1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Liberal kamp för en bättre vård 3
4 Socialdemokratiska felgrepp som försämrat vården 4
5 Behovsstyrd sjukvård 6
6 Husläkare för en fast läkarkontakt 8
7 Distriktssköterskornas uppgifter och utbildning 9
8 En nationell vårdgaranti 9
9 Gemensamt telefonnummer för sjukvårdsupplysning 12
10 Finansiell samordning mellan försäkringskassa och sjukvård 12
11 Bättre möjligheter för vårdpersonalen 13
12 Möjlighet att öppna eget 14
13 Fler privata vårdgivare 15
14 Mödravårdspeng och barnhälsovårdspeng 16
15 Bättre villkor för de psykiskt sjuka 16
16 En andra läkarbedömning 19
17 Information om organdonationer 19
18 Vård i livets slutskede 20
19 Synen på kvinnor och män i vård och forskning 20
20 Läkemedel 21
20.1 Arbetsplatskod 21
20.2 Producentobunden utbildning om läkemedel 21
20.3 Läkemedel i hemsjukvård 22
20.4 Forskning om läkemedel 22
20.5 Förskrivning av narkotiska eller andra beroendeframkallande preparat 22
20.6 Över- och feldosering 23
20.7 Apoteksverksamhet 23
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till husläkarlag i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etableringsfrihet för allmänläkare, sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av remisstvång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökat ansvar för sjuksköterskor.
Riksdagen anvisar till anslag 13.3 Bidrag till hälso- och sjukvård under utgiftsområde 9 för budgetåret 2003 750 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit avseende stimulansbidrag vid genomförandet av nationell vårdgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande och utformning av en nationell vårdgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett för hela landet gemensamt telefonnummer för sjukvårdsupplysning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälso- och sjukvårdens personalförsörjning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdet av fler privata vårdgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för de psykiskt sjuka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information om organdonationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan för hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall bli jämställd.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag rörande arbetsplatskoder vid läkemedelsförskrivning i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om producentobunden utbildning om läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag rörande läkemedel i hemsjukvård i enlighet med vad som i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskning om läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag rörande förskrivning av läkemedel som är riskabla vad gäller narkomani och läkemedelsmissbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om över- och feldosering av läkemedel.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag rörande formerna för upphävande av apoteksmonopolet.
För oss liberaler har kampen för en bättre vård och omsorg ständigt varit en av de viktigaste politiska frågorna. Vi har också lyckats påverka viktiga delar av vården och omsorgen, även om motståndet mot våra förslag ofta varit starkt och långvarigt.
I mitten av 60-talet angrep vi vårdköerna och krävde insatser mot dem. I början av 90-talet drev vi kravet om en vårdgaranti och fick också gehör för det. Vårdgarantin genomfördes fr o m 1992, och arbetet för den påverkade köerna redan innan dess införande. Under regeringen 1991–94, med starkt liberalt inflytande på vårdpolitiken, var vårdköerna kortare än någonsin. Under åtta års socialdemokratiskt styre där sjukvårdspolitiken på regeringsnivå försvårade läget för landstingen växte köerna på nytt. Vi har upprepade gånger föreslagit återinförande av en nationell vårdgaranti och tar upp denna fråga även i den här motionen.
I mitten av 70-talet fäste vi uppmärksamheten på en av de främsta bristerna i svensk sjukvård – frånvaron av fasta läkar- och sköterskekontakter. Vi kallade vårt krav husläkare. Under det kvartssekel som gått sedan dess har utvecklingen för det mesta gått mycket långsamt. Ett undantag är åren 1991–94 då antalet verksamma allmänläkare ökade med över 1 400. Under sju års socialdemokratiskt regerande har antalet allmänläkare ökat mycket långsamt, enbart i takt med befolkningsutvecklingen.
I den nationella plan för vården som riksdagen antog hösten 2000, och som fp medverkade till, betonades dock vikten av den fasta läkarkontakten. Men för att detta skall kunna uppnås behövs etableringsfrihet för privata allmänläkare och en husläkarlag åtföljd av en snabb utbyggnad av antalet husläkare.
I mitten av 80-talet kritiserade vi skarpt att tiotusentals gamla tvingades dela rum på våra sjukhem – ibland t o m i fyrbädds- och sexbäddsrum! Kravet på eget rum för alla dem som vill ha det har bidragit till en påtaglig förbättring, men ännu i början av det nya seklet förekom tusentals fall av påtvingat boende i både tvåbädds och större rum. Regeringen har vid förra riksmötet fått igenom ett förslag om bostadstillägg som gör det möjligt för kommuner att på obestämd tid framåt räkna med statligt stöd för påtvingat sammanboende mellan tidigare obekanta människor. I en annan liberal motion föreslås nu att detta beslut rivs upp.
Ett par år senare fäste vi uppmärksamheten på de mycket dåliga förhållanden som många dementa tvingades leva under. Dessa sjuka, som mer än de flesta andra behöver vara tillsammans med en liten grupp som hjälper dem, vistades alltför ofta på stora avdelningar med ett par dussin vårdplatser och en stor personalgrupp.
I dag bor allt fler av de dementa i gruppbostäder med fyra–fem andra boende och får hjälp av en liten grupp med personal. Men detta gäller inte alla. Det finns fortfarande mycket att göra för att förbättra situationen för många dementa. Alla har ännu i dag inte ett bra gruppboende. Vi fortsätter därför arbetet med att förbättra de dementas situation.
Från mitten av 80-talet har vi krävt att sjukförsäkringspengar ska få användas till att korta vårdköer och för att rehabilitera dem som är sjuka. Förslaget kom att kallas finansiell samordning (Finsam, och om socialtjänsten också är med Socsam). Under fyra–fem år i mitten av 90-talet prövades idén i några kommuner i fem län. Utvärderingen år 1997 var mycket positiv. Fler sjuka fick hjälp och de totala kostnaderna sjönk påtagligt. Därefter lade den socialdemokratiska regeringen förslagen i byrålådan. Vi hemställer i en annan motion att riksdagen antar en lag som på nytt möjliggör sådan samordning som lyckades bra 1993–97.
Inom sjukvårdspolitiken har socialdemokratiska regeringar förvärrat den situation patienter och anhöriga möter ute i landet. De har under några år stoppat eller bromsat sådant som kunde betytt mycket för snabbare behandling och kortare sjuktider. När problemen då tilltar i delar av vården och omsorgen förvärrar det i sin tur en annan kris – i sjukförsäkringens finanser.
Vi begär inte av regeringen att den skall ha en politik för att hantera alla orsakerna till sjukdomar och sjukskrivningar. Det finns mycket som ligger utanför vad en regering kan påverka. Annat – som övergång till en arbetsorganisation som ger mer utrymme för individen och inte sliter så hårt på människor – går bara att förändra på sikt, och det är då t ex landstingen som måste förändra gamla arbetssätt. Däremot kan man begära av regeringen att den skall vara aktiv i de frågor den kan påverka när förvärrad ohälsa leder till kostnadsökningar på tiotals miljarder. Detta har regeringarna efter 1994 inte klarat. De har tvärtom flera gånger satt krokben för dem som skall sköta sjukvården.
Från 1995 och framåt, när nuvarande regeringsparti stelnat och stagnerat, har flera av de viktiga sjukvårdsreformerna från 1990–94 rivits upp, fuskats bort eller fått tyna bort. Det har därför blivit en rad förlorade år. Först tog Socialdemokraterna bort etableringsrätten för läkare och sjukgymnaster – som socialministern på senare tid talat om att återinföra, fast först efter ännu ett par års långhalning.
Sedan tog de bort husläkarlagen, och på det följde många år av ständiga bekymmer med att få läkare till primärvården.
1996 avskaffades vårdgarantin, ett felgrepp med stora negativa följder, som några landsting dock försökt lindra med egna liknande system under olika namn och med olika innehåll.
1997 stoppade regeringen de framgångsrika försöken med försäkringspengar till regional samverkan mellan försäkringskassa och sjukvård för att korta ned sjukskrivningstider och få bort flaskhalsar som försenade behandling. Det var ett ödesdigert missgrepp, som fortfarande inte har rättats till fastän riksdagen begärt det ett par gånger om. Därför är det i dag mycket bristfällig samverkan mellan sjukvård och försäkringskassor, medan båda håller på att överväldigas av långvariga sjukskrivningsfall.
Efter det har kommit en tid när socialdemokrater har börjat att då och då beklaga vad de gjort och använda ord hämtade från liberal vårdpolitik, men fortsatt att i handling bita sig fast i de missgrepp de gjorde under andra halvan av 90-talet. Det kanske mest iögonenfallande exemplet var när Lars Engqvist (i Dagens Medicin 28/5 2002) sade följande: ”Jag menar att det var olyckligt att riva upp husläkarlagen så snabbt, … genom att behålla dess grunder tror jag att vi fortare hade nått den utveckling av primärvården vi vill ha.” Värdet av denna bekännelse minskar tyvärr eftersom han inte gjort något för att återinföra husläkarlagen, vare sig i dess grunder eller i dess helhet.
Socialdemokraterna kunde ha fortsatt i den anda som rådde kring 1990 och några år framåt. De kunde ha byggt vidare på det som både de själva och fyrpartiregeringen uträttade då. I stället avbröt de utvecklingen. De socialdemokrater som i några landsting varit mer öppna för att bygga vidare i det tidiga 90-talets anda blev svikna av sin egen regering. På så sätt skapades den situation som riksdagen och landstingen nu står inför.
Socialdemokraterna var dessutom för långsamma när det gällde läkemedelskostnaderna. De motsatte sig de åtgärder som vidtogs 1992 för att bromsa läkemedelskostnaderna genom att det billigaste av likvärdiga preparat skall användas. Socialdemokraterna var då det enda parti som satte läkemedelsindustrins intressen före skattebetalarnas. Riksdagen beslöt 1992, med enbart Socialdemokraternas röster mot, att i de fall det i praktiken fanns identiska läkemedel skulle subventionen från det allmänna enbart gälla det billigaste preparatet. Det beslutet ledde till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner och 1993–96 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor.
Efter 1994 rev Socialdemokraterna visserligen inte upp de åtgärderna, men de var under många år passiva med att vidareutveckla reformen. Nu har de till sist byggt vidare på den grund som lades före 1994. Folkpartiet har vid förra riksmötet gett stöd åt det som nu gjorts. Men detta hade kunnat uppnås tidigare, om inte regeringen varit så passiv åren efter 1994.
Mönstret från de åtta förlorade åren, som den socialdemokratiska regeringens missgrepp och passivitet ställt till med, går igen även då det gäller sjukskrivningar. Priset för detta har blivit högt – för människor som inte fått behandling och rehabilitering eller som fått det långt senare än som kunde varit fallet. Men priset har också blivit högt för skattebetalarna och för välfärdspolitiken i stort. Socialdemokraternas förlorade år har lett fram till en situation där ohälsokostnaderna är en gökunge i välfärdsboet och ett hot mot reformer och god social standard på en rad andra områden.
Att vända den utvecklingen, och se till att andra angelägna välfärdsreformer genomförs samtidigt som ohälsokostnadernas ökning bryts, är nu en stor och mångårig arbetsuppgift. Den socialdemokratiska politiken har där visat sin oförmåga.
Socialdemokraterna blev också som förlamade när sjukpenningkostnaderna sköt i höjden. När vårdköerna växte på nytt förblev den socialdemokratiska regeringen passiv. Detsamma inträffade när sjukskrivningarna började bli många fler och mycket längre från 1997 och framåt. År efter år har denna utveckling fått fortsätta och regeringen har i det längsta verkat ständigt lika rådvill. Inte ens i den nu föreliggande budgetpropositionen kan regeringen ge riktiga besked om vad den vill föreslå.
Sjukvården ska ges efter behov och vara gemensamt finansierad, det vill säga genom skatter. Patientens viktiga val gäller valet av vårdgivare och behandlingar – inte finansieringsformen. En behovsbaserad sjukvård är den enda modell som lever upp till en jämlik behandling av patienterna.
Det finns plats i svensk sjukvård för åtskilligt mer av etableringsfrihet, privata och kooperativa alternativ, avknoppningar och andra fristående vårdgivare. Men det finns inte plats i svenska sjukvård för vårdgivare som arbetar med hjälp av skattemedel men tror att de kan ta vård som betalas privat eller genom försäkringsbolag med förtur, så att landstingets patienter får vänta därför att de som betalar går före. Avtal mellan landsting och vårdgivare skall säkra att sådant inte kan förekomma.
Kompletterande sjukvårdsförsäkringar där premier till ett försäkringsbolag förespeglas ge förtur är en verksamhet som bör självdö i brist på efterfrågan. En central fråga är här en fungerande vårdgaranti. Den skattebetalda sjukvården skall vara så bra att någon efterfrågan på sådana försäkringslösningar inte kan finnas kvar, bortsett från sådana specialfall som storföretag som behöver försäkra sig om att internationellt rörliga nyckelpersoner kan få vård snabbt i många olika länder.
Från en del håll har det föreslagits inte sådana kompletterande försäkringsbolagskonstruktioner utan att hela systemet skulle byggas upp kring att finansiärer av sjukvård konkurrerade om medborgarna. För det har olika modeller figurerat i debatten. Den vanligaste är någon typ av obligatorisk sjukvårdsförsäkring, med konkurrens mellan försäkringsbolagen men under statlig kontroll. Vi tror inte på den lösningen. Vi menar att en sammanhållen finansiering av sjukvården är bäst av flera skäl. Främst är det oacceptabelt att tänka sig att patienter skulle få olika bra vård beroende på att man valt olika försäkringsnivå. Varken allmänhet eller vårdpersonal skulle acceptera att patienter skulle nekas vissa behandlingar bara för att de valt en billig försäkring.
Det går därför inte att ha olika innehåll i olika sjukvårdsförsäkringar, till skillnad från de valfria olikheter i självrisker m.m. som är naturliga i sakförsäkringar. Några debattörer har då hävdat att staten regleringsvägen kan förhindra en sådan ojämlik vård. Även försäkringspremien kunde vara fixerad av staten. I det läget frågar man vad det blir kvar av valfriheten mellan försäkringsbolagen, när staten standardiserat både premie och övriga villkor.
En viktigare invändning är dock att erfarenhet från försäkringsbaserad sjukvård är att den aktivt inskränker patienternas valfrihet. Dels hänvisar försäkringsbolag som verkar inom ett sådant system normalt patienterna till ett fåtal vårdgivare som bolaget har avtal med. Dels använder bolag som är sjukvårdsförsäkrare en rad metoder för att slippa de kostsamma patienterna.
I normal näringsverksamhet försöker företagen slå vakt om sina trogna kunder och bygga ut sin kundkrets. För en sjukvårdsförsäkrare gäller det motsatta: stamkunderna, de ständigt återkommande och dyra patienterna, är ett direkt hot mot försäkringsbolagets ekonomi. Om man erbjuder personer med kroniska sjukdomar en mindre bra vård kan försäkringsgivaren hoppas att de söker sig till ett annat försäkringsbolag.
En del föreställer sig att staten kan reglera bort sådana negativa konsekvenser av försäkringsbolagsmodellen för sjukvård. Men det är inte särskilt troligt. I USA har en liknande försäkringsverksamhet i s k HMO (Health Management Organizations) reglerats mycket – men utan större framgång. Kostnaderna är de högsta i världen samtidigt som valfriheten är begränsad.
Skulle i stället landstingens sjukvård förstatligas, skulle skillnaden bestå i en större centralisering, alltså en i praktiken bibehållen politisk detaljstyrning av vården, men från statlig nivå i stället för regional.
Det finns många tänkbara sätt att prioritera i sjukvård; det kan ske efter premier och efter kontakter, efter samhällsklass eller facktillhörighet, efter tillgång till inflytelserika släktingar eller efter ålder. Sjukvårdspolitiken skall inte utformas efter de starka och inte heller efter de friska. Den måste fungera för dem som inte alltid annars blir hörda, för de långtidssjukskrivna, för de psykiskt eller fysiskt handikappade, för de ekonomiskt svaga som försöker klara sig på egen hand, för pensionärer, kroniskt sjuka och funktionshindrade. I en sådan gemensamt finansierad och behovsstyrd vård är det av största vikt att de prioriteringar man tvingas göra sker efter det prioriteringsbeslut som är antaget av riksdagen och att kunskapen om riktlinjerna kring prioriteringar finns i alla landsting och i hela sjukvårdssystemet. På det sättet säkras patientens rätt till en jämlik vård.
Folkhälso- och sjukvårdsarbete bygger på att varje människa är unik och värdefull, oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning eller funktionshinder med mera. Den som drabbats av sjukdom tappar inte heller sitt värde och har samma rätt att bli behandlad med respekt som den friske. Att vi solidariskt ansvarar för det mesta av varandras hälso- och sjukvård via skatten är medmänskligt riktigt – ingen ska behöva avstå vård av ekonomiska skäl eller betala höga försäkringspremier efter att ha drabbats hårt i livets hälsolotteri.
Folkhälso- och sjukvårdsarbete är mer framgångsrikt – och långt billigare – om sjukdom förebyggs än om den måste behandlas. Det förebyggande hälsoarbetet har stor betydelse för hållfastheten i både socialförsäkringar och sjukvårdssystem. Inte minst när det gäller den stressrelaterade och den alkoholbetingade ohälsan har det som görs – eller inte görs – för att motverka att sjukdomar uppkommer en avgörande betydelse. I den förebyggande hälsovården, när det gäller såväl dessa som andra sjukdomar, har primärvården en viktig uppgift, och för att förstärka primärvården skall ett husläkarsystem införas.
Efter 25 år av motstånd har Socialdemokraterna kommit fram till att en fast läkarkontakt är något mycket bra, åtminstone i ord. Men när regeringen år 2000 medgav detta, försökte den märkligt nog ändå försvara sitt avskaffande av husläkarlagen. Regeringen räknade vid det tillfället också upp ett flertal skäl för den fasta läkarrelationen. Detta var en vällovlig om än mycket sen insikt om behovet av en fast läkarkontakt och de krav det behovet ställer för att kunna bli verklighet. Men sådana deklarationer räcker inte för att garantera en fast läkarkontakt eller för att öka läkartätheten.
Problemen i primärvården är i dag många och omfattande. I dag har man på många håll i Sverige svåra problem med vårdcentraler utan läkare och äldrevård med för svag primärvårdskontakt. För en rad landsting är ett av deras största problem att locka till sig läkare som vill vara husläkare.
Men så hade det inte behövt vara. Med husläkarsystem i hela landet hade den positiva utvecklingen från 90-talets början kunnat fortsätta, och vi hade idag kunnat ha en fast läkarkontakt för alla. Under åren med liberala socialministrar i början av 90-talet ökade antalet allmänläkare i Sverige med omkring 35 varje månad. På tre år ökade antalet husläkare med mer än 1 300. Sedan tog Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bort husläkarlagen. Sedan dess har antalet husläkare per invånare under ett flertal år bara ökat obetydligt!
Folkpartiet föreslog husläkare redan 1975 och drev frågan i valet 1976 och därefter mot bland annat hårt socialdemokratiskt motstånd. 1979 lade Folkpartiet i regering fram en proposition om husläkare, som avslogs. Åter i regeringsställning kunde Folkpartiet börja genomföra husläkarreformen fr o m 1993. Men Socialdemokraterna avskaffade husläkarlagen efter regeringsskiftet 1994. Samtidigt avskaffades också den fria etableringsrätten för bl a allmänläkare och sjukgymnaster.
Regeringen har dock sedan hösten 2000 anslutit sig till Folkpartiets målsättning att antalet specialister i allmänmedicin i genomsnitt ska bli en på 1 500 invånare. Men skall det målet uppnås samtidigt som ambitionerna höjs för primärvården så krävs det en husläkarlag och en lag om etableringsfrihet för fler privata allmänläkare. Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med förslag om denna lagstiftning.
Remisstvånget motverkar tillgängligheten för patienterna och fyller heller ingen stor funktion men verkar hindrande för den privata vården. Det finns flera exempel där socialdemokratiskt styrda landsting har använt remisskravet i motverkande syfte för de privata vårdgivarna. Det bör därför snarast avskaffas.
En återinförd etableringsfrihet för privata allmänläkare ökar valfriheten. Vi vill även att etableringsfriheten förutom allmänläkare även skall omfatta sjukgymnaster, geriatriker, barnläkare, gynekologer och barnmorskor.
Socialstyrelsens undersökningar av distriktssköterskornas arbetssituation har visat att deras arbete under senare år förskjutits alltmer mot sjukvård på bekostnad av förebyggande arbete. Med de nya uppgifter som ålagts primärvården – mer hemvård, patienter med större vårdtyngd o s v – krävs en förändring av distriktssköterskornas grundutbildning samt fortbildning. Ytterst handlar det om att tillgodose en god patientsäkerhet.
Med en bättre fortbildning skulle sjuksköterskorna kunna ta ett bättre ansvar för patienter med folksjukdomar som diabetes, astma, högt blodtryck m m. När fler sjuksköterskor har ansvaret för exempelvis diabetes- och astmamottagningar kan fler läkare avlastas för exempelvis hembesök till patienterna. Vidare kan distriktssköterskornas rätt att förskriva läkemedel utvidgas en del. Både personal och patienter vinner på ett ökat ansvar för sjuksköterskorna.
Dagens regelverk om F-skattsedel är ett hinder för sjuksköterskor att starta eget. Det beror på att vid bedömningen om F-skattsedel skall hänsyn tas till hur många uppdragsgivare som finns för tjänsten. Oftast finns i detta fall endast två: landstingen och kommunen. Regelverket måste ändras. Hemställan om detta finns i Folkpartiets skattemotion.
Inom Norden och inom åtminstone delar av EU-området borde det på sikt vara möjligt att ha mer samarbete inom sjukvårdsfrågor, och då även när det gäller att sjukvårdsgarantier skall gälla även för behandling hos vårdgivare i samarbetande länder. Tills vidare är detta knappast möjligt att uppnå annat än i begränsad omfattning, och när det gäller vårdgaranti är det angeläget men också realistiskt att den på nytt införs på nationell nivå.
Vi föreslår alltså att riksdagen tar initiativ till återinförandet av en nationell vårdgaranti, där det mest centrala är en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den valfriheten skall omfatta hela landet och inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Denna nationella vårdgaranti skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar, och den skall gälla för alla åldrar – några undantag för äldre finns det inte plats för i en nationell vårdgaranti.
Liksom då den förra nationella vårdgarantin infördes på 90-talet bör införandet ske i anslutning till en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet, där staten underlättar övergången med stimulansbidrag. För detta krävs mer medel än de som regeringen har med i budgeten. I vårt budgetalternativ avsätter vi därför resurser för stimulansbidrag vid införandet – sammanlagt en miljard fördelad på 750 miljoner 2003 och 250 miljoner 2004. Riksdagen bör besluta att, utöver regeringens förslag, anslå dessa belopp på 13:3 Bidrag till hälso- och sjukvård.
Långa köer har som regel varit grund för extra ersättningar utan prestationskrav, vilket i sig är en av anledningarna till att kösituationen uppstått och förvärrats. Det som saknas är ett belöningssystem som ger incitament till extra ansträngningar och att sådana metoder och arbetssätt utvecklas som motverkar långa väntetider. Vi anser att ersättningssystemen måste förändras så att extra insatser premieras. I ersättning som stimulans för ett bra utfört arbete ligger nyckeln till att både på kort och lång sikt få ett system som förmår ge patienter vård i tid.
Vårdgarantins roll är därför inte bara att stärka patientens rätt och garantera vård i tid, utan också att stimulera till utveckling och reformer. Genom valfriheten styrs resurserna till de vårdgivare som patienterna själva väljer.
En vårdgaranti som omfattar operation eller behandling är nödvändig men enligt vår mening inte tillräcklig. Den totala väntetiden är i själva verket längre. Därför måste vårdgarantin beakta vårdens alla delar: symptom, diagnos och behandling.
En lättillgänglig primärvård som snabbt kan ordna en besökstid är avgörande för den personliga tryggheten och för förtroendet för sjukvården. Det avlastar den kostnadskrävande akutvården som då får mer tid och resurser för de riktigt akuta och krävande fallen. Det ger en mer kostnadseffektiv vård som är bättre för alla.
Det är också viktigt att onödiga väntetider inte uppstår under utredning för att avgöra behovet av åtgärder. Köer till t.ex. röntgen och laboratorieundersökning får inte urholka vårdgarantin.
Den vårdgaranti vi nu föreslår syftar till att korta vårdkedjans samtliga väntetider, från patientens första kontakt med vården till dess att han eller hon är slutbehandlad. Om inte den vårdenhet som patienten valt kan ge vård i tid har huvudmannen skyldighet att hänvisa patienten till någon annan vårdgivare i eller utom landstinget.
Den nationella vårdgarantin omfattande alla medicinskt motiverade diagnoser skall vara fullt genomförd inom två år. De långa köerna, bristen på personal på många håll och den tid det tar för att genomföra nödvändiga förändringar vad avser både organisation och arbetsformer gör att vårdgarantin byggs ut i två steg.
I det första steget ingår de diagnoser och behandlingar som omfattades av den tidigare nationella vårdgarantin samt ytterligare ett tiotal behandlingar främst för barn och äldre. Följande behandlingar eller insatser ingår därmed i vårdgarantins första steg:
Gråstarroperation
Höft- och knäledsoperation
Barn- och ungdomskirurgi
Barnurologi
Barnmedicin
Logopedi (barn)
Barn- och ungdomspsykiatri (neuropsykiatri). Först omfattas vårdgarantin av utredning och därefter införs en vårdgaranti för behandling
Ätstörningsvård
Utprovning av hörapparat
Operation eller annan behandling vid godartad prostataförstoring
Ljumskbråcksoperation
Operation vid inkontinens hos kvinnor
Operation vid livmoderframfall
Övriga gynekologiska operationer (livmoder, urinblåsa, cystor, myom m.m.)
Övrig kirurgi (käke, hand, galla, struma)
Utredning och behandling av kranskärlssjukdom (kranskärlsutredning, kranskärlsoperation, kärlutvidgning).
Vårdgarantin utvidgas med återstående behandlingar i den ordning de enskilda landstingen bedömer vara lämpligast för att vara fullt genomförd inom två år.
Vårdgarantin omfattar prioritetsgrupp 2 och 3. Patienter inom prioritetsgrupp 1 har alltid företräde till vård genom akutsjukvård eller på annat sätt.
Den nationella vårdgaranti vi föreslår är en miniminivå som varje landsting skall uppnå. Vi tror att många landsting kan gå snabbare fram i sitt förändringsarbete för att nå och överträffa målen.
Skulle det trots allt visa sig att sjukvårdshuvudmännen inte följer den överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen som snarast bör träffas angående vårdgarantin, bör riksdagen vara beredd att vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa garantin.
Vårdgarantin ska alltså sammanfattningsvis innebära:
Kontakt garanteras med husläkarmottagning/vårdcentral/primärvård den dag kontakten tas.
Besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits (då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar).
Besök hos annan specialist inom två månader.
Behandling inom tre månader efter att beslut om sådan fattats.
När inte ”det egna” sjukhuset kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare – på bekostnad av hemlandstinget som skall ha åliggandet att se till att patienträttigheten uppfylls.
Patienten skall vid inställd operation eller behandling av andra skäl än medicinska kunna kompenseras ekonomiskt, vilket bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.
Patientens valfrihet skall inte vara bunden till ”det egna” sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten skall omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
Patienten skall vidare ha rätt till:
Fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut.
Fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande.
”Second opinion” (förnyad oberoende medicinsk bedömning).
Vad som här anförts om vårdgaranti bör riksdagen ge regeringen till känna.
Frågan har på landstingshåll väckts om att ett enda telefonnummer skulle användas för sjukvårdsupplysningen i hela landet. Detta skulle göra det mycket lättare att sprida information om sjukvårdsupplysning på telefon, och det skulle bli enklare att koppla samtal till personer med rätt kompetens, oavsett varifrån någon ringer. Det kan väntas att vård ibland kan ges snabbare samtidigt som onödiga läkarbesök i andra fall kan undvikas, samtidigt som servicen blir bättre. Ett projekt av detta slag bör staten vid behov lämna sitt stöd till. Detta bör ges regeringen till känna.
Sedan mitten av 80-talet har Folkpartiet arbetat för att försäkringskassa och landsting skall tillåtas samarbeta för kortare vårdköer. I fleråriga försök på 90-talet blev finansiell samordning, som det också kallas, en stor framgång på de flesta håll. Efter fem år var besparingen i genomsnitt hos dem som deltog i försöken uppe i hela 16 % av sjukpenningkostnaderna. Allra bäst var Sandviken, Hofors och Ockelbo i Gästrikland, där försäkringskassa och sjukvård använde pengarna så bra att vården gavs snabbare och nettokostnaderna för sjukpenning sjönk med imponerande 27 %!
Man kunde lokalt se var bristerna fanns och fick både arbetsformer och pengar som gjorde att man tillsammans kunde ta itu med rätt frågor. Människor fick hjälp fortare. De slapp vänta i vårdköer.
Socialdemokraterna stoppade ändå den finansiella samordningen. I åratal har denna verksamhet varit otillåten, medan sjukskrivningarna blivit fler och längre och behovet av att försäkringskassa och sjukvård hjälps åt har ökat.
I budgetpropositionen vill regeringen medge viss finansiell samordning, med begränsning till det som anses vara rehabilitering och till verksamhet enligt den s k Socsam-modellen som innefattar bl a socialtjänsten och som även den har sitt ursprung i en proposition från fyrpartiregeringens tid 1991–94. Innebörden av det som skrivs i budgetpropositionen är att åtminstone tills vidare förblir mycket av den samordning mellan vård och försäkringskassa som gav de positiva resultaten i försöken otillåten. Detta är ännu ett prov på regeringens olyckliga hantering av denna fråga.
I en motion om ohälsa och sjukskrivningar har vi från Folkpartiets sida ett yrkande om att riksdagen skall anta en lag som möjliggör det slags samordning som gav stora besparingar 1993–97.
Sverige kommer, om ingenting görs, att få en skriande brist på vårdpersonal. Redan i dag duggar larmrapporterna om personalbrist tätt. Samtidigt blir den personal som arbetar i vården mer belastad. Utbrändheten ökar, och det är slående att ökningen av långtidssjukskrivningar varit så stor inom just hälso- och sjukvård.
På grund av att vi lever allt längre samt att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden dessutom att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. För att attraktionskraften ska bli stark måste lönerna vara så konkurrenskraftiga och arbetsvillkoren sådana att vården kan locka till sig och behålla tillräckligt med personal.
Den statliga utredningen om ett ”välfärdsbokslut” konstaterade att 38 procent av samtliga sysselsatta män och 46 procent av alla sysselsatta kvinnor anser sig ha ett psykiskt påfrestande arbete. Bland kvinnliga sjuksköterskor och verksamma inom psykiatrisk vård var motsvarande andel nästan dubbelt så hög, 80 procent eller mer. Kvinnor drabbas oftare än män av utbrändhet på jobbet. Hälsan är sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i den privata. I den offentliga är det dessutom vanligare med långa sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet.
En lösning ligger i makten över arbetstiden. Lagstiftningen om arbetstiden måste ge människor egen makt över sin arbetstid, när det gäller att påverka både när och hur länge man arbetar. Annars får människor inte livspusslet att gå ihop.
Många människor känner att de vill förändra sin situation, vilket förutsätter att de kan påverka arbetstiden på ett sätt som de saknar idag. Önskemålen om förändringar skiljer sig kraftigt mellan olika individer. Somliga vill minska sin arbetstid för att de vill ha mer fri tid, till exempel med barnen. Rätt många, ofta kvinnor i offentlig sektor, har hamnat i ofrivillig deltid och vill gå upp i arbetstid för att förbättra familjeekonomin. Ytterligare en grupp vill ha mera varierad tid så att de jobbar intensivare vissa perioder och mindre andra.
Men också karriärvägarna inom vårdyrkena måste utvecklas. Det måste göras attraktivt för dem som lämnat yrket att återvända. En annan angelägen reform är att underlätta för personer med utländsk bakgrund som har vårdyrkesutbildning att arbeta inom vårdyrkena. Det krävs åtgärder för att få igång en fungerande vidareutbildning som är kompetenshöjande för personalen i vården och ger möjlighet för allmänläkare att forska samtidigt som de tjänstgör som allmänläkare.
Fler vårdutbildade borde också få förverkliga sina visioner. Under årtionden fick vårdanställda allt mindre att säga till om. De allra flesta vårdanställda har därtill länge förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna bär på egen hand. I praktiken har vården bedrivits i monopolform.
De vårdanställda måste få större inflytande över sin arbetssituation. Små enheter med stort personalinflytande, väl fungerande husläkarteam och avknoppad verksamhet har visat sig mycket positivt vad gäller bemötandet av patienter, men även vad gäller personalens upplevelse av glädje och trivsel i arbetet. Inflytande över schemaläggning, arbetstider och andra frågor som rör arbetets organisering måste bli verklighet för alla dem som arbetar inom offentlig sektor. Traditionella hierarkier konserverar gamla yrkesroller inom vården och verkar hindrande för att utveckla arbetsorganisationen.
För att vårdanställda ska få möjlighet att förverkliga egna idéer om verksamhet i egen regi måste monopolsituationer inom vården brytas upp. Det är genom att uppmuntra mindre företag i vården som vi kan motverka att några få stora vårdföretag alltmer dominerar den privata vårdmarknaden. För så får det inte fortsätta. Då riskerar vi att ersätta ett offentligt monopol med en privat oligopolsituation.
Långvariga monopolliknande förhållanden har också inneburit att löner hållits nere därför att arbetsmarknaden inte haft en normal balans mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Svårigheten att starta eget i de sektorer där traditionellt kvinnor har erfarenhet och kompetens är ett gigantiskt resursslöseri med kvinnlig skaparkraft. Ska lönerna bli mer rättvisa krävs att anställda i vård och skola får fler arbetsgivare att välja mellan. Denna utveckling har inletts, men den bör inte hejdas, utan få fortsätta.
Låga löner i flera av vårdyrkena förklaras alltså inte bara av attityden på arbetsmarknaden gentemot kvinnor, utan också av arbetsmarknadens funktionssätt. Lönerna för Vårdförbundets privatanställda medlemmar är högre än för dem som är anställda av kommuner och landsting. Vid en jämförelse – oavsett ålder och befattning – var medellönen 4 procent högre för dem som arbetade i privat sektor 1998. Lönespridningen är också större bland de privatanställda. Kvinnor måste ges möjligheten att kunna välja mellan arbetsgivare och själva kunna bestämma över arbetsformerna. Och sist – men inte minst viktigt – de måste kunna arbeta på en marknad med konkurrerande arbetsgivare för att nå upp till männens lönenivåer.
Fler utbildningsplatser på högskolans vårdprogram, bättre karriärmöjligheter i vårdyrket, fler arbetsgivare inom vårdsektorn och en arbetstidsreform som ger makten över arbetstiden till den enskilde arbetstagaren är några reformer som skulle bidra till att fler vårdanställda stannar kvar i yrket. Det är först när personalen mår bra som vården också blir bra för patienterna.
I dag går en mycket liten andel av kommunernas och landstingens driftskostnader vidare till privata entreprenörer.
Många patienter har alltid kunnat gå till privata läkare som varit anknutna till försäkringskassan. Dessa läkarkontakter har skapat kontinuitet i vårdkontakten och därmed gett en extra känsla av trygghet för den enskilde patienten. Kort uttryckt så har privata vårdgivare många gånger gett en bra och kvalitativ vård och behandling för patienterna.
Vi vet även att privata vårdgivare bidrar till att medvetenheten om vad saker kostar inom vården ökar. Denna ökade kostnadsmedvetenhet är givetvis bra eftersom den i sin tur bidrar till att de resurser som vården har kan användas klokare och mer effektivt. Det ger en bättre vård för de höga skatter som alla medborgare betalar.
Landstingsförbundet har publicerat en jämförelse mellan privat och offentlig vård, ”Kostnadsjämförelser mellan privata och offentliga läkarmottagningar”, som visade på det kostnadspressande elementet i den privata vården gentemot den offentliga. Slutsatsen är att ”... privata mottagningar kunnat utveckla arbetsformer där man effektivare tillvaratar tillgängliga resurser än man gör vid sjukhusmottagningar inom motsvarande specialiteter”. Också i slutbetänkandet från delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård, SOU 1997:179, konstateras att ”de privata vårdgivarna har en lägre kostnadsnivå jämfört med motsvarande tjänster inom offentlig vårdproduktion”.
Den privata vården har ofta helt enkelt fler nöjda patienter och mer nöjd personal, samtidigt som den utnyttjar resurserna bättre. Så ser den privata vårdens verklighet ut. Detta borde tala för en mer positiv politik mot privata vårdgivare – en politik som uppmuntrar mångfald i vården, inte en politik som minskar antalet privata vårdgivare och försvårar för de få kvarvarande. Ett frisläppande av de privata vårdgivarna skulle sannolikt relativt snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist på läkare – inte minst inom primärvården.
För att främja tillväxten av privatpraktiserande läkare även i framtiden är det viktigt att det finns möjlighet för privatpraktiserande läkare med specialistkompetens att överlåta sin praktik till en annan läkare med samma eller likartad specialistkompetens. Denna rätt fanns tidigare men avskaffades av Socialdemokraterna. Vi vill återinföra denna möjlighet för de privata specialistläkarna. Privata såväl som offentliga vårdgivare skall också få fortsätta sin verksamhet även efter att de fyllt 65 år.
All öppenvård bör konkurrensutsättas för att på det sättet dels öka effektiviteten, dels underlätta för privata alternativ att få större utrymme. Det skall krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas efter konkurrensutsättningen. Utan detta kvalitetscertifikat – ingen upphandling. Kraven på kvalitet kan utformas i form av en standardmall av Socialstyrelsen och tillämpas av kommuner och landsting.
Beställarfunktionen måste stärkas så att brister i upphandlingen motverkas. Socialstyrelsen skall tillsammans med den medicinska professionen intensifiera arbetet med att utveckla och genomdriva rikstäckande vårdprogram för olika diagnosgrupper. Det stärker den enskilde patientens rätt till vård på lika villkor.
På några ställen i landet har landstingen skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet inom mödrahälsovården. I de landsting som har slutit avtal begränsas dock ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Vår uppfattning är att blivande föräldrar i alla landsting ska kunna välja vilken barnmorska de ska gå till. Det kan bli möjligt genom en mödravårdspeng.
Med en sådan kan kostnaden för mödrahälsovård följa föräldrarna oavsett om föräldrarna väljer en offentlig eller en privat mödravård. På det sättet blir villkoren för de privata mödravårdsmottagningarna samma som för de offentliga. Detsamma bör gälla barnhälsovården. Det bör även råda etableringsfrihet för barnmorskor.
Inom sjukvården finns områden som är eftersatta – och som riskerar att förbli eftersatta, eftersom deras status inom vårdsektorn är låg och deras patienter inte är resursstarka och inte heller företräds av inflytelserika organisationer. Vid sidan om delar av äldrevården samt missbrukarvården gäller det också psykiatrin. Dessa områden skall inte glömmas bort, de skall tvärtom prioriteras. Det är en politisk uppgift att motverka att statushierarkierna i vårdsektorn avgör var pengarna satsas.
Människor med psykiska funktionshinder är en mycket utsatt grupp. Psykiatrireformen 1994 har varit positiv för många med psykiska funktionshinder. Den tillkom efter att de gamla mentalsjukhusen avvecklats och innebar att kommunerna övertog delar av landstingens ansvar.
Reformen var ett väsentligt steg i rätt riktning. Samtidigt vet vi att flera av dem som vistats länge på institution påverkats negativt av reformen eftersom många kommuner inte förmådde ta hand om och erbjuda ett bra fungerande boende och sysselsättning. Det återstår fortfarande många förbättringar att göra. Den enskildes makt över vardagen när det gäller boende, sysselsättning osv måste stärkas. Det finns också klara brister i samarbetet mellan landstingen och kommunerna.
De psykiskt sjuka bör omfattas av en rättighetslagstiftning, på samma sätt som människor med fysiska funktionshinder får rättigheter enligt LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) och LASS (lagen om assistansersättning). I dag är dessa lagar inte alltid lätta att tillämpa på psykiskt funktionshindrade. Rätten till boende, sysselsättning och en god omsorg slås fast, liksom rätten att få vara delaktig i att forma insatserna bör fastslås i denna rättighetslagstiftning.
Bristen på platser i ordnade boendeformer, gruppboenden, är stor. Det krävs en ambitiös utbyggnad för att alla som behöver ska kunna få plats. Boendestödjare, eller ambulerande team, är viktiga för att människor med psykiska problem ska klara av sitt boende och känna trygghet. Det innebär att ett team kan göra hembesök, ge olika former av stöd och hjälp för den boende att klara sin ångest. Om det behövs ska de också kunna hjälpa till att kontakta den psykiatriska vården. Denna service måste finnas dygnet runt.
Meningsfull sysselsättning ska vara en rättighet för psykiskt funktionshindrade. I Folkpartiet liberalernas motion Liberal politik för funktionshindrade framläggs ett förslag om att utvidga rätten till daglig verksamhet enligt LSS till varaktigt psykiskt funktionshindrade som inte är utvecklingsstörda. Det betyder att fler dagverksamheter och annat som skapar sysselsättning för denna grupp måste startas.
Människor med psykiskt funktionshinder kan ha stor nytta av personliga ombud som kan hjälpa till att samordna de olika insatserna kring den enskilde och vara med när individuella vårdplaner utvecklas, fungera som ett stöd i kontakten med myndigheter och bevaka att den enskilde får del av de insatser som han eller hon har rätt till. Det har visat sig vara mycket positivt för den enskilda där personliga ombud har prövats. Därför är det bra att en sådan reform till sist kom igång. Folkpartiet liberalerna anser att det är viktigt att man också utreder möjligheterna att garantera de personliga ombudens fristående ställning.
Snabb hjälp behövs till unga med psykiska problem. Unga människor som drabbas av psykoser behöver mycket snabb hjälp för att bromsa psykosförloppet. En förutsättning för att detta ska kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Det är viktigt att kommuner i samarbete med landstingen utvecklar metoder för att snabbt diagnostisera och tillgodose denna patientgrupps behov. ”Mellan stolarna-problemet” måste avskaffas genom att samverkan mellan exempelvis stadsdelsnämnder i kommunerna och landstingets sjukvårdsområden förbättras.
Socialstyrelsens utvärdering av psykiatrireformen visar att många psykiskt funktionshindrade fortfarande finns på vårdhem långt från hemorten. Att vårdkvaliteten på dessa institutioner ofta brister har under våren 2001 varit föremål för debatt i medierna. Socialstyrelsen har nyligen inlett en översyn av dessa förhållanden. Ansvaret för tillsynen över vårdhemmen är delat mellan länsstyrelserna och Socialstyrelsens regionala tillsynsenheter. En översyn behövs av hur tillsynen över enskilda vårdhem kan samordnas och skärpas.
Ett relativt nytillkommet problemområde är invandrare med psykiska problem. Det är viktigt att vårdpersonalen inom psykiatrin och primärvården är väl förtrogen med de psykiska problem som olika invandrargrupper kan förete mot bakgrund av vad de tidigare upplevt i livet. Kunskap om följdverkningar av tortyr bör också förekomma.
Handläggningstiden kan förkortas genom att rehabiliteringen sätts in tidigare och olika instanser samordnas. Kuratorsverksamhet bidrar till att psykosociala problem kan upptäckas bakom den medicinska diagnosen. Det är viktigt att erfarenheter från kuratorsverksamheten tas tillvara. I Socialstyrelsens uppföljning av primärvården, framlagd 1998, skriver styrelsen ”att antalet kuratorer och psykologer nu ökat i primärvården och att de finns på mer än var tredje mottagning av vårdcentralstyp. Denna utveckling ökar primärvårdens förmåga att ansvara för ett basalt omhändertagande när det gäller krisreaktioner och andra psykiska insufficiensreaktioner.”
Mot bakgrund av de erfarenheter som hittills gjorts av att i primärvården inrymma också psykosocial kompetens anser vi att de husläkarmottagningar som ännu inte har denna kompetens måste tillföras sådan. Det finns utöver det redan uppräknade en rad punkter som vi tror är viktiga för att förbättra situationen i psykiatrin.
Det preventiva arbetet måste utvecklas. Potentiella högriskgrupper inom psykiatrin måste identifieras. Sådana grupper är barn till psykiskt sjuka, personer som gjort självmordsförsök, nyinsjuknade i psykoser m fl. Det är viktigt att det finns en god beredskap inom psykiatrin för att ta hand om dessa grupper av patienter. Uppföljning och utvärdering av psykiatrivården måste bli bättre.
Psykiatrin innehåller i större utsträckning än andra verksamheter inom vården behandlingsmetoder som är mer kontroversiella. Därför är det viktigt att utvärderingar och uppföljningar av behandlingar fungerar tillfredsställande. Som ett underlag för detta bör ett register med vissa basfakta om klinikernas verksamhet, om patienterna och om behandlingsresultat införas. Det är också angeläget att utbildningen tillgodoser landstingens och andra vårdgivares behov av personal som har kompetens om nya behandlingsmetoder, t.ex. s.k. kognitiv terapi som numera kommer till användning i många sammanhang.
Övergången mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin måste förbättras. Den fixa åldersgränsen vid 18 år mellan de bägge verksamheterna är inte alltid adekvat med tanke på hur mognadsprocessen varierar mellan de olika individerna och likaså med tanke på hur debutåldern för olika psykiska sjukdomar ser ut. Det behövs insatser baserade på samverkan mellan psykiatrins verksamheter för åldersgruppen 15–25 år. Rekryteringen av personal på 10–15 års sikt behöver planeras. Som utvecklingen ser ut i dag kommer en bristsituation vad gäller personal att uppstå inom den tidsperioden. Detta måste planeras för redan nu.
Psykiatrins roll i den lokala samverkan måste stärkas. Primärvården behöver konsultation och utbildning från psykiatrin. Skolhälsovården måste få ökade resurser och intensifiera samarbetet med psykiatrin. En fungerande skolhälsovård innebär tidigare upptäckt av och åtgärder för barn med psykiska problem och därmed behöver färre barn och ungdomar söka sig till barn- och ungdomspsykiatrin.
Samtidigt måste dagens köer till barn- och ungdomspsykiatrin åtgärdas. Det är orimligt med dagens långa väntetider för behandling. Socialtjänsten måste långsiktigt planera insatser för grupper av klienter som behöver stöd för psykiskt funktionshinder. Sådana planer bör innehålla insatser om mobila team, individuella vårdplaner m.m.
De privatpraktiserande psykiatrikerna har i dag ofta ringa eller ingen kontakt med den offentliga psykiatrin. Här bör nya modeller för samverkan uppmuntras. Patienters och anhörigas roll i psykiatrin måste stärkas. Det finns fortfarande på sina håll stora brister i bemötandet av patienter och anhöriga inom delar av psykiatrin. Bemötandet av patienter och anhöriga bör bli en integrerad och kontinuerlig del av personalens utbildningar. Erfarenheterna från brukarråd och liknande bör också tas tillvara inom verksamheten.
Vad som här anförts om den psykiatriska vården bör ges regeringen till känna.
I dag gäller rätten till en andra bedömning (second opinion) för patienter med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada. Det kan vara rimligt att möjligheten till en andra bedömning även ska gälla för fler diagnoser som är allvarliga men inte täcks av nuvarande lagstiftning. Det skulle stärka patientens rätt och valfrihet att få diskutera sjukdomen och behandlingen med en annan läkare om behov av detta skulle föreligga.
En sådan andra bedömning ingår, som framgick ovan, även som en del av vårt förslag om nationell vårdgaranti. Rätten att få en bedömning av en andra läkare har också i våra förslag en motsvarighet i en skyldighet för patienten att bli undersökt av en andra läkare om det blir aktuellt med en något längre sjukskrivning – då också en rehabiliteringsgaranti skall gälla för dem som konstateras vara i behov av rehabilitering.
De svårigheter som nu finns med att få tillräckligt många organ för transplantation har mycket mer med information och med sjukvårdens rutiner att göra än med lagstiftningen. Gällande transplantationslag är inte problemet.
När det gäller information förefaller det som om nyckelgrupper inom läkarkåren inte har uppmärksammats tillräckligt. De som har det medicinska ansvaret när patienter tas emot men hastigt avlider efter t ex olyckor har de största möjligheterna att praktiskt se till att rätt kontakter tas med anhöriga och att rätt saker görs för att transplantation inte skall omöjliggöras. Bättre kontakter mellan läkare med olika uppgifter och bättre kännedom om transplantationskirurgins behov kan förmodligen göra stor nytta.
Informationen till allmänheten har tidigare varit alltför mycket av stor engångsinsats och åtföljande tystnad. Grundproblemet liknar det som finns vid förebyggande folkhälsoarbete. Det är därför viktigt att man är ihärdig och att upplysning om organdonationer pågår oavbrutet. Det som beslutats om samverkan mellan staten och Landstingsförbundet bör alltså inte få bli en ny engångsåtgärd utan en fortlöpande informationsaktivitet. Det bör under utskottsarbetet undersökas om budgetpropositionens förslag när det gäller ekonomiska medel knutna till uppgörelse med landstinget (s k Dagmar-pengar), får följder som skadar förutsättningarna för fortlöpande information om organdonationer.
Vad som här anförts om organdonationer bör ges regeringen till känna.
När bot inte kan ges och patienten är döende skall patienten få dö en lugn och värdig död. Det måste vara en självklarhet att tillräcklig smärtlindring ges. Psykologiskt och socialt stöd skall erbjudas den sjuke och de anhöriga. Den döende skall kunna få ett värdigt avsked från livet. Vården måste vara lyhörd för den döende och de anhörigas behov och önskemål. Besökstider bör inte begränsas annat än av hänsyn till den sjuke.
Efter ädelreformen är det en allt större andel av de äldre som slutar sina dagar i hemmet. Här finns en stor uppgift för kommunerna att möta. Det är viktigt att dessa personer får dö under så värdiga former som möjligt. Här måste det finnas upparbetade kontakter med specialistsjukvården och ett kontinuerligt stöd av distriktsläkare m fl. Den döende respektive de närmaste anhöriga skall ha möjlighet att själva avgöra om vården i det allra sista skedet skall ske i hemmet eller på sjukhus. I det läget skall reglerna om ersättning från kommun till sjukvårdshuvudman för vårdplatser inte kunna vara tillämpliga.
Inom medicinen, liksom på en del andra håll, har forskningen tidigare varit fokuserad mest på män och mäns problem. Resultaten från dessa studier har ofta generaliserats, utan att detta ifrågasatts, till att gälla också för kvinnor. Också den epidemiologiska forskningen över hälsoproblems förekomst har utförts på och av män och baserats på manlig erfarenhet.
Statistik har inte varit könsuppdelad och i studier där kvinnor funnits med har man ofta utgått från det manliga som norm. Sådan forskningen har därmed inte varit värdeneutral eller objektiv, i valet av vetenskapliga metoder, frågeställningar eller studieobjekt.
Under de senaste åren har dock en förändring skett. Mer satsas på att ta reda på hur olika sjukdomstillstånd yttrar sig hos kvinnor och vilka behandlingar som medför bäst resultat för kvinnor. Men fortfarande är den kunskap vi har om diagnos och behandling av olika sjukdomar generellt sett större för män än kvinnor.
Man har också funnit att det finns medicinska diagnoser för en större del av de symptom män brukar söka för än för kvinnor. Därmed får män oftare en diagnos för de symptom de presenterar när de söker vård än vad fallet är för kvinnor. Vi anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.
De under senare år snabbt ökande kostnaderna för läkemedel har delvis sin förklaring i medicinska framsteg och nya möjligheter att framgångsrikt behandla sådant som tidigare var svårt att bota eller lindra. Men kostnadsutvecklingen har också andra sidor, och det är viktigt att inte bristande kostnadskontroll och alltför höga priser blir en onödigt stor börda på skattebetalarna och välfärdssystemet.
Från Folkpartiets sida stöder vi i huvudsak de förändringar när det gäller läkemedlen som – efter åratal av onödig fördröjning – beslöts vid förra riksmötet. Detta finns dock några delfrågor där vi inte höll med om det som beslutades.
Det är av flera skäl angeläget att uppföljningen av förskrivning och användning av läkemedel förbättras. Användning av någon form av arbetsplatskod eller motsvarande på recept har stor betydelse för möjligheterna att göra sådan uppföljning.
Regeringens förslag som antogs var dock utformat så att bl.a. de läkare som saknar fast arbetsplats, t.ex. pensionerade läkare och läkare som arbetar i forskningsverksamhet, inte kommer att kunna förskriva läkemedel med subvention. Den arbetsinsats som dessa läkare gör och som sannolikt har avsevärd betydelse för att avlasta hälso- och sjukvården går därmed förlorad. Förslaget fick också en åldersdiskriminerande effekt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ett system med arbetsplatskoder eller motsvarande som omfattar alla förskrivare.
Den producentobundna utbildningen om läkemedel borde bli mer prioriterad och öka i omfattning. Det medför ett behov av utbyggnad av ämnesområdet klinisk farmakologi, och att resurser vid såväl universiteten som Apoteket AB avdelas för utbildning och information. Förskrivarna måste få möjlighet till utbildning inom ramen för sin tjänst. Tid måste också avsättas för såväl läkare, sköterskor som farmaceuter att förmedla kunskap om läkemedel till både konsumenter och blivande konsumenter. Detta bör ges regeringen till känna.
I dag skrivs många sjuka människor ut till hemsjukvården. Denna utveckling är positiv, det finns stora hälsomässiga mervärden i att få vård i närheten av vänner och familj där man känner sig trygg. När en patient, som vid sjukhusvistelse skulle ha fått sin medicin kostnadsfritt, vårdas i hemsjukvården skall läkemedel enligt vår uppfattning alltid erbjudas utan kostnad.
Regeringen bör snarast återkomma med ett nytt förslag i enlighet med vad som här anförs.
Trots att Sverige jämfört med andra länder har en bra läkemedelsstatistik vet vi fortfarande alltför lite om varför läkemedel förskrivs, hur de används, varför patienter avstår från läkemedelsbehandling, hur läkemedlen fungerar, vilka hälsoekonomiska vinster läkemedelsbehandling medför etc.
År 1994 bildades efter riksdagsbeslut Nätverk för läkemedelsepidemiologi (NEPI). Dess uppgift är att forska kring läkemedelsanvändningen och dess nytta och risker. NEPI är en stiftelse och finansieras dels genom avkastningen på 50 miljoner kronor, dels genom beviljade forskningsmedel från landsting, myndigheter och läkemedelsindustri. Årsbudgeten ligger på omkring 5 miljoner kronor, vilket inte räcker långt när det gäller denna typ av forskning. I utredningen ”Den nya läkemedelsförmånen” (SOU 2000:86) föreslogs ett ekonomiskt tillskott för läkemedelsforskning. Denna fråga bör tas upp till ny prövning och regeringen bör i budgeten för 2004 återkomma med underlag för riksdagens bedömning. Därvid bör särskilt beaktas att förutom hälsoekonomisk forskning bör forskning kring äldres läkemedelsanvändning prioriteras, eftersom de äldre utgör den största användargruppen och är överrepresenterade i statistiken över skador förorsakade av läkemedel.
I narkomanvård finns numera flera substanser som används för att dämpa suget efter narkotika genom att tillföra ett annat medel med delvis liknande verkningar. Förskrivning av sådana medel kan i kontrollerade former vara av värde och underlätta övergång till ett normalt liv. Men förskrivning av sådana preparat kan också om den sköts illa innebära stora risker för att det som skall vara ett läkemedel i själva verket används som ännu ett missbruksmedel och rentav läcker ut på den illegala marknaden och överlåts mellan olika narkomaner.
För metadon gäller i Sverige särskilda begränsningar i rätten att skriva recept. För ett nyare medel som Subutex, som har en delvis likartad användning, finns inte dessa begränsningar utan det kan i princip skrivas ut av vilken läkare som helst. Detta innebär en risk att en legalförskrivning av narkotika successivt blir en metod att hantera narkomaner och på sina håll införs utan den kontroll som kännetecknar t ex ett strikt kontrollerat metadonprogram.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär större möjligheter att begränsa rätten att skriva recept för sådana läkemedel och andra preparat som är riskabla då det gäller narkomani och läkemedelsmissbruk.
Läkemedel är den vanligaste behandlingsformen i hälso- och sjukvården. I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination, vilket kan leda till behandlingsmisslyckanden, uteblivna effekter och biverkningar. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 år på medicinklinik har uppskattats bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso- och sjukvård är inte känt. Om 25 % av patienterna inte tar läkemedlet alls kan kassationen uppskattas till kanske 5 miljarder kronor. Det här är förhållanden som propositionen till förra riksmötet – trots att den hade andra förtjänster – inte föreslog några effektiva åtgärder mot.
Den grupp som konsumerar mest läkemedel är äldre personer, och de är även den grupp som oftast behöver sjukhusvård på grund av felmedicinering. I äldreboenden behövs det läkemedelsronder som regelbundet går igenom läkemedelsanvändningen i syfte att undvika felmedicinering och överdosering. Utöver detta är det en stor fördel om den äldre patienten har en egen husläkare. Det skulle förbättra översikten över patientens läkemedelskonsumtion och spara kostnader för både patienter och samhället.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konsekvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, dvs. rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform. Detta bör ges regeringen till känna.
Sverige är det enda land i hela OECD som upprätthåller monopol på apoteksverksamheten. Dessutom är den svenska apotekstätheten påfallande låg, vilket innebär att servicen i vissa fall är mindre god.
Statliga utredningar har pekat på välfärdsvinster i att avskaffa apoteksmonopolet. Licensierade butiker och apotek bör ges möjlighet att sälja receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Erfarenheter från andra länder visar att ökad mångfald har lett till fler apotek, bättre tillgänglighet och service såväl i glesbygd som i storstad samt lägre läkemedelskostnader för den enskilde.
En förutsättning för att ett företag skall få tillstånd till detaljhandel med receptbelagda läkemedel bör vara att det har farmaceututbildad personal. På så sätt kan mindre privata apotek bedriva egen verksamhet i konkurrens med andra privata apotek. Avknoppning av verksamheten bör således skyndsamt komma till stånd. Däremot bör det statsägda apoteksmonopolet inte ersättas av ett privat monopol genom en försäljning.
Det är viktigt att apoteken, även de som blir privata, kan ge samma service som idag med rådgivning och olika typer av upplysningskampanjer. Apoteken har en stor uppgift när det gäller prevention och egenvård, och att medverka där måste vara en uppgift för all apoteksverksamhet.
Läkemedelsverket bör få ansvar för att genom tillsyn och tillståndsgivning garantera att säkerhet och kvalitet upprätthålls och förbättras. Marginalsättningen och övrig policy gällande verksamheten skall i princip vara oförändrad under den tid som åtgår för att avveckla apoteksmonopolet, vilket innebär att monopolets lager- och leveransberedskap skall fullföljas som tidigare.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om formerna för upphävande av apoteksmonopolet.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Marita Aronson (fp) |
|
Lennart Kollmats (fp) |
Erik Ullenhag (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Linnéa Darell (fp) |
|
Tobias Krantz (fp) |
Ulf Nilsson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Mia Franzén (fp) |