Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall finnas ett myndighetsansvar att uppmärksamma transpersoners situation ur ett hälsoperspektiv och att följa och initiera forskning om transpersoners förhållanden ur ett folkhälsoperspektiv.
Hur innevånarna i ett land mår och hur deras livsvillkor ser ut påverkar hela samhället. Därför är den nationella folkhälsan mycket viktig. Förutsättningarna för en jämställd och jämlik folkhälsa bör finnas på alla plan i samhället, för alla befolkningsgrupper. De faktorer som påverkar folkhälsan är bland annat möjligheterna till delaktighet, trygga uppväxtvillkor, hälsosamt arbetsliv, säker sexualitet och minskad smittspridning och social och ekonomisk trygghet.
Hur dessa faktorer ser ut för gruppen transpersoner vet vi idag ingenting om. Ingen forskning har bedrivits för att utröna hur gruppen mår och hur vi bör säkerställa en jämlik folkhälsa också för transpersoner. Ingen myndighet har heller något specifikt ansvar för att detta sker.
Statens folkhälsoinstitut har sedan flera år i uppdrag att uppmärksamma de homosexuellas situation ur ett hälsoperspektiv, bland annat vad gäller eventuell förekomst av diskriminering och i sådant fall i vilka former diskriminering kan motverkas. I uppdraget ingår också att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden ur ett folkhälsoperspektiv.
Som ett resultat av detta uppdrag har ett flertal forskningsprojekt initierats, bl a om hot och våld mot homosexuella, om allmänhetens attityder till homosexuella samt om situationen i Sverige för homosexuella som tillhör olika etniska minoriteter. En mängd informationsmaterial har också producerats.
Idag finns det en vetskap om att det finns en grupp personer i samhället som på liknande vis som homo- och bisexuella riskerar att utsättas för våld, hot, hatbrott och allmän diskriminering, dvs gruppen transpersoner. Men man vet ytterst lite om gruppers storlek, komplexitet, problematik och livssituation. Då är det självklart att, på motsvarande vis som har gjorts med gruppen homo- och bisexuella, en myndighet tar ansvar för att säkerställa gruppens rätt till en bra folkhälsa.
För att uppnå en jämställd och jämlik folkhälsa har Statens folkhälsoinstitut idag arton formulerade mål. Som exempel redovisas här två av de första: ”Stödjande sociala miljöer för individen.” och ”Trygga och jämlika uppväxtvillkor.”
Under målet ”stödjande sociala miljöer för individen” finns bland annat som mål att stärka föreningslivet. Ett brett och varierat föreningsliv anses vara en god grund för bättre folkhälsa. Men för att vara det är det viktigt att alla har tillgång till detta föreningsliv och känner sig sedda och välkomnade med de egenskaper de har som unika individer utan att de behöver anpassa sig till en viss norm om hur man bör vara för att få vara delaktig. Föreningar som bejakar homo- och bisexuellas identiteter är ännu i minoritet jämfört med de där normen blir en, tyst eller uttalad, önskan att den homo- eller bisexuella skall leva som de heterosexuella medlemmarna i föreningen. Med tanke på okunskapen om gruppen och samhällets tabun kring genus, könsidentiteter och -uttryck är det sannolikt att de föreningar där transpersoner känner sig välkomna som de individer de är, är betydligt färre.
Antalet organisationer som erbjuder sociala aktiviteter specifikt för transpersoner inskränker sig till en handfull, och det stora flertalet har aktiviteter endast på ett fåtal orter. Majoriteten av dem vänder sig också traditionellt till man-till-kvinna-transpersoner. Sammantaget innebär det att möjligheten för transpersoner att inom föreningslivet träffa andra med liknande livserfarenhet, problematik och bakgrund är mycket små. Ännu mindre blir möjligheterna för dem som inte bor i storstäder eller är kvinna-till-man-transpersoner. Det finns alltså starka skäl att stödja organisationer som vänder sig till transpersoner. Mot bakgrund av ovanstående är skälen dessutom extra starka att stödja organisationer som vänder sig till alla transpersoner och erbjuder föreningsaktiviteter även utanför storstäderna.
Under trygga och jämlika uppväxtvillkor betonar man bland annat att den psykiska hälsan är viktig. Det finns idag kunskap om att unga homo- och bisexuella utsätts för en extra stor påfrestning. Detta avspeglar sig i en sämre psykosocial hälsa än hos heterosexuella ungdomar i samhället. En nyligen publicerad avhandling av Hans Hanner, psykolog, ger liknande siffror som den norska folkhälsoundersökningen NOVA kom fram till, det vill säga att 20 % av alla homo- och bisexuella ungdomar har funderat på att ta sitt liv. Utifrån att gruppen är mer marginaliserad, att tabuna sannolikt är större och att möjligheten att spegla sig i jämlikar sannolikt är betydligt mindre finns det inga skäl att tro att den psykosociala hälsan hos transungdomar är bättre. Snarare finns det skäl att tro att den är betydligt sämre. Transungdomar uppger själva att de sällan finner förståelse för sin identitet, sina problem och sina behov vare sig hos sina föräldrar, sina lärare eller sina kamrater. Detta kan resultera i ätstörningar, suicidrisk, depressioner, minskad studieförmåga, sämre socialt skyddsnät och psykisk ohälsa. Det finns alltså skäl att anta att det finns stora behov av forskning kring transungdomars situation, ökad kompetens om transungdomars livssituation och hälsa bland skolpersonal, barn- och ungdomspsykiatrin, vårdpersonal, barnomsorgspersonal och socialtjänstpersonal. Likaså finns det skäl att anta att det finns ett behov av stöd till föräldrar till transungdomar så att de har möjlighet att stödja sina barn.
Av de övriga sexton målen kan bland andra nämnas målet att ha ett hälsosamt arbetsliv. Transpersoner har, bortsett från transsexuella, inget lagskydd mot diskriminering i arbetslivet, och det finns ingen forskning om i hur stor utsträckning de diskrimineras eller hur det påverkar deras hälsa. Det finns dock skäl att anta att de inte utsätts för mindre diskriminering än homo- och bisexuella eftersom de grundläggande orsakerna till diskrimineringen är desamma.
De mål staten har för folkhälsan, som slås fast i Statens folkhälsoinstituts verksamhetsplan, omfattar även transpersoner. Men idag bedrivs inget arbete för att undersöka hur denna grupps hälsa ser ut och hur man skall förbättra deras hälsa. Detta måste åtgärdas om man ska kunna hävda att man arbetar för en jämställd och jämlik folkhälsa som omfattar alla grupper i samhället.
För att uppnå en jämställd och jämlik folkhälsa som även inkluderar gruppen transpersoner behövs som vi ser det ett specifikt myndighetsansvar. Att utanförskap och diskriminering, för att inte tala om utsattheten för hot, hat och våld, är riskfaktorer för en sämre folkhälsa vet vi. Men hur dessa faktorer ser ut i gruppen transpersoner vet vi idag mycket lite om. Vi kan bara anta utifrån de fakta vi har om gruppen homo- och bisexuella, som på liknande vis utsätts för diskriminering på grund av samhällets normer kring sexualitet och könsidentitet, att situationen sannolikt är allvarlig.
För att arbeta för en ökad folkhälsa hos homosexuella finns det ett regeringsuppdrag som ålägger Statens folkhälsoinstitut att uppmärksamma de homosexuellas situation ur ett hälsoperspektiv, bland annat vad gäller eventuell förekomst av diskriminering och i sådant fall i vilka former diskriminering kan motverkas. I uppdraget ingår också att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden ur ett folkhälsoperspektiv. Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser vi att det finns starka skäl att inrätta ett motsvarande ”transuppdrag”. Ansvaret för utförandet bör ligga på en statlig myndighet och utföras på liknande sätt som ”homouppdraget”, dvs i samarbete med frivilligorganisationer som arbetar för alla transpersoners rättigheter.
|
Stockholm den 23 oktober 2002 |
|
|
Ulf Holm (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |