Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta se över behovet av förebyggande insatser.
Sverige är mitt uppe i en gigantisk förändring när det gäller alkoholpolitiken. De införselregler som gäller från årsskiftet 2004 är att vid varje inresa för en medborgare över 20 år kan denne ta med sig 10 liter sprit, 90 liter vin, 20 liter starkvin och 110 liter starköl. Denna alkoholpolitiska förändring kan i stort sett bara jämföras med att ransoneringssystemet avskaffades 1955. Detta skedde dock med en stor ambition att motverka reformens effekter på ungdomssidan. En kraftig uppbyggnad skedde, dels genom satsningar på folkrörelser och ungdomsorganisationer, dels genom en upp- och utbyggnad av den kommunala fritidsverksamheten, många gånger i samverkan med organisationslivet. Kommunernas satsning på fritids- och ungdomsarbete var framgångsrikt och den politiska enigheten stor om att detta var en nödvändig åtgärd.
Fritidsnämnderna blev frivilliga, och ingen anade att dessa verksamheter under främst 90-talet inte skulle kunna hävda sitt ekonomiska utrymme i ekonomisk konkurrens med bl.a. barnomsorgen, äldreomsorgen och skolans behov av resurser.
I socialtjänstlagen föreskrivs att kommunerna genom socialnämnderna ska arbeta för att förebygga och motverka missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Och senare fastslås att man ska verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden.
Det är inte ambitionerna det är fel på i det sammanhanget. Det är snarare så att det som skett är att när ramlagstiftningen blir så vid uppstår ibland så många krav i ett sammanhang att det alltid är de mest akuta insatserna som ges prioritet. Det långsiktiga allmänpreventiva och ur ett samhällsperspektiv relativt sett billiga arbetet får stå tillbaka för akuta, dyrbara och krisartade insatser.
Nu står vi inför ett nytt 1955 ur ett alkoholpolitiskt perspektiv, men när vi satsar, så väljer samhället att göra det på information, mer än på verksamhetsskapande insatser. Alkoholkommitténs många kvaliteter kan vara verkningsfulla ur ett övergripande perspektiv men bör kompletteras med en systematisk och långsiktig satsning på lokala förebyggande insatser för barn och ungdomar.
Av preventionsforskning från flera länder framgår allt tydligare att för de resultat som ger framgång i ett minskat drickande och en ökad punktnykterhet är de lokala insatserna helt avgörande. Ett viktigt inslag i dessa är då bra och välorganiserade aktiviteter. Det är inte så att ungdomar som deltar i dessa helt avstår, men de har en lägre konsumtion och hamnar inte utanför ett socialt nät av kamrater, föräldrar, ledare med flera.
Vi borde kunna dra nytta av de erfarenheter som gjordes 1955. Kommunerna måste satsa på det allmänpreventiva arbetet för att ge alla barn och ungdomar en plattform att stå på främst när det gäller attityder gentemot alkohol och andra droger. I detta syfte bör socialtjänstlagen ses över och bli mer tydlig om behovet av förebyggande insatser.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Nils-Erik Söderqvist (s) |
Monica Green (s) |