Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling genom Dagmaröverenskommelsen och stimulansbidrag för samverkan mellan sjukvårdshuvudmän.
Sjukvården är en kunskapsorganisation med många aktörer. Vår skyldighet som politiker är att ta ansvar för att patienten får vård både på lika villkor och av bästa kvalitet.
Nya medicinska framsteg och tekniska landvinningar gör att sjukvården ständigt måste förändras i sin struktur. Det som för tio år sedan var en unik operationsmetod är i dag en del i bassjukvårdsutbudet. Det som för tio år sedan inte kunde botas kanske kan botas idag osv.
Ständigt måste sjukvården såväl på individnivå som på kollektiv nivå prioritera sina insatser. Det är därför så viktigt att en vårdgaranti värd namnet innehåller vård och behandling för alla diagnoser och inte enbart ett fåtal. Lika viktigt är att uppbyggnaden av en vårdgaranti värd namnet börjar i rätt ände – dvs. i enlighet med det av riksdagen enhälligt fattade beslutet om prioriteringar i vården.
Men allt detta ställer stora krav på huvudmännen! Det räcker inte med att göra saker rätt – man måste göra rätt saker också! Vård måste ges på rätt vårdnivå av både kvalitets- och kostnadsskäl.
Alla yrkeskompetenser måste kunna samverka för att individer inte skall ”falla mellan stolarna” , ett fenomen som idag tyvärr är ganska vanligt. De bägge sjukvårdshuvudmännen kommunerna och landstingen har härvid ett stort ansvar för att finna denna samverkan på bästa sätt utifrån lokala förutsättningar.
En skolsköterska behöver bra samverkan med områdets Vårdcentral och BUP. En medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) behöver ha god kontakt med primärvårdens läkare som i sin tur behöver ha ett team av specialistsjuksköterskor och kurator att tillgå för att klara vård på just rätt vårdnivå. Bristyrken såsom arbetsterapeuter, sjukgymnaster etc. kan behöva samfinansieras mellan två kommuner eller kommun och landsting så att dessa yrkesutövare skall kunna rekryteras till glesbygd.
Informationssystemen måste fungera vårdgivare emellan, och patienterna måste veta vart de skall vända sig i olika situationer. De system inom vilka vi byggt upp välfärden måste av medborgaren uppfattas som smidiga och tillgängliga när behov uppstår.
Allt detta kräver stödsystem – stödsystem som idag är under utbyggnad och utveckling genom ständiga förbättringar. En viktig insats har här varit statens ekonomiska insatser i form av den s.k. Dagmaröverenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet.
Vård på lika villkor över hela landet är ett nationellt intresse, och staten bör därför även fortsättningsvis stödja ett utvecklingsarbete inom strategiska områden varom staten och Landstingsförbundet är överens. Det är också nödvändigt att de stimulansmedel som ställts till kommunerna och landstingen för att stimulera samverkan bibehålls och inom de ekonomiska ramar som finns utökas i framtiden. Detta är en förutsättning för utveckling av vård och omsorg i hela landet, även i de delar av vårt land som har och kommer att ha en befolkningsminskning åren framöver.
|
Stockholm den 17 oktober 2002 |
|
|
Berit Högman (s) |