Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en tillgänglighetslag, som en svensk motsvarighet till USA:s ADA-lag.
Denna motion är tänkt att ta upp frågan om otillgängligheten för Sveriges funktionshindrade befolkning. Under 2002 års valrörelse valde inget av partierna att på allvar ta itu med Sveriges otillgänglighetsproblem, och inget parti gjorde heller den orättvisa som dagligen sker på grund av otillgängligheten till en valfråga. Detta är fel, och därför väljer jag nu att inleda denna debatt och ta upp det påträngande behovet för personer med funktionshinder av en omgående tillgänglighetslagstiftning.
Vid en ceremoni på en av Vita husets gräsmattor 1990 skrevs Americans with Disabilities Act (ADA) under av den republikanska Bushadministrationen. Hela den amerikanska rörelsen för funktionshindrades rätt var samlad för att bevittna denna historiska händelse. Man hade, efter åratal av hård kamp genom civil olydnad, direkta aktioner i form av bland annat ockupationer av myndighetsbyggnader, parlamentariska påtryckningar och mycket mer, äntligen nått fram till en lagstiftning som skulle göra upp med otillgänglighetens förnedring. ADA-lagstiftningen är en tillgänglighetslagstiftning som gör otillgänglighet för funktionshindrade till ett brott. Det är även en lagstiftning vars syfte är att ersätta den ålderdomliga Rehabilitation Act (RA) från 1973 med en ny minoritetsrättighetsmodell och social rättighetsmodell i stället för den tidigare medicinska/kliniska rättighetsmodellen.
Tolv år efter sitt instiftande har inte ADA-lagen lyckats nämnvärt med att exempelvis få ut personer med funktionshinder på arbetsmarknaden eller garantera majoriteten av amerikanerna med funktionshinder större rättvisa. Detta skrivs inte för att på något sätt misskreditera ADA-lagstiftningen, som i sig är en bra och nödvändig lagstiftning. Men ADA-lagens misslyckande bör hänvisas till den amerikanska statens, främst republikanernas, ovilja att kombinera den med MiCASSA. MiCASSA är den amerikanska rörelsen för funktionshindrades rätt egen motsvarighet till den svenska LSS-lagstiftningen.
Under de år som ADA-lagstiftningen varit gällande har personer med funktionshinder insett behovet av en assistanslagstiftning, vilket staten har motsatt sig med argument som att den är alltför ”kommunistisk” eller alltför dyr, och därför låtit ADA-lagstiftningen stå ensam. Samtidigt har majoriteten av de liberala och de konservativa politikerna bara blundat och hållt tummarna för att marknadsdevisen ska visa sig lyckosam. Marknadsdevisen bygger på antagandet att om personer med funktionshinder bara kommer in överallt och blir en del av marknaden, kommer de att kunna köpa sig social trygghet, det vill säga assistans. Med svenska, och nu också amerikanska, mått mätt vet vi vad en sådan övertro på marknadens magi leder till; ingen social trygghet och rättvisa så länge du inte kan betala för den. Det verkar som att de marknadsekonomiska experterna för USA:s regering inte ännu förstått det faktum att personer med funktionshinder världen över alltid är längst ner i den socioekonomiska hierarkin. Det är ett faktum, vilket betyder att personer med funktionshinder inte kan räddas av marknaden utan behöver mer av en social reform för att komma i närheten av frihet och rättvisa.
Låt oss återgå till Sverige för att göra en jämförelse med USA. År 1993 infördes LSS-lagstiftningen (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) som bland annat gjorde personlig assistans tillgängligt för personer med funktionshinder. Men vi gjorde samma misstag som USA, fast omvänt. Man införde LSS-lagstiftningen utan att kombinera den med en tillgänglighetslagstiftning. Detta resulterade i att den positiva effekt som LSS skulle få urholkades ordentligt, exakt som ADA-lagstiftningen gjorde eftersom den inte backades upp av en assistanslagstiftning. Personer med funktionshinder i Sverige ställer sig därför frågan idag: Vem har nytta av assistans om man inte ens kommer utanför dörren på grund av otillgänglighet? Amerikaner med funktionshinder ställer sig frågan: Vem har nytta av tillgänglighet till ett köpcentrum eller en arbetsplats när man är utan assistans att ta sig upp ur sängen? Det är lätt att se likheterna i denna problematik som uppkommer för personer med funktionshinder både i USA och i Sverige. Det är lätt att också se att personer med funktionshinder både i USA och i Sverige inte får fullt medborgarskap, eftersom man inte i något av länderna inser att tillgänglighetslagstiftningar och assistanslagstiftningar lever i symbios och alltid måste kombineras för att överhuvudtaget få några bra socioekonomiska konsekvenser. En assistanslagstiftning behöver en tillgänglighetslagstiftning för att fungera fullt ut.
Ett förtydligande är kanske på sin plats. Den svenska LSS-lagstiftningen är varken onödig eller en dålig lagstiftning som vissa röster i samhället har påstått. Men det är dags för samhället att ta steg två för funktionshindrades väg till fullt medborgarskap och det är att vid sidan av LSS införa en tillgänglighetslagstiftning.
Utan en ordentlig tillgänglighetslagstiftning tror vi inte att Sverige kommer att lyckas med målen för riksdagens nationella handlingsplan för tillgänglighet, där Sverige ska bli tillgängligt till år 2010. Stockholm kan tas som ett varnande exempel på hur försök till tillgänglighet blir utan lagstiftning i ryggen. I Stockholm har man under en fyraårsperiod plöjt ner 400 miljoner på tillgänglighet, och dessa pengar har enligt rörelsen för funktionshindrades rätt snarare försvunnit än gjort Stockholm nämnvärt mycket mer tillgängligt. Hade man haft en tillgänglighetslagstiftning hade situationen definitivt varit annorlunda. Ett annat bra exempel är huset vi sitter i. För en funktionshindrad i rullstol kan riksdagen, den svenska demokratins högborg, te sig som ett svårforcerat fort. Att ta sig in i flera av byggnaderna innebär problem, och att ta sig runt i huset är svårt. En tillgänglighetslagstiftning hade tvingat huset till att bli fullt ut anpassat för funktionshindrade.
Det samhälle vi lever i ska klassas som en rättsstat. Det innebär att samhället är ordnat kring lagar och förordningar, vilket innebär att medborgares rättigheter är knutna till dessa. Vårt samhälle kan därför inte garantera rättigheter utan lagstiftning. Därför är det alla partiers, beslutsfattares och medborgares skyldighet att stödja personer med funktionshinders krav på en tillgänglighetslagstiftning i likhet med den amerikanska ADA-lagstiftningen.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 22 oktober 2002 |
|
|
Gustav Fridolin (mp) |