar än av medicinska framsteg. Det betyder inte att den medicinska utvecklingen är oviktig, men att prioriteringen i högre grad bör ligga på förebyggande insatser.
1990‑talet var ett decennium då hälsan försämrades i stora delar av världen. Men ur ett internationellt perspektiv framstår det tydligt att den svenska folkhälsan fortfarande är mycket god. Medellivslängden i Sverige är 80 år, 81,9 år för kvinnor och 77,1 för män, i jämförelse med t.ex. Sierra Leone där den är 37 år. Den goda folkhälsan i Sverige har sin grund i de stora insatserna på 1800‑talet med vaccinationsprogram, med kampen mot alkoholen samt 1900‑talets folkhemsideologi med förbättrad hygien, hälsosamma bostäder och arbetsplatser och stöd till barnfamiljer för att nämna några viktiga områden.
Trots en god generell folkhälsa i Sverige så är hälsoklyftorna i Sverige fortsatt stora.
I vissa fall är skillnaden i medellivslängd för befolkningen i olika kommuner upp till åtta år. Det finns även lika stora skillnader i hälsa mellan olika yrkesgrupper. Det finns därför en klart rådande ojämlikhet och ojämställdhet vad avser hälsa.
Makt och pengar främjar hälsa, och maktlöshet och fattigdom främjar ohälsa. Hur vi lever bestäms av den sociala miljön. De stora socialt och könsmässigt betingade hälsoklyftorna måste överbryggas, vilket vi återkommer till längre fram i motionen.
Det generellt förbättrade hälsoläget har framförallt sin grund i en nedgång i andelen hjärtinfarkter och andra hjärt- och kärlsjukdomar. För dem som ändå drabbas av dessa sjukdomar är överlevnads- och rehabiliteringsprognoserna i dag mycket bättre. Under åren 1980–1997 har dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar för personer under 65 år minskat med 50 % för män och 40 % för kvinnor. Vi vet av studier gjorda de senaste åren att kvinnor inte får optimal behandling vid exempelvis hjärtinfarkt, vilket måste uppmärksammas och åtgärdas. Orsaken anses vara okunskap och omedvetenhet om kvinnors symtombild vid hjärtinfarkt.
Några sjukdomstillstånd tenderar dock att öka, bl.a. astma och allergier, benskörhet hos framförallt äldre kvinnor samt psykisk ohälsa.
Den stressrelaterade ohälsan och utbrändheten ökar och med den långtidssjukskrivningarna. Negativ stress under lång tid och i kombination med känslor av maktlöshet leder till en ökad risk för stroke och hjärtinfarkt. Det kan även leda till en ökad risk för infektioner, depressioner och ångest. Den som utsätts för långvarig stress hamnar ofta i en ond cirkel där livssituation och livsstil hakar i varandra och förstärker ohälsan. Kvinnor i offentlig sektor är en särskilt utsatt grupp på grund av 1990‑talets nedskärningar och upplevelser av ett alltmer begränsat inflytande över arbetssituationen. Många inom vårdsektorn är deltidsanställda eller visstidsanställda, något som ytterligare ökar stressen. Negativ stress, utbrändhet och psykisk ohälsa i kombination med detta drabbar oftare kvinnor än män.
En utvecklad folkhälsopolitik behöver genomsyra samhället i dess helhet och tas i beaktan vid planering av bostäder, arbetsplatser och i värnandet om den generella välfärden. Folkhälsoarbetet ska verka för att analysera och utjämna skillnader i hälsa beroende på klass, kön och etnicitet.
Områden där folkhälsoperspektivet borde beaktats i ökad grad vid planering är exempelvis byggandet av bostäder, utvecklingen av trafiksystem, arbetsmiljöns inverkan på hälsoläget m.m. Det borde vara rimligt vid planering av exempelvis en trafikled att hälsoaspekter vägs in. Likaså bör folkhälsokonsekvenser vägas in vid beslut om större socialpolitiska reformer som maxtaxereformerna inom barnomsorg och äldreomsorg. Under ideala förhållanden borde folkhälsan vägas in vid samtliga större samhällsförändringar. Vi är dock medvetna om att det kan vara svårt att genomföra i praktiken. Vi föreslår därför att pilotprojekt initieras av regeringen på ett antal områden. Dessa kan tjäna som exempel på hur hälsokonsekvensbeskrivningar kan genomföras. Vad ovan anförts om utveckling av hälsokonsekvensbeskrivningar bör ges regeringen till känna.
Som vi tidigare har konstaterat spelar människors ekonomiska och sociala förhållanden samt kön stor roll för hälsan och välbefinnandet. Stora ekonomiska och sociala klyftor i ett land påverkar folkhälsan i dess helhet. Länder med små klasskillnader har bättre folkhälsa i alla samhällsklasser. Det är därför angeläget ur folkhälsosynpunkt att eftersträva minskade sociala klyftor. Detta förhållande gäller såväl kvinnor som män.
I Sverige finns det fortfarande stora och möjligen ökande klassklyftor när det gäller hälsa vilket framträder både bland kvinnor och män. De sociala skillnaderna och ojämlikheten i hälsa har alltför sällan uppmärksammats. Ett konkret exempel på detta är hjärtinfarkt, som under en lång tid betraktades som en ”direktörssjukdom”, trots att det tydligt funnits en överrepresentation av arbetare i gruppen hjärtinfarktpatienter. Levnadsvanor har ibland använts för att förklara ojämlikheten, men detta har visat sig inte kunna ge en fullständig förklaring till skillnaderna. Den mest betydelsefulla orsaken är snarare den samlade livssituationen. Faktorer som då är avgörande är förekomsten av negativ stress, brist på inflytande, förslitning och ensidig belastning samt miljöfaktorer som t.ex. föroreningar och buller.
När mått på för tidig död läggs samman med andra mått på ohälsa syns de sociala skillnaderna tydligast. Ojämlikheten i hälsa finns inte bara mellan de mycket rika och de mycket fattiga utan kan studeras längs hela skalan av ekonomiska och sociala förhållanden bland såväl kvinnor som män.
En rad specifika ohälsotillstånd är särskilt starkt kopplade till samhällsställning, bl.a. rygg- och muskelsmärtor samt psykiska sjukdomar i form av depressioner, ångest och sömnstörningar. Det finns även könsspecifika skillnader, och dessa har ökat när det gäller exempelvis översjuklighet i rörelseorganen och psykiska symtom.
Den allra största ohälsan finns bland dem som slagits ut helt från arbetsmarknaden. Det finns därmed ytterligare faktorer som påverkar ohälsan. Det kan handla om social utstötning eller marginalisering t.ex. till följd av långvarig arbetslöshet, långvarig psykisk sjukdom eller långvarigt missbruk. Inom vissa invandrargrupper med långvarig arbetslöshet finns en tydlig förhöjning av ohälsotal som har samband med gruppens situation på arbetsmarknaden och i samhället.
Klassrelaterade skillnader i hälsa minskar inte med högre ålder utan det sker snarast en ökning. I de äldsta åldersgrupperna, där majoriteten är kvinnor, har många låga pensioner vilket tillsammans med höga avgifter inom vård och omsorg bidragit till ökad oro och ohälsa.
Vänsterpartiet anser att i det offensiva arbetet med folkhälsan ska de könsmässiga, ekonomiska och sociala förhållandena vägas in. I detta arbete bör Folkhälsoinstitutet tillsammans med kommuner och landsting ha en ledande roll. Folkhälsoinstitutet bör få i uppdrag av regeringen att fördjupat genomföra en analys av de klassmässiga hälsoskillnaderna. Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det finns en klar s.k. hälsoparadox. Kvinnor lever längre än män men drabbas av fler hälsoproblem. Studier har visat att kvinnor har en genomsnittligt sämre hälsa än män. Det är mycket oroande att ökningen av ohälsan i Sverige i mycket hög utsträckning drabbar kvinnor. Två tredjedelar av de långtidssjukskrivna är kvinnor med arbetsrelaterad ohälsa. Det är även ett observandum att dödligheten hos kvinnor i s.k. okvalificerade arbetaryrken inte gått ned under 1990-talet till skillnad från alla andra grupper.
Den forskning som bedrivits har oftast haft männen som norm och därmed har kvinnors hälsoproblem blivit osynliggjorda. Andra, strikt biologiska förhållanden har tolkats på ett värderande sätt som gjort att kvinnors livsvillkor och livslopp fått betydelse i termer av hälsa eller sjuklighet. Exempel på detta är graviditet, menstruation och klimakterium.
Hormoner har i vår tid haft en stor betydelse för att förklara kvinnors besvär. På det sättet har biologiska skillnader mellan kvinnor och män kunnat osynliggöras. Andra faktorer som bidragit till ojämlikheten är skuldbeläggningen av kvinnor, sjukliggörandet och medikaliseringen samt en benägenhet, företrädesvis hos de manliga läkarna, att uppfatta kvinnliga patienters besvär som oklara och diffusa. En uppfattning som har sin rot i den medicinska litteraturens ensidiga symtombeskrivningar utifrån mäns sjukdomspanorama.
Många kvinnor är anställda inom offentlig sektor och har på sin arbetsplats fått en alltmer pressad situation. På fyra år har sjukskrivningar med utbrändhetsdiagnoser ökat med 50 % bland anställda i kommuner och landsting. Bakom procentsatserna döljer sig en ökning med drygt 6 000 sjukfall. Ohälsotillstånd som följer på negativ stress kan vara fysiska, såsom högt blodtryck, höga blodfetter, ökad risk för blodpropp, och psykiska, såsom depression, utmattning och koncentrationssvårigheter.
Kvinnors stressmönster och stressupplevelser har inte undersökts i någon större utsträckning, i synnerhet inte i relation till ohälsa.
De faktorer som bidrar till stress och ohälsa hos både män och kvinnor är låg utbildning och minimalt beslutsutrymme. Men för kvinnor finns också en mycket tungt vägande riskfaktor i vad som kallats ”relationsstress”. Det kan handla om partnerns sjukdom, alkoholproblem i familjen eller ekonomiska bekymmer. Det är bl.a. tungt vägande orsaker till att kvinnor får kärlkramp och hjärtinfarkt.
Även i sjukvården behandlas kvinnor och män ojämställt. Då mäns symtom vid t.ex. hjärtinfarkt utgör norm så missbedöms kvinnors symtom, och i flera fall underbehandlas därför kvinnorna. En bidragande orsak till denna ojämlikhet i hälsa är att effektiv behandling inte sätts in, vilket ger fortsatt ohälsa.
Vänsterpartiet anser att kvinnors situation särskilt bör beaktas ur ett folkhälsoperspektiv. Folkhälsoinstitutet bör tillsammans med kommuner och landsting ha en ledande och samordnande roll i arbetet med att bryta den könsrelaterade ohälsan i befolkningen. En studie av den ojämlika hälsan kräver en särskild metodik och teoretisk ansats. I tidskriften Utblick Folkhälsa, utgiven av Statens folkhälsoinstitut, redovisas det i nr 2/2002 att genus återfinns långt ner på landstingens dagordning. Genusperspektivet lyser med sin frånvaro i landstingens program och handlingsplaner om folkhälsa.
Folkhälsoinstitutet bör få i uppdrag av regeringen att genomföra en fördjupad analys av de könsmässiga hälsoskillnaderna. Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I folkhälsoarbetet är det viktigt att satsa på barn och ungdomar. Deras situation och uppväxtförhållanden är grunden för den framtida hälsoutvecklingen. Det är därför av avgörande betydelse att ge alla barn en möjlighet till en likvärdig start i livet.
Barn i Sverige har vid en internationell jämförelse en mycket gynnsam hälsosituation, om man bortser från de oroande tendenserna till att alltfler barn utvecklar fetma och psykisk ohälsa.
När det gäller barnolycksfall är Sverige t.o.m. bäst i världen på att förhindra olyckor och skador på barn. Men det finns även inom detta område skillnader kopplade till socioekonomiska förhållanden. Barn som lever under knappa ekonomiska förhållanden drabbas oftare av olyckor än andra barn.
Den mest negativa och alarmerande utvecklingen vad gäller barns hälsa är ökningen av psykiska problem som stress, depression, koncentrationssvårigheter, motoriska störningar och psykosomatiska problem. Det tar sig bl.a. uttryck i en kraftig ökning av förskrivningen av antidepressiva läkemedel. I åldern 16–24 år upplever 34,2 % av flickorna nervositet, oro, ångest eller sömnbesvär och 22,3 % av pojkarna. Enligt statistik från Apoteket har användningen av antidepressiva läkemedel femdubblats i åldersgruppen 13–17 år sedan 1996.
De som är mest utsatta för att drabbas av depression är unga kvinnor där ca 15 % upplever en depression som påverkar det dagliga livet. Den psykiska ohälsan kan även leda så långt som till självmord. Centrum för suicidprevention har visat på betydelsen av ett självmordsförebyggande arbete inom skolans värld genom utbildning för blivande lärare och redan verksamma i skolan samt att man har ett handlingsprogram.
Ekonomiska försämringar inom skolan har lett till att många elevvårdande tjänster som t.ex. kuratorer och psykologer har försvunnit. Vänsterpartiet har tillsammans med regeringen under förra året valt att tillföra skolan mer resurser de närmaste åren. Vi anser att det därför bör finnas utrymme och möjlighet att återigen satsa på en utbyggnad av elevvården.
Det som framförallt påverkar den psykiska hälsan hos barn är den sociala och ekonomiska tryggheten hos föräldrarna. Vi vet att under 1990‑talet var arbetslösheten och otryggheten hög, vilket även har påverkat barnen. Särskilt utsatta har barnen till ensamstående föräldrar varit, en grupp som fortfarande lever med små ekonomiska marginaler trots samhällets generellt sett bättre ekonomiska situation. Detta framgår bland annat av Välfärdsbokslutet.
Fysisk ohälsa som ökar bland barn och ungdomar är astma och allergier som numera beräknas drabba nästan 40 % av alla barn och ungdomar. Varför astma och allergier ökat i denna omfattning bland barn och ungdomar är fortfarande till största delen okänt. Det kan inte vara obetydligt att i det här sammanhanget lyfta fram frågan om miljöföroreningar i kombination med ökade luftvägsbesvär.
I dag pågår en rad forskningsprojekt på området. Det är mycket angeläget att den forskningen påskyndas och utvecklas. De barn som är drabbade av astma och allergier har enligt Astma- och allergiförbundet det svårare att vara i skolan idag bl a för att det saknas kunskap om dessa barns behov. Det har också skett försämringar inom skolan när det gäller lokalvård, vilket drabbar dessa barn.
Fler och fler barn drabbas av övervikt som i sin tur kan leda till fortsatt ohälsa, bl.a. diabetes. En förändrad matkultur i kombination med allt mindre fysisk aktivitet är några av förklaringarna. Det är därför angeläget att barn och unga ges möjlighet att i skolan och på fritiden få tillfälle till regelbunden fysisk aktivitet. Skolverket bör därför få i uppdrag att utreda och lägga fram förslag till ökad fysisk aktivitet i skolan. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Folkhälsoarbete handlar om insatser både på individnivå och på samhällsnivå. Det handlar i hög grad om att se de livsbetingelser som påverkar kvinnors och mäns hälsa och inte minst att se vilka konsekvenser politiska beslut får för folkhälsan.
Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren säger att en målsättning skulle kunna vara att det är lika naturligt att diskutera hälsokonsekvenser av de fattade besluten som att ta upp de ekonomiska konsekvenserna. Det är enligt Vänsterpartiet särskilt viktigt när miljö-, närings- och hälsointressen ibland står emot varandra. I besluten bör det då klart framgå vilka överväganden och ställningstaganden som gjorts och att försiktighetsprincipen ska vara en avgörande faktor.
Samhället och dess beslutsfattare har en stor utmaning i att utjämna skillnaderna i hälsa mellan olika grupper av människor. För detta krävs långsiktiga och genomgripande insatser. Arbetet med goda miljöer, bra bostäder, bra mat och goda sociala och ekonomiska villkor måste därför vara ständigt aktuellt för att upprätthålla och förbättra folkhälsan. Enbart information på individnivå har visat sig vara otillräcklig när det gäller att påverka folkhälsan. De väletablerade har lättare tagit till sig informationen medan andra utsatta grupper inte har påverkats nämnvärt, vilket styrker vikten av ovanstående.
Ett hälsoproblem som framförallt ökar och som är mycket oroande är den negativa stressen, en stress som har sin grund i känslor av maktlöshet och uppgivenhet. Stressrelaterad ohälsa kan ha sin grund både på arbetsplatsen och i samhällslivet i stort. Tempot och flödet av intryck och information har ökat generellt på livets alla områden. Den tidsbesparande teknologin har blivit en stressdrivande faktor. Enligt professor Bengt Arnetz, institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet, krävs det att vi hittar nya modeller för hur vi ska leva i ett samhälle med snabba förändringar, förändringar som ofta är kopplade till utvecklingen av informationsteknologin. Även professor Bodil Jönsson pekar på riskerna med att människor idag har krav på sig att vara ständigt nåbara och uppkopplade.
Den stressrelaterade ohälsan är en orsak till det ökade antalet sjukskrivningar i offentlig sektor, företrädesvis inom vården och omsorgens yrkesgrupper. Kommuner och landsting är stora arbetsgivare och dessa måste tillsammans med de anställda, fack och företagshälsovård se över och åtgärda dessa problem. I det sammanhanget anser Vänsterpartiet att en särskild utredning bör tillsättas för att se över vilka konsekvenser arbetstidens längd och förläggning får på folkhälsan. Detta bör ges regeringen till känna.
Sexualitet är en källa till livsglädje, gemenskap och lust. Sexualitet handlar också om hälsa, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Den mänskliga sexualiteten är i första hand socialt konstruerad och kan inte förstås utifrån ett biologiskt perspektiv. Det heterosexuella samlaget är fortfarande i de flesta fall en förutsättning för fortplantning, men fortplantning är sällan det primära syftet för människor när de har sex. Ett konkret exempel på att kvinnors sexualitet bundits upp till reproduktion som mål är gynekologin. Undersökningar, kontroller och samtal vid ett gynekologbesök strävar huvudsakligen efter att se till kvinnans hälsa för att möjliggöra graviditet och att kunna ta emot en man i form av penetration. En man som besöker en läkare med frågor om sitt könsorgan har visserligen inte en specifik mottagning att vända sig till men fokus är på mannens lust i form av potens och förmåga till erektion, inte hans förmåga till reproduktion.
Det finns också en tydlig markering inom det sexualpolitiska området att heterosexualitet utgör normen. Konkret innebär det t ex att lesbiska kvinnor riskerar att få sämre sjukvård. I mötet med sin läkare, i synnerhet vid besök på en gynekologisk mottagning, får den lesbiska kvinnan formligen klättra över begrepp som är starkt knutna till den heterosexuella kärnfamiljen. Det kräver mycket styrka och mod hos den enskilda kvinnan att då berätta att hon är lesbisk.
Biologin har fått alltmer utrymme i den sexualpolitiska debatten, bl a genom nya läkemedel, läkemedel som riktas företrädesvis till män. Den sexualpolitiska debatten har tystnat och diskussionen har tagits över av en mekanisk och kommersialiserad syn på sexualitet. Det handlar om prestation och konsumtion med tydliga skillnader i synen på kvinnor och män. I det sammanhanget är det oroande att ungdomsmottagningarna har rustats ned.
Den sammantagna analysen visar att sexualiteten idag är en bärande del av den rådande könsmaktsordningen där kvinnor systematiskt underordnas män. Ett jämställdhetsarbete och ett framgångsrikt folkhälsoarbete kan aldrig bli framgångsrikt om inte också sexualpolitiken involveras. Vänsterpartiet anser därför att det bör tillsättas en utredning med syfte att utveckla nationella sexualpolitiska mål med folkhälsoinriktning för att skapa en sexualitet på lika villkor mellan kvinnor och män, heterosexuella, bi- och homo- samt transsexuella. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet avvaktar med stort intresse regeringens förslag utifrån Nationella folkhälsokommitténs slutbetänkande eftersom ett offensivt folkhälsoarbete är mycket angeläget. Vi anser fortfarande att det är bättre att förebygga än att behandla när skadan redan uppstått, ur både patientens och samhällets perspektiv.
Vänsterpartiet anser att ett effektivt folkhälsoarbete i grunden handlar om att utjämna sociala skillnader och skapa jämlikhet mellan könen.
Vänsterpartiet anser att inte minst primärvården har en viktig funktion i folkhälsoarbetet och att även kommunernas ansvar för folkhälsoarbetet bör klargöras. Det behövs även en ökad samverkan mellan de olika huvudmännen och mellan olika projekt för att få en bättre effekt och genomslagskraft. Möjligheten att dra nytta av goda erfarenheter som gjorts skulle därmed öka.
En inte minst viktig roll har företagshälsovården i det strategiska folkhälsoarbetet då arbetsplatsen är en miljö som i hög grad påverkar individens hela livssituation.
Vänsterpartiet anser att det är ett viktigt steg i det folkhälsopolitiska arbetet att konkreta folkhälsomål fastställs med syfte att öka och bevara folkhälsan samt utjämna rådande skillnader i hälsa mellan olika grupper av människor. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Marie Engström (v) |
Owe Hellberg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Rossana Valeria D (v) |
Alice Åström (v) |
|
Elina Linna (v) |