1 Innehållsförteckning 5
2 Förslag till riksdagsbeslut 6
3 Inledning 8
4 Missbruksutvecklingen hotar välfärdssamhället 9
5 Etappmål för den svenska narkotikapolitiken 10
6 Narkotikafrågor inom EU 11
7 Anhörigombudsman 12
8 Narkotikafria fängelser 13
9 Polisens arbetsmöjligheter 13
10 Skolan och det förebyggande arbetet 14
11 Handeln med alkoholprodukter 15
12 Alkoholbeskattningen 15
13 WHO-Europa 16
14 Upprustning av missbrukarvården 18
15 Missbrukarvårdens ekonomiska villkor 19
16 Sprutbyten inom narkomanvård 20
17 Fosterskador till följd av alkohol och narkotika 20
18 Anmälningsplikten till socialtjänsten 22
19 Nolltolerans för onykterhet i trafiken 23
20 Tobaken som sjukdomsorsak 24
Riksdagen beslutar att fastställa ett etappmål för minskat narkotikamissbruk i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om Sveriges arbete inom EU i narkotikafrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om anhörigombudsmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om narkotikafria fängelser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om polisens organisation för insatser mot langning och annan illegal droghantering.1
Riksdagen begär att regeringen återkommer med lagförslag om förutsättningarna för att använda kräkmedel då misstänkta langare antas ha svalt narkotikakapslar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utarbetande av en nationell handlingsplan för hur kampen mot ungas missbruk av alkohol, narkotika och tobak skall intensifieras i bl.a. skolan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inom EU ändra införselreglerna för alkoholdrycker.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upp till 3 miljoner kronor ur anslaget 14:8 för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder bör användas till extra bidrag till WHO:s Europaregions arbete med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att anmälningsplikten till socialtjänsten då barn far illa skrivs in även i skollagen och hälso- och sjukvårdslagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning av statens och kommunernas ekonomiska ansvar för missbrukarvård och viss ungdomsvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utbyte under kontrollerade former av injektionsmissbrukares sprutor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård enligt LVM för att förebygga fosterskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om straffskala och beviskrav för drograttfylleri.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tobaksfrågor.
1 Yrkandena 4–6 och 15 hänvisade till JuU.
2 Yrkande 7 hänvisat till UbU.
3 Yrkande 8 hänvisat till SkU.
Folkhälsan är en av de viktigaste faktorer som avgör om ekonomiska framsteg och social välfärd är möjliga. Detta får ökad betydelse i ett land där den yrkesverksamma generationens andel av befolkningen minskar, samtidigt som de äldres andel ökar. Den samlade produktiviteten hos befolkningen i yrkesverksam ålder är avgörande för om ett välfärdssamhälle kan upprätthållas. En tillräckligt stor andel av den vuxna befolkningen måste då vara frisk, arbetsför och i arbete. Annars undergrävs, i större eller mindre utsträckning, det som frihandel, utbildning, teknik och andra välståndsskapande krafter kan ge oss av ekonomiska framsteg och social välfärd.
Den enskildes ansvar, kunskap och önskan att förebygga ohälsa är den bästa grunden för en god folkhälsa. Men politiken kan främja hälsoupplysning och minska eller undanröja många orsaker till olyckor och sjukdomar. Det är särskilt viktigt att minska bruket av alkohol, narkotika och tobak. Inom några områden skall nolltolerans gälla – gravida, minderåriga, trafiken och arbetslivet. Med tanke på tendensen till att ungdomars konsumtion av alkohol ökar, och att missbruk av alkohol i tonåren ofta fortsätter med narkotikamissbruk, är det synnerligen viktigt att betona det alkoholförebyggande arbetet bland yngre.
Under lång tid har hälsoläget för befolkningen i Sverige förbättrats, och det har haft mycket stor betydelse för att möjliggöra den höga produktivitet i arbetslivet som gett höga realinkomster och skattebaser som kunnat bära upp socialförsäkringar och andra delar av en modern välfärdsstat. En ökad medellivslängd och en låg barnadödlighet är några av de många mått som vittnar om den långsiktiga förbättring av folkhälsan som har skett under årtionden då de positivt verkande faktorerna har vägt tyngre än sådana som försämrat hälsoläget.
De senaste åren har en rad nya omständigheter bidragit till risken att den positiva utvecklingen av hälsoläget vänds i sin motsats för betydande delar av befolkningen. En mer oförmånlig fördelning av invånarna på olika åldersgrupper kan utvecklas samtidigt som olika folkhälsoproblem tilltar och antalet friska och yrkesverksamma blir för lågt för att bära upp välfärden.
Även om vi i vårt eget land skulle lyckas undvika att en sådan utveckling leder till stagnation och socialt förfall kan vi indirekt beröras av att länder som vi har i vår omgivning och som är viktiga i vårt handelsutbyte får dåliga ekonomiska och sociala förhållanden. Kombinationen av åldrande befolkning och förvärrade missbruksproblem i den generation som skall bära upp välfärden är ett hot mot välfärd och social sammanhållning i Europa, och de länder som inte drabbas direkt av en sådan utveckling kan ändå påverkas på många sätt. I flera av de östeuropeiska länderna är omfattande alkoholmissbruk och ett ökat narkotikamissbruk mycket allvarliga hinder för ekonomisk tillväxt, modernisering och ordnade samhällsförhållanden. Länder som fastnar i en sådan situation kan få sociala och politiska förhållanden som kan vålla många bekymmer och faror för resten av Europa. Vi tar upp detta även i avsnittet om WHO-Europa nedan.
I Sverige är de senaste årens snabba ökning av sjukskrivningar och förtidspensioneringar ett allvarligt tecken, och bakom de psykosociala diagnosernas växande andel av sjukpenningkostnaderna ligger många faktorer som kan tyda på att folkhälsan försämras på ett sätt som kan få stora och långvariga följder. Såväl narkotika- som alkoholproblemen är dessutom på väg att tillta, och den samlade effekten av dessa förändringar kan vålla stora svårigheter när det gäller såväl socialförsäkringar som andra välfärdssystem. Samtidigt ökar de sociala skillnaderna mellan olika befolkningsgruppers hälsotillstånd. Inte minst tobaksbruket har blivit en faktor som fördjupar de sociala skillnaderna i hälsa. Skador av alkohol, narkotika och tobak förorsakar stort lidande för många berörda personer och deras omgivning.
Senare under riksmötet kommer en proposition om folkhälsofrågorna att läggas fram av regeringen och behandlas av riksdagen. Många viktiga frågor som berör sådant som kan förebygga en fortsatt ökning av sjukskrivningar och förtidspensioner behandlas också i andra sammanhang under riksmötet, och från Folkpartiets sida tas de upp i en rad motioner, inom ämnesområden från jämställdhet och familjepolitik till arbetsliv, och från rehabiliteringsinriktad sjukförsäkring till förbättrad elevhälsovård.
När det gäller folkhälsofrågorna i stort, och då inte minst tobaksfrågorna, får vi säkert anledning att återkomma med en motion när regeringens proposition föreligger.
I den här motionen begränsar vi oss därför till att dels peka på den oroande utveckling i Sverige och i Europa som dessvärre blir en bakgrund för många beslut som gäller såväl folkhälsofrågor som andra välfärds- och ekonomifrågor, dels ta upp vissa narkotika- och alkoholpolitiska frågor.
Riksdagen har tidigare i år behandlat proposition 2001/02:91 om en ”nationell narkotikahandlingsplan”. Folkpartiet liberalerna ställde sig bakom huvuddragen i denna proposition, men framhöll att den i flera avseenden innehöll vällovliga ord snarare än konkreta förslag och verkliga satsningar. Vi återkommer därför i den här motionen till vissa narkotikapolitiska frågor men hänvisar i övrigt till vad som från liberalt håll framfördes vid behandlingen av proposition 2001/02:91. Även inom alkoholpolitiken har flera frågor relativt nyligen behandlats av riksdagen med anledning av propositioner. Vi tar därför inte nu upp alla delfrågor, men har i den här motionen ett antal yrkanden i frågor där tidigare beslut har varit otillräckliga – eller där nya omständigheter har tillkommit.
Det senaste årtiondet har narkotikasituationen försämrats markant, med utbredd langning av flera nya slags narkotiska preparat, som om de blir mer spridda kan vålla stora skador. Samtidigt har utvecklingen varit negativ även när det gäller flera slag av narkotika, vilket varit ett stort socialt problem ända sedan 60- eller 70-talen. Tidigare har narkotikamissbruk, även om det har vållat skador, varit så pass sällsynt att det inte har rubbat hälsoläget särskilt mycket för befolkningen som helhet. Om den utveckling som nu är på gång i några av EU-länderna, och som det finns tecken på även i Sverige, fortsätter kan detta ändras och narkotikaskador i de normalt yrkesaktiva åldrarna bli en ekonomisk och hälsomässig belastning på hela samhället av samma art som alkoholskador redan är i de flesta länder.
Alkoholförbrukningen i Sverige ökade däremot de båda senaste årtiondena mindre än som kunnat befaras, delvis som en följd av lågkonjunkturer och ekonomiska kriser som har bromsat inköpen av varor där efterfrågan, som för alkohol, är både pris- och inkomstkänslig. De allra senaste åren har däremot en påfallande snabb acceleration av den totala alkoholförbrukningen skett. Om den fortsätter på samma sätt kan följderna för hälsotillståndet, välfärdssystemen, arbetskraftstillgången och statsfinanserna bli mycket stora och svårhanterade. Det är en brist i budgetpropositionen att sådana långsiktiga perspektiv på olika faktorer som kan avgöra vad som är möjligt i framtiden saknas.
Tecken på ökade alkoholskador börjar i viss mån redan synas, men eftersom ökat alkoholberoende utvecklas under en följd av år och de flesta medicinska och sociala skador uppträder lång tid efter en konsumtionsökning har ganska lite av effekterna hunnit inträffa. De ändrade regler som genomdrivits för införsel från andra EU-länder har ännu inte trätt i kraft fullt ut. Deras effekter på konsumtion, hälsa och samhällsekonomi kommer att läggas ovanpå den negativa utveckling som redan skett av andra skäl. Att det här innebär stora risker för ännu mer av ohälsa, social utslagning och annat som undergräver välfärd och statsfinanser är uppenbart.
Att begränsa verkningarna och hindra att den restriktiva alkohol- och narkotikapolitiken bryts ned ännu mer är angeläget med tanke på de demografiska förskjutningar som kommer att ske och de tendenser till ökad ohälsa som är en del av förklaringen till den dramatiska kostnadsutvecklingen i sjukförsäkringen. Alkohol- eller narkotikaberoende innebär att missbrukaren upphäver sin egen frihet, samtidigt som han eller hon i de flesta fall även skadar andra människor, främst sin familj eller andra anhöriga. Alkohol- och narkotikamissbruk undergräver vidare förutsättningarna för att ta självständiga och välgrundade beslut. Ett stort rörelseutrymme för dem som gör affärer med alkohol och narkotika är inte en frihetsfråga, däremot är det viktigt att människor inte får sin personliga frihet inskränkt eller upphävd av berusningsmedel. I ett liberalt samhälle skall staten i denna fråga, såväl som i andra, aktivt verka för att skapa förutsättningar för att alla individer, och inte endast de med goda förutsättningar, skall ha möjlighet att leva ett självständigt liv.
Att samhället bör vara narkotikafritt är utgångspunkten för svensk narkotikapolitik. Narkotikan kan, när den får tillräckligt stor utbredning, förstöra samhället, riva ner välfärden och skapa väldiga sociala klyftor och orättvisor. Därför är narkotikan förbjuden, såväl all kommersiell verksamhet med narkotika som annan hantering, innehav och bruk av narkotika som inte är medicinskt motiverad. För ett land som även på längre sikt vill förbli ett välfärdssamhälle är detta den enligt vår mening enda hållbara linjen.
Samtidigt står det klart att ett narkotikafritt samhälle kan vara en principiellt deklarerad målsättning, och att delar av politiken mot missbruk kan vara mycket ändamålsenliga, samtidigt som annat som händer inom och utom politiken ger ett ökat utrymme för missbruk och för illegal verksamhet av olika slag, vilket successivt skapar större klyftor i samhället och underminerar delar av välfärdssamhället. Under det senaste årtiondet har det i Sverige allt mer blivit en sådan kombination av bra målsättning, till stor del rätt politik och på andra områden politik som undergräver målet om ett narkotikafritt samhälle.
Att enbart slå fast att Sverige eftersträvar ett narkotikafritt samhälle är därför inte tillräckligt om man vill ange ett mål och efter en tid också skall kunna avläsa om vidtagna åtgärder varit tillräckliga eller inte. Inom ramen för det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle, bör därför ett etappmål ställas upp. Detta togs upp i en liberal motion när narkotikapolitiken behandlades vid föregående riksmöte. Vi menar att riksdagen nu bör fastställa ett sådant mål. Som utgångspunkt för en diskussion i utskottet om ett sådant beslut för vi fram förslaget i den ovannämnda motionen, att narkotikamissbruket under fem år ska minska till en tredjedel av vad det är i dag.
I Sverige är det politisk enighet om att inte ge efter för krav på att helt eller delvis göra handel med narkotika direkt laglig eller halvt laglig genom att den i vissa områden tolereras av polismakt och andra myndigheter.
Sverige hör därför till de länder som inom EU verkar för att inte s k legaliseringskrav skall få inflytande på EU-beslut av olika slag. Att det inom EU är oenighet om dessa viktiga frågor är allvarligt, och det är mycket besvärande inom EU-samarbetet att vissa medlemsländer i praktiken saboterar andra medlemmars arbete med att hålla narkotikan borta.
Då narkotikapolitiken är en stridsfråga i Europa blir både Europaparlamentet och EU:s ministerråd slagfält i den kampen. Den striden får Sverige inte förlora, och det finns heller ingen anledning att vi skall göra det.
Det krävs dock att politiker, opinionsbildare, polis, tjänstemän, folkbildningsorganisationer med flera är beredda att samla krafterna till gemensamma insatser. För trovärdighetens skull är det också viktigt att de svenska Europaparlamentarikernas enighet i narkotikapolitikens huvudfrågor bevaras.
Regeringens profil på narkotikaområdet var under några år oroväckande låg, vilket vi påtalade i en motion till förra riksmötet.. Det krävs ett betydligt mer intensivt arbete för att föra ut Sveriges narkotikastrategi i Europa. Om Sverige misslyckas med det finns det risk för att den ”holländska” modellen kommer att prövas istället.
Sverige måste därför visa upp sig inom EU, föra ut korrekt information om sin narkotikapolitik och om de resultat den gett. Det svenska budskapet måste vara klart och konsekvent och visa och övertyga om att all icke-medicinsk användning av narkotika är och förblir förkastlig.
Det är viktigt att Sverige gör sin röst hörd på den politiska arenan. Svensk restriktiv narkotikapolitik har gett vårt land bättre sociala förhållanden, den gör stor nytta och det finns ingen anledning för oss att överge vår politik. Sverige bör också kräva en internationell statistik där utgångspunkterna är gemensamma och ger möjlighet till rättvisande jämförelser mellan olika länder.
Vad som här anförts om EU-samarbetet bör ges regeringen till känna.
Anhöriga är en viktig men alltför lite utnyttjad kraft i kampen mot alla slags missbruk som inte gått så långt. Men samtidigt är det en tragisk realitet att missbruket ofta varit starkare och gjort att den missbrukande utnyttjat och misshandlat sina närmaste, så att anhöriga fått ge upp och förlorat barn, makar eller andra närstående. Få människor är så direkt utsatta för konsekvenserna av narkotikan – liksom alkoholen – som de missbrukandes anhöriga. Följderna för de anhöriga av ohejdat missbruk är ett av de starka skälen inte bara för den restriktiva narkotika- och alkoholpolitiken som sådan, utan även för åtgärder mot den nedmontering som skett av missbrukarvården.
Ofta är det så att alla andra drar sig undan, och att socialtjänst och andra myndigheter är passiva, medan de anhöriga står helt ensamma, utan att kunna dra sig ur förrän det gått mycket långt. Anhöriga har ofta blivit svikna, och de har orättvist skuldbelagts när de har stått där med följderna av vad de som har ekonomisk vinning av berusningsmedel har ställt till med. Ideella föreningar har här haft stor betydelse, och sådan verksamhet är värd stöd. Men anhöriga behöver också stöd i sina kontakter med myndigheter och vårdapparat. För detta bör finnas en ombudsmannafunktion, befattningshavare som har till uppgift att hjälpa de anhöriga att få vård och behandling för barn eller andra närstående, så att inte de kortsiktiga budgetskälens passivitet ännu en gång låter missbruket fortsätta utan åtgärd.
Den narkotikasamordnare som numera finns på statlig nivå bör få uppdrag att överlägga med Landstings- och Kommunförbunden om hur sådana anhörigombudsmän kan införas på lokal och regional nivå. Detta bör ges regeringen till känna.
Många av de intagna på landets fängelser är narkotikamissbrukare. Det är viktigt att fängelsetiden inte är en period av fortsatt knarkande utan kan användas för att vara borta från missbruket och helst uppnå varaktig befrielse från missbruket. Det är ett mycket rimligt krav att den intagne som vill bli fri från narkotika kan tillförsäkras vistelse på en narkotikafri anstalt. Det är också ett mycket rimligt samhällskrav att de intagna som vill fortsätta att missbruka alkohol eller narkotika inte skall ha möjlighet till det när de är intagna i fängelse.
Narkotikasmugglingen in i fängelserna är ett utbrett problem, och det som har gjorts hittills för att hålla fängelser narkotikafria har inte varit tillräckligt. Såväl besökande som personal ska kunna kroppsvisiteras vid inpassering på en anstalt. Vidare bör narkotikahundar finnas på varje anstalt. Reglerna för permission och besök måste också ses över.
Det som här anförts om narkotikafria fängelser bör ges regeringen till känna.
En framgångsrik kamp mot narkotikan är – liksom den restriktiva alkohol- och narkotikapolitiken i stort – ett centralt inslag i kampen mot en betydande del av den dagligen förekommande kriminaliteten, i form av särskilt inbrott och andra stölder, men även misshandel och trafikdöd – liksom mot att människor drivs in i prostitution.
Men inom polisen, liksom i en del andra verksamheter gick sparkniven fram radikalt under 90-talet. En del av det som då gjordes verkar ha byggt på tron att narkotikaproblemet var på väg att gå åt rätt håll. I själva verket fanns flera faktorer, bland annat internationella, som förvärrade narkotikasituationen under 90-talet. Avvecklingen av narkotikaenheter och annan specialkompetens hos polisen runt om i landet kan dessutom ha medverkat till att utvecklingen under 90-talet vände åt fel håll. Den tidigare nedrustningen av sådana polisresurser som har särskild betydelse i kampen mot narkotikalangning hör i vart fall till det som idag förvärrar läget. Det hör då också till bilden att både för internationell organiserad brottslighet och för andra personer som försörjer sig på brott kan smuggling av tobaksvaror, alkohol och narkotika vara grenar av samma kriminalitet och försvagade polisinsatser underlättar alla slag av sådan olaglig verksamhet.
Det är hög tid att se till att polisens resurser prioriteras och organiseras så att de blir mer effektiva mot detta slags brottslighet och därmed får större verkan i inte minst kampen mot narkotikan och den illegala alkoholhanteringen. Till en sådan bättre prioritering hör att särskilda polisenheter bildas över hela landet i detta syfte för att tillförsäkra resurser och kompetens till insatserna mot langning och annan illegal droghantering
Detta bör ges regeringen till känna.
Det har visat sig att de som langar främst heroin ofta förvarar kapslar i munnen för att vid risk för upptäckt lätt kunna svälja dessa. Det är rimligt att myndigheterna efter åklagarbeslut skall kunna använda sig av kräkmedel för att få misstänkta langare att kräkas upp svalda narkotikakapslar. Narkotikakommissionen var också inne på denna linje och föreslog att en sådan åtgärd, då den beslutats, ska utföras av läkare. Regeringen bör återkomma med lagförslag om detta.
Varje elev har rätt att gå i en skola som är fri från knark. Dessutom har skolan en viktig roll i att förmedla kunskap och värderingar som gör att unga människor själva både kan undvika missbruk och skapa de attityder som gör att missbruket inte fäller allt fler av deras jämnåriga. Skolans roll är här svår om inte vuxna genom att vara goda förebilder i handling och i värderingar ger skolan stöd. Det fordras föräldrainsatser och samarbete mellan föreningsliv och myndigheter för att begränsa tillgången på alkohol och narkotika bland ungdomar.
Som framhålls i Folkpartiets partimotion Grundskola med kvalitet måste informationen om alkohol, narkotika och tobak göras mer effektiv. Skolans betydelse har ökat när både rök- och alkoholdebut sker allt längre ner i åldrarna, och när den negativa attityden mot narkotika dessutom luckrats upp hos en del ungdomar. Alla elever skall tidigt i grundskolan få förebyggande alkohol- och narkotikainformation. Alla skolor bör dessutom åläggas att införa en ”drogpolicy” i syfte att upptäcka och åtgärda missbruk. Det ska ske i samarbete med föräldrar, socialtjänst och polis, och det kan dessutom ha stor betydelse att ungdomar själva engagerar sig i information och opinionsbildning kring alkohol, narkotika och tobak.
I den nämnda partimotionen efterlyses en nationell handlingsplan för hur kampen mot ungas missbruk av alkohol, narkotika och tobak skall intensifieras. Det bör ges regeringen till känna att den bör låta utarbeta en sådan handlingsplan. Därvid bör den rapport om insatser för att stärka den alkoholskadeförebyggande verksamheten i skolan, som Folkhälsoinstitutet har lämnat på regeringens uppdrag, i samråd med Svenska Kommunförbundet, vara till stor nytta.
I proposition 2001/02:91 ställde sig regeringen avvisande till att det skulle bli tillåtet att drogtesta barn under 15 år. Mot bakgrund av att narkotikamissbruket ökar och går allt lägre ned i åldrarna är den uppfattningen inte hållbar. Inte minst skolan måste kunna reagera på misstänkt missbruk och då få hjälp av andra myndigheter så att narkotikaanvändningen inte kan fortsätta. När stark misstanke föreligger om narkotikamissbruk bland barn under 15 år, bör det vara tillåtet att, med målsmans tillstånd, genomföra ett drogtest på det barnet.
För att minska alkoholskadorna räcker det inte med åtgärder som enbart är inriktade mot det öppna alkoholmissbruket. Den totala alkoholkonsumtionen måste minska om de sociala och medicinska skadeverkningarna skall kunna trängas tillbaka.
Det finns övertygande belägg för att en politik som begränsar tillgängligheten av alkohol också minskar alkoholkonsumtion och alkoholskador. Huvuddragen i den svenska alkoholpolitiken bör därför ligga fast. Detaljhandel med alkoholdrycker skall, bortsett från de allra svagaste dryckerna, inte ske i företag som har affärsintresse av ökad försäljning och ökat alkoholdrickande. Systembolaget skall ha sina nuvarande uppgifter, I dessa ingår också – som hittills – att med ett brett sortiment ge god service.
En socialt inriktad politik för att begränsa alkoholskadorna skall inte minst skydda barn och ungdomar mot både eget missbruk och följder av föräldrars och andra närståendes missbruk. En sådan socialt inriktad politik förutsätter fortsatta restriktioner för kommersiella företags verksamhet då det gäller alkohol. Dessa restriktioner skall som hittills vara neutrala mellan företag och produkter från olika länder och vara inriktade på att hålla tillbaka totalkonsumtionen av alkohol, oavsett vilket dess tillverkningsland är.
Alkohol i vanlig detaljhandel skulle däremot kunna öka alkoholskadorna betydligt. Detaljhandelns ofta bristfälliga upprätthållande av åldersgränsen vad gäller folköl tyder också på att den skulle ha stora svårigheter att ta ansvar för åldersgränserna för starkare drycker.
För att begränsa folkhälsoskadorna av alkoholkonsumtionen är det viktigaste som kan göras, vid sidan av detaljhandelsmonopolet, att sträva efter att upprätthålla den aktiva prispolitiken så långt det är möjligt.
Hittillsvarande alkoholskatter är i de nordiska länderna och i Storbritannien och Irland högre än i flertalet andra EU-länder. Men de har ändå bara motsvarat en del av alkoholens belastning på till exempel svensk samhällsekonomi.
Att regeringen så fullständigt gav efter för EG-kommissionen vad gäller införselreglerna kan väntas göra det svårare att långsiktigt ha kvar alkoholskatterna på nuvarande nivå. I händelse av stora sänkningar kommer mycket stora sociala, medicinska och samhällsekonomiska skador att vara svårfrånkomliga. De sänkningar som kan framtvingas bör vara så små som möjligt. För närvarande, när Systembolagets försäljning stiger, är frågan om att ändra skattenivåerna inte aktuell, vilket uppenbarligen också är regeringens mening.
I EU-reglerna om resandeinförsel över gränserna för privat bruk är de tillåtna mängderna så stora att de är meningsfulla för privat bruk i stort sett endast vid en så stor förbrukning att den leder till eller redan har medfört alkoholberoende. Införselreglerna är konstruerade så att de främjar langning och regelvidriga inköp till restaurangrörelser. De volymer det gäller är också ändamålsenliga om syftet är att försvåra för de medlemsländer som önskar ha en socialpolitik där missbruk motverkas. De är däremot inte anpassade efter något som kan vara en normalkonsuments inköp vid semesterresor och liknande.
Från årsskiftet 2003-04 innebär de regler som en svensk regering numera har accepterat att en resande vid varje inresetillfälle får medföra 230 liter alkoholdrycker för ”privat” bruk. Sådana införselregler är endast till fördel för företagsintressen som vill sälja mer alkohol oavsett skadorna, och de är till nackdel för länder som vill kontrollera detta slags företagsintressen för att hålla nere skadorna. De nuvarande införselreglerna behövs på intet sätt för att EU:s inre marknad skall fungera. Deras enda politiska funktion är socialpolitisk, och innebörden är att länder som Storbritannien, Irland och de nordiska länderna får sin socialpolitik försvårad, vilket även ökar risken för mycket stora samhällsekonomiska och statsfinansiella skadeverkningar förutom de medicinska och sociala.
Sverige och andra länder som har samma intressen bör därför gå in för att få införselreglerna ändrade så att de ges en rimlig kontakt med vad som kan vara måttlighetskonsumenters normala inköp vid semester- och tjänsteresor. Detta bör ges regeringen till känna.
Världshälsoorganisationens (WHO) Europaregion är den internationella organisation som mest aktivt tagit upp alkoholfrågan. WHO har antagit flera viktiga dokument: Den europeiska handlingsplanen för alkohol (European Alcohol Action Plan) antogs i sin första version 1992 och i en andra version 1999. Vid ministerkonferensen 1995 i Paris antogs en alkoholpolitisk ”rättig-hetsförklaring” (The European Charter on Alcohol) och vid ministerkonferensen i Stockholm 2001 antogs en gemensam deklaration om ungdom och alkohol. Alla 51 medlemsstaterna i WHO:s Europaregion har ställt sig bakom dessa dokument, som baseras på aktuell forskning. De ger sammantaget ett gott stöd för den svenska alkoholpolitiken.
Av flera skäl är det viktigt att WHO-Europas arbete med alkoholfrågorna kan fortsätta och intensifieras. De krafter som arbetar för minskade alkoholskador i högkonsumentländerna, både i Sydeuropa och i Öst- och Centraleuropa, behöver stöd av ett expertorgan och en informationsbank, som kan tillhandahålla både statistik och aktuell forskning, och – framför allt när det gäller de forna kommuniststaterna – hjälpa till att ordna konferenser och utbildning och att utarbeta nationella handlingsplaner.
Det är i hög grad ett intresse för de länder som har övergivit planekonomin och infört marknadsekonomi, att detta inte leder till ökad alkoholkonsumtion, fritt spelrum för hänsynslösa, ofta illegala ekonomiska aktörer och kraftigt ökade alkoholskador. Stora förändringar i denna riktning har tyvärr redan inträffat. Det är också ett intresse för Sverige att medverka till att vända denna utveckling, dels för att några av dessa länder är våra nära grannländer på andra sidan Östersjön, dels för att ytterligare ett antal av dem som nya medlemmar i EU kommer att påverka våra möjligheter att i framtiden föra en framgångsrik alkoholpolitik.
Det är också ett intresse för Sverige att WHO-Europa kan medverka med sin sakkunskap i EG-kommissionens arbete med att utforma en alkoholpolitisk strategi för EU, ett uppdrag som kommissionen fick av ministerrådet på svenskt initiativ under det svenska ordförandeskapet 2001. Vissa tecken tyder tyvärr på att detta arbete inte bedrivs med den energi som vore önskvärd. En alkoholpolitisk strategi för EU, baserad på modern forskning, skulle kunna öka förståelsen inom hela EU för Sveriges krav på att EU:s regelverk skall utformas så att de länder som så önskar kan föra en aktiv alkoholpolitik.
Det tycks också som om WHO-Europa efter den kraftinsats som gjordes våren 2001 med ungdomskonferensen, med betydande och värdefullt svenskt stöd, nu kommer att avsätta avsevärt mindre resurser för arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen, om inte särskilda insatser görs från intresserade medlemsstater.
Mot den bakgrunden framhölls vid förra riksmötet i en reservation (fp) i socialutskottet att Sverige bör ge ett stöd till WHO som riktas speciellt till arbetet med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen och andra alkoholpolitiska dokument. Denna fråga är fortfarande olöst och då det gäller något som är ett starkt intresse för de nordiska staterna har en framställning till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige gjorts av det Nordiska Alkohol- och Narkotikapolitiska samarbetet (NordAN) – ett nordiskt nätverk av folkrörelser engagerade för en restriktiv politik i narkotika- och alkoholfrågor.
I framställningen föreslås att de nordiska regeringarna ger ett ökat stöd till WHO-Europas arbete med att föra ut den alkoholpolitiska handlingsplanen. Detta är ett område där en begränsad ekonomisk insats kan få stor betydelse för Sveriges möjlighet att fortsatt föra en effektiv alkoholpolitik, samtidigt som vi bidrar till att tränga tillbaka ett av de problem som idag utgör ett starkt hot mot social stabilitet och folkhälsa i de forna kommuniststaterna.
Ett totalt bidrag om 300 000 US-dollar, dvs cirka 3 miljoner kronor, skulle kunna ha avgörande betydelse för organisationens möjlighet att arbeta aktivt med alkoholfrågan. Sverige bör förklara sig berett att bidra med upp till 3 miljoner svenska kronor per år under de närmaste tre åren till WHO-Europas arbete med att föra ut den alkoholpolitiska planen. Summan bör utan större olägenhet kunna tas ur anslaget 14:8 om 193 miljoner för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder (avsnitt 5.8.8 inom utgiftsområde 9). Det finns förmodligen få åtgärder inom detta konto som skulle kunna betyda mer än ett bidrag till WHO-Europa för att på sikt begränsa de svenska alkoholskadorna.
Självklart är det önskvärt att även de andra nordiska länderna lämnar extra bidrag till WHO-Europas arbete med alkoholfrågan. Det är dock ett så starkt svenskt intresse att snabbt förstärka detta arbete, att det inte bör vara ett villkor för en svensk insats. Vad som här anförts om användningen av anslaget 14:8 bör ges regeringen till känna.
Den svenska politiken för att bekämpa missbruk har traditionellt varit uppbyggd på tre grundpelare: förebyggande åtgärder, restriktiva regler och vård för dem som hamnat i missbruk. Men vården har sedan 80-talet och framåt skurits ned kraftigt, samtidigt som behoven på grund av ökad alkohol- och narkotikaanvändning har ökat.
Nedskärningen av missbrukarvården har varit mer drastisk än kanske någon annan förändring i välfärdspolitiken. Många andra områden har berörts av besparingar, men knappast på något annat område har ett markant ökat vårdbehov åtföljts av så långtgående nedläggningar och ambitionssänkningar som inom missbrukarvården.
Den statliga narkotikakommissionen pekade på de stora bristerna i narkomanvården, där man ofta står handfallen när det gäller att hejda ett begynnande missbruk. Det tunga narkotikamissbruket ökade under 90-talet, de mest utsatta missbrukarnas genomsnittsålder sjönk och samtidigt ökade narkotikamissbruket i denna grupp.
Förklaringen är dock inte bara nedskärningar av kostnadsskäl. En del av de vårdmetoder som tidigare användes höll inte måttet. Vård som inte var meningsfull har dock i många fall ersatts av ingen vård alls. Alla typer av insatser mot missbruk – från förebyggande arbete till vård och behandling – har minskat. Öppenvård, med eller utan nämnvärt vårdinnehåll, har av kommunalekonomiska skäl ersatt institutionsvård. Men utbyggnaden av öppenvården motsvarar på intet sätt den minskning som skett av antalet missbrukare som tvångsomhändertas. Det har inte varit en genomtänkt utgallring av sämre behandlingsmetoder till förmån för bättre, utan även framgångsrik vård har försvunnit.
Den här utvecklingen är ohållbar, inte minst med tanke på de senaste årens nya narkotikavåg och risken för förvärrade alkoholskador i takt med att de nya reglerna för gränshandel gör alkoholen billigare.
Missbrukarvården måste förstärkas. Det är inte detsamma som krav på ett visst antal vårdplatser. Det som behövs är vårdinsatser som fokuserar på själva missbruket och hjälper människor att komma loss ur detta. Ska missbrukarvården kunna förbättras måste man ta vara på de resultat som senare års grundliga utvärderingsarbete givit. Både socialtjänst och sjukvård måste delta och förbättra sina samverkansformer. Öppen vård kan ofta användas, men måste då ha ett gediget innehåll. Det krävs även en mångfald, både av metoder och av vårdgivare. Socialtjänsten kan inte ensam stå för stöd i närmiljön. Här finns en viktig uppgift för ideella krafter. Frivilligorganisationerna gör inom missbruksområdet mycket viktiga insatser. Det gäller både det förebyggande arbetet, vården och kamratstödjande insatser. Det är viktigt att stödet till organisationerna fortsätter.
Inte heller kan någon enskild behandlingsform ensam prioriteras. Minnesotamodellens ”tolv steg” har hjälpt många, men den passar inte alla. De dokumenterade resultaten av en självkontrollträning med kognitiv och beteendeterapeutisk inriktning är en viktig grund för en förbättrad behandling vid alkoholproblem.
Vad som här anförts om missbrukarvårdens inriktning bör ges regeringen till känna.
En stor del av såväl alkoholist- som narkomanvårdens avveckling, liksom av problemen för kvalificerad social ungdomsvård, har sin förklaring i att huvudmannaskapsfördelning och ekonomiskt ansvar inte fungerar bra på detta område, till skillnad från många andra inom vårdsektorn.
När det gäller ungdomar med långtgående missbruks- och andra sociala problem ställs ofta kommuner – även stadsdelsnämnder och liknande – inför den stora kostnaden vid tidigt ingripande med placering i kvalificerad institutionsvård. Ett lyckat behandlingsresultat kan spara väldiga belopp jämfört med vad en ”karriär” av avancerat missbruk och kriminalitet drar med sig. Men kostnaden är ofta sådan att några få placeringar kan rubba budgeten för en liten förvaltning. Det blir då lätt att kortsiktigt undvika kostnaden, uppskjuta problemet och i praktiken låta andra instanser i kommuner, landsting och stat däribland kriminalvården – samt många brottsoffer – bära en långt större börda längre fram.
Att de ekonomiska incitamenten så kraftigt stimulerar kommuner att handla så att betydande merkostnader till följd av förvärrat missbruk och andra sociala problem uppstår både hos staten och i kommunsektorn är inte hållbart. Det är svårt att komma åt detta problem på annat sätt än genom att ändra de ekonomiska förutsättningarna för missbrukarvård och kvalificerad social ungdomsvård, inte minst då det gäller tidiga ingripanden. Men ett mycket likartat problem finns när det gäller vården enligt LVM, vilket påpekades i en liberal motion med anledning av propositionen om narkotikafrågorna vid riksmötet 2001/02.
En utgångspunkt bör vara den s k finansieringsprincipen. Staten bör införa riktade statsbidrag till kommunerna för sådan missbrukarvård och kvalificerad social ungdomsvård som kräver institutionsplaceringar. Statens kostnad för dessa statsbidrag skall sedan enligt finansieringsprincipen neutraliseras genom en ändring av de allmänna statsbidragen till kommunerna. Staten bör inte ta över själva huvudmannaskapet, utan detta bör alltjämt ligga hos kommunerna.
När det särskilt gäller vården enligt LVM, föreslogs från Folkpartiet i den nämnda motionen förra riksmötet att kommunernas och statens ansvar bör regleras så att kommunerna skall redovisa de åtgärder som vidtagits för var och en av de missbrukare som kan bli aktuella för tvångsvård. Efter en sådan avstämning av att kommunen följt alla socialtjänstlagens bestämmelser, bör staten garantera de huvudsakliga kostnaderna för tvångsvården. En sådan modell kan vara utgångspunkten för även annan missbrukar- och ungdomsvård där statens och kommunernas ekonomiska ansvar skall förändras.
Dessa frågor bör skyndsamt utredas och regeringen bör sedan återkomma med förslag med den huvudsakliga inriktning som här har angivits. Detta bör ges regeringen till känna.
Utbyte av narkomaners sprutor på en sjukvårdsklinik skall ha en plats i narkomanvården, men är då inte avsedd som ersättning för vård utan som ett sätt att dels hindra spridning av bland annat hiv och gulsot, dels ge kontakter som motiverar till och leder vidare till vårdinsatser som kan bryta missbruket. Kontrollerad sådan sprutbytesverksamhet bör tillåtas i fler regioner, under förutsättning att respektive landsting anser det nödvändigt och att verksamheten utformas så att den kan utvärderas vetenskapligt. Att tillåta sprututbyte under kontrollerade former, så som skett under ett antal år i Malmö och Lund innebär inte att man kapitulerar inför narkotikan.
Vem som helst kan inte gå in på sprututbytesmottagningen och skaffa sprutor. Narkomanen som vill byta sina använda sprutor mot rena, ska vara över tjugo år, kunna visa stickmärken, ha behandlats för sitt missbruk men misslyckats med att sluta och ha haft kontakter med socialtjänsten. Man byter smutsiga sprutor mot rena, inget annat. Det är ingen ”allmän” utdelning som sker. Varje spruta och varje nål räknas. Lämnar man tio nålar får man tio. Lämnar man noll får man noll. Förutsättningen för verksamheten är och skall vara att den är kontrollerad på detta sätt – och därmed inte kan få den inriktning som förekommer i länder där socialpolitiken har inslag av att förse vissa slags narkomaner med narkotika, nålar och platser där de förhållandevis snabbt kan missbruka tills de dör. Den kontakt med narkomanerna som ett sådant program innebär skall utnyttjas för att motivera dem till vård som syftar till att missbruket skall upphöra.
Vad som här anförts om sprutbytesverksamheten bör ges regeringen till känna.
Forskningen har klarlagt att foster som utsätts för stora mängder alkohol och narkotika kan få omfattande hjärnskador. De skadade kan få olika grader av utvecklingsstörningar, beteendestörningar och psykiska besvär. Dessa kan visa sig som koncentrationsstörningar, impulsstördhet, perceptionsstörningar m m. Skadade barn kan visa tillväxthämning redan som foster, och växer också dåligt efter födelsen.
Konsumtionen av alkohol och narkotika har särskilt ökat bland unga kvinnor i Sverige. Resultatet blir en ökad risk för att barn drabbas av fetalt alkoholsyndrom, FAS, och fetala alkoholeffekter, FAE, respektive skador av narkotiska medel.
Då konsumtionen av alkohol och narkotika ökar, som nu är fallet, tycks också fler gravida kvinnor ha en högre konsumtion än tidigare enligt en pågående studie på Familjesociala avdelningen på Huddinge sjukhus. Studien visar att var tredje kvinna dricker alkohol under graviditeten och var tionde dricker en gång i veckan. Trots information konsumerar således många kvinnor alkohol och narkotika under graviditeten.
Det väntade barnet riskerar vid moderns missbruk under graviditeten att få allvarliga skador, och möjligheten måste finnas att stoppa den gravida kvinnans missbruk genom att tvångsomhänderta henne.
I Sverige har riksdagen i tidigare beslut avsett att LVM skall ha denna funktion. Som bland annat framhölls i proposition 1987/88:147 föreligger inget hinder att vid ett omfattande missbruk under graviditeten tillämpa LVM om indikationerna för vård är uppfyllda.
En gravid kvinna som inte förmår upphöra med sitt missbruk utsätter fostret för fara. Vid behandlingen av proposition 1981/82:8 skrev socialutskottet i sitt betänkande (1981/82: SoU 22):
Att trots erhållen fullständig information om de risker för barnet som en omfattande alkoholkonsumtion innebär inte bry sig om konsekvenserna av ett fortsatt missbruk är knappast ett normalt beteende hos en gravid kvinna. Om inte hennes vägran att medverka kan tillskrivas annan psykisk störning, är det rimligt att anta att den beror på att missbruket och beroendet tagit en så allvarlig vändning att hon är i trängande behov av vård för att komma ifrån detta. Utskottet vill dessutom framhålla att det ofta måste anses föreligga en fara för att kvinnans egen psykiska hälsa kan skadas om hon genom att inte kunna hejda sitt missbruk själv blir orsak till att hennes barn föds med allvarliga och oåterkalleliga skador.
Trots detta tycks praxis bli att LVM knappast används vid missbruk under graviditeten. I ett fall nyligen med missbruk under graviditeten, där socialtjänsten ansökt om tvångsvård – mot moderns vilja – enligt LVM sade förvaltningsdomstolen nej. Det är kvinnans vårdbehov rätten har att ta hänsyn till, och hon ansågs trots det destruktiva beteendet med missbruk under graviditeten inte uppfylla kriterierna för tvångsvård.
Det verkar som om rättsutvecklingen när det gäller LVM har tagit vägar som inte ligger i linje med vad riksdagen har avsett att uppnå med gällande lagstiftning. Regeringen bör utreda vilken ändring av LVM som kan behövas för att tvångsvård av missbrukande gravida kvinnor skall kunna ske där så är nödvändigt för att bland annat förebygga fosterskador.
Nyligen har en ideell organisation, FAS-föreningen, bildats för att stödja familjer, informera om alkoholrelaterade fosterskador och förebygga att flera barn drabbas. Föreningen upplever att behovet av kunskap är stort.
Kunskapen om dessa barngrupper är mycket begränsad på alla nivåer. Bland forskare finns några med specialkunskaper, men det är svårt att få ut deras arbete utanför institutionerna. Bland läkare i allmänhet är kunskapen inom området allmänt sett bristfällig. Tyvärr gäller detsamma även många barnläkare och personal på BVC-mottagningar. Flertalet skadade barn får inte korrekt diagnos.
Inte heller bland personal inom socialtjänst, förskola och skola finns tillräcklig kunskap eller kompetens att hantera problematiken kring barn med skador av alkohol och narkotika. Till följd av denna brist på kunskap får flera föräldrar, både biologiska och fosterföräldrar, bristfällig eller felaktig information om barnens funktionshinder.
Den vetenskapliga och medicinska kunskapen finns för svensk del idag hos ett fåtal personer, i huvudsak i Göteborgs- och Stockholmsregionerna. Men även där är det svårt för berörda familjer att få tillgång till stöd och hjälp.
I dag slussas de flesta barn runt till olika vårdinrättningar, där oftast kunskapen om denna grupp av barn är mycket begränsad. För att råda bot på detta behövs ett nationellt kunskapscentrum med bred kompetens som bör innehålla följande verksamheter:
Diagnosticering av fetala skador av alkohol och narkotika hos barn och vuxna.
Bedömning av mindre uttalade fall av alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador.
Psykologisk och psykiatrisk kompetens för såväl barn och vuxna med de aktuella skadorna som deras familjenätverk.
Syftet bör vara att barn med alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador tidigt skall placeras i trygga stabila familjeförhållanden och att dessa barn identifieras och diagnosticeras så tidigt som möjligt, detta för att förebygga de många negativa konsekvenser i form av asocialt beteende, missbruk, kriminalitet m m, som annars ofta blir följden av barnens funktionshinder.
Vad som här anförts om ett nationellt kunskapscentrum för alkohol- och narkotikarelaterade fosterskador bör ges regeringen till känna.
En fråga av stor betydelse inte minst då missbruk av alkohol eller narkotika drabbar barn är att trots skyldigheten för olika myndigheter med flera att, vid misstanke om att ett barn far illa, göra anmälan till socialtjänsten är det få som gör det.
Det är speciellt allvarligt att många yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn i sin profession inte fullgör sin anmälningsskyldighet. För att bättre tydliggöra vad som gäller bör anmälningsskyldigheten, som i dag endast regleras i socialtjänstlagen, även skrivas in i skollagen samt i hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändringar.
All trafik på land, till sjöss och i luften skall hållas fri från alkohol och narkotika. Nolltolerans för att förare är påverkade av berusningsmedel är också sedan länge en hörnpelare i det svenska arbetet för trafiksäkerhet. Meningen med gränserna för alkohol i blodet vid bilkörning är att de skall vara så låga att de inte lämnar utrymme för att köra påverkad.
Den exakta gränsdragningen för att åstadkomma detta har diskuterats, och nya tekniska hjälpmedel för kontroll av alkohol i utandningsluft har haft betydelse för var den straffrättsliga gränsen i praktiken kan läggas. Men grundtanken har hela tiden varit klar.
Alkohol och bilkörning hör över huvud taget inte ihop. Detsamma måste gälla för bilkörning och narkotika av alla slag. Bruket av narkotika är inte bara brottsligt i sig, att köra motorfordon med narkotika i kroppen är ett farligt och hänsynslöst beteende, på samma sätt som rattfylleri. De senaste årens förvärrade narkotikasituation ökar risken för att narkomaner ställer till med trafikolyckor.
1999 kompletterades tidigare lagstiftning för att det även skall vara nolltolerans för narkotika i trafiken. Det har dock visat sig svårt att leva upp till syftet med den nya lagstiftningen. 2001 upptäckte polisen 4 600 drogpåverkade personer i trafiken. År 2000 var antalet 3 800 och år 1999 endast 1 700. Av dem har antalet rattfyllerister legat ungefär stilla under dessa år, medan antalet narkotikapåverkade stadigt har ökat. Trots skärpt lag, ökar alltså antalet narkotikapåverkade bilförare.
Ett problem är att lagen nu har olika beviskrav för alkohol- respektive narkotikapåverkan. Bevisföringen vid narkotikapåverkan bygger till stora delar på subjektiv bedömning av polisen vid ingripandet. Vid alkoholpåverkan är lagen avsevärt tydligare, blodprov räcker för dom för grovt rattfylleri. Däremot räcker inte blodprov för att en narkotikapåverkad förare ska dömas för grovt rattfylleri. Straffet för grovt rattfylleri med alkohol är skarpare än för grovt drograttfylleri, fängelse i högst två år respektive fängelse i sex månader.
Det leder till att endast ungefär hälften av de narkotikapåverkade som upptäcks döms till fängelse. Straffet stannar oftast vid böter. Det är tydligt att nuvarande regler inte uppfyller syftet att upprätthålla nolltolerans för berusningsmedel i trafiken. Tvärtom tycks reglerna innebära att de förvärrade narkotikaproblemen möts med signalen att fylleri på narkotika vid bilkörning är en förhållandevis mindre allvarlig sak än fylleri på öl, vin eller sprit vid bilkörning. Att ge det intrycket kan inte ha varit meningen, behovet av en lagändring är tydligt.
Regeringen bör låta utreda frågan och sedan återkomma till riksdagen med lagförslag. Utredningen bör omfatta såväl straffsatsen som beviskraven för drograttfylleri. De senare bör harmoniseras för alkohol- och narkotikapåverkade bilförare, vilket innebär att kemisk analys som påvisar narkotiska medel i kroppen skall vara tillräcklig för fällande dom, inte bara för narkotikabruket som sådant utan även för rattfylleribrottet. Detta bör ges regeringen till känna.
Nikotinberoende är också ett allvarligt hälsoproblem. Ungefär 8 000 människor dör varje år i förtid p.g.a. rökningen. Lungcancern bland kvinnor ökar.
Särskilt utmanande är de sociala skillnaderna när det gäller bruket av tobak. Rökning är inte ett resultat av social ojämlikhet. För några årtionden sedan var rökningen en överklassvana medan ”arbetarklassens kvinnor” var i det närmaste helt rökfria. Men ojämlikheten i hälsa är till stor del ett resultat av att rökningen fortsätter att vara utbredd i mindre gynnade grupper, att de barn och ungdomar som går vidare till högre utbildningar börjar röka i mindre utsträckning än andra osv.
Här finns behov av och utrymme för kraftigt förstärkta insatser. Det är dags att det senaste halvseklets forskningsrön om tobakens skadeverkningar tydligt slår igenom i den officiella synen på tobaken. Det handlar inte om konsumentpolitik, om ett harmlöst ”njutningsmedel” eller en fråga om individens fria val. Det handlar i stället om ett beroende med enorma hälsorisker. Cigaretterna dödar i genomsnitt varannan cigarettkonsument när de används på avsett sätt.
Ändå är cigaretter en av de mest lättillgängliga varorna i vårt samhälle – mer lättillgängliga än både livs- och läkemedel. Det svenska arbetet mot tobak har från början byggt på information, utbildning och opinionsbildning. Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för dessa insatser. De kan inte överlåtas enbart på frivilliga organisationer och än mindre på tobaksindustrin. Staten måste ta ett fortsatt ansvar för denna verksamhet som är en hörnsten i svensk tobakspolitik, tillsammans med beskattning och andra restriktioner. Vi återkommer i dessa frågor då riksdagen behandlar den kommande propositionen om folkhälsofrågor.
Arbetet mot tobaken intensifieras nu internationellt, såväl inom WHO som i t.ex. Storbritannien och USA. Det är angeläget att Sverige fortsätter att ge aktivt stöd till det internationella arbetet mot tobak, inte minst som medlem i EU. Det är samtidigt viktigt att vår trovärdighet i den internationella tobakspolitiken inte urholkas genom att nationella krafttag uteblir eller skjuts på en obestämd framtid.
Vad som här anförts om tobaksfrågor bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Gabriel Romanus (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Johan Pehrson (fp) |